Kärlek och ångest
Läs inte detta inlägget. Ok? =)
Egentligen hade jag tänkt lägga upp den här bloggen vidöppen på internet nu i dagarna men i och med det sista händelseförloppet så väljer jag att vänta ännu en stund till. Just i dessa dagar så har jag lyckats klanta till mitt liv ännu ytterligare och jag tror jag behöver bearbeta denna ångest lite för mig själv innan jag presenterar den öppet på internet. Även om bloggen är anonym.
Jag tänker inte gå in på några detaljer egentligen men jag mår som en katastrof förtjänar och tänkte analysera detta i del 2 av detta inlägg. Del 1 har jag skrivit ner innan jag fick extremt dåliga nyheter men redan då var extremt ångestfylld. Eftersom min skrivning är den enda sysselsättning som jag kan förhålla mig till så raderar jag inte Del 1 utan lägger upp den här även om jag aldrig hade skrivit den idag. Minuterna efter att jag skrivit avslutningen på Del 1 på ett tåg mellan Katrineholm och Göteborg så slog karma till... och det var inte till min fördel. Not one bit.
OBS!: Jag eller mina vänner har inte skadat några människor eller någon egendom. Vi har inte heller nyttjat olagliga droger eller liknande. De med lösenord till denna bloggen bör veta detta så inga samtal till svenska myndigheter inleds.
/Undertecknat från en av de sämsta dagarna i mitt liv
(och det absolut sämsta med det faktumet är att jag så förtjänar det)
Del 1
Så en solig eftermiddag så var Norge slut för min del. Norge får i slutbetyg fyra fjordlaxar av fem möjliga. Jag hoppas att landets naivitet sjunker och solidaritet stiger men förutom det har jag få vidare synpunkter på landet. Tack för pengarna. Klirr. Klirr. Klirr.
Resan från Norge gick till så att jag myglade mig in i en volvo (samma volvo jag och min sherpas försökt bestiga fjälltoppen Bitihorn med) med två brudar i framsätena som tog mig hela vägen över svenska gränsen till Götet. Vid gränsen hukade jag mig ordentligt i baksätet så denna gången fick tullvakterna mig inte. Hukar jag mig lika bra mellan Vitryssland och Ryssland i höst så kommer jag kunna smuggla med mig stora mängder plutonium... Allting handlar om effektiv hukning i baksäten! Så varför skulle jag vilja smuggla plutonium genom Europas skummaste delar? Jo mest beroende på grund av plutoniums söta namn:
Mitt barnsliga utseende gör mig till bästa vapensmugglaren av pluto voff voff nium. Jag ser nämligen lika söt ut som en vilsen babysengångare. Detta innebär tyvärr att min sexuella attraktionsförmåga är stendöd... Om den kvinna jag inte stöter på är pedofil vill säga. Jag är pojken som vägrade växa upp till den grad att t.o.m. mitt utseende stannade i 10årsåldern. Men tyvärr är min själ allt annat än söt. Min själ är svart och om godhet är ljus så har mitt inre drabbats av ett strömavbrott.
Detta skall dock ändras! Inte bara genom att smuggla plutonium för att jag tror att det finns någon fantastisk koppling mellan radioaktivt kärnbränsle och Musse Piggs hund. Nej jag skall också börja skriva sockersött:
Check it:
När jag lämnade Norge så vara alla kedjor krossade. Inget arbete, ingen boende, ingen flickvän, ingen förflutet, ingen framtid... Hela universum väntade framför mina nyöppnade ögon! Öppna hav och oändlig frihet! Jag kunde göra vad jag ville och resa var jag ville! Freedom!!!
...
Jag reste hem till mamma och pappa.
De bor på en gård norr om Göteborg och som den söta gosse jag numera vill vara så har jag spenderat de senaste dagarna med att leka med hundarna och koka kaffe åt mor och far. På denna gård i mitt pojkrum skall jag förevigt stanna med facebook och flashback som mina enda fönster mot omvärlden... Trodde jag! Men lika fullt sitter jag här på ett tåg mot Stockholm bort ifrån mitt trygga barndomshem. Som tur är är kära mor och far med på tågresan så jag känner mig ganska trygg ändå.
Kärlek
Till Stockholm reser vi för att hedra kärleken! Min kusin har nämligen har nämligen tagit sitt gudsfruktiga förnuft till fånga och ska gifta sig kyrkligt med the one.
Solen strålade över Stockholm och fåglarna kvittrade! "Denna helgen kommer ju bara kunna sluta bra!" tänkte naiva jag när brudparet svarat ja till den frågvisa prästen och sedan kysst in sin totala kärlek!
Jag blev så till mig av romans i kyrkan att jag reste mig upp från första bänkraden och vrålade ut "Och så lite jävlar anamma i denna då!" när prästen förklarade att vi skulle skunga psalm 201. Prästen, brudparet, mina släktingar... Ja egentligen allihop i kyrkan såg lite förvånade ut över mitt utspel. Jag satte mig generad ner i bänkraden igen och yttrade mig inte mer i onödan... Förutom för att glatt sjunga med i alla psalmer då förståss... Där hedningen jag satt och hycklande skrålade med i religiösa texter så visste jag föga om hur mäkta religiös jag skulle bli inom loppet av bara några få dagar. Religös i den mån att blivit övertygad om karmas reella existens.
Bröllopsfesten var ett kul spektakel och ja det spårade totalt. Det sista jag minns från den dagen var att min mor sa till mig "Men drick inte mer nu" i festlokalen och det första jag minns från dagen efteråt var att min kusin erbjöd mig en eftersläckaröl där jag vaknade upp på en soffa på Elite plaza hotel vid Humlegården.
Sedan yttrade kusin Honung orden "nej fan jag måste dra kreditkortet, jag börjar få abstinensbesvär!" och det var liksom startskottet för jag och mina två kusiners försök att rent handlingsmässigt definiera verbet att flowa. Vi har väl alla vår egen privata syn på det perfekta flowet och många floware kanske flowar bäst med frimärkssamling, fjärilsfångst eller varför inte heroin men jag och mina kusiner flowade helt enkelt bäst över Östermalm, Gamla stan och vidare till Medborgarplatsen genom att tillsammans dikta ihop historier om skådespelaren Mikael Persbrandts liv.
Mikaels behov att konstant dra sitt VISAkort var ofrånkomligt men gick lite stick i stäv med det faktum att han egentligen helst av allt inte ville betala någonting med tanke på att en man med hans status inte borde krävas på någon ekonomisk ersättning för någonting.
Fantasi-Mikael, jag och mina kusiner gick sida vid sida och Mickes aggresiva attacker på precis allt Stockholms stad hade att erbjuda fick oss att skratta konstant...
Mikael Persbrandt är för övrigt tydligen tillsammans med 17-åriga Tyra från gårdagens bröllopsfest och Tyra fick inte under några omständigheter gå på fotbollsträningen för sin hårdnackade pojkvän då hon var tvungen att laga mat honom... Själv hade han inte tid att laga mat då han skulle se sig själv spela Gunvald Larsson i valfri Beckfilm. Satan vilka bra scener han spelat in!
När vi till sist kom in på Kvarnen och började mala i oss bröllopsbrunsch så hade fantasifostret Mikael och våran energi upphört. I alla fall min.
Som den allsmäktige gud Mikael Persbrandt trots allt är så hann ordna början på straffet för min orespekt. I en Carlingsbutik efter brunchen så kom en frispråkig klädsäljare fram och förklarade för mig att jag borde fira valborgsmässoafton i Uppsala. Uppsala var tydligen staden where the shit goes down! Det jag då inte visste var att detta plötsliga tips om Uppsala var en direkt order från Storebror Mikael och att Uppsala verkligen skulle krossa mig bortom igenkänlighet...
Detta skulle i alla fall vara mer realistiskt än samtliga Beckfilmers manuskript.
Med den Uppsalahinten växandes i mitt huvud så halkade jag spontant in i en skoda pickis och följde med Albino och Honung till Muskö i Stockholms skärgård. När vi kom fram där upptäckte vi att resten av våra galna släktingar höll på att elda upp samtliga av sommarstugans sängar under ett infall av tro att sömn på trägolv är bra för matsmältningen... Håhåjaja.
Jag skrek förtvivlat till släkten "How do we sleep while our beds are burning?" för jag var sjukt trött.
Ångest
Nästa morgon tog ett pendeltåg till centrum igen där jag gick på Jets. Stackars Jets. Jets som jag kännt i några år nu är verkligen världens snällaste... Av någon outgrundlig anledning umgås han ofta med desto mer suspekt folk än honom själv och hamnar således i situationer han inte alls förtjänar... Snälla Jets planerade att plugga över Valborg och hålla sig väldigt nykter men så stod vi där på Sergels torg i solskenet... Och jag började påpeka vilken kort tågtur det är till Uppsala.
Det var synd att den spontana tågturens lokomotiv inte spårade ur direkt där på Stockholm central för det gjorde senare våran kväll. Valborg i Uppsala är så ångestladdat att jag egentligen inte vill avslöja några detaljer... Alls. Varför? Jo av den enkla jävla anledningen att det ger mig ångest! Åhh den ångesten.
Lugnet före stormen i Uppsala vill jag nog ändå minnas... Kombinationen park öl musik och människor skall aldrig glömmas oavsett ångestlevel.
Så nu spolar jag bara in i framtiden till nästa dag som var den första maj 2012. Åhh den ångesten! Den första maj var den mest ångestladdade dagen i hela mitt liv och både Brumm (som vi träffade i Uppsala) och Jets mumlade ångestladdat fram något liknande. Av rent vetenskapliga skäl så borde denna dag dokumenteras då ångesten i studentlägenheten på Lappkärrsberget dit vi till sist tog oss var så intakt att den gick att ta på.
Exempelvis när någon drog vitsen om att vi alla skulle efterlysas med bild på TV3s Efterlyst inför våra mödrars chockade tvtittande ansikten så var skratten inte av glad natur utan av djup ångest över att alla såg en sannolikhet i just det scenariot. Åhh den ångesten! Brumm var ganska långt ut i Mälaren för att i tystnad dränka sig. Jets och jag som satt på strandkanten gjorde inget för att hejda honom av den enkla anledningen att vi starkt övervägde att i tystnad följa honom.
And if you drown
You won't even make a sound
You'll just swallow water down
At the bottom, you'll find out
That it's quiet when you drown
Ååh den ångesten!
Ja de som läst den här bloggen kan säker gissa sig till vad som skedde sen. Ja jag fick panik. Ja jag flydde Stockholm. Jag hoppade spontant med min kusin ner till Linköping för att hitta ett tåg mot Göteborg. Ambitionen vann ej över min geografiska okunskap. Det går inga lämpliga tåg från Linköping till Götet så har snubblat runt från tåg till tåg hela eftermiddagen men tror mig nu äntligen vara på väg mot ett ångestfritt rehab...
Del 2
Jag upprepar:
Minuterna efter att jag skrivit klart Del 1 på ett tåg mellan Katrineholm och Göteborg så slog karma till... och det var inte till min fördel. Not one bit.
Karma ansåg vid det här laget att jag passerat precis varenda tänkbara gräns och ignorerat alla Karmas varningar så denna gången skulle jag straffas lite mer kännbart än vanligt...
Jag kan gott se Karmas poäng då jag skrivit in dessa citat i bloggen
"Man I was mean, but I'm changing my scene and I'm doing the best that i can!"
och
"The truth is that I'm a bad person, but that's going to change, I'm going to change. This is the last of this sort of thing. I'm cleaning up and I'm moving on, going straight and choosing life."
Bara för att krossa gränsen till Sverige och inom loppet av några få dagar spåra ur brutalare än jag gjort någon gång tidigare. Uppsala kan verkligen varit det mest IQbefriade alkoholintaget jag någonsin gett mig i kast med... Och jag som lovat Karma att inte tänja gränserna något mer alls.
Karma öppnade en ologisk lucka i min tillvaro och la där en bomb som hämnd!
Vendetta.
Den exploderade några minuter efter att jag skrivit klart Del 1 i en anteckningsbok den andra maj 2012. Bombens natur spelar inte så stor roll.
Det mer intressanta med bomben var att bombens skadoeffekt endast var det sekundära problemet... Det primära problemet var det faktum att jag verkligen förtjänade fetbomben. Det sved värst. Jag hade ju för i helvete planerat total recovery och en sommar av kärlek och fred! Och istället tar jag ett jumbojet och flyger in i en solid bergvägg!
Jag har i två veckors tid kännt mig lika ondsint och svekfull som Anakin och då... Då är det illa!
"It was said that you would destroy the Sith, not join them! Bring balance to the Force, not leave it in darkness!"
Ursäkta nördigheten här men jag kommer inte på någon bättre liknelse och jag har varken någon lust eller någon förmåga att förklara de senaste veckorna bättre. Min hjärna har varit på en ologiskens odyssé och har varit helt tom och helt fylld på en och samma gång och först nu har lugnet lagt sig igen.
Denna krash är inte som andra krasher... Trots att det är första gången jag inte vill redovisa mitt obetydliga liv på denna bloggen så är det ändå den krash jag kan komma att minnas bäst... Det kommer min nyväckta religiösa tro på Karma se till. Karma har mig ett järngrepp... And karma is only a bitch if you are!
Inga droger förutom alkohol hör samman med det här inlägget. Jag har skrivit det tidigare men med tanke på inläggets karaktär (efter att läst igenom det en gång) så skadar det nog inte att påpeka det med största tydlighet en gång till... Speciellt med tanke på hur jag tänkt avsluta inlägget du just nu läser.
För nu är det dags att dra ett sträck över all negativ energi och välja livet.
Choose Life.
Choose a job. Choose a career. Choose a family.
Choose a fucking big television, choose washing machines, cars, compact disc players and electrical tin openers.
Choose good health, low cholesterol, and dental insurance. Choose fixed interest mortgage repayments. Choose a starter home.
Choose your friends. Choose leisurewear and matching luggage.
Choose a three-piece suit on hire purchase in a range of fucking fabrics.
Choose DIY and wondering who the fuck you are on Sunday morning.
Choose sitting on that couch watching mind-numbing, spirit-crushing game shows, stuffing fucking junk food into your mouth.
Choose rotting away at the end of it all, pissing your last in a miserable home, nothing more than an embarrassment to the selfish, fucked up brats you spawned to replace yourselves.
Choose your future.
Choose life... But why would I want to do a thing like that?
I chose not to choose life. I chose somethin' else.
Jag väljer att för artonde gången i detta blogginlägget ge intrycket av att jag är en sprutnarkoman via att presentera en av mina nya favoritlåtar...
And the reasons? There are no reasons. Who needs reasons when you've got music?
Med denna suveräna text i åtanke så tar jag nu Karmas hand och springer ut och väljer livet! Haleluja!
Detta blogginlägg står utan ansvarig utgivare... Jag ångrar att jag skrev den och du ångrar säkert att du läste den men hey, du blev varnad redan i första meningen remember?, så jag hoppas dess låga kvalite inte gav allt för mycket ångest i en annars så kärleksfull värld. Kärlek och ångest är en svårhanterlig kombination men det finns alltid metoder att få den blytunga ångesten att lätta till ånga... Min metod är att skriva.
Egentligen hade jag tänkt lägga upp den här bloggen vidöppen på internet nu i dagarna men i och med det sista händelseförloppet så väljer jag att vänta ännu en stund till. Just i dessa dagar så har jag lyckats klanta till mitt liv ännu ytterligare och jag tror jag behöver bearbeta denna ångest lite för mig själv innan jag presenterar den öppet på internet. Även om bloggen är anonym.
Jag tänker inte gå in på några detaljer egentligen men jag mår som en katastrof förtjänar och tänkte analysera detta i del 2 av detta inlägg. Del 1 har jag skrivit ner innan jag fick extremt dåliga nyheter men redan då var extremt ångestfylld. Eftersom min skrivning är den enda sysselsättning som jag kan förhålla mig till så raderar jag inte Del 1 utan lägger upp den här även om jag aldrig hade skrivit den idag. Minuterna efter att jag skrivit avslutningen på Del 1 på ett tåg mellan Katrineholm och Göteborg så slog karma till... och det var inte till min fördel. Not one bit.
OBS!: Jag eller mina vänner har inte skadat några människor eller någon egendom. Vi har inte heller nyttjat olagliga droger eller liknande. De med lösenord till denna bloggen bör veta detta så inga samtal till svenska myndigheter inleds.
/Undertecknat från en av de sämsta dagarna i mitt liv
(och det absolut sämsta med det faktumet är att jag så förtjänar det)
Del 1
Så en solig eftermiddag så var Norge slut för min del. Norge får i slutbetyg fyra fjordlaxar av fem möjliga. Jag hoppas att landets naivitet sjunker och solidaritet stiger men förutom det har jag få vidare synpunkter på landet. Tack för pengarna. Klirr. Klirr. Klirr.
Resan från Norge gick till så att jag myglade mig in i en volvo (samma volvo jag och min sherpas försökt bestiga fjälltoppen Bitihorn med) med två brudar i framsätena som tog mig hela vägen över svenska gränsen till Götet. Vid gränsen hukade jag mig ordentligt i baksätet så denna gången fick tullvakterna mig inte. Hukar jag mig lika bra mellan Vitryssland och Ryssland i höst så kommer jag kunna smuggla med mig stora mängder plutonium... Allting handlar om effektiv hukning i baksäten! Så varför skulle jag vilja smuggla plutonium genom Europas skummaste delar? Jo mest beroende på grund av plutoniums söta namn:
Mitt barnsliga utseende gör mig till bästa vapensmugglaren av pluto voff voff nium. Jag ser nämligen lika söt ut som en vilsen babysengångare. Detta innebär tyvärr att min sexuella attraktionsförmåga är stendöd... Om den kvinna jag inte stöter på är pedofil vill säga. Jag är pojken som vägrade växa upp till den grad att t.o.m. mitt utseende stannade i 10årsåldern. Men tyvärr är min själ allt annat än söt. Min själ är svart och om godhet är ljus så har mitt inre drabbats av ett strömavbrott.
Detta skall dock ändras! Inte bara genom att smuggla plutonium för att jag tror att det finns någon fantastisk koppling mellan radioaktivt kärnbränsle och Musse Piggs hund. Nej jag skall också börja skriva sockersött:
Check it:
När jag lämnade Norge så vara alla kedjor krossade. Inget arbete, ingen boende, ingen flickvän, ingen förflutet, ingen framtid... Hela universum väntade framför mina nyöppnade ögon! Öppna hav och oändlig frihet! Jag kunde göra vad jag ville och resa var jag ville! Freedom!!!
...
Jag reste hem till mamma och pappa.
De bor på en gård norr om Göteborg och som den söta gosse jag numera vill vara så har jag spenderat de senaste dagarna med att leka med hundarna och koka kaffe åt mor och far. På denna gård i mitt pojkrum skall jag förevigt stanna med facebook och flashback som mina enda fönster mot omvärlden... Trodde jag! Men lika fullt sitter jag här på ett tåg mot Stockholm bort ifrån mitt trygga barndomshem. Som tur är är kära mor och far med på tågresan så jag känner mig ganska trygg ändå.
Kärlek
Till Stockholm reser vi för att hedra kärleken! Min kusin har nämligen har nämligen tagit sitt gudsfruktiga förnuft till fånga och ska gifta sig kyrkligt med the one.
Solen strålade över Stockholm och fåglarna kvittrade! "Denna helgen kommer ju bara kunna sluta bra!" tänkte naiva jag när brudparet svarat ja till den frågvisa prästen och sedan kysst in sin totala kärlek!
Jag blev så till mig av romans i kyrkan att jag reste mig upp från första bänkraden och vrålade ut "Och så lite jävlar anamma i denna då!" när prästen förklarade att vi skulle skunga psalm 201. Prästen, brudparet, mina släktingar... Ja egentligen allihop i kyrkan såg lite förvånade ut över mitt utspel. Jag satte mig generad ner i bänkraden igen och yttrade mig inte mer i onödan... Förutom för att glatt sjunga med i alla psalmer då förståss... Där hedningen jag satt och hycklande skrålade med i religiösa texter så visste jag föga om hur mäkta religiös jag skulle bli inom loppet av bara några få dagar. Religös i den mån att blivit övertygad om karmas reella existens.
Bröllopsfesten var ett kul spektakel och ja det spårade totalt. Det sista jag minns från den dagen var att min mor sa till mig "Men drick inte mer nu" i festlokalen och det första jag minns från dagen efteråt var att min kusin erbjöd mig en eftersläckaröl där jag vaknade upp på en soffa på Elite plaza hotel vid Humlegården.
Sedan yttrade kusin Honung orden "nej fan jag måste dra kreditkortet, jag börjar få abstinensbesvär!" och det var liksom startskottet för jag och mina två kusiners försök att rent handlingsmässigt definiera verbet att flowa. Vi har väl alla vår egen privata syn på det perfekta flowet och många floware kanske flowar bäst med frimärkssamling, fjärilsfångst eller varför inte heroin men jag och mina kusiner flowade helt enkelt bäst över Östermalm, Gamla stan och vidare till Medborgarplatsen genom att tillsammans dikta ihop historier om skådespelaren Mikael Persbrandts liv.
Mikaels behov att konstant dra sitt VISAkort var ofrånkomligt men gick lite stick i stäv med det faktum att han egentligen helst av allt inte ville betala någonting med tanke på att en man med hans status inte borde krävas på någon ekonomisk ersättning för någonting.
Fantasi-Mikael, jag och mina kusiner gick sida vid sida och Mickes aggresiva attacker på precis allt Stockholms stad hade att erbjuda fick oss att skratta konstant...
Mikael Persbrandt är för övrigt tydligen tillsammans med 17-åriga Tyra från gårdagens bröllopsfest och Tyra fick inte under några omständigheter gå på fotbollsträningen för sin hårdnackade pojkvän då hon var tvungen att laga mat honom... Själv hade han inte tid att laga mat då han skulle se sig själv spela Gunvald Larsson i valfri Beckfilm. Satan vilka bra scener han spelat in!
När vi till sist kom in på Kvarnen och började mala i oss bröllopsbrunsch så hade fantasifostret Mikael och våran energi upphört. I alla fall min.
Som den allsmäktige gud Mikael Persbrandt trots allt är så hann ordna början på straffet för min orespekt. I en Carlingsbutik efter brunchen så kom en frispråkig klädsäljare fram och förklarade för mig att jag borde fira valborgsmässoafton i Uppsala. Uppsala var tydligen staden where the shit goes down! Det jag då inte visste var att detta plötsliga tips om Uppsala var en direkt order från Storebror Mikael och att Uppsala verkligen skulle krossa mig bortom igenkänlighet...
Detta skulle i alla fall vara mer realistiskt än samtliga Beckfilmers manuskript.
Med den Uppsalahinten växandes i mitt huvud så halkade jag spontant in i en skoda pickis och följde med Albino och Honung till Muskö i Stockholms skärgård. När vi kom fram där upptäckte vi att resten av våra galna släktingar höll på att elda upp samtliga av sommarstugans sängar under ett infall av tro att sömn på trägolv är bra för matsmältningen... Håhåjaja.
Jag skrek förtvivlat till släkten "How do we sleep while our beds are burning?" för jag var sjukt trött.
Ångest
Nästa morgon tog ett pendeltåg till centrum igen där jag gick på Jets. Stackars Jets. Jets som jag kännt i några år nu är verkligen världens snällaste... Av någon outgrundlig anledning umgås han ofta med desto mer suspekt folk än honom själv och hamnar således i situationer han inte alls förtjänar... Snälla Jets planerade att plugga över Valborg och hålla sig väldigt nykter men så stod vi där på Sergels torg i solskenet... Och jag började påpeka vilken kort tågtur det är till Uppsala.
Det var synd att den spontana tågturens lokomotiv inte spårade ur direkt där på Stockholm central för det gjorde senare våran kväll. Valborg i Uppsala är så ångestladdat att jag egentligen inte vill avslöja några detaljer... Alls. Varför? Jo av den enkla jävla anledningen att det ger mig ångest! Åhh den ångesten.
Lugnet före stormen i Uppsala vill jag nog ändå minnas... Kombinationen park öl musik och människor skall aldrig glömmas oavsett ångestlevel.
Så nu spolar jag bara in i framtiden till nästa dag som var den första maj 2012. Åhh den ångesten! Den första maj var den mest ångestladdade dagen i hela mitt liv och både Brumm (som vi träffade i Uppsala) och Jets mumlade ångestladdat fram något liknande. Av rent vetenskapliga skäl så borde denna dag dokumenteras då ångesten i studentlägenheten på Lappkärrsberget dit vi till sist tog oss var så intakt att den gick att ta på.
Exempelvis när någon drog vitsen om att vi alla skulle efterlysas med bild på TV3s Efterlyst inför våra mödrars chockade tvtittande ansikten så var skratten inte av glad natur utan av djup ångest över att alla såg en sannolikhet i just det scenariot. Åhh den ångesten! Brumm var ganska långt ut i Mälaren för att i tystnad dränka sig. Jets och jag som satt på strandkanten gjorde inget för att hejda honom av den enkla anledningen att vi starkt övervägde att i tystnad följa honom.
And if you drown
You won't even make a sound
You'll just swallow water down
At the bottom, you'll find out
That it's quiet when you drown
Ååh den ångesten!
Ja de som läst den här bloggen kan säker gissa sig till vad som skedde sen. Ja jag fick panik. Ja jag flydde Stockholm. Jag hoppade spontant med min kusin ner till Linköping för att hitta ett tåg mot Göteborg. Ambitionen vann ej över min geografiska okunskap. Det går inga lämpliga tåg från Linköping till Götet så har snubblat runt från tåg till tåg hela eftermiddagen men tror mig nu äntligen vara på väg mot ett ångestfritt rehab...
Del 2
Jag upprepar:
Minuterna efter att jag skrivit klart Del 1 på ett tåg mellan Katrineholm och Göteborg så slog karma till... och det var inte till min fördel. Not one bit.
Karma ansåg vid det här laget att jag passerat precis varenda tänkbara gräns och ignorerat alla Karmas varningar så denna gången skulle jag straffas lite mer kännbart än vanligt...
Jag kan gott se Karmas poäng då jag skrivit in dessa citat i bloggen
"Man I was mean, but I'm changing my scene and I'm doing the best that i can!"
och
"The truth is that I'm a bad person, but that's going to change, I'm going to change. This is the last of this sort of thing. I'm cleaning up and I'm moving on, going straight and choosing life."
Bara för att krossa gränsen till Sverige och inom loppet av några få dagar spåra ur brutalare än jag gjort någon gång tidigare. Uppsala kan verkligen varit det mest IQbefriade alkoholintaget jag någonsin gett mig i kast med... Och jag som lovat Karma att inte tänja gränserna något mer alls.
Karma öppnade en ologisk lucka i min tillvaro och la där en bomb som hämnd!
Vendetta.
Den exploderade några minuter efter att jag skrivit klart Del 1 i en anteckningsbok den andra maj 2012. Bombens natur spelar inte så stor roll.
Det mer intressanta med bomben var att bombens skadoeffekt endast var det sekundära problemet... Det primära problemet var det faktum att jag verkligen förtjänade fetbomben. Det sved värst. Jag hade ju för i helvete planerat total recovery och en sommar av kärlek och fred! Och istället tar jag ett jumbojet och flyger in i en solid bergvägg!
Jag har i två veckors tid kännt mig lika ondsint och svekfull som Anakin och då... Då är det illa!
"It was said that you would destroy the Sith, not join them! Bring balance to the Force, not leave it in darkness!"
Ursäkta nördigheten här men jag kommer inte på någon bättre liknelse och jag har varken någon lust eller någon förmåga att förklara de senaste veckorna bättre. Min hjärna har varit på en ologiskens odyssé och har varit helt tom och helt fylld på en och samma gång och först nu har lugnet lagt sig igen.
Denna krash är inte som andra krasher... Trots att det är första gången jag inte vill redovisa mitt obetydliga liv på denna bloggen så är det ändå den krash jag kan komma att minnas bäst... Det kommer min nyväckta religiösa tro på Karma se till. Karma har mig ett järngrepp... And karma is only a bitch if you are!
Inga droger förutom alkohol hör samman med det här inlägget. Jag har skrivit det tidigare men med tanke på inläggets karaktär (efter att läst igenom det en gång) så skadar det nog inte att påpeka det med största tydlighet en gång till... Speciellt med tanke på hur jag tänkt avsluta inlägget du just nu läser.
För nu är det dags att dra ett sträck över all negativ energi och välja livet.
Choose Life.
Choose a job. Choose a career. Choose a family.
Choose a fucking big television, choose washing machines, cars, compact disc players and electrical tin openers.
Choose good health, low cholesterol, and dental insurance. Choose fixed interest mortgage repayments. Choose a starter home.
Choose your friends. Choose leisurewear and matching luggage.
Choose a three-piece suit on hire purchase in a range of fucking fabrics.
Choose DIY and wondering who the fuck you are on Sunday morning.
Choose sitting on that couch watching mind-numbing, spirit-crushing game shows, stuffing fucking junk food into your mouth.
Choose rotting away at the end of it all, pissing your last in a miserable home, nothing more than an embarrassment to the selfish, fucked up brats you spawned to replace yourselves.
Choose your future.
Choose life... But why would I want to do a thing like that?
I chose not to choose life. I chose somethin' else.
Jag väljer att för artonde gången i detta blogginlägget ge intrycket av att jag är en sprutnarkoman via att presentera en av mina nya favoritlåtar...
And the reasons? There are no reasons. Who needs reasons when you've got music?
Med denna suveräna text i åtanke så tar jag nu Karmas hand och springer ut och väljer livet! Haleluja!
Detta blogginlägg står utan ansvarig utgivare... Jag ångrar att jag skrev den och du ångrar säkert att du läste den men hey, du blev varnad redan i första meningen remember?, så jag hoppas dess låga kvalite inte gav allt för mycket ångest i en annars så kärleksfull värld. Kärlek och ångest är en svårhanterlig kombination men det finns alltid metoder att få den blytunga ångesten att lätta till ånga... Min metod är att skriva.
Bitihorn
Så jag satte mig ner en stund och funderade! De senaste fyra åren så är det som att det legat en över mörk skugga över mina axlar och där skapat min oambitiösa inställning till utbilning, min ondskefulla personlighet och inte minst min ovana att fantisera fram märkliga ursäker till de två förstnämnda dåliga sidorna av mig själv. Så jag gick igenom mitt liv via denna bloggen (Denna blogg är ju mitt livs spegelbild, ingenting ditkryddat, ingenting bortsuddat) för att finna denna skugga som uppenbarligen har mitt lilla simpla liv under full kontroll.
Plötsligt så insåg jag vad det var som skuggat ner hela min tillvaro med sin konstant hotfulla närvaro... Fjälltoppen Bitihorn! Bitihorn har smyget sig in i princip varenda bild som någonsin publicerats på denna bloggen... Låt mig demonstrera några historiska bilder:
Inte ens i Sydamerika kunde Bitihorn hålla sig undan
Och inte heller i serietidningarnas värld...
Men den mest skrämmande bilden av de alla måste ändå vara denna från min 1987... Tagen hemma i min barnkammare.
Bergahelvete! Så du trodde du skulle kunna smyga in mitt liv och ställa till en total oreda från början till slut va? Nej nu var måttet rågat och timmen slagen för att bestiga Mount Bitidoom och för att visa vem som egentligen är herre på täppan! Jag hade ingen sagoring att kasta ner i Bitidooms magmakokande inre men det skulle säkert fungera lika bra att sota den där fula skorstenen på toppen för att upphäva den mörka förbannelsen...
Så en solig dag så anlitade jag två sherpas (min kusin Albino Biltjuven och hans skånska fjortonåriga polare Palle), lånade en kompis bil och så körde vi iväg mot utmaningen att bestiga och således besegra Bitihorn! Den lånade volvo S40n var inte alls så snökörningsanpassad som vi trott för när vi vek av från den asfalterade riksvägen ut på fjället så körde bilen otroligt fast i lössnön... Vi lämnade skitbilen åt sitt insnöade öde aningen besvikna över att inte bilen tagit oss ända till toppen! Vi hade inte heller tillgång på flygplan vilket totalt krashade mina drömmar att återskapa Nintendospelet Talespins sista bana i verkligheten.
Den besvikelsen.
Men inte så besvikna att vi gav upp utan vi valde istället det mest naturliga alternativet, vandringsfärd.
Albino var utrustad med randoneeskidor (skidor med bindningar som kan kopplas loss så man kan använda skidorna som "skor" för toppturer) medan jag och Palle är inbitna snowboarders och bar brädorna på ryggen och luffsade fram i snön med snöskor.
Solen stekte oss som ägg från den blåa himlen samt från alla oändliga mängder reflekterande snö runt omkring. Inte en enda vind behagade att blåsa en chilldag som denna så det blev snabbt ganska svettigt... Efter någon timme så kände vi oss mer som tre fuktiga sniglar som sakta gled uppför berget än sportiga människor som klättrade upp för det. Sportigheten vi hade tänkt skulle bulta sönder våra hjärtan var död och istället bultade våra hjärtan sönder av hur jävla jobbigt allt var! Tio meter i taget var ungefär hur mycket jag klarade av innan jag fick ta en pause i fem minuter och storgråta:
Vattenmassorna i form av svett och tårar som strömmade ur min kropp skulle tveklöst kunnat driva runt ett vattenkraftverk som kunnat producera energi nog att hålla igång ett liftystem till Bitihorns topp... Det var i alla fall det jag fantiserade fram i min drömska trötthet!
Det som höll våran spirit ovanför ytan var den otroliga fjällomgivningen som bara blev mäktigare och mäktigare för varje höjdmeter vi kämpade oss upp för! Hela 3 procent av motivation bjöd fjällomgivningen på men de 3 kalla öl vi skulle klunka i oss på toppen var snäppet vassare med hela 97 procent motivation för fortsatt bergsbestigning!
- "Albino! Jag ger upp! Bitihorns kontroll över mitt liv får fortsätta för jag fixar inte mer av denna klättring!"
- "... Öl?"
- "Ja de har du rätt i! Mot toppen!"
Nästan framme vid toppen så gick vi på några märkliga stålmaster som fångade upp elledningar från stupet nedanför... Vi hade visst råkat ställa oss på en snöig kant med ett stup på 500 meter framför våra fötter och det fanns endast en sak att göra... Som de idiotapor jag och kusin Albino är så klättrade vi ut på stålmasterna för att spana ner för det hisnande stupet.
Vi insåg snabbt att vi kunde greppa elledningen och sen glida ner för den i luften ända till riksvägen långt långt där nere och vi insåg också vi att det vore ju störtcoolt! Så livsfarligt att våra våra chanser för överlevnad överhuvudtaget inte hade existerat men fortfarande... Störtcoolt! Albino och jag skakade hand på att vi skulle genomföra vår störtcoola idè. Vi var dock inte lika rörande överens om vem som skulle glida ut först för äventyreskabeln vi tänkte marknadsföra med denna poster:
När vi satt där på stålställningen och bråkade över vem som först skulle offras till gudarna så sände de anspråkslösa gudarna räddaren i nöden till undsättning av våra liv. En estländsk hjälte som skulle avbryta vårat test av den dödliga linbanan högt över fjällplatån. Det estoniska skidlandslagets kapten Blocker dök plötsligt upp vid toppen och skrek därifrån åt mig och Albino "Hey guys, its a beautiful view from the here, get off those structures and climb the last bit now you lazy assholes"
Jag hade velat replikera "you are the lazy asshole" men det hade varit aningen magstarkt med tanke på att han klättrade upp för Bitihorn på den brantare sidan på 1 timme och 45 minuter medan jag, Albino och Palle djupt beklagat oss över allt slit i över fyra timmar nu och tragiskt nog fortfarande inte var uppe...
Blocker är en otroligt vänlig själ så jag krävde att han skulle ta sig ner några höjdmeter och krama om min sargade och söndriga kropp. Men han sjöng bara tillbaks:
You will see me waving from such great heights,
"Come down now", you'll say
But everything looks perfect from far away,
"Come down now", but i'll stay...
Så jävla opassande sång men eftersom Blocker vägrade röra sig neråt så var det bara att ta tjuren i hornen och lunka den sista biten till Bitihorns topp och den där förbannade skorstenen. Vid varje långsamma kliv så tänkte mitt huvud stilla för sig själv "öl" men med undantag för det ordet så klarade inte min hjärna av att producera någonting annat alls. Solen, smärtan, min taskiga kondition och snön smälte ihop all existens till en dimma och så en tidsrymd senare så säger Blocker "Ok dudes, we are officially up! whats up bro, you look a little bit pale?"
Albino, Blocker och Palle ställde sig hänfört och betraktade den makalösa utsikten av 360 grader snötäckta norska fjäll!
Själv hade jag andra prioriteringar...
Trots att jag drack en öl så blev jag inte så djärv att jag vågade mig på att sota skorstenen som jag planerat... Skorstenen var nämligen väldigt stor på nära håll och inte alls så där liten och svart som jag mindes den nere från riksvägen.
Den låg dessutom i direkt förbindelse med ett litet hus och frågorna började hopa sig, vem har bosatt sig här uppe på denna avlägsna fjälltopp och varför behöver hans lilla hus en sådan gigantisk skorsten? Vi knackade och knackade på stugans dörr för att den som bodde där inne skulle komma ut och besvara våra frågor men enstöringen struntade uppenbarligen totalt i våra knackningar.
Så nu frågade jag mig själv vad jag skulle göra för att häva Bitihorns förbannelse över mitt liv nu när skorstenen visade sig vara så svårsotad... Kanske om jag finner lycka även på denna olyckans berg så kanske jag skulle inse att hela Bitihornsförbannelsen är påhittad av min egen obskyra fantasi och att den enda som kontrollerar mitt liv är jag själv! Så jag gav mig på uppdraget att tänka ut den absoluta lyckan!
Snabbt insåg jag att det absolut bästa jag vet är i livet är att ha sex med en tjej jag har väldigt starka känslor för, nu har jag tyvvärr inte haft väldigt starka känslor för någon tjej sedan nyår... Eller något sex heller för den delen! Gubbarna som jag var med hade jag förvisso väldigt starka känslor för men då var det istället problematiken att de inte var tjejer, som satte käppar i hjulet.
Så vad kan vara lika perfekt som att ha sex med en tjej man är förälskad i. Här på detta öde berg...
Jo detta:
En bild säger fler än tusen ord right, så en film säger säger fler än tusen bilder och då antar jag att den här filmen ganska tydligt visade att vi tog cirka tre minuter på oss att glida ner för ett berg vi tagit oss fyra timmar att ta oss upp för (ungefär samma statistik som sex), Men vilka tre minuter det var! Jag tror inte det finns någon videofilm på mig där jag är gladare än jag är i denna (och nej jag har inte i smyg spelat in någon amatörporrulle där jag drar över mitt livs kärlek då det även i mina standards vore lite oromantiskt... Men säg att jag hade gjort det hade jag självklart lagt upp den här på denna blogg)
Väl nere igen så sneglade jag upp mot Bitihorn och kom lite snabbt fram till att det nog inte är så mycket svart magik över berget trots allt... Snarare tvärtom.
Tänk vilka dumheter man lurar i sig själv för att finna ett äventyr va?
På tal om det... Jag har hört rykten om att trolltunga i Hordaland egentligen är en äkta trolltunga så om man klättrar ut på den klippan med med en trolltrumma och sjunger
"Troll du dumma,
jag står på din tunga,
hör min trumma
och sluta slummra"
så vaknar trollet i berget till liv!
Jag har en gås oplockad med det trollet då jag anar att han vet allt om allt! Med hans visdom kommer jag alltså förstå livet, universum och allting!
Hoppas bara inte trollet ger mig så mycket världsomfattande information att jag inte kan njuta av utsikten där från hans tunga...
Plötsligt så insåg jag vad det var som skuggat ner hela min tillvaro med sin konstant hotfulla närvaro... Fjälltoppen Bitihorn! Bitihorn har smyget sig in i princip varenda bild som någonsin publicerats på denna bloggen... Låt mig demonstrera några historiska bilder:
Inte ens i Sydamerika kunde Bitihorn hålla sig undan
Och inte heller i serietidningarnas värld...
Men den mest skrämmande bilden av de alla måste ändå vara denna från min 1987... Tagen hemma i min barnkammare.
Bergahelvete! Så du trodde du skulle kunna smyga in mitt liv och ställa till en total oreda från början till slut va? Nej nu var måttet rågat och timmen slagen för att bestiga Mount Bitidoom och för att visa vem som egentligen är herre på täppan! Jag hade ingen sagoring att kasta ner i Bitidooms magmakokande inre men det skulle säkert fungera lika bra att sota den där fula skorstenen på toppen för att upphäva den mörka förbannelsen...
Så en solig dag så anlitade jag två sherpas (min kusin Albino Biltjuven och hans skånska fjortonåriga polare Palle), lånade en kompis bil och så körde vi iväg mot utmaningen att bestiga och således besegra Bitihorn! Den lånade volvo S40n var inte alls så snökörningsanpassad som vi trott för när vi vek av från den asfalterade riksvägen ut på fjället så körde bilen otroligt fast i lössnön... Vi lämnade skitbilen åt sitt insnöade öde aningen besvikna över att inte bilen tagit oss ända till toppen! Vi hade inte heller tillgång på flygplan vilket totalt krashade mina drömmar att återskapa Nintendospelet Talespins sista bana i verkligheten.
Den besvikelsen.
Men inte så besvikna att vi gav upp utan vi valde istället det mest naturliga alternativet, vandringsfärd.
Albino var utrustad med randoneeskidor (skidor med bindningar som kan kopplas loss så man kan använda skidorna som "skor" för toppturer) medan jag och Palle är inbitna snowboarders och bar brädorna på ryggen och luffsade fram i snön med snöskor.
Solen stekte oss som ägg från den blåa himlen samt från alla oändliga mängder reflekterande snö runt omkring. Inte en enda vind behagade att blåsa en chilldag som denna så det blev snabbt ganska svettigt... Efter någon timme så kände vi oss mer som tre fuktiga sniglar som sakta gled uppför berget än sportiga människor som klättrade upp för det. Sportigheten vi hade tänkt skulle bulta sönder våra hjärtan var död och istället bultade våra hjärtan sönder av hur jävla jobbigt allt var! Tio meter i taget var ungefär hur mycket jag klarade av innan jag fick ta en pause i fem minuter och storgråta:
Vattenmassorna i form av svett och tårar som strömmade ur min kropp skulle tveklöst kunnat driva runt ett vattenkraftverk som kunnat producera energi nog att hålla igång ett liftystem till Bitihorns topp... Det var i alla fall det jag fantiserade fram i min drömska trötthet!
Det som höll våran spirit ovanför ytan var den otroliga fjällomgivningen som bara blev mäktigare och mäktigare för varje höjdmeter vi kämpade oss upp för! Hela 3 procent av motivation bjöd fjällomgivningen på men de 3 kalla öl vi skulle klunka i oss på toppen var snäppet vassare med hela 97 procent motivation för fortsatt bergsbestigning!
- "Albino! Jag ger upp! Bitihorns kontroll över mitt liv får fortsätta för jag fixar inte mer av denna klättring!"
- "... Öl?"
- "Ja de har du rätt i! Mot toppen!"
Nästan framme vid toppen så gick vi på några märkliga stålmaster som fångade upp elledningar från stupet nedanför... Vi hade visst råkat ställa oss på en snöig kant med ett stup på 500 meter framför våra fötter och det fanns endast en sak att göra... Som de idiotapor jag och kusin Albino är så klättrade vi ut på stålmasterna för att spana ner för det hisnande stupet.
Vi insåg snabbt att vi kunde greppa elledningen och sen glida ner för den i luften ända till riksvägen långt långt där nere och vi insåg också vi att det vore ju störtcoolt! Så livsfarligt att våra våra chanser för överlevnad överhuvudtaget inte hade existerat men fortfarande... Störtcoolt! Albino och jag skakade hand på att vi skulle genomföra vår störtcoola idè. Vi var dock inte lika rörande överens om vem som skulle glida ut först för äventyreskabeln vi tänkte marknadsföra med denna poster:
När vi satt där på stålställningen och bråkade över vem som först skulle offras till gudarna så sände de anspråkslösa gudarna räddaren i nöden till undsättning av våra liv. En estländsk hjälte som skulle avbryta vårat test av den dödliga linbanan högt över fjällplatån. Det estoniska skidlandslagets kapten Blocker dök plötsligt upp vid toppen och skrek därifrån åt mig och Albino "Hey guys, its a beautiful view from the here, get off those structures and climb the last bit now you lazy assholes"
Jag hade velat replikera "you are the lazy asshole" men det hade varit aningen magstarkt med tanke på att han klättrade upp för Bitihorn på den brantare sidan på 1 timme och 45 minuter medan jag, Albino och Palle djupt beklagat oss över allt slit i över fyra timmar nu och tragiskt nog fortfarande inte var uppe...
Blocker är en otroligt vänlig själ så jag krävde att han skulle ta sig ner några höjdmeter och krama om min sargade och söndriga kropp. Men han sjöng bara tillbaks:
You will see me waving from such great heights,
"Come down now", you'll say
But everything looks perfect from far away,
"Come down now", but i'll stay...
Så jävla opassande sång men eftersom Blocker vägrade röra sig neråt så var det bara att ta tjuren i hornen och lunka den sista biten till Bitihorns topp och den där förbannade skorstenen. Vid varje långsamma kliv så tänkte mitt huvud stilla för sig själv "öl" men med undantag för det ordet så klarade inte min hjärna av att producera någonting annat alls. Solen, smärtan, min taskiga kondition och snön smälte ihop all existens till en dimma och så en tidsrymd senare så säger Blocker "Ok dudes, we are officially up! whats up bro, you look a little bit pale?"
Albino, Blocker och Palle ställde sig hänfört och betraktade den makalösa utsikten av 360 grader snötäckta norska fjäll!
Själv hade jag andra prioriteringar...
Trots att jag drack en öl så blev jag inte så djärv att jag vågade mig på att sota skorstenen som jag planerat... Skorstenen var nämligen väldigt stor på nära håll och inte alls så där liten och svart som jag mindes den nere från riksvägen.
Den låg dessutom i direkt förbindelse med ett litet hus och frågorna började hopa sig, vem har bosatt sig här uppe på denna avlägsna fjälltopp och varför behöver hans lilla hus en sådan gigantisk skorsten? Vi knackade och knackade på stugans dörr för att den som bodde där inne skulle komma ut och besvara våra frågor men enstöringen struntade uppenbarligen totalt i våra knackningar.
Så nu frågade jag mig själv vad jag skulle göra för att häva Bitihorns förbannelse över mitt liv nu när skorstenen visade sig vara så svårsotad... Kanske om jag finner lycka även på denna olyckans berg så kanske jag skulle inse att hela Bitihornsförbannelsen är påhittad av min egen obskyra fantasi och att den enda som kontrollerar mitt liv är jag själv! Så jag gav mig på uppdraget att tänka ut den absoluta lyckan!
Snabbt insåg jag att det absolut bästa jag vet är i livet är att ha sex med en tjej jag har väldigt starka känslor för, nu har jag tyvvärr inte haft väldigt starka känslor för någon tjej sedan nyår... Eller något sex heller för den delen! Gubbarna som jag var med hade jag förvisso väldigt starka känslor för men då var det istället problematiken att de inte var tjejer, som satte käppar i hjulet.
Så vad kan vara lika perfekt som att ha sex med en tjej man är förälskad i. Här på detta öde berg...
Jo detta:
En bild säger fler än tusen ord right, så en film säger säger fler än tusen bilder och då antar jag att den här filmen ganska tydligt visade att vi tog cirka tre minuter på oss att glida ner för ett berg vi tagit oss fyra timmar att ta oss upp för (ungefär samma statistik som sex), Men vilka tre minuter det var! Jag tror inte det finns någon videofilm på mig där jag är gladare än jag är i denna (och nej jag har inte i smyg spelat in någon amatörporrulle där jag drar över mitt livs kärlek då det även i mina standards vore lite oromantiskt... Men säg att jag hade gjort det hade jag självklart lagt upp den här på denna blogg)
Väl nere igen så sneglade jag upp mot Bitihorn och kom lite snabbt fram till att det nog inte är så mycket svart magik över berget trots allt... Snarare tvärtom.
Tänk vilka dumheter man lurar i sig själv för att finna ett äventyr va?
På tal om det... Jag har hört rykten om att trolltunga i Hordaland egentligen är en äkta trolltunga så om man klättrar ut på den klippan med med en trolltrumma och sjunger
"Troll du dumma,
jag står på din tunga,
hör min trumma
och sluta slummra"
så vaknar trollet i berget till liv!
Jag har en gås oplockad med det trollet då jag anar att han vet allt om allt! Med hans visdom kommer jag alltså förstå livet, universum och allting!
Hoppas bara inte trollet ger mig så mycket världsomfattande information att jag inte kan njuta av utsikten där från hans tunga...
Things turned out much better then expected
Så där ja! Enligt ryktena så ska offpistbackarna öppna nu imorgon för en dag och det var en nyhet som fick mig att fullkomligt skrika ut så här till ryktesspridaren:
"Things turned out much better then expected!"
Nu kan det förvisso smält undan så mycket att det enda underlaget där det ligger snö nog för kontrollerad snowboardåkning ligger just i de preparerade backarna... men fuck it! Då får det bli extrem offpist med tre centimeter lager vax under brädan, tuggttobak i munnen och lite jävlar anamma bland stockar och sten och stubbar och tuvor!
Jag har inte stått på snowboard på bortåt två månader och det har verkligen inte med något patetiskt manodepressiva vinterhumör att göra... Det finns inget humör i Sigmund Freuds samlade verk som skulle hålla mig borta ifrån offpisten!
Förvirrad? Då blir det offpist! Den underbara känslan i offpisten sätter stopp för all förvirring.
Superglad? Då blir det offpist! Livet är komplett!
Dygnrak? Då blir det offpist! På fyllan tar man ogenomtänkta beslut!
Självmordsbenägen? Då blir det offpist! Av rent praktiska skäl!
Nej det som hållt mig borta ifrån offpisten är den enkla anledning att hela alpinanläggningen där den bra offpisten ligger har varit nerstängd på grund av för dåliga snöförhållanden. Men så två månader efter att den underbara bomullssnön gick sitt smältande öde till mötes så kom påskharen hoppandes och värpte ut (ganska så övernaturligt ja) en sista öppningsdag för liftsystemet på andra sidan dalen... Den dagen är i morgon! Tack påskharen, du är en klippa!
Jag tror att det är ungefär så här torrt i skogspartierna i alpinområdet... Och att den vita gossen som ligger nerkrashad i botten av stenarna kan liknas med mig redan efter mitt första åk i den "extrema" offpisten. Antingen så var John Bauer ett norskt orakel av rang eller så drar jag väldigt förhastade slutsatser av hans snöfria offpistkonst...
Jag tänkte försöka sammanfatta den här vintern lite här och nu då det känns som att jag koncentrerat mig väldigt mycket på den här bloggen över det negativa... Och vad tycker vi om det va?
Jag menar det! Jag har haft fett kul den här vintersäsongen och det enda som jag på något vis kan markera som trista händelser var mitt uppbrott med min tjej och min vräkning (och bråket om den här bloggen).
Men själva den här tomma filosofin i mitt huvud som jag beskrev i förra inlägget inte är kopplat till någon person eller något händelseförlopp och jag ser jag inte i slutändan som något negativt eller sorgligt att se tillbaks på... Det var en period som jag helt enkelt var tvungen att ta mig igenom och nu har jag gjort det. Yey och hipp hipp hurra! Någon som vill sjunga "For he's a jolly good fellow?"... Inte det? Ok.
Det enda jag kommer komma ihåg från denna sista skidsäsong är fina ting (Det vill säga om jag ger fan i att gå tillbaks i den här bloggen och läsa igenom alla inlägg fyllda med gnäll och "buhu buhu poor me" som jag författat fram bland tårar, rakhyvlar och paracetamoltabletter!)
Först och främst (Eller direkt efter snowboardåkningen i januari)... så har det varit kul med besök här uppe! Min familj hälsade på och som alltid höll ingen sams och alla började slåss och det var kul. En av mina bästa vänner Samen dök även han upp och hotade mig med kniv och det var självklart kul. Jättekul! Jets, Brumm och Samme sneglade förbi två gånger också och de fick mig vräkta vilket var riktigt kul. Riktigt riktigt kul. Sedan skall inte min säljande kollega Molly och hennes pojkvän glömmas bort då de blev riktigt magsjuka när de kom förbi mitt enkla boende. Kul! Satans kul! Mina absolut bästa och mest älskade vänner Nicloss, Glaciär-Glenn, Hotel-apan och Erikus hälsade på vid nyår och nu är ingen av oss vänner längre. Men nog var det kul! Skitkul! Riktigt riktigt roligt!
Sedan bör jag kanske inte glömma de gökarna som jag umgåtts med precis varje dag här uppe i kylan och vi pratar verkligen om människor som ingen kan ta ner då de är helt spårade i huvudet! En höll på att portas från krogarna redan vid sin första utgång då han tog Dj:ns dator och sprang ut genom entén med den i högsta hugg samtidigt som han skrek "Allt är gratis!". Kul kille! En av mina absolut bästa vänner här uppe däckade mitt på landsvägen han nu i helgen... "Här var det platt och fint så här sover jag".
En annan snubbe var inte mycket nyktrare än de två förstnämnda när hans huvud tiltade och han bestämde sig för att olla väggar tak och även efterfestare på en efterfest. Nog för att jag är en omogen 24åring men inte ens jag tyckte det var det minsta kul utan snarare bara jävligt udda gjort... Men han är snäll när han är nykter... Och sover.
På tal om sömn och dudesen jag umgås med här uppe så somnade jag och fyra andra på varandra i min kusins säng efter en lite väl heavy grillförfest uppe i skidbacken. En timme låg vi där och sussade som en kull söta hundvalpar på varandra innan vi stormade nästa förfest där vi lurade i varandra läkarsprit... På tal om en kull söta hundvalpar:
Dessa soon to be huskyhundar fann jag och min kusin några kilometer utanför skidorten precis innan vi bröt oss in i en ladugård i närheten av hundgården, stal en fyrhjuling som stod där och drog ut på de vida fjällvidderna och sladdade loss totalt:
På tal om huskyhundar så var jag och min kusin Honung ute och körde hundspann i fjällmiljön lite för att finna vår inre frid i den makalösa naturen och mycket för att spöa våra gamla mödrar i ett race! De hävdade bestämt att det inte var något race men det visste ju alla närvarande att det var... Och ojojoj vad de förlorade! Gammal är yngst!
Hundarna hade två settings, springa och stå still och så fort man tog upp "ankaret" så var det full fart rakt fram utan någon som helst tankeverksamhet från hundarnas sida om var de egentligen var på väg? Hade jag skrikit "Framåt Pluto, Brutus, Buster och Fido! Vi ska ut för ett stup!" så hade de garanterat kubbat fram till det ödesdigra scenariot vid pärleporten där jag frågar Sankte Per om man får ta hunden med sig in himlen? Sankte Per hade svarat med auktoritär stämma:
- Allright Sankte Per... Även rabiessmittade galna hundar med sylvassa huggtänder och aptit på människokött?
- Ja!
Jag har alltid velat åka hundspann på grund av att Joakim Von Anka åker hundspann i seriesviten Farbror Joakims liv. Mitt mål är att leva livet så likt Fabror Joakim det bara går så att jag också blir snuskigt rik. Skratta ni åt denna plan men vi får se vem som skrattar när jag sitter i en pengabinge fylld med kontanter! Precis varenda detalj från Joakim von Ankas liv måste stämma med mitt liv så jag skrek självfallet ut dikter över Valdres där jag och Honung far fram en bra bit framför våra mödrars hundspann...
Jag tyckte dock mamma och moster kom obehagligt nära så då tog jag fram "nitron" till fordonet! Oxpiskan! Guiden som arrangerade hundspannåkningen var inte road och konfiskerade min piska! Detta var enda anledningen till att guiden till sist vann hela racet. Men jag är inte bitter över den historiska förlusten i nuläget för things turned out much better then expected...
Detta inlägget är nämligen skrivet under flera dagar och denna framtida skribent har redan varit och stått offpist i alpinanläggningen på andra sidan dalen. Jävlar vad underbart det var! Det var helt okej med snömängder i skogspartierna så det var bara att ge sig ut i en helt helt orörd helt naturlig värld! Friden på jorden!
Jag höll fan på att slå ihjäl mig konstant! På vissa klippor och nedfallna träd var snön mest en förädisk illusion och jag repade upp båda brädan och min rygg båda en och två gånger... Jag ramlade åtminstone 50 gånger. Men min hjärna resonerade på samma sett som tjockisen som sa "Jag är så mätt... Men det är så gott" och fortsatte äta. Farlig snowboardåkningen är för kul för att undvikas.
Jag har en spellista på mp3spelaren som heter "Till Idre" som jag komponerade ihop på en bussresa från Göteborg till Idre för 4 år sedan och den består av 120 låtar. Så med shufflen i åtanke så hade det varit ganska otroligt om just en låt jag tänkte på skulle spelas när jag stannade upp i skogen några sekunder för att ta en andpause. Jag tänkte så här när låten som precis spelades tonade ner inför nästa låt: "Fan vad nice det hade varit om CK - Dixie spelades nu för det är nog min absoluta favoritlåt till offpiståkning".
Shufflegudarna hör bön. Av 120 låtar så kom Dixie och jag insåg att min andpause var slut. Det vara bara att krasha vidare genom livet via färden som dodgy nog tog mig till kanten av en djup ravin där en vild fors lurade nedanför samtidigt som textraden "Ser mig som en kort go katastrof med glimten i ögat" spelades i hörlurarna.
Detta är för övrigt en låt jag endast lyssnar på när jag åker snowboard och aldrig annars. Vet inte riktigt varför.
Att skidanläggningen spontant öppnade efter två månader av usla snöförhållanden och att jag varit vit från alkohol i en vecka firade jag med att supa till ordentligt igår! Jag förväntade mig en ganska stilla och tämligen nykter kväll.
Things turned out much better then expected!
Jag förväntade mig inte heller att jag skulle få se den sötaste varelsen på denna planet under denna vinter...
Things turned out much better then expected
Jag hoppas det här citatet som jag ältat sönder det här inlägget med, håller i sig speciellt med tanke på att jag verkligen tror att den kommande sommaren 2012 kommer bli lika fin och chill som en sengångare. Spontana planer handlar om Oslo, Stockholm, Trolltunga, Roskilde, Öland, Varberg, Köpenhamn men mest gamla goa Slottskogen! I augusti försvinner jag från Europa och då är uppboostning av goda minnen i Slottskogen med bästa kompisarna ett måste om jag inte ska få psykbryt och hoppa av det transibiriska tåget i farten och börja lunka mot Göteborg från Sibiriens djupa granskogar sjungandes "Slottskogen... Slottskogen... Slottskogen" glatt för mig själv.
Denna bild från kortfilmen "Timber" från 1941 säger allt.
"Things turned out much better then expected!"
Nu kan det förvisso smält undan så mycket att det enda underlaget där det ligger snö nog för kontrollerad snowboardåkning ligger just i de preparerade backarna... men fuck it! Då får det bli extrem offpist med tre centimeter lager vax under brädan, tuggttobak i munnen och lite jävlar anamma bland stockar och sten och stubbar och tuvor!
Jag har inte stått på snowboard på bortåt två månader och det har verkligen inte med något patetiskt manodepressiva vinterhumör att göra... Det finns inget humör i Sigmund Freuds samlade verk som skulle hålla mig borta ifrån offpisten!
Förvirrad? Då blir det offpist! Den underbara känslan i offpisten sätter stopp för all förvirring.
Superglad? Då blir det offpist! Livet är komplett!
Dygnrak? Då blir det offpist! På fyllan tar man ogenomtänkta beslut!
Självmordsbenägen? Då blir det offpist! Av rent praktiska skäl!
Nej det som hållt mig borta ifrån offpisten är den enkla anledning att hela alpinanläggningen där den bra offpisten ligger har varit nerstängd på grund av för dåliga snöförhållanden. Men så två månader efter att den underbara bomullssnön gick sitt smältande öde till mötes så kom påskharen hoppandes och värpte ut (ganska så övernaturligt ja) en sista öppningsdag för liftsystemet på andra sidan dalen... Den dagen är i morgon! Tack påskharen, du är en klippa!
Jag tror att det är ungefär så här torrt i skogspartierna i alpinområdet... Och att den vita gossen som ligger nerkrashad i botten av stenarna kan liknas med mig redan efter mitt första åk i den "extrema" offpisten. Antingen så var John Bauer ett norskt orakel av rang eller så drar jag väldigt förhastade slutsatser av hans snöfria offpistkonst...
Jag tänkte försöka sammanfatta den här vintern lite här och nu då det känns som att jag koncentrerat mig väldigt mycket på den här bloggen över det negativa... Och vad tycker vi om det va?
Jag menar det! Jag har haft fett kul den här vintersäsongen och det enda som jag på något vis kan markera som trista händelser var mitt uppbrott med min tjej och min vräkning (och bråket om den här bloggen).
Men själva den här tomma filosofin i mitt huvud som jag beskrev i förra inlägget inte är kopplat till någon person eller något händelseförlopp och jag ser jag inte i slutändan som något negativt eller sorgligt att se tillbaks på... Det var en period som jag helt enkelt var tvungen att ta mig igenom och nu har jag gjort det. Yey och hipp hipp hurra! Någon som vill sjunga "For he's a jolly good fellow?"... Inte det? Ok.
Det enda jag kommer komma ihåg från denna sista skidsäsong är fina ting (Det vill säga om jag ger fan i att gå tillbaks i den här bloggen och läsa igenom alla inlägg fyllda med gnäll och "buhu buhu poor me" som jag författat fram bland tårar, rakhyvlar och paracetamoltabletter!)
Först och främst (Eller direkt efter snowboardåkningen i januari)... så har det varit kul med besök här uppe! Min familj hälsade på och som alltid höll ingen sams och alla började slåss och det var kul. En av mina bästa vänner Samen dök även han upp och hotade mig med kniv och det var självklart kul. Jättekul! Jets, Brumm och Samme sneglade förbi två gånger också och de fick mig vräkta vilket var riktigt kul. Riktigt riktigt kul. Sedan skall inte min säljande kollega Molly och hennes pojkvän glömmas bort då de blev riktigt magsjuka när de kom förbi mitt enkla boende. Kul! Satans kul! Mina absolut bästa och mest älskade vänner Nicloss, Glaciär-Glenn, Hotel-apan och Erikus hälsade på vid nyår och nu är ingen av oss vänner längre. Men nog var det kul! Skitkul! Riktigt riktigt roligt!
Sedan bör jag kanske inte glömma de gökarna som jag umgåtts med precis varje dag här uppe i kylan och vi pratar verkligen om människor som ingen kan ta ner då de är helt spårade i huvudet! En höll på att portas från krogarna redan vid sin första utgång då han tog Dj:ns dator och sprang ut genom entén med den i högsta hugg samtidigt som han skrek "Allt är gratis!". Kul kille! En av mina absolut bästa vänner här uppe däckade mitt på landsvägen han nu i helgen... "Här var det platt och fint så här sover jag".
En annan snubbe var inte mycket nyktrare än de två förstnämnda när hans huvud tiltade och han bestämde sig för att olla väggar tak och även efterfestare på en efterfest. Nog för att jag är en omogen 24åring men inte ens jag tyckte det var det minsta kul utan snarare bara jävligt udda gjort... Men han är snäll när han är nykter... Och sover.
På tal om sömn och dudesen jag umgås med här uppe så somnade jag och fyra andra på varandra i min kusins säng efter en lite väl heavy grillförfest uppe i skidbacken. En timme låg vi där och sussade som en kull söta hundvalpar på varandra innan vi stormade nästa förfest där vi lurade i varandra läkarsprit... På tal om en kull söta hundvalpar:
Dessa soon to be huskyhundar fann jag och min kusin några kilometer utanför skidorten precis innan vi bröt oss in i en ladugård i närheten av hundgården, stal en fyrhjuling som stod där och drog ut på de vida fjällvidderna och sladdade loss totalt:
På tal om huskyhundar så var jag och min kusin Honung ute och körde hundspann i fjällmiljön lite för att finna vår inre frid i den makalösa naturen och mycket för att spöa våra gamla mödrar i ett race! De hävdade bestämt att det inte var något race men det visste ju alla närvarande att det var... Och ojojoj vad de förlorade! Gammal är yngst!
Hundarna hade två settings, springa och stå still och så fort man tog upp "ankaret" så var det full fart rakt fram utan någon som helst tankeverksamhet från hundarnas sida om var de egentligen var på väg? Hade jag skrikit "Framåt Pluto, Brutus, Buster och Fido! Vi ska ut för ett stup!" så hade de garanterat kubbat fram till det ödesdigra scenariot vid pärleporten där jag frågar Sankte Per om man får ta hunden med sig in himlen? Sankte Per hade svarat med auktoritär stämma:
- Allright Sankte Per... Även rabiessmittade galna hundar med sylvassa huggtänder och aptit på människokött?
- Ja!
Jag har alltid velat åka hundspann på grund av att Joakim Von Anka åker hundspann i seriesviten Farbror Joakims liv. Mitt mål är att leva livet så likt Fabror Joakim det bara går så att jag också blir snuskigt rik. Skratta ni åt denna plan men vi får se vem som skrattar när jag sitter i en pengabinge fylld med kontanter! Precis varenda detalj från Joakim von Ankas liv måste stämma med mitt liv så jag skrek självfallet ut dikter över Valdres där jag och Honung far fram en bra bit framför våra mödrars hundspann...
Jag tyckte dock mamma och moster kom obehagligt nära så då tog jag fram "nitron" till fordonet! Oxpiskan! Guiden som arrangerade hundspannåkningen var inte road och konfiskerade min piska! Detta var enda anledningen till att guiden till sist vann hela racet. Men jag är inte bitter över den historiska förlusten i nuläget för things turned out much better then expected...
Detta inlägget är nämligen skrivet under flera dagar och denna framtida skribent har redan varit och stått offpist i alpinanläggningen på andra sidan dalen. Jävlar vad underbart det var! Det var helt okej med snömängder i skogspartierna så det var bara att ge sig ut i en helt helt orörd helt naturlig värld! Friden på jorden!
Jag höll fan på att slå ihjäl mig konstant! På vissa klippor och nedfallna träd var snön mest en förädisk illusion och jag repade upp båda brädan och min rygg båda en och två gånger... Jag ramlade åtminstone 50 gånger. Men min hjärna resonerade på samma sett som tjockisen som sa "Jag är så mätt... Men det är så gott" och fortsatte äta. Farlig snowboardåkningen är för kul för att undvikas.
Jag har en spellista på mp3spelaren som heter "Till Idre" som jag komponerade ihop på en bussresa från Göteborg till Idre för 4 år sedan och den består av 120 låtar. Så med shufflen i åtanke så hade det varit ganska otroligt om just en låt jag tänkte på skulle spelas när jag stannade upp i skogen några sekunder för att ta en andpause. Jag tänkte så här när låten som precis spelades tonade ner inför nästa låt: "Fan vad nice det hade varit om CK - Dixie spelades nu för det är nog min absoluta favoritlåt till offpiståkning".
Shufflegudarna hör bön. Av 120 låtar så kom Dixie och jag insåg att min andpause var slut. Det vara bara att krasha vidare genom livet via färden som dodgy nog tog mig till kanten av en djup ravin där en vild fors lurade nedanför samtidigt som textraden "Ser mig som en kort go katastrof med glimten i ögat" spelades i hörlurarna.
Detta är för övrigt en låt jag endast lyssnar på när jag åker snowboard och aldrig annars. Vet inte riktigt varför.
Att skidanläggningen spontant öppnade efter två månader av usla snöförhållanden och att jag varit vit från alkohol i en vecka firade jag med att supa till ordentligt igår! Jag förväntade mig en ganska stilla och tämligen nykter kväll.
Things turned out much better then expected!
Jag förväntade mig inte heller att jag skulle få se den sötaste varelsen på denna planet under denna vinter...
Things turned out much better then expected
Jag hoppas det här citatet som jag ältat sönder det här inlägget med, håller i sig speciellt med tanke på att jag verkligen tror att den kommande sommaren 2012 kommer bli lika fin och chill som en sengångare. Spontana planer handlar om Oslo, Stockholm, Trolltunga, Roskilde, Öland, Varberg, Köpenhamn men mest gamla goa Slottskogen! I augusti försvinner jag från Europa och då är uppboostning av goda minnen i Slottskogen med bästa kompisarna ett måste om jag inte ska få psykbryt och hoppa av det transibiriska tåget i farten och börja lunka mot Göteborg från Sibiriens djupa granskogar sjungandes "Slottskogen... Slottskogen... Slottskogen" glatt för mig själv.
Denna bild från kortfilmen "Timber" från 1941 säger allt.
En annan väg
Nu jävlar skall min flummigt djupa samt idiotfilosofiska sida få springa fritt för www.rocc.nu ligger fortfarande nere och utanför internets radar på grund av att den storm den blåste upp i den inte omringande inte lika oseriösa verkligheten.
Detta innebär att ingen förutom mig själv komma att läsa detta. Så med andra ord behöver jag inte be om ursäkt över hur overkilldjupt och ostrukturerat jag skriver utan bara släppa tyglarna totalt...
Detta kan bli något av märkligaste jag skrivit. Tro mig.
Jag har lärt mig att saknaden är värst när nån har sovit som ett barn
Genom en iskall vinter
~ Kent - VinterNoll2
Om linje nitton tar mig hela vägen ut
Om den här vintern nånsin nångång
kommer att ta slut
~ Thåström - Brev från tioende våningen
Förlåt dudes...
Jag har halkat lite i mitt egocentriska huvud denna iskalla vinter och jag ber om ursäkt för just detta. Det var aldrig min mening att sprida så mycket negativ energi men nog fan har jag gjort det. Jag har dumt nog låst in mig och mina hjärnspöken i mitt huvud allt för många nätter och dagar. Tankarna handlade om bara mig och ja, jag är en ärkefitta som gnäller över min tillvaro när jag egentligen har det så bra... Men ibland är det svårt att se klart i mörka rum.
Det är först nu när jag tydligare börjar se att egoism inte bara är en mycket omoraliskt och människofientlig filosofi... Det krossar sakta även egoisten själv i det negativa energiflöde egoismen skapar.
Jag hoppas alla mina tappra positiva tankesoldateratt accepter min ursäkt över det förflutna där jag råkade hamna i maskopi med de negativa fiendetankarna... De som vill oss alla illa.
Man I was mean but I'm changing my scene
and I'm doing the best that I can
Den senaste veckan har jag äntligen lyckats få upp mitt totalspårade huvud på rälsen igen... En meter i taget ska vi nu försöka ta en annan väg än den vägen där spåren plötsligt tar slut... Slutgiltig logik.
Jag får erkänna att lilla jag helt förlorade förmågan till att ha en stabil sinnesstämning de sista sju månaderna. Jag har varit tokigt glad, sorgligt nedslagen och zombieapatisk allt med några ynka timmars mellanrum många dagar i sträck. Alltså jag mår ju inte dåligt egentligen men jag vantrivs i sådana stadien på grund av jag inte känner att jag kan utveckla och lära mig något när hela hjärngröten stormar.
Så min arbetsplan har länge varit att försöka sluta tänka så förlamande mycket på alla små detaljer i mitt liv, min existens eller ännu längre bort... Jag vet inte hur det är för andra människor men för mig var detta helt fel väg att ta... Utan tankekraft går man helt jävla vilse i sin djungel.
"Sluta tänka, det är svårt ändå, du får ta en dag i taget"
Är ett låtcitat av Nordman som jag har hållt varmt om hjärtat i många år... Men nu känner jag starkt att det inte stämmer särskilt bra in på mig längre. Citerar istället Markus Krunegårds ord som säger mycket mer för mig idag:
"Men lilla gubben hur är det fatt? Du fattar väl att du måste stå upp och slå tillbaks annars kommer dom aldrig låta dig va".
Sinnesfrid kommer inte per automatik, den kommer via en själv.
Så nu i helgen tog gjorde jag ett intervention med mig själv (interventionbanderoll och ett dussin handskrivna brev var självklart närvarande) och gav mig på att skrapa ihop all information som torkat in djupast på hjärnans väggar... Positiv och negativ och apatisk. Sen gick jag lugnt och stilla igenom allt.
Till sist kunde jag tydligt se tre "dominerande" problem som huvudorsak till att mitt humör aldrig riktigt kunde stanna ovanför mark där det hör hemma.
Dessa tre problem gick jag lös på med skalpell och motorsåg och så plötsligt såg jag dom tydligt och klart för vad de var... Vacuum med ett värde på noll i universums alla växelkurser... De påverkade mig inte alls.
Detta har jag kommit fram till om och om och om igen tidigare... Men de gångerna var det mer desperata försök att försöka slappna av mer än att verkligen erkänna problemens obetydlighet för mig själv. Men på grund av denna grundliga rättegång i lördags så godkändes de positiva argumenten till sist av min mycket svårflirtade jury och de senaste dagarna har varit guld från morgon till kväll. Med tanke på hur ofta jag lurar mig själv så kanske de negativa spökena överklagar till högre ort men den dagen den sorgen.
Hur som helst var dessa problem snarare sammanlänkade med en mer sann slutsats ännu djupare ner i kaninhålet...
7 månader
Från att jag reste iväg ut i Europa med min legendariska vän Åskan fram tills denna helgen så har min tillvaro varit vilsen... Efter lite väl många lite väl djupgående och logiska diskussioner om livet kom vi två fram till en oundviklig slutsats där ute i Europa. Vi följde den vita kaninen lite väl djupt ner i Underlandet och i vår filosofiska värld så var slutet på sagan inte lyckligt... Det var inte heller olyckligt utan ännu värre. Det saknade värde.
Slutsatsen är extremt omfattande och lika logisk och enkel att se som att ett plus ett är två eller att man inte lever för evigt. Denna slutsatsen har legat som en spöklik dimma över hela min tillvaro i sju månader och har egentligen ingenting med mig själv, mitt liv, någon annan eller någon annans liv att göra. Den berör egentligen precis allt och det kan vara en stor anledning till att den är så satans svårhanterlig.
Jag har försökt förklara slutsatsen för mig själv trehundra gånger om men mitt rationella och samtidigt dumdristiga sinne ger den alltid samma tomma innebörd.
Denna gången (efter väldigt mycket fundering genom denna vinter) vet jag vad jag måste göra. Ta en annan väg istället för att så brutalt försöka mig fortsätta framåt vid en vändpunkt. Logiska och vetenskapliga slutsatser om livet, moral och existens är i slutändan en vändpunkt.
Jag hoppas jag nu kan börja gå en väg där något slutgiligt mål inte behöver existera... För det var väl resan och inte målet som var det viktiga right?
För kall logik innebär:
Okej Gandalf, jag fattar vinken... Logik kanske är den sanna oillusionerade beskrivningen av verkligheten och med den ständigt i baktanke så överlever vi bäst i den verkliga världen... Men med bara atomer, molekyler, kemiska reaktioner och materia så känns världen plötsligt så ensam o livlös att den skrämmer mer än den välkomnar.
Jag har suttit vid Gandalfs skylt och grubblat allt för många månader nu och har bestämt mig för att packa ihop mitt fiskespö och min flaska moonshine och vända tillbaks och finna en annan väg... Min väg.
Hela detta inlägget är ganska förenklat men det bygger på funderingar som tagit en vinter att gå igenom. De gånger inte andra människor varit stor del av alla dessa funderingar så har jag k-pistat mig själv i foten. Andra människor är allt och på denna nya väg så ska jag se till att komma ihåg det. Don't give up on me.
Så systrar och bröder, jag hoppas ni godtar min oförståeliga ursäkt och tror på mig när jag skriver att jag verkligen försöker... Men jag vet att jag inte kan hjälpa någon när jag själv är helt fel ute... Om jag är på rätt väg nu återstår att se, men för första gången på sju månader så känns det som att stigen i den här mörka djungeln och vintern ljusnar...
Tack dudes och vägvisare...
Detta innebär att ingen förutom mig själv komma att läsa detta. Så med andra ord behöver jag inte be om ursäkt över hur overkilldjupt och ostrukturerat jag skriver utan bara släppa tyglarna totalt...
Detta kan bli något av märkligaste jag skrivit. Tro mig.
Jag har lärt mig att saknaden är värst när nån har sovit som ett barn
Genom en iskall vinter
~ Kent - VinterNoll2
Om linje nitton tar mig hela vägen ut
Om den här vintern nånsin nångång
kommer att ta slut
~ Thåström - Brev från tioende våningen
Förlåt dudes...
Jag har halkat lite i mitt egocentriska huvud denna iskalla vinter och jag ber om ursäkt för just detta. Det var aldrig min mening att sprida så mycket negativ energi men nog fan har jag gjort det. Jag har dumt nog låst in mig och mina hjärnspöken i mitt huvud allt för många nätter och dagar. Tankarna handlade om bara mig och ja, jag är en ärkefitta som gnäller över min tillvaro när jag egentligen har det så bra... Men ibland är det svårt att se klart i mörka rum.
Det är först nu när jag tydligare börjar se att egoism inte bara är en mycket omoraliskt och människofientlig filosofi... Det krossar sakta även egoisten själv i det negativa energiflöde egoismen skapar.
Jag hoppas alla mina tappra positiva tankesoldateratt accepter min ursäkt över det förflutna där jag råkade hamna i maskopi med de negativa fiendetankarna... De som vill oss alla illa.
Man I was mean but I'm changing my scene
and I'm doing the best that I can
Den senaste veckan har jag äntligen lyckats få upp mitt totalspårade huvud på rälsen igen... En meter i taget ska vi nu försöka ta en annan väg än den vägen där spåren plötsligt tar slut... Slutgiltig logik.
Jag får erkänna att lilla jag helt förlorade förmågan till att ha en stabil sinnesstämning de sista sju månaderna. Jag har varit tokigt glad, sorgligt nedslagen och zombieapatisk allt med några ynka timmars mellanrum många dagar i sträck. Alltså jag mår ju inte dåligt egentligen men jag vantrivs i sådana stadien på grund av jag inte känner att jag kan utveckla och lära mig något när hela hjärngröten stormar.
Så min arbetsplan har länge varit att försöka sluta tänka så förlamande mycket på alla små detaljer i mitt liv, min existens eller ännu längre bort... Jag vet inte hur det är för andra människor men för mig var detta helt fel väg att ta... Utan tankekraft går man helt jävla vilse i sin djungel.
"Sluta tänka, det är svårt ändå, du får ta en dag i taget"
Är ett låtcitat av Nordman som jag har hållt varmt om hjärtat i många år... Men nu känner jag starkt att det inte stämmer särskilt bra in på mig längre. Citerar istället Markus Krunegårds ord som säger mycket mer för mig idag:
"Men lilla gubben hur är det fatt? Du fattar väl att du måste stå upp och slå tillbaks annars kommer dom aldrig låta dig va".
Sinnesfrid kommer inte per automatik, den kommer via en själv.
Så nu i helgen tog gjorde jag ett intervention med mig själv (interventionbanderoll och ett dussin handskrivna brev var självklart närvarande) och gav mig på att skrapa ihop all information som torkat in djupast på hjärnans väggar... Positiv och negativ och apatisk. Sen gick jag lugnt och stilla igenom allt.
Till sist kunde jag tydligt se tre "dominerande" problem som huvudorsak till att mitt humör aldrig riktigt kunde stanna ovanför mark där det hör hemma.
Dessa tre problem gick jag lös på med skalpell och motorsåg och så plötsligt såg jag dom tydligt och klart för vad de var... Vacuum med ett värde på noll i universums alla växelkurser... De påverkade mig inte alls.
Detta har jag kommit fram till om och om och om igen tidigare... Men de gångerna var det mer desperata försök att försöka slappna av mer än att verkligen erkänna problemens obetydlighet för mig själv. Men på grund av denna grundliga rättegång i lördags så godkändes de positiva argumenten till sist av min mycket svårflirtade jury och de senaste dagarna har varit guld från morgon till kväll. Med tanke på hur ofta jag lurar mig själv så kanske de negativa spökena överklagar till högre ort men den dagen den sorgen.
Hur som helst var dessa problem snarare sammanlänkade med en mer sann slutsats ännu djupare ner i kaninhålet...
7 månader
Från att jag reste iväg ut i Europa med min legendariska vän Åskan fram tills denna helgen så har min tillvaro varit vilsen... Efter lite väl många lite väl djupgående och logiska diskussioner om livet kom vi två fram till en oundviklig slutsats där ute i Europa. Vi följde den vita kaninen lite väl djupt ner i Underlandet och i vår filosofiska värld så var slutet på sagan inte lyckligt... Det var inte heller olyckligt utan ännu värre. Det saknade värde.
Slutsatsen är extremt omfattande och lika logisk och enkel att se som att ett plus ett är två eller att man inte lever för evigt. Denna slutsatsen har legat som en spöklik dimma över hela min tillvaro i sju månader och har egentligen ingenting med mig själv, mitt liv, någon annan eller någon annans liv att göra. Den berör egentligen precis allt och det kan vara en stor anledning till att den är så satans svårhanterlig.
Jag har försökt förklara slutsatsen för mig själv trehundra gånger om men mitt rationella och samtidigt dumdristiga sinne ger den alltid samma tomma innebörd.
Denna gången (efter väldigt mycket fundering genom denna vinter) vet jag vad jag måste göra. Ta en annan väg istället för att så brutalt försöka mig fortsätta framåt vid en vändpunkt. Logiska och vetenskapliga slutsatser om livet, moral och existens är i slutändan en vändpunkt.
Jag hoppas jag nu kan börja gå en väg där något slutgiligt mål inte behöver existera... För det var väl resan och inte målet som var det viktiga right?
För kall logik innebär:
Okej Gandalf, jag fattar vinken... Logik kanske är den sanna oillusionerade beskrivningen av verkligheten och med den ständigt i baktanke så överlever vi bäst i den verkliga världen... Men med bara atomer, molekyler, kemiska reaktioner och materia så känns världen plötsligt så ensam o livlös att den skrämmer mer än den välkomnar.
Jag har suttit vid Gandalfs skylt och grubblat allt för många månader nu och har bestämt mig för att packa ihop mitt fiskespö och min flaska moonshine och vända tillbaks och finna en annan väg... Min väg.
Hela detta inlägget är ganska förenklat men det bygger på funderingar som tagit en vinter att gå igenom. De gånger inte andra människor varit stor del av alla dessa funderingar så har jag k-pistat mig själv i foten. Andra människor är allt och på denna nya väg så ska jag se till att komma ihåg det. Don't give up on me.
Så systrar och bröder, jag hoppas ni godtar min oförståeliga ursäkt och tror på mig när jag skriver att jag verkligen försöker... Men jag vet att jag inte kan hjälpa någon när jag själv är helt fel ute... Om jag är på rätt väg nu återstår att se, men för första gången på sju månader så känns det som att stigen i den här mörka djungeln och vintern ljusnar...
Tack dudes och vägvisare...
Ett dåligt skrivet inlägg
Aj aj ja aj! Min framtidsprofetia med orden
Så helt seriöst så var det hög tid att fly med båda mig och hela jävla bloggen till snickerboa...
Så nu gömmer jag mig återigen i min källare som ett litet avskytt bergatroll och jag vågar inte röra mig ute i trakten annat än efter mörkrets inbrott och långt ifrån alla företagslokaler... De enda som gett mig amnesti för mina brott mot lokalsamfundets goda rykte är skidskolan men det beror mer på att det inte orkar hetsa upp sig över något så bagatellt som en fjantig och permanent överdriven humorblogg skriven av en alkoholiserad knäppgök. Ett annat företag som gett mig amnesti är skiduthyrningen med det först efter en lång diplomatisk diskussion med min kusin som jag anställt där.
Alltså nu är jag väldigt osäker på läget så det är stor chans att jag överdriver hotet... Jag har en tendens att överdriva en smula... Eller en vetekrans på denna bloggen. Men jag tycker mig ändå höra en en illa berörd bloggläsare andas genom nyckelhålet här på min låsta källardörr! Jag får ta och hänga upp lite vitlök!
Men nu till det officiella dåligt skrivna inlägget:
Den globala uppvärmningen
Okej, den globala uppvärmningen är nog den mest tydliga reella händelseutveckling som många snurrhuvuden fortfarande kallar en myt. Denna vintersäsong så har snön smält snabbare bort tidigare än den gjorde förra vintersäsongen och den kurvan har varit stabil i fem år... Stabil och extrem! De danska kidsen åker vattenskidor ner för de gröna backarna nu den 26 mars och för fem år sedan låg det gott om snö här i slutet av april. Sedan behöver man nog inte vara en krullig meterolog (Nej Per Erik Åsberg, det var inte dig jag specifikt tänkte på, jag bara skrev något, hoppas du inte tar illa upp) för att se att hela vår planet håller blir aningen mer sexuellt trakasserad av väder och vind än tidigare år. Orkaner, tyfoner, stormar och tromboner är nu mera regeln än undantag även om dagstidningarnas och marknadens kampanjer för att uppmärksamma jordens undergång har tonat ner. Människorna är inte så intresserade och kapitalism handlar trots allt om att ge folk vad folk vill ha!
Ni som följer denna blogg (Per Erik Åsberg och två till) förstår så klart att detta inlägg inte är någon moralkaka! Jag äger själv denna t-shirt!
Nej nej nej! Detta är snarare åter ett inlägg om min fascination för apocalypse now! Att snön smälter eller inte påverkar inte offpistmöjligheterna längre oavsett då offpisten varit död (eller död och död, extrem) de senaste två månaderna och de preparerade backarna har jag knappt vågat mig ut i under hela säsongen så låt snön smälta! Att jag står utan arbete utan snö är väl ändå ingen nackdel, jobb är jobbigt! Att istället sitta i stekande vårsolsken i goda vänners lag, knäppa ölburkar och lyssna in dessa toner är mer att föredra!
Och min fascination för jordens undergång är något överdriven även om festen jag planerar den 21 december 2012 med stor sannolikhet kommer bli min privata undergång! Förändring är något jag insett att mitt välbefinnande prisar högt och därför är jag en huligan i klacken för radikala mayainkagudarna. Men som alla huliganer så bryr jag mig inte speciellt mycket om själva sporten (världsomvanling) och har större entusiasm för action och teamspirit!
(De läsare som eventuellt hängt med i mitt ytterst märkliga och egentligen ologiska resonemang kan fortsätta läsa, ni andra, beat it! Just beat it!)
Jag har i och med detta kommit fram till att mitt oacceptabla beteende på diverse krogar och lägenheter endast är huligandåd för att förändra världsläget... Eller i alla fall läget för mig? För jag är har hört through the grapevine att vissa människor jag känner lobbar för ett lagförslag i det norska storetinget som ska utvisa invandrare som inte kan bete sig... Och jag kan inte bete mig! Not one bit!
Så nu gäller det bara att bete sig ännu lite sämre och förändringen är ett faktum!
Nu i helgen råkade jag, Appropo och Albino omedvetet, medvetet och vete fan varför ta oss upp på ett krogtak som vi sedan krashade ner för i vår nykläckta afterskifylla... Och som om inte det vore nog så tar vi oss upp på ett till krogtak som vi sedan krashade ner för i vår fortfarande nyväckta afterskifylla. I det sistnämnda fallet ramlar vi i princip in på krogen från taket, fram till baren, får varsin vodkashot och varsin utskällning av bartendern för vår oacceptabla entrè.
Sedan natten därpå så bryter sig jag och Albino oss in på i receptionen i ett hotelkomplex (inte det jag varit vräkt ifrån i år men det ändå ett som jag är officiellt portat ifrån) klockan fyra på natten med en vegetarisk pizza som vi gluffsar i oss på receptionens golv där vi sedan däckar bredvid pizzakartongen i två timmar trots det faktum att soffor fanns tillgängliga i den lyxiga entrèn.
Helgen resulterade i att en kille inte alls känner skrev "haha det är lugnt, sånt som händer! fast ni är ganska sjuka i huvudet!!" till mig på Facebook... Och tidigare i veckan fick jag "JEG HATER DEG !!!!!!!!!!!!" uppskrivet på min facebookloggen av en en sjuttonårig tjej jag egentligen inte heller alls känner.
Nu låter detta ganska extremt och det kanske det är men kom igen, jag har ju aldrig försökt vara elak mot någon person även om min respekt emot materiella ting varit under all kritik. De drabbade fastighetsägarna ska veta att jag varit lika respektlös mot mina egna prylar som era så ta inget personligt. Under säsongen så har jag supit bort min jacka och köpte därför en ny, jag söp bort den med. Jag köpte en kamera, tappade bort den, så jag köpte en ny, tappade bort den med. fyra mössor är väck av diverse anledningar, tusen kronor råkade jag spela bort i ett vad om hur lång tid det att gå till världens största spark och den totala krognotan kan liknas med ett mindre lands BNP.
Men för att hålla humöret uppe så citerar jag Monty Python:
You know, you come from nothing - you're going back to nothing. What have you lost? Nothing!
Och för att hålla humöret uppe än lite längre och visare så citerar jag Trainspotting åt hela jävla situationen och erkänner ursäktande den bistra sanningen...
Coz the truth is that I'm a bad person. But, that's gonna change - I'm going to change. This is the last of that sort of thing. Now I'm cleaning up and I'm moving on, going straight and choosing life. I'm looking forward to it already. I'm gonna be just like you. The job, the family, the fucking big television. The washing machine, the car, the compact disc and electric tin opener, good health, low cholesterol, dental insurance, mortgage, starter home, leisure wear, luggage, three piece suite, DIY, game shows, junk food, children, walks in the park, nine to five, good at golf, washing the car, choice of sweaters, family Christmas, indexed pension, tax exemption, clearing gutters, getting by, looking ahead, the day you die.
"Nu kanske jag är lite väl paranoid men vem vet vilka ansvariga för skidorten jag bor i som kan råka sladda in på min blogg i internetdjungeln och riva sitt hår i vrede över skräckpropagandan emot resorten jag gör!"
I det förra blogginlägget råkade slå lite väl rätt in då bossarna på något vänster fått reda på både www.rocc.nu och de senaste inläggen...
Så helt seriöst så var det hög tid att fly med båda mig och hela jävla bloggen till snickerboa...
Så nu gömmer jag mig återigen i min källare som ett litet avskytt bergatroll och jag vågar inte röra mig ute i trakten annat än efter mörkrets inbrott och långt ifrån alla företagslokaler... De enda som gett mig amnesti för mina brott mot lokalsamfundets goda rykte är skidskolan men det beror mer på att det inte orkar hetsa upp sig över något så bagatellt som en fjantig och permanent överdriven humorblogg skriven av en alkoholiserad knäppgök. Ett annat företag som gett mig amnesti är skiduthyrningen med det först efter en lång diplomatisk diskussion med min kusin som jag anställt där.
Alltså nu är jag väldigt osäker på läget så det är stor chans att jag överdriver hotet... Jag har en tendens att överdriva en smula... Eller en vetekrans på denna bloggen. Men jag tycker mig ändå höra en en illa berörd bloggläsare andas genom nyckelhålet här på min låsta källardörr! Jag får ta och hänga upp lite vitlök!
Men nu till det officiella dåligt skrivna inlägget:
Den globala uppvärmningen
Okej, den globala uppvärmningen är nog den mest tydliga reella händelseutveckling som många snurrhuvuden fortfarande kallar en myt. Denna vintersäsong så har snön smält snabbare bort tidigare än den gjorde förra vintersäsongen och den kurvan har varit stabil i fem år... Stabil och extrem! De danska kidsen åker vattenskidor ner för de gröna backarna nu den 26 mars och för fem år sedan låg det gott om snö här i slutet av april. Sedan behöver man nog inte vara en krullig meterolog (Nej Per Erik Åsberg, det var inte dig jag specifikt tänkte på, jag bara skrev något, hoppas du inte tar illa upp) för att se att hela vår planet håller blir aningen mer sexuellt trakasserad av väder och vind än tidigare år. Orkaner, tyfoner, stormar och tromboner är nu mera regeln än undantag även om dagstidningarnas och marknadens kampanjer för att uppmärksamma jordens undergång har tonat ner. Människorna är inte så intresserade och kapitalism handlar trots allt om att ge folk vad folk vill ha!
Ni som följer denna blogg (Per Erik Åsberg och två till) förstår så klart att detta inlägg inte är någon moralkaka! Jag äger själv denna t-shirt!
Nej nej nej! Detta är snarare åter ett inlägg om min fascination för apocalypse now! Att snön smälter eller inte påverkar inte offpistmöjligheterna längre oavsett då offpisten varit död (eller död och död, extrem) de senaste två månaderna och de preparerade backarna har jag knappt vågat mig ut i under hela säsongen så låt snön smälta! Att jag står utan arbete utan snö är väl ändå ingen nackdel, jobb är jobbigt! Att istället sitta i stekande vårsolsken i goda vänners lag, knäppa ölburkar och lyssna in dessa toner är mer att föredra!
Och min fascination för jordens undergång är något överdriven även om festen jag planerar den 21 december 2012 med stor sannolikhet kommer bli min privata undergång! Förändring är något jag insett att mitt välbefinnande prisar högt och därför är jag en huligan i klacken för radikala mayainkagudarna. Men som alla huliganer så bryr jag mig inte speciellt mycket om själva sporten (världsomvanling) och har större entusiasm för action och teamspirit!
(De läsare som eventuellt hängt med i mitt ytterst märkliga och egentligen ologiska resonemang kan fortsätta läsa, ni andra, beat it! Just beat it!)
Jag har i och med detta kommit fram till att mitt oacceptabla beteende på diverse krogar och lägenheter endast är huligandåd för att förändra världsläget... Eller i alla fall läget för mig? För jag är har hört through the grapevine att vissa människor jag känner lobbar för ett lagförslag i det norska storetinget som ska utvisa invandrare som inte kan bete sig... Och jag kan inte bete mig! Not one bit!
Så nu gäller det bara att bete sig ännu lite sämre och förändringen är ett faktum!
Nu i helgen råkade jag, Appropo och Albino omedvetet, medvetet och vete fan varför ta oss upp på ett krogtak som vi sedan krashade ner för i vår nykläckta afterskifylla... Och som om inte det vore nog så tar vi oss upp på ett till krogtak som vi sedan krashade ner för i vår fortfarande nyväckta afterskifylla. I det sistnämnda fallet ramlar vi i princip in på krogen från taket, fram till baren, får varsin vodkashot och varsin utskällning av bartendern för vår oacceptabla entrè.
Sedan natten därpå så bryter sig jag och Albino oss in på i receptionen i ett hotelkomplex (inte det jag varit vräkt ifrån i år men det ändå ett som jag är officiellt portat ifrån) klockan fyra på natten med en vegetarisk pizza som vi gluffsar i oss på receptionens golv där vi sedan däckar bredvid pizzakartongen i två timmar trots det faktum att soffor fanns tillgängliga i den lyxiga entrèn.
Helgen resulterade i att en kille inte alls känner skrev "haha det är lugnt, sånt som händer! fast ni är ganska sjuka i huvudet!!" till mig på Facebook... Och tidigare i veckan fick jag "JEG HATER DEG !!!!!!!!!!!!" uppskrivet på min facebookloggen av en en sjuttonårig tjej jag egentligen inte heller alls känner.
Nu låter detta ganska extremt och det kanske det är men kom igen, jag har ju aldrig försökt vara elak mot någon person även om min respekt emot materiella ting varit under all kritik. De drabbade fastighetsägarna ska veta att jag varit lika respektlös mot mina egna prylar som era så ta inget personligt. Under säsongen så har jag supit bort min jacka och köpte därför en ny, jag söp bort den med. Jag köpte en kamera, tappade bort den, så jag köpte en ny, tappade bort den med. fyra mössor är väck av diverse anledningar, tusen kronor råkade jag spela bort i ett vad om hur lång tid det att gå till världens största spark och den totala krognotan kan liknas med ett mindre lands BNP.
Men för att hålla humöret uppe så citerar jag Monty Python:
You know, you come from nothing - you're going back to nothing. What have you lost? Nothing!
Och för att hålla humöret uppe än lite längre och visare så citerar jag Trainspotting åt hela jävla situationen och erkänner ursäktande den bistra sanningen...
Coz the truth is that I'm a bad person. But, that's gonna change - I'm going to change. This is the last of that sort of thing. Now I'm cleaning up and I'm moving on, going straight and choosing life. I'm looking forward to it already. I'm gonna be just like you. The job, the family, the fucking big television. The washing machine, the car, the compact disc and electric tin opener, good health, low cholesterol, dental insurance, mortgage, starter home, leisure wear, luggage, three piece suite, DIY, game shows, junk food, children, walks in the park, nine to five, good at golf, washing the car, choice of sweaters, family Christmas, indexed pension, tax exemption, clearing gutters, getting by, looking ahead, the day you die.
Platser jag vill besöka
Kaieteur falls, Guyana
Mount Hua, Shaanxi, Kina
Salar de uyuni, Bolivia
The Grand canyon, Arizona, USA
Påskön, Chile
Victoria falls, Zambia/Zimbabwe
River Li, Guangxi, Kina
Mount Kilimanjaro, Tanzania
Angel falls, Venezuela
Trolltunga, Norge
Den kinesiska muren, Kina
Vatnajökull, Island
Uluru, Northern territory, Australia
Hang son doonggrottan, Vietnam
Potala palace, Tibet, Kina
Torres del paine, Chile
El Camino de santiago, Spanien/Frankrike
Paro taktsang, Bhutan
Neko harbour, Antarktis
Leave tonight or live and die this way
Publicerat den 2012-03-23 @ 09:56:36
(www.rocc.blogg.se heter nu www.rocc.nu, börja gärna använda den nya adressen då jag är osäker på hur länge den gamla kommer vara kvar)
Det förra blogginlägget tog sin tid att få publicerad men oerhört uppenbart så var det inte på grund av dess höga kvalité utan andra mindre respektabla anledningar låg bakom. Ja faktum var att jag väntade ut att hotelägarna skulle betala tillbaka min deposition och förbetald hyra på sammanlagt 9500 norska kronor (500 krävde de av mig för att jag städat rent lägenheten för dåligt och det erkänner och accepterar jag) innan jag vågade lägga ut vräkningsorder och bilder som denna på internet.
Nu kanske jag är lite väl paranoid men vem vet vilka ansvariga för skidorten som kan råka sladda in på min blogg i internetdjungeln och riva sitt hår i vrede över skräckpropagandan emot resorten jag gör! - "Dom där pengarna vi är skyldiga den där pulverskallade idioten på skitutleie, bränn dom! och låt han absolut inte hyra ens ens fuktiga jävla källare av oss igen!".
Ironiskt nog sitter jag liksom fortfarande i samma båt. Jag har nämligen kravlat mig upp ur den där ingrodda källaren under hotelet och in i ett hotelrum ovanför där en tjej vid namn Teletubbie långtidsbor. Det utan att riktigt ha frågat varken henne eller hotelägarna om det är okej...
Det finns dock en väldigt god anledning till att jag inte frågat hotelägarna om det är okej att jag bor i deras hotel då hotelägarna i slutändan är de samma som äger leilighethotelet som jag blivit vräkt ifrån... twice.
Att jag nu kan bo här i denna hotellägenhet där jag nu sitter och lyssnar på min spotifylista "en ny bra start" beror ganska mycket på att killen som Teletubbie tidigare delade lägenheten med har försvunnit... Han skulle till Oslo några dagar för en månad sen och har ännu inte kommit tillbaka. Vem vet vilka hemskheter som kan ha skett honom? Nåja, så länge han är borta så jag kan jag gott ta hans ställe... Eller i alla fall så länge jag struntar i att blogga bloggrapporter där jag helt utan respekt eller samvetskval beskriver hur svinaktigt jag behandlar båda resorten goda anseende och egendomar... Eller i alla fall så länge ingen av de ansvariga för skidresorten finner och läser igenom denna blogg.
Ja fuck it, det verkar som jag undermedvetet pushat gränsen för hur länge jag kan fortsätta att bo här och det beror kanske på att jag helt enkelt vill härifrån. Det känns väldigt bra att min skiduthyrarkarriär är över om mindre än en månad.
"I think careers are a 20th century invention and I don't want one"
Jag märker att jag citerar filmen "Into the wild" lite väl ofta nu för tiden men att semestra iväg så extremt vilt som Alexander Supertramp gjorde planerar jag inte... Inte ännu i alla fall. Sen är det inte heller meningen att gråta över varken denna skidort eller mitt liv i denna blogg. Men allting har sin tid och det gäller även denna skidort och mitt liv.
Det är samma utslitna visa varje vår. Jag tröttnar och gnäller över rutinerna jag själv satt mig i och håller uppe humöret via att börja drömma om de långa resornas och förändringarnas tid. Där målet är de ord som en god vän yttrade i somras. "Öppna hav och oändlig frihet".
Otroligt töntig och dimmig fras (vi var töntigt borta i dimman i Stavanger när den yttrades) men jag gillar den ändå då den är väldigt svår att ta in men ändå väldigt lätt att längta efter.
Okej okej, jag börjar bli allt för lullig i mitt skrivande nu och trycker lite lätt på bromsen så jag inte återigen plötsligt skall upptäcka mig själv sittande framför ett totalspårat inlägg utan en enda hel vagn.
Men vad jag just nu försöker göra är inte att beskriva det gyllene och abstrakta målet med allt resande utan det jag försöker göra är att peppa upp mig lite! Att peppa upp mig själv med resplaner är ett lyckopiller som sällan slår fel... Nu är jag inte olycklig här i fjällen men hade jag inte vetat att jag snart skall härifrån så hade jag nog inte varit speciellt glad nej. Detta beror inte på att det är fel på orten utan det beror på att jag är en personlighet som inte riktigt förstår någonting alls om någonting alls och detta skapar vilda stormar i mitt huvud. Jag kan helt enkelt inte slappna av... Blame it on my ADD. Men när jag bryter rutiner så ändras mitt huvuds utgångsläge och skapar således en väg bort från okonstruktivt ältande och mitt fokus på min egen förvirring. Den där sista meningen till exempel, förstod jag inte själv alls.
Jag skulle kalla min åkomma för... Korkad... Ja det är nog den korrekta diagnosen.
Och jag som korkad har väldigt svårt att ta in visdom som i exempelvis dessa två citat som jag anser passar väl in i ämnet "resande".
(www.rocc.blogg.se heter nu www.rocc.nu, börja gärna använda den nya adressen då jag är osäker på hur länge den gamla kommer vara kvar)
Det förra blogginlägget tog sin tid att få publicerad men oerhört uppenbart så var det inte på grund av dess höga kvalité utan andra mindre respektabla anledningar låg bakom. Ja faktum var att jag väntade ut att hotelägarna skulle betala tillbaka min deposition och förbetald hyra på sammanlagt 9500 norska kronor (500 krävde de av mig för att jag städat rent lägenheten för dåligt och det erkänner och accepterar jag) innan jag vågade lägga ut vräkningsorder och bilder som denna på internet.
Nu kanske jag är lite väl paranoid men vem vet vilka ansvariga för skidorten som kan råka sladda in på min blogg i internetdjungeln och riva sitt hår i vrede över skräckpropagandan emot resorten jag gör! - "Dom där pengarna vi är skyldiga den där pulverskallade idioten på skitutleie, bränn dom! och låt han absolut inte hyra ens ens fuktiga jävla källare av oss igen!".
Ironiskt nog sitter jag liksom fortfarande i samma båt. Jag har nämligen kravlat mig upp ur den där ingrodda källaren under hotelet och in i ett hotelrum ovanför där en tjej vid namn Teletubbie långtidsbor. Det utan att riktigt ha frågat varken henne eller hotelägarna om det är okej...
Det finns dock en väldigt god anledning till att jag inte frågat hotelägarna om det är okej att jag bor i deras hotel då hotelägarna i slutändan är de samma som äger leilighethotelet som jag blivit vräkt ifrån... twice.
Att jag nu kan bo här i denna hotellägenhet där jag nu sitter och lyssnar på min spotifylista "en ny bra start" beror ganska mycket på att killen som Teletubbie tidigare delade lägenheten med har försvunnit... Han skulle till Oslo några dagar för en månad sen och har ännu inte kommit tillbaka. Vem vet vilka hemskheter som kan ha skett honom? Nåja, så länge han är borta så jag kan jag gott ta hans ställe... Eller i alla fall så länge jag struntar i att blogga bloggrapporter där jag helt utan respekt eller samvetskval beskriver hur svinaktigt jag behandlar båda resorten goda anseende och egendomar... Eller i alla fall så länge ingen av de ansvariga för skidresorten finner och läser igenom denna blogg.
Ja fuck it, det verkar som jag undermedvetet pushat gränsen för hur länge jag kan fortsätta att bo här och det beror kanske på att jag helt enkelt vill härifrån. Det känns väldigt bra att min skiduthyrarkarriär är över om mindre än en månad.
"I think careers are a 20th century invention and I don't want one"
Jag märker att jag citerar filmen "Into the wild" lite väl ofta nu för tiden men att semestra iväg så extremt vilt som Alexander Supertramp gjorde planerar jag inte... Inte ännu i alla fall. Sen är det inte heller meningen att gråta över varken denna skidort eller mitt liv i denna blogg. Men allting har sin tid och det gäller även denna skidort och mitt liv.
Det är samma utslitna visa varje vår. Jag tröttnar och gnäller över rutinerna jag själv satt mig i och håller uppe humöret via att börja drömma om de långa resornas och förändringarnas tid. Där målet är de ord som en god vän yttrade i somras. "Öppna hav och oändlig frihet".
Otroligt töntig och dimmig fras (vi var töntigt borta i dimman i Stavanger när den yttrades) men jag gillar den ändå då den är väldigt svår att ta in men ändå väldigt lätt att längta efter.
Okej okej, jag börjar bli allt för lullig i mitt skrivande nu och trycker lite lätt på bromsen så jag inte återigen plötsligt skall upptäcka mig själv sittande framför ett totalspårat inlägg utan en enda hel vagn.
Men vad jag just nu försöker göra är inte att beskriva det gyllene och abstrakta målet med allt resande utan det jag försöker göra är att peppa upp mig lite! Att peppa upp mig själv med resplaner är ett lyckopiller som sällan slår fel... Nu är jag inte olycklig här i fjällen men hade jag inte vetat att jag snart skall härifrån så hade jag nog inte varit speciellt glad nej. Detta beror inte på att det är fel på orten utan det beror på att jag är en personlighet som inte riktigt förstår någonting alls om någonting alls och detta skapar vilda stormar i mitt huvud. Jag kan helt enkelt inte slappna av... Blame it on my ADD. Men när jag bryter rutiner så ändras mitt huvuds utgångsläge och skapar således en väg bort från okonstruktivt ältande och mitt fokus på min egen förvirring. Den där sista meningen till exempel, förstod jag inte själv alls.
Jag skulle kalla min åkomma för... Korkad... Ja det är nog den korrekta diagnosen.
Och jag som korkad har väldigt svårt att ta in visdom som i exempelvis dessa två citat som jag anser passar väl in i ämnet "resande".
-
Remember that happiness is a way of travel - not a destination
-
Ibland reser man längst när man är stilla
Jag som korkad anser mig dock inte helt förlorad i ett negativt träsk även om min oförmåga att slappna av och ta del av alla sköna ting i denna värld är rent av patetisk. Det är som att det står en skottsäker fönsterruta mellan mig och dessa orden:
När man är närvarande i det exakta ögonblicket och låter tankarna kapitulera helt för det fantastiska man upplever.
Jag upprepar dessa ord en gång till för mig själv för att verkligen betona deras vikt för "inre lugn och självkänsla".
När man är närvarande i det exakta ögonblicket och låter tankarna kapitulera helt för det fantastiska man upplever.
Jag har för mig att denna "känsla" var väldigt återkommande i barndomen... Ämnet är evigt stort och jag bör nog inte gå djupare in i det just idag. Vill ändå presentera två väldigt sorgliga men tydliga texter angående situationen...
Arcade fire - Wake up
Somethin’ filled up
my heart with nothin’,
someone told me not to cry.
But now that I’m older,
my heart’s colder,
and I can see that it’s a lie.
Children wake up,
hold your mistake up,
before they turn the summer into dust.
If the children don’t grow up,
our bodies get bigger but our hearts get torn up.
We’re just a million little god’s causin rain storms turnin’ every good thing to rust.
Supertramp - The Logical song
When I was young, it seemed that life was so wonderful,
a miracle, oh it was beautiful, magical.
And all the birds in the trees, well they'd be singing so happily,
oh joyfully, oh playfully watching me.
But then they sent me away to teach me how to be sensible,
logical, oh responsible, practical.
And then they showed me a world where I could be so dependable,
oh clinical, oh intellectual, cynical.
There are times when all the world's asleep,
the questions run too deep
for such a simple man.
Won't you please, please tell me what we've learned
I know it sounds absurd
but please tell me who I am
I said now watch what you say they'll be calling you a radical,
a liberal, oh fanatical, criminal.
Won't you sign up your name, we'd like to feel you're
acceptable, respectable, oh presentable, a vegetable!
Jag skulle påstå att ju visare man är desto bättre är man på att se det makalösa i precis i allt även i vuxen ålder. Jag som då är drabbad av det korkade syndromet är inte är lika duktig och försöker därför att finna den där känslan i en hjälplista jag och några polare producerat.
-
Öl
-
Kvinnor
-
Kreativitet
-
Musik
-
Extraordinära upplevelser
Den dagen dessa fem ting inte längre existerar ser jag väldigt få ljus på min tårta... Men den dagen de existerar är ju ta mig fan den lyckligaste i världen! Och den dagen är idag! Och imorgon! Och dagen efter det!... Och här sitter jag och gnäller över massor jävla nonsens? Bitchslappar mig själv här framför datorskärmen och det med rätta! Smack!
Fan bara att skriva här i går ju under kreativitet, ölen ligger och väntar på mig i kylen, en tjej som sagt upp kontakten med mig för över ett år sedan tog upp den igen just idag, musiken som spelas är Eva Cassidy - Feels of gold (Den kvinnan kunde sjunga med genuin känsla hon).
Den femte punkten, extraordinära upplevelser måste jag nästan kategorisera norrskenet jag och kompisarna skådade på den öde parkeringen i Garli några kilometer ifrån här. (Får flika in att fyrverkerier exploderar precis utanför mitt fönster här och det känns ju lite lagom extraordinärt det också, pang pang pang!)
Enligt de andra åskådarna var detta norrskenet inte så speciellt i jämnförelse med färggladare norrskensattacker men min synpunkt var att det var bra mycket speciellare än en vanlig natthimmel i alla fall så jag blev satan entuasiastisk! Appropo var den som var mest på min sida när han citerade det här filmklippet åt himlaskådespelets storhet! "Det här händer ju inte!"
Det finns alltid en naturlig och logisk förklaring till allt och det inkluderar förmodligen norrsken men jag valde att naivt tro att de gröna ljusstrålarna som konstant flög upp från horisonten rakt upp i himlens mitt var spöken som lämnade jorden bakom sig för att söka öppna hav och oändlig frihet. Katjing!
I am nothing without pretend
I know my faults, cant live with them
Jag tror inte jag riktigt behöver dra i nödbromsen på detta inlägg längre för att hindra en spårning.
Jag har nog skrivit ut mitt huvud för denna gången i vilket fall...
Som vanligt vill jag dock hinna med att försvara mig lite innan jag publicerar dyngan. Eller försvara och försvara, jag vill högtidligt erkänna mina brott men påpeka de förmildrande omständigheterna. Detta inlägg som mina flesta inlägg är mer egocentrerat än en igelkott. Igelkotten är alltså ensamlevande och trivs inte alls i sällskap. Det jag menar är att det kan verka som att jag inte riktigt insett att det finns andra livssituationer än min egen och att jag endast och åter endast fokuserar på mig själv. Jag skäms som en hund (inte som en igelkott då de aldrig skäms) över detta men den förmildrande omständigheten jag gråter fram för juryn är att jag är av det egenkära manliga könet.
Det automatiska straffet för egoism är ännu värre än brottet: Hjärnan och hjärtat kryper ihop som två igelkottar.
Så för min egen skull borde jag nog försöka att lära mig att se större perspektiv, men kanske inte just inatt... Eller kanske ändå just inatt på grund av den sista spalten nedanför.
Jag avslutar detta inlägget med att påminna mig själv om ett citat. Den dagen jag inte mår och mina prioriteringar är mer än vanligt felkonstruerade då måste jag försöka ändra min inställning direkt. Var dig själv just nu eller förbli någon annan för all framtid.
We gotta make a decision
We Leave tonight or live and die this way
No strings attached
Publicerat 2012-03-16 @ 00:39:36
Och nu kommer äntligen den efterlängtade uppföljaren till succèn "Vräkt crew" från 2009... Tre år har passerat sen den ödesdigra efterfesten som resulterade i att jag och mina polare blev utkastade från vårat boende här... Hösten 2011 så hade ledningen för exakt samma boende ha förbarmande över min bostadslöshet och lät mig stanna under deras tak om jag dyrt och heligt lovade att denna vintersäsong sköta mig... Det första gjorde jag... Det andra gjorde jag inte.
Vräkt crew Part II
Nu kanske man kan fråga sig vad för typ av människa som lyckas bli utkastad från samma boende två gånger om? Har min mentala utvecklingen verkligen stått så generande still under 2 år? Jag hävdar dock det bestämdaste att det inte var mitt fel! Så vems fel var det? Jo, naturligtvis var det grannens! Ni känner väl alla till Kalle Ankas granne och likheterna mellan mig och stackars oskyldiga Kalle är slående!
Ungefär så här såg det ut vid huvudingången till lägenhetskomplexet lördagen den 25 februari 2012 klockan 23.00.
Frågan är dock om just min granne som bor under mig, kunnat bli "any madder" då han var helt vansinnig då han knackade på. Jag kan verkligen inte förstå att han tar lite människoskratt i lägenheten ovan en lördagkväll så personligt. I sitt av ensamhet paranoida huvud så antog han förmodligen att vi ovanför skrattade åt honom och hans ensamhet, bitterhet och förlamande vrede, men dude, vi skrattade åt ett sällskapsspel vi spelade, Jungle-speed, skitkul lir det! 
Jag anser egentligen att min granne är en vanligtvis trevlig herre och vill inte håna honom allt för mycket här men det måste skrivas, hans hörsel är bättre än Dumbos med tanke på hur låga decibeltal på något sagolikt vis av honom uppfattas som Ringaren i Notre Dames kyrkklockor i lägenheten ovanför. Så jag upprepar, dude vi skrattade inte åt dig och jag har inte monterat upp katedralklockor i min lägenhet... exlägenhet.
Jag upprepar även att jag vill inte håna honom allt för mycket men det måste skrivas, hans vrede är vildare än häxan i Snövit men men hans auktoritära känsla är svagare än Blunders i Den lilla sjöjungfrun så det var aningen svårt att ta hans bizarra klagomål på allvar. Ursäkta alla min Disneyreferenser men hela scenariot är allt för skrattretande likt en tecknad film för att det skall kunna undvikas.
Ja en Disneyfilm med ett lyckligt slut skulle varit så mycket bättre för den här situationen slutade inte alls med att det sköts fyrverkerier och att alla inblandade blev goda vänner.
Jag hade det minst lika tufft som Adolf Hitler i denna situation:
Så här efter att jag lagt in den länken i detta blogginlägg så känns den direkt lite obefogad... För jag skötte ju trots allt inte min lägenhet lika illa som Adolf Hitler skötte sitt tredje rike? Eller gjorde jag det?
För jag har medvetet och därmed oetiskt valt att utlämna några detaljer ur denna bloggrapport, en bloggrapport som tyvärr har visat sig extremt verklighetsfrånkopplad, självhävdande och simpelt skriven...
- Osammanhängande Disneyreferenser? Ska det var kul det? VA?!
- Att hänga ut en stackars ensam gammal stackare på internet? Ska det var kul det? VA?! VA?!
- Och sen det här att skämta glatt om min vräkning ungefär som om jag inte bryr mig ett smack... VA?! VA?! VA?!
Jag hade brytt mig väldigt mycket mer än ett smack om det inte vore så att en snäll restuarangchef nu låter mig bo nere i hennes restaurangs ingrodda källare! Hade jag istället inte haft något tak över huvudet så är jag övertygad om att jag inte suttit glad i hågen och bloggat utan snarare suttit i en snödriva med mina utkastade ägodelar och gråtit utan några hämningar!
BUHÄÄÄ!!!
Att jag sedan inte nämnt kundvagnen jag fann i min lägenhets säng på söndagmorgonen efter att jag stapplat hem från en dansk efterfest skulle också kunna tolkas som att jag försöker dölja vissa det förflutnas detaljer för att hävda min sida av saken.
Jag citerar Macklemore
"Ha I'm laughing right now but at the time it really was not funny... and it's still not very funny."
... Jag tror det är hög tid att omformulera temat för den här bloggrapporten då vräkningen egentligen är en av de tristare detaljerna under två helger av mycket fest, glädje och märkliga scenarion. Så jag presenterar istället en ny bloggrapport där hyresgäster utan respekt för sina medmänniskor endast kommer vara en mindre bagatell. I denna nya bloggrapport kommer ingen hånas och alla älskas! Hale fucking luja!
Men innan den korrekta kärlekstexten kommer måste jag bara passa på att håna det faktum att den dörrbankande arga grannen i korridoren säkert vrålade tio gånger att han skulle ringa politi... Jag vet inte vilken värld han verkar ha uppfattat sig leva i om han tror att polisen kommer storma in i en lägenhet med omatade schäfrar och tårgas bara för att det befinner sig människor där en lördagkväll. Jag vara nära svara att han nog borde kontakta både Kong Harald och statminister Jens Stoltenberg för att detta ärende skulle hamna på korrekt byråkratisk nivå i den auktoriära staten Norge. Det gjorde jag inte... Jag sa bara med försiktig röst att han borde slappna av lite.
... Och så en liten ynka sista disneyreferens bara okej? Det är okej va?... Detta är nämligen också en näst intill fotografisk liknelse mellan min granne och mig.
Och med det halvdana försök till humoristiskt textstycke och bildreferenser så slutar Vräkt crew part II lite abrupt... Eller ja, producenten skrotade hela projektet och bad manusförfattare, skådespelare och sminkör att dra åt helvete. Samtliga är jag...
Från www.rocc.blogg.se kommer nu istället en mer harmonisk och humanistisk tolkning av den anonyma skribentens sunda liv och leverne:
Investerarna darrar även över denna produktion då materialet som manus och regi skall byggas på är aningen osammanhängande. Jag skrev en blogginledning kvällen den 22 februari och redan då var jag aningen snurrig över min tillvaro... Så hade jag växlat upp min tornados fart ytterligare än växel den kommande helgen så skulle egentligen en vräkning inte förvåna... Ja, Jag växlade upp en växel till den kommande helgen. Jag försvarar mig med MGMTs citat "This is our decision, to live fast and die young"
(Onsdag 22 februari 2012)
God Damnit! Har fått extremt mycket inspiration i ämnet "förmåga till klarsynt tänkande" det sista. Lite väl mycket faktiskt så min hjärnas inre har typ sett ut så här de senaste dagarna.
Det flyger runt tankar snabbare och vildare där inne än jag tror det någonsin gjort förut och för en gångs skull beror det inte, jag upprepar: inte på att jag håller på att förlora förståndet. Inspirationen har kommit ifrån vänner och filosofiskt inriktade dokumentärer och alltså inte ifrån droger, jag upprepar: inte ifrån droger. On the contrary har jag snarare fått hälla i mig lugnande droger för att hålla all ny inspiration i schack då det tär lite på mig ha en vild storm i mitt huvud under det norska sportlovet på en norsk skiduthyrning.
För bara några timmar sedan gjorde jag en Monty Python inspirerad "Falling down" och släppte skidorna jag skulle hyra ut till en kund i golvet och sa sen till honom
- "Look mate, I didn't wanna work in a skirental. I wanted to be a lumberjack!"
- "I'm sorry, this is irrelevant" sade den skidåkningsugna kunden oförstående
- "Yes, a lumberjack. leaping from tree to tree as I float down the shores of British Columbia. The larch, the giant redwood!" sade jag och vandrade ut från skiduthyrningen
- "What about my bloody skies" hörde jag kunden ropa inifrån men själv var jag redan på god väg hem
Här hemma tog jag mig en skrufsnus under läppen, lade mig på sängen, satte på Awolnation - Sail på spotify, drog täcket över huvudet och somnade in på några sekunder.
Var var det för sinnesrevolutionerande idéer som som fått min hjärna så äggfull av tankar då? (Eftersom de med all sannolikhet endast är sinnesrevolutionerande för simpla mig så kommer jag släta över mina hybrisord med en klassiker:) Det är lite svårt att förklara! Men jag tror mig funnit ha funnit en enklare väg för mig själv att tänka utanför boxen... Genom att inte konstant utgå från några inlärda oemotsagda "faktum".
Den läsare... Alla läsare vill säkerligen slippa ännu ett inlägg där idiotskribenten försöker spela smart så ni ska få lov att andas ut. Jag är helt slut av alla dagar av grubbleri så jag ska med glädje ge fan i att grubbla vidare i detta inlägg ikväll. Jag kommer nog få tid till grubbleri snart ändå då en god och vis vän jag inte sett på två år kommer och hälsar på om två dagar klockan tre på natten. Hans livsfilosofi och positiva attityd fick verkligen mig att att börja öppna mitt huvud (och även denna blogg) för mer filosofiska perspektiv. Det var några av våra samtal då 2010 som ledde fram till något som är mer vägledande nu än någonsin: Sök inte svar, sök frågor!
Så då frågar jag en fråga jag försökt fråga mig själv hela detta inlägget, hörrö,
Vad fan hände innan den 22 februari?
(Onsdag 15 februari)
En kompis som jag arbetade med som resande säljare med i somras kom upp med sin pojkvän och hälsade på förra onsdagen men tyvärr utvecklades deras skidsemester till den värsta tänkbara. Ja vad kan man annars förvänta när det är just mig de hälsar på.
För att visa hur mycket ett besök från dom betydde för mig så struntade jag helt i att städa mitt nordkoreanska fängelse till dåvarande lägenhet till den grad att exotiska virus kunde utvecklas och spridas bland ölspill, sörlandschipsbös och tobak. Detta innebar att:
A) Jag blir smittad av mitt eget hemmaodlade virus och ligger feberdrömmandes i vad jag själv uppfattar som en annan färgglad dimension i mitt rum i 24 timmar.
B) Mina vänner blir smittade efter endast en dag av skidåkning ( i usla snöförhållanden) och feberdrömmer i sina egna spyor i 24 timmar innan de packar ihop och reser hem tidigare än planerat till Sverige.
C) Min arbetskollega Testo di Cazzo sjuknar in totalt
D) Min kusin och arbetskollega Albino Biltjuven sjuknar in totalt
E) Jag tror även skidläraren Appropo vilar huvudet mot sin egen toalettring i samma sekund som jag skriver ner dessa ord.
Jag känner mig minst lika generad som den snubbe som drog över den där schimpansen i Kongo-Kinshasa och således gjorde HIV-epidemin möjlig.
Men så när jag vaknade ur min feberdröm kände jag mig som en helt ny människa med en helt ny livsfilosofi och
Wo wo wo, där höll jag på att ramla ner i skrivandets filosofiska raviner igen men denna gången lyckades jag greppa kanten och dra mig upp till denna mening istället:
(Fredag 17 februari)
Istället för att koka jasminte och omhändertagande kasta färgglada piller i huvudet på mina feberspyende vänner så bailade jag istället karantänzonen min lägenhet råkat bli.
Hade jag varit det minsta ansvarig över min egen fortfarande ganska darriga hälsa hade jag tagit mig till Sashotelet och satt mig framför deras öppna brasa med en uppfriskande whisky i handen... Men det blev fest med skidskolan uppe på det kyliga fjället istället. Även om whisky säkerligen har sina hälsofrämjande egenskaper så hade den danska fulvodkan Pavlov (57 danska kronor för 75 cl) jag halsade i mig absolut inte det. För danska A-lagare så är det egentligen bara en smaksak om man väljer t-röd eller fulspriten då båda är lika dödligt destruktiva... Men den fyllde hur som helst sin funktion den kalla kvällen.
Skidskolan och dess utomordentliga ledning skall ha kärlek och respekt för sitt festarrangemang då det var något utöver det vanliga. Fjäll, kåta, brasa, fulla festare och ännu fullare snöskoterchaufförer med en underbar musikanläggning på släp som till min glädje spelade Vinnie Paz - End of days som samtliga festdeltagare vilt studsade runt i snön till i det vaga ljuset från kåtans öppning...
The Greatest form of control is when you think you're free when you're being fundamentally manipulated and dictated to...
... Alltså vi är fulla och glada ute på ett fjäll i natten! Här uppe är det ingen som kontrollerar oss Vinnie!
(Ironiskt att det var just denna bild som fuckade upp hela detta inläggets källkod!)
I got no strings to hold me down
To make me fret or make me frown
I had strings, but now I'm free
I got no strings on me
Nej varken ZOG, Storebror, Illuminati eller frimurarna kontrollerade oss längre och det innebar att vi kunde göra precis vad vi ville göra med våra liv. Våra nyfrikopplade sinnen kom snabbt fram till exakt vad det var! Så vi åkte 12 personer ett sammankopplat rumplapprally ner för det branta fjället.
Society you're a crazy breed
I hope you don't feel lonely without us
(Lördag 18 februari)
Nästa morgon var dags att axla ansvaret till kapitalistisk indoktrinering igen och således hyra ut skidor till väldigt många norska kunder då det norska sportlovet dragit igång. För att klara pressen från de krävande kunderna när mina anställda en efter en sjuknade in det elaka viruset jag massproducerat så fick jag lite sporadiskt anlita diverse diversearbetare i byn för att fylla deras platser... Så stod vi plötsligt där, en svensk, en dansk, en italienare och en spanjor och hyrde ut skidor på en norsk skiduthyrning och ni som tänker oj vad fint att nationaliteter kan komma så bra överens nu för tiden... Tänk om.
Den danska folkepartisten vägrade tvärt samarbeta med "muslimerna" som hon kallade dom, så hon fick stå vid skidavdelningen med mig och bröla ut sitt grötiga språk till oförstående norrmän. Italienaren och spanjoren satte jag på pjäxavdelning tillsammans och det var som att sätta Manuel från Fawlty towers i samarbete med Tony från Lady & Lufsen. 
Spanjoren råkade ställa fram ett par något äldre skor till en kund och direkt brusade italienaren upp.
- Sacramento idioto, jag skall giva dig på moppo, idag skall kunden bjudas de bästa pjäxalamento huset hava!
- Que?
- They shoulda hava the besta shoes in the whole country!
- Que?
Den hetska stämningen från arbetet dog inte ens på förfesten som stundande direkt efter jobb. En annan dansk tjej där ansåg att en sådan töntsvensk som mig inte borde få stå på benen så utan förvarning hoppar hon på mig och pro wrestlingmatchen är ett faktum! Likaså de kommande tio... Till slut är båda jag och hon nerblodad då all brottning utvecklats till en hel ligaserie som fortsätter in på krogen. Där blir även Appropo bra blodig då den danska tjejen karatedansar ner ett ben i hans ansikte...
När krogen stängt går jag ut i hopp om att den danska attacken är över men från ingenstans flyger hon ner över mig som batman och från ett annat ingenstans ingriper tre snutar i scenariot!... Och jag gillar inte snutar, not one bit!
Jag och danskan blir dock frisläppta efter att övertygat poliserna om att våra söndriga och blodiga kläder endast var ett resultat av allt för aktivt kramande. Sedan bryter vi oss in i Appropos och Albins lägenhet och funderar starkt på att fylla den med gyttja för att avgöra våran fysiska styrka i the ultimate mudshowdown... Tyvärr blir det oavgjort då båda går knockout av alkohol utan att vi ens nuddat varandra.
Efter den lördagen brummade veckan bara på med mycket arbete, mycket tankar och mycket socialitet. Mitt medvetande var som en jojo av lugn och stress och den krashade rakt in i helgen jag vräktes på!
(Fredag 24 Februrari)
Politiskt inkorrekta Brumm, Jets och min visa vän vid namn Samme krashade in i min lägenhet klockan i natten och de hade tagit med sig både ägg och rom (Cpt Morgan) och för att hylla deras besök så arrangerade jag för första gången fest på skiduthyrningen...
Eftersom skiduthyrningen inte direkt är det ultimata stället att ha kul på så blev det en fylletävling för att inte få deltagarna att lämna festen två minuter efter att de anlänt. Tävling fick namnet Skirental drunken masters 2012 (Cred till Glaciär-Glenn och Juden som är grundarna av festvarianten "Drunken Masters", som jag har fått för mig startade med Super Mario Kart, lådvin och dom två)
Delmomenten var exempelvis amerikansk fotboll där en skidhjälm fick representera fotbollen, stavrace med kontorsstolar, baklängesrace med längdskidor inomhus, mörkerrace med längdskidspulkor för mindre barn, danskskidåkarelookaliketävling etc. Det kanske inte låter väldigt kul men det blev det ganska fort då förlorarna i varje delmoment fick straffdricka och således blev ännu mindre balanserade till nästa delmoment.
När vi utropat vinnarna Testo, Samme och Jets till The Skirental Drunken masters 2012, så drog hela gänget på någon karibisk danskväll på ett hotel där vi firade vinnarna till tunga sambatoner. Från lika mycket ingenstans som Batman och poliserna kom flygande förra veckan så kommer två skräcködlor ( 65 miljoner år gamla och tvillingar) trampande på dansgolvet, bestialiskt hungriga på min beniga kropp!
Jag räddas in i en dans av en 45årig blond mamma men tyvärr visade sig den räddningen endast vara vägen ur askan i elden när hon väser "Vill du ha mig?". Jag skriker att jag nog helst av allt vill ha öl i baren och smiter dit. Där blev det snabbt ännu mer blodspill då någon bråkig kille putte en kompis rakt in i öldrickande mig vilket resulterade i ölglaset skärde upp ett Jokerleende på mig... Med det leendet borde jag kanske förstått att min livssituation och psyke höll på att bli lite väl likt just Jokern i Batman, men det förstod jag inte... Vräkningen var bara några få timmar borta.
(Lördag 25 februari)
Den här arbetsdagen är inte alls uppfattad av mitt minne och det jag enda jag klarat av att memorera från den här dagen är egentligen från den sekund då min granne knackar på min dörr med ursinne i sinne. Först efter att han försvunnit så kan jag också minnas att min lägenhet är fylld med Junglespeedspelande människor. Dom sparkar jag genast ut och så klockan tolv når vi alla baren. Med tanke på att mannen lovade mig att jag han skulle se till att jag ska kastas ut så tar jag vetskapen om att jag kommer sakna tak och säng lika moget och sansat som jag tog vetskapen om att jag gjort slut på mitt förhållande för en månad sen. Jag söp till något djävulskt! Ja det gjorde vi alla förresten. Det var som ett gäng gremlins hade tagit över krogen denna lördagnatt
Jag lägger återigen upp denna bild men inte för att påpeka hur frikopplad från kontroll jag blev denna lördag utan snarare för att påpeka hur likt en trasig marionettdocka jag betedde mig efter en stund.
I got no strings, so I have fun!
I'm not tied up to anyone one
They've got strings but you can see
There are no strings on me!
Så här såg jag och en polare ut efter att snörena blivit avklippta... klipp klipp!
Till sist stängdes krogen och trasdockorna kastade ut åt olika håll, själv hamnade jag på en efterfest där den våldsamma danskan drottningen regerade och denna bilden togs när hon gav stackars Appropo en rejäl omgång stryk för han inte ville buga sig för hennes kungliga majestät.
(Söndag 26 Mars)
Jag vet inte varför även jag slocknade på den efterfesten, förmodligen knockade argbiggan mig i bakhuvudet när jag försökte fly hytten. Men jag vaknade i alla fall av att solen lös in genom fönstren och över hela samhället och när jag lunkade hem i det vackra vädret fick jag nytt hopp om att få bo kvar i leilighetshotelet då denna dagen var allt för vacker för att vräka någon på.
När jag kom in i min lägenheten och såg kundvagnen i min säng så försvann det nya hoppet och solen utanför gick i moln. Mina vänner hade hittat kundvagnen vid Essomacken när de ragglat hemåt och därifrån kört lite nattligt kundvagnsrace in i hotelet och vidare in till mitt rum. Där la mina vänner kundvagnen i min säng för att överraska mig och överraskad det blev jag allt där på morgonkvisten. Mina vänner förklarade att de även tänkt sätta sig i kundvagnen allihop och rulla ner från min balkong till snön en våning nedanför men att de slått bort den idéen i sista sekund... Vilket var tur för hade min arga sömnlösa granne sett en kundvagn med tre grabbar flyga förbi hans sovrumsfönster klockan halv fyra på morgonen så hade han inte behövt ringa polisen utan snarare en psykolog.
Så åtta arbetstimmars senare kom jag hem ganska sliten... och just då visste jag inte riktigt varför. Men nu med ett all denna text skriven bakom så kan till och med jag se ett samband mellan vad man gör och hur man känner sig efteråt.
På min dörr hängde ett kuvär med vräkningsordern i (bifogad högst upp i detta inlägg). De hade inte mod att ge mig beskedet ansikte mot ansikte. Vilket var tur då jag inte mod att ta emot beskedet ansikte mot ansikte. Så där satt jag i min soffa medan mitt liv till jojo var nere på golvet. Inte bara för att det skulle bli svårt att finna ett tak och en säng i bygden med mitt rykte, utan också för att jag någonstans fick erkänna att jag måste vara en extremt odräglig person som blir vräkt två gånger från en lägenhet och portad från en annan på en ort med mindre än 700 fastboende personer.
Alltså det har ju aldrig varit meningen att vara så komiskt elak. När jag lunkade iväg från lägenheten med goda vänner för att ta en gravöl på krogen över lägenhetens bortgång så insåg jag att jag inte borde vara nedstämd. Jag har ingen lägenhet men jag har goda vänner i alla fall. Jag kunde gott unna grannen lite mer tystnad i hans ensamma lägenhet och liv.
När jag pratade med de de finansiellt ansvariga för lägenhetskomplexet t så var inga böner hörda, oavsett om jag med darrande stämma och fuktiga bambiögon hulkade fram "Men... Men... Men... Var ska jag bo?" eller citerade Planchet från De tre musketörerna: "So ill be sleeping? Outside in the cold? With birds shiting on my head all night?".
Det fanns ett enda hopp för nytt boende och det var att fråga den godhjärtade restaruangchefenen om jag kunde bo i ett rum i restaurangens källaren. Denna kvinna har jag redan skrivit om i goda ord i ett blogginlägg för någon månad sen:
"Dom navigerade oss denna gången till en stängd restaurang vi valsade in i. När restaurangchefen fann oss sittandes vid ett bord i mörkret så reagerade hon inte med utskällning, utsparkning eller polisanmälning utan gav oss istället tre flaskor vin att kalasa på och sedan lämna hon lokalen åt dess bittra öde... Det finns så fina människor va!"
Denna dialogen fick mig inte att omvärdera mina ord om henne.
- "Hej jag blev vräkt igen och ingen vill veta av mig, får jag bo nere i källaren?"
- "Ja men det är väl klart!"
Med ett tak slappnade jag genast av från den besvärliga situationen och söndag den 26 Mars gick jag och Politiskt inkorrekta Brumm ut och firade nyheterna med öl, öl, öl, öl! Och på natten så avlägsnade vi två kundvagnen från min lägenhet
Min ilskna exgranne som arbetar i ett kontor här bredvid har varit på otroligt gott humör sen min vräkning blev officiell. Ja en gladare man har sällan skådats i den mörka vintern!
Så kanske var det bara en liten livsseger han behövde för att komma på rätt köl i sin vardag... Så kanske allting i slutändan var värt det? Jag menar helgerna som ledde till vräkningen var skruvade och märkliga men ack så roliga och utvecklande så jag hade aldrig bytt bort dom mot vilket boende som än erbjudits.
(Med undantag för en disneyreferens :)
Fast man bör nog alltid ha detta Lejonkungencitat i åtankte "Hemma är där man sist satte sig".
Innan himlen faller ner
Publicerat första gången 2012-01-08 @ 15:56:43
Och natten den är vild
Och dagen den är svår
Och ingenting finns där i mellan
Rädsla för imorgon
Skam ifrån igår
Och Satan skyfflar kol i källaren
Det stora är fördärvat
Allting fint är litet
Snart finns inte ens det lilla kvar
Ansiktet är grått
Och samvetet är slitet
Varje dag är som den sista dag vi har
Innan 21 december 2012
Det verkar som det blivit ett nytt år igen fyllt av förhoppningar och kärleksfull framtidstro... Det finns bara ett litet problem. Året som rasat ner över oss är inget annat än domedagens år 2012 då jorden och dess hedningar till invånare kommer att möta sitt bittra öde den iskalla natten mellan 20de och 21a december. De forna Inkaindianderna och LSDtrippande tweekers är överens om slutet och vem är jag att ifrågasätta deras allomfattande kunskap... So what now? Jag borde ju göra precis så som jag antar alla de konspirationsteoretiker som verkligen tror på den stundande undergången gör... Säga upp mig från arbetet, tömma sparkontot och kicksparka sönder spargrisen för att sedan införliva alla mina livs mål som jag så länge skjutit upp till förmån för min komfortabla roll som another brick in the wall.
Så när jag gjort det vad är då mina livsmål som jag tvunget måste hinna med på 11 månader och 15 dagar innan den ordagranna deadlinen 21 december 2012? Jo jag satte för ett år sedan upp ett väldigt passande mål i denna blogg när jag rapporterade från inkatemplet Machu picchu
"Mitt nya mål här i världen är att få tag i alla pengar i hela världen och sen köpa hela världen, sen ska jag flytta till Macchu Picchu och festa loss varje dag med min familj och mina vanner som jag tvångsdeporterat dit (vilket jag då kan eftersom jag äger hela världen)."
Vad vore ett mer soft ställe att vänta in undergången på, om inte just den plats där indianerpräster förmodligen stod för tusentals år sedan och granskade den magiska stjärnhimmeln till den grad att de insåg att "hey, jorden går utan tvekan under 2012...".
Själv anser jag att stjärnhimmeln ställer fler frågor än den ger svar men då är det väl än förbannad tur att det finns visare människor än mig: Vetenskapsmän... och Inkaindianer... och LSDtweekers.
Så här i efterhand så tror jag att mitt livsmål med att köpa hela världen och sedan bosätta mig på machu picchu tillsammans med mina tvångsdeporterade vänner och familj kan bli aningen svårt. Att köpa hela världen: piece of cake, men jag tror ingen av mina föräldrar, syskon eller vänner kommer låta sig bli transporterade till Sydamerika utan kamp och en aggressiv otacksam attityd... Orka vänta på att himmeln faller ner över Peru med ett gäng bittra hemlängtande inlåsta människor. De enda två som jag verkligen tror snabbt hade accepterat ödet att de nu ska hänga med mig i inkaruiner i Anderna är mina vänner Glaciär-Glenn och Nicloss. När jag hade släppt ut dom ur deras burar där uppe på berget efter att varit inlåsta i en vecka så hade de nog mest sagt "Skönt att komma ur den där mörka buren... Vad är det här för fett ställe?" för att sedan tända varsin cigarett.
Båda Nicloss och Glaciär-Glenn lyfte upp detta nyåret med att resa upp hit och fira in det med mig. Även Erikus och hennes pojkvän, Min italienska vän Testo de cazzo, Skäggapan aka Hotelapan, mina två nya vänner Cruster och Maya och min flickvän dök upp för att fira ingången i 2012.
Testa de Cazzo är inte riktigt klok i huvudet då han år efter år kommer upp hit till norska fjällen för att åka snowboard när han bor precis vid Alperna... Det kan liknas med att resa från Yukonterritoriet till Tjernobyl för att gräva guld. Men jag klagar inte på hans orationella resbeslut eller hans outtömliga och ologiska och positiva entusiasm över vilken otroligt bra snowboardåkning det är i Beitostølen då hans sällskap är kanadensiskt guld...
Alkohol
Någon vars sällskap är mer av radioaktivt kattguld från det forna Sovjet är ingen mindre än Alkohol och honom fick båda jag och Testo stifta bekantskap med på självaste julafton! Testo kom nämligen upp hit tidigare än resten av gänget så han jag, min kusin Albino, min goda vän Its och en 50årig italienare vi kallar The Man åt traditionell julmiddag i den The Mans hytte. Då kom grinch... Alkohol.
Alltså Alkohol är en bra karaktär på många sätt då man alltid mår lite bättre när man jämnför sig med honom och hans personlighet kan beskrivas i denna korta historia.
Min söta vän Amelie fann Alkohol däckad i en snödriva en kall vinternatt så hon hjälper Alkohol upp ur snödrivan. När Alkohol kommit på fötter så är hans respons gentemot Amelie tveklös, han putter ner henne i samma snödriva och valsar sen vidare därifrån.
Alltså det här är inte den vanliga illa omtyckta människan... Det har gått så långt att ortens invånare spritter ut i juliga musikalsångnummer när han kommer gåendes...
Våran julmiddag med Alkohol var spännande på många vis. När det knackade på dörren så sa vi skämtsamt "Det måste vara Alkohol"... Nog fan var det Alkohol så vi fick tona ner det skämtet illa kvickt när han vaggade in till middagsbordet full som tomtens säck. Först påpekade han för vår värd The Man att han bjudit in The Man till sin julmiddag och suttit och väntat på honom... Sedan sa han "Why don't you invite the most gay person to the most gay christmas!". Sedan fortsatte han med att peka på sin stackars engelska setter han släpat med sig och säga "That is the best cocksucker in the world... She really is!"... Sen berättade han att hunden förmodligen kommer vara död inom ett år. Strupcancer.
Alkohols blick växlades mellan djup aggressivitet då han cirka femton gånger var i full färd med att hoppa över bordet och slå till de som kritiserade hans ordval... Han satte verkligen ribban bra när han tog upp ämnet "Hitler was actually right, The Jews are the reason for all problems in the world!... God jul!". Vad är det för typ av felspelad människa som tar upp detta på en julmiddag han inte ens är välkommen till... Jo, the one and only Alkohol. Fast hade det varit så att det verkligen är judarnas fel att Alkohol blivit som han blivit kan jag gott se att han förvarar "Mein Kampf" under huvudkudden.
Den mest klockrena ordväxling var mellan Alkohol och Its
Alkohol - Please Its, can we be friends again?
Its - We where never friends in the first place...
Alkohol - Can be we friends now?
Its - We can say hi...
Slutligen så sa han "Im just gonna finish my vine, then i walk home" så vi påpekade att han druckit upp sitt vin för länge sen. Då sträckte han sig efter mitt vinglas istället och när jag kvickt som en iller tog det innan han fått tag i det så muttrade han "so your all ganging up against me" och lämnade till sist hytten (efter att han ramlat ihop inne på toaletten) med sin hund som gav oss andra en sista tragisk blick som sade "Kill me!".
Julaftonen slutade för övrigt med att vi landade i min lägenhet där den 22åriga italienaren och den 50åriga italienaren bestämde sig för att sjunga italiensk opera klockan fyra på morgonen till den volym att jag blev hotad med att bli vräkt igen. God jul hyresvärden.
Julmoral
Jag antar att Alkoholas personlighet endast utgår från det faktum att harmagedon stundar och att himlen står i begrepp att falla ner... Varför bry sig om någonting annat än hålla sitt hjärta konstant negativt så att det pumpar runt alkoholen så där njutbart smärtsamt nu när tiden för att ändra sin situation ändå inte räcker.
Men om vi nu vänder på kycklingsteken (någonting säger mig att något sådant inte existerar men det spelar inte så stor roll då det mest är en liknelse) lite så kan man ju fråga sig vad för typ av rutten personlighet jag som skribent har när jag tar så mycket av min egen tid för att beskriva en annan människa i så ondskefulla ordalag på internet som jag nu gjort... Och det är inte första gången jag ger mig på att håna mina medmänniskor på denna webadressen...
Vi minns väl alla hunden...
Eller min amerikanska reskamrat...
Ja... nej... jo... så att... Min julstrumpa var inte direkt överfull och jag har inte ens moralen att försöka mig på att ursäkta min ondska... Jag har trots allt bara elva korta månader kvar av denna värld och de kan jag inte slösa bort på onödiga ursäkter... Men uppenbarligen på onödiga blogginlägg om min jul och mitt nyår.
Jag gör som jag gör med alla problem, jag skämtar bort dom.
För igår så satt jag i liften med en pojke och jag frågade honom varför han inte hade hjälm. Han svarade "Mor min bruker den... Hon er ondskapsfull!". Jag håller med och med henne och Alkohol i bakhuvudet så tror jag mig nog klara några dagar till innan bikt är en nödvändighet för att inte gud ska labba en blixt i omskrivna bakhuvud över mitt liv i synd... (Att han inte gjorde det i somras när jag arbetade som profithungrig säljare åt en religiös organisation samtidigt som jag krökade farliga substanser och hade sex innan äktenskapet är för övrigt en gåta).
Men nog om kristna traditioner som exempelvis jul och omoral nu. För nu ska jag berätta lite hur mitt sista år i livet har startat i och med vår traditionella nyårsfest.
Erikus och Mario
Jag kan börja med att påpeka att min vän Erikus och hennes Mario inte fick lov att fira nyår då jag kedjade fast dom i grovarbete på skiduthyrningen så att jag själv kunde ta ledigt... Deras arbetsvillkor skulle fått de sorgsna barnen som tillverkar happymeal i underjordiska industrilokaler i Kina att känna att de fått en vinstlott i världsamfundets lotteri... Kan man verkligen skämta om sådant? Uppenbarligen?
Så med Erikus och Mario på bomullsfält... Skiduhyrningen så tog jag ledigt och valde att ta vara på min begränsade fritid genom att riskerade min flickväns liv denna årets sista dag... Ungefär nu känner jag att den här bloggrapporten nog inte kommer direkt höja mitt anseende bland de som läser den.
The River
Jag och Curry som hon heter tog oss till det brantare alpinområdet Raudalen femton minuter med bil från centrums vågrätta "backar" och där åkte vi upp och ner några gånger innan jag ville åka ner i offpisten... Min kusin Albino hade två dagar tidigare berättat att han höll på att dö i offpisten på grund av flod man måste använda som transportsträcka inte hade frusit... Sedan sa han till mig väldigt artikulerat "Åk inte ner i floden!".
Det var först när jag och Curry brakade ner i snömassorn från berget ner till floden som virvlar fram där som jag insåg att det Albino menat med orden "Åk inte ner i floden" var "Åk inte till floden överhuvudtaget".
Floden var vild och påfallande ofrusen och eftersom den rinner ner genom en dalgång så var det många partier där floden svallade rakt mot branta bergväggar... Vanligtvis är det bara att glida fram på isen med skidor eller snowboard ner till mer civiliserade trakter men nu blev det livsfarlig vandringsfärd i meterdjup lössnö längst med den starka kalla forsen precis bredvid! Jag älskade det!
Så här såg situationen ut!
... Eller ja kanske mer så här förresten...
Det jag egentligen menar är att scenariot var precis som detta
Äventyret var personifierat och jag skrek ut dikter om tacksamhet gentemot vild natur av Theodore Roosevelt samtidigt som jag kravlade fram med snowboarden på axeln. Mitt adrelindränkta glädjerus var en starkt kontrast till Currys känslor eftersom att hon ansåg sig blivit nerlurad i dödskuggans dal där Charons älv brusade fram... Det slutade med att vi satte oss på en sten som barnen Hans och Greta som gett upp hoppet om att komma hem till far. Det måste nog varit en av de sötaste synerna ever där vi satt tysta hand i hand i vildmarken då är vi ganska små personer... Två pysslingar i tomteskogen som bara väntade ut tidens gång. Just då i denna fridfulla stund så ramlade det ner något i huvudet på mig och jag insåg att himlen höll på att störta ner över oss...
Vi var tvungna att fortsätta får färd och varna kungen!
Den otroliga vandringen fortsatte upp på en klippfasad ner mot forsen och varje steg fick tas med försiktighet då den ostabila snön konstant ville glida ner i det iskalla vattnet en meter nedanför. Vid en klippa var det för långt att hoppa ner samtidigt så jag tog Curry och kastade ner henne först... Men då fastnade hon inte i snön ordentligt utan börjar glida ner mot forsen till dess att plumset i isvattnet var ett faktum. Jag stod fortfarande uppe på klippan som en idiot då jag såg stackars Curry flyta iväg längst med forsen och slutligen fastna i ett frostigt vattenfall... Jag orkade inte ta mig till den sida av floden hon fastnat så jag lämnade henne där.
Nej ta mig tusingen... Jag blandar ihop det. Det var min snowboard jag kastade ner för stupet och som gled ner i forsen. Curry höll sig torr om jag minns rätt. Här kommer förresten en bild på henne när hon tampades mot naturen! Och snälla läsare, inga kommentarer om hennes ögon eller nigerianska hudfärg, vi kan väl alla pröva att hålla ribban hög på denna respektabla blogg.
Men när hoppet nästan var helt ute nådde vi äntligen vägen bort från floden och vidare till backarna... Det enda vi förlorat var precis allt... Och det inkluderar en snowboard.
Nyårsafton
Det är av någon outgrundlig anledning viktigt för mig att dokumentera denna starten på världsslutet så jag tänkte att jag lika gärna kunde gå ingenom nyårsfirandet också. Jag måste börja med att erkänna att inga svartmarknadsfyrverkerier inhandlades till tolvslaget på grund av att ingen av oss vågade. Vi har sett denna videon för många gånger...
Lord have mercy!
Annars var det ganska vanligt tradionellt nyårsfirande. Gemensam middag i ett hotelrum jag fick smyga mig in på då jag officiellt är portad ifrån hela hotelkomplexet på grund av oansvarsfullt beteende genom åren. Jag vet inte om de med oansvarsfullt beteende tänker på att jag varit uppe på deras hoteltak och ölat på taknocken eller om det är relaterat till frysboxen jag råkade ha sönder i en av lägenheterna... För om problemet egentligen endast ligger i att jag är portad på grund av den stulna bibeln så var det inte jag utan satanisterna Skägg-apan och Glaciär-Glenn som stal och eldade upp boken i fråga... Jag är oskyldig som ett nyfött lamm i Palestina!
Middagen var trevlig och familiär. Den 50åriga The Man tog med sig sina två barn på 11 och 14 år och skålade vilt med Testo hela kvällen med orden "A la Figa!" till varje jäger han svepte i sig... samtidigt som hans lilla dotter satt i hans knä. Mina vänner är inte de mest politiskt korrekta personer världen evolverat fram. (Salute a la figa = Skål till fittan).
Efter maten och dryckesspelen så drog jag på traditionellt vis pistol och hotade och motade alla middagsgäster en efter en till skiduthyrningen som jag låste upp i den klara kvällen. Efter att hookat upp kanske femton personer med åkdon att ta sig ner för skidbackar med som skidor, snowboard, mattor, pulkor etc så gav vi också även ut välkomstdrinkar då det är fancy stil på skiduthyrningens nyårsöppning...
Halv tolv motade jag ut alla ur skiduthyrningen igen och i splittrad trupp börjar folket gå vandringen mot toppen... Eller otrolig och otrolig. Skidbackens sittslift är löjligt kort (nästan lika kort som mig och Curry) så det tar kanske en kvart att lunka upp till dess högsta punkt. Där uppe fann vi en kulle och sedan satte vi och väntade i lugn och ro och väntade in domedagens år! Jag ville att vi skulle sätta ut marschaller i ett pentagrammönster runt kullen och sedan alla mässa fram ångerfulla böner på latin för att inleda 2012... Det ville inte någon annan alls. "Sörj för era själar" skrek jag åt syndarna men syndarna svarade bara med "A la figa" och svepte sen sina buteljer...
Lugnet hade varit lugnare och ron rofylldare bland de femton personerna på kullen ovanför centrum om inte dyngfulla Testo, drängafulla Albino och dritfulla Its hade existerat. De lekte herren på täppan på kullen och de ser ganska seriöst på den leken. Människor bokstavligen sparkades och slungades ner från kullen mest hela tiden och stämningen på kullen utvecklades till ett regelrätt slagsmål! Alla mot alla! Skallar krossades och tänder flög i samma höjd som fyrverkerierna som exploderade över nejden. Gott nytt år!
Sedan grävde vi gemensamt ner krigsyxan där uppe på toppen och tog våra olika åkdon ner för backarna mot framtiden och sjöng i kör ut bland snöflingorna:
Än klappar hjärtan med friska slag,
och den mörknande framtid är vår.
De årliga racet ner för backen är en hederssak då den som kommer ner fortast kommer först in på krogen i byn och kan därmed dricka sig fullast... Och den som blir fullast vinner ju naturligtvis!
Detta året vann dock inte någon av dom på kullen eller Charlie Sheen utan en tröstlöst berusad brunett som valsade in på våran efterfest där hon desperat försökte hångla upp Its i två timmar även om Its verkligen inte ville ha något med henne att göra. Hon laddade upp sin kärleksambition gentemot Its med vodkashots men felriktade dock alkoholenergin rakt ner på förfestens golv i sina egna spyor istället för i Its säng... Där hon nerkletad så drog Its ut henne i korridoren och skrek "Go home!" och smällde sen igen dörren. Så det var alltså den tjejen blev fullast och vann nyårsracet. Grattis!
Racet för min egen del gick så där då mattan vi tänkte glida ner på inte rörde sig en millimeter på snön. Så det var lite förnedrande när jag och Curry satt på vår stilla matta när alla pulkor, skidor och snowboards ven förbi med orden "So long suckers!". Jag tror dock det var ännu mer förnedrande för ägaren av den pulka som gled ner hela vägen för backen utan sin ägare på den... Det kan förvisso varit ett spöke som valt att ställa upp i de levandes race.
Nyårsnatten fortsatte på krogar och efterfester till fem och det var skönt att starta 2012 med att fylleglatt glömma bort vad detta året verkligen innebär!
Nu försöker jag naturligvis inte skrämma upp någon läsare här med all min dogmatiska bullshit men jag har väldigt lite att skriva om så varför inte skämta sarkastiskt om undergången nu när den är på tapeten? Sedan tycker jag det är lite fåraktigt (baa) att få för sig att man borde ändra hela sin livstil och karaktär för att jorden går under inom några månader... Jorden kommer verkligen gå under för alla levande inom sinom tid så varför inte varje morgon vakna upp med det principfasta ställningstagandet att nu jävlar ska det bli ordning på torpet! Eventuellt ignorera och skjuta upp alla funderingar om rätta livsvägar tills man ligger på sin dödsbädd så morfinpumpad att man inte ens kan klara av att memorera var någonstans det var man gick fel.
Yes Superpretantiösa Pierre är i farten igen! Men jag har en god ursäkt! Min flickvän och alla mina bästa vänner har rest hem till sitt nu! Come back before you leave motherfuckers!!! Så nu fyller jag mitt huvud med vad som än illusionerat kan få mig att känna ett substitut till deras klockrena närvaro. Planer till nya bra perioder! Resplaner...
Det här är sista säsongen jag kommer hyra ut skidor på skiduthyrningen. Anledningen är helt enkelt att jag tror det är dags för mig att pröva något nytt... Jag, Testo och Its övernattade på en sjö för några nätter sen och där vi låg på isen fulla på akvavit så skålade jag och Testo hårt in orden "Do more what I want and do less what Im supposed to" i vedkaminens ljus. Testo har för övrigt sagt upp sig från sitt arbete i Milano och kommer flytta hit till Norge inom loppet av några veckor för att leva som han vill... Den killen inser verkligen att himlen håller på att faller ner över oss och its about fucking time we take care about the time... En åsikt som kanske inte bör förknippas med den 21 december 2012 utan vilket datum man än blir mattad av Bengt Ekerot.
För mig har det de senaste månaderna börjat stå klarare över hur jag fungerar... Inga vackra blueprints...
Jag blir fan räddare och räddare för varje liten dag som går över allt obeskrivligt stort och svårdefinierat... Jag måste konstant klättre högre upp i den positiva stegen för att inte falla ner i de delar av hjärnan där det är som mörkast. Mitt trognaste hjälpmedel i denna utveckling är andra människor och då speciellt de som var här över nyår. Men just nu inser jag att måste finna högre stegpinnar via andra vägar då jag inte kan kravla fast på andra människors som en fet fästing för evigt...
Så mina mål de här sista månaderna innan allting faller ner blir nog så här: Jag ska bli kapten på en sliten liten bananbåt på panamakanalen och tuffa fram där med en söndrig kaptenshatt på hjässan och en träpipa i mungipan. Bananbåtskapten är helt enkelt mitt drömjobb!
Där på min båt ska jag avslappnat ställa mig däck den 20 december klockan 23.00 och sjunga ut i den ljumna fridfulla luften:
Kultiration - En timme kvar att leva
Är jag beredd?
Några minuter från min dödsbädd
Så Mediterar jag på
Hur jag spenderat mitt liv och så
Ser hur det sakta försvinner
Så vad är det jag finner
Bland lycka och bland misär,
Ångesten är det som sliter mig isär
När det knackar på min dörr
Vad jag än gjort så väntar det på mig
Det knackar på din dörr
En gång var jag hungrig och gick på krigsstigen
Nu är jag rädd och övergiven
Allt som var nära är så långt bort
Mitt långa liv hur blev det så kort
Ingen mening att beklaga
Jag är nu bytet och samvetet jagar
Allt som betydde något var kärleken
Är det för sent nu, förlåt mig min sanna vän?
Jag har en timme kvar att leva
en timme kvar att leva
Fader du som över oss vakar
Varför är det kaos vi förorsakar
Det är vid din sida vi borde vandra
Så lär oss att ta hand om varandra
Och leva det liv vi verkligen vill
Allt vi behöver finns ju här intill
Det är så vi kan återuppstå
Det är den enda vägen vi borde gå
Jag har en timme kvar att leva
Så nu barn var inte allt för rädda över detta domedagsinlägg! Jag menar, det finns ju inga som helst konkreta bevis för att jorden går under den 21 december 2012... Den kan ju minst lika lätt gå under i morgon! Så det är nog dags att glömma paniken för ett litet tag, skriva lite och vara ärligt nöjd med livet som det är för det är jag verkligen.
Och natten den är vild
Och dagen den är svår
Och ingenting finns där i mellan
Rädsla för imorgon
Skam ifrån igår
Och Satan skyfflar kol i källaren
Det stora är fördärvat
Allting fint är litet
Snart finns inte ens det lilla kvar
Ansiktet är grått
Och samvetet är slitet
Varje dag är som den sista dag vi har
Innan 21 december 2012
Det verkar som det blivit ett nytt år igen fyllt av förhoppningar och kärleksfull framtidstro... Det finns bara ett litet problem. Året som rasat ner över oss är inget annat än domedagens år 2012 då jorden och dess hedningar till invånare kommer att möta sitt bittra öde den iskalla natten mellan 20de och 21a december. De forna Inkaindianderna och LSDtrippande tweekers är överens om slutet och vem är jag att ifrågasätta deras allomfattande kunskap... So what now? Jag borde ju göra precis så som jag antar alla de konspirationsteoretiker som verkligen tror på den stundande undergången gör... Säga upp mig från arbetet, tömma sparkontot och kicksparka sönder spargrisen för att sedan införliva alla mina livs mål som jag så länge skjutit upp till förmån för min komfortabla roll som another brick in the wall.
Så när jag gjort det vad är då mina livsmål som jag tvunget måste hinna med på 11 månader och 15 dagar innan den ordagranna deadlinen 21 december 2012? Jo jag satte för ett år sedan upp ett väldigt passande mål i denna blogg när jag rapporterade från inkatemplet Machu picchu
"Mitt nya mål här i världen är att få tag i alla pengar i hela världen och sen köpa hela världen, sen ska jag flytta till Macchu Picchu och festa loss varje dag med min familj och mina vanner som jag tvångsdeporterat dit (vilket jag då kan eftersom jag äger hela världen)."
Vad vore ett mer soft ställe att vänta in undergången på, om inte just den plats där indianerpräster förmodligen stod för tusentals år sedan och granskade den magiska stjärnhimmeln till den grad att de insåg att "hey, jorden går utan tvekan under 2012...".
Själv anser jag att stjärnhimmeln ställer fler frågor än den ger svar men då är det väl än förbannad tur att det finns visare människor än mig: Vetenskapsmän... och Inkaindianer... och LSDtweekers.
Så här i efterhand så tror jag att mitt livsmål med att köpa hela världen och sedan bosätta mig på machu picchu tillsammans med mina tvångsdeporterade vänner och familj kan bli aningen svårt. Att köpa hela världen: piece of cake, men jag tror ingen av mina föräldrar, syskon eller vänner kommer låta sig bli transporterade till Sydamerika utan kamp och en aggressiv otacksam attityd... Orka vänta på att himmeln faller ner över Peru med ett gäng bittra hemlängtande inlåsta människor. De enda två som jag verkligen tror snabbt hade accepterat ödet att de nu ska hänga med mig i inkaruiner i Anderna är mina vänner Glaciär-Glenn och Nicloss. När jag hade släppt ut dom ur deras burar där uppe på berget efter att varit inlåsta i en vecka så hade de nog mest sagt "Skönt att komma ur den där mörka buren... Vad är det här för fett ställe?" för att sedan tända varsin cigarett.
Båda Nicloss och Glaciär-Glenn lyfte upp detta nyåret med att resa upp hit och fira in det med mig. Även Erikus och hennes pojkvän, Min italienska vän Testo de cazzo, Skäggapan aka Hotelapan, mina två nya vänner Cruster och Maya och min flickvän dök upp för att fira ingången i 2012.
Testa de Cazzo är inte riktigt klok i huvudet då han år efter år kommer upp hit till norska fjällen för att åka snowboard när han bor precis vid Alperna... Det kan liknas med att resa från Yukonterritoriet till Tjernobyl för att gräva guld. Men jag klagar inte på hans orationella resbeslut eller hans outtömliga och ologiska och positiva entusiasm över vilken otroligt bra snowboardåkning det är i Beitostølen då hans sällskap är kanadensiskt guld...
Alkohol
Någon vars sällskap är mer av radioaktivt kattguld från det forna Sovjet är ingen mindre än Alkohol och honom fick båda jag och Testo stifta bekantskap med på självaste julafton! Testo kom nämligen upp hit tidigare än resten av gänget så han jag, min kusin Albino, min goda vän Its och en 50årig italienare vi kallar The Man åt traditionell julmiddag i den The Mans hytte. Då kom grinch... Alkohol.
Alltså Alkohol är en bra karaktär på många sätt då man alltid mår lite bättre när man jämnför sig med honom och hans personlighet kan beskrivas i denna korta historia.
Min söta vän Amelie fann Alkohol däckad i en snödriva en kall vinternatt så hon hjälper Alkohol upp ur snödrivan. När Alkohol kommit på fötter så är hans respons gentemot Amelie tveklös, han putter ner henne i samma snödriva och valsar sen vidare därifrån.
Alltså det här är inte den vanliga illa omtyckta människan... Det har gått så långt att ortens invånare spritter ut i juliga musikalsångnummer när han kommer gåendes...
Våran julmiddag med Alkohol var spännande på många vis. När det knackade på dörren så sa vi skämtsamt "Det måste vara Alkohol"... Nog fan var det Alkohol så vi fick tona ner det skämtet illa kvickt när han vaggade in till middagsbordet full som tomtens säck. Först påpekade han för vår värd The Man att han bjudit in The Man till sin julmiddag och suttit och väntat på honom... Sedan sa han "Why don't you invite the most gay person to the most gay christmas!". Sedan fortsatte han med att peka på sin stackars engelska setter han släpat med sig och säga "That is the best cocksucker in the world... She really is!"... Sen berättade han att hunden förmodligen kommer vara död inom ett år. Strupcancer.
Alkohols blick växlades mellan djup aggressivitet då han cirka femton gånger var i full färd med att hoppa över bordet och slå till de som kritiserade hans ordval... Han satte verkligen ribban bra när han tog upp ämnet "Hitler was actually right, The Jews are the reason for all problems in the world!... God jul!". Vad är det för typ av felspelad människa som tar upp detta på en julmiddag han inte ens är välkommen till... Jo, the one and only Alkohol. Fast hade det varit så att det verkligen är judarnas fel att Alkohol blivit som han blivit kan jag gott se att han förvarar "Mein Kampf" under huvudkudden.
Den mest klockrena ordväxling var mellan Alkohol och Its
Alkohol - Please Its, can we be friends again?
Its - We where never friends in the first place...
Alkohol - Can be we friends now?
Its - We can say hi...
Slutligen så sa han "Im just gonna finish my vine, then i walk home" så vi påpekade att han druckit upp sitt vin för länge sen. Då sträckte han sig efter mitt vinglas istället och när jag kvickt som en iller tog det innan han fått tag i det så muttrade han "so your all ganging up against me" och lämnade till sist hytten (efter att han ramlat ihop inne på toaletten) med sin hund som gav oss andra en sista tragisk blick som sade "Kill me!".
Julaftonen slutade för övrigt med att vi landade i min lägenhet där den 22åriga italienaren och den 50åriga italienaren bestämde sig för att sjunga italiensk opera klockan fyra på morgonen till den volym att jag blev hotad med att bli vräkt igen. God jul hyresvärden.
Julmoral
Jag antar att Alkoholas personlighet endast utgår från det faktum att harmagedon stundar och att himlen står i begrepp att falla ner... Varför bry sig om någonting annat än hålla sitt hjärta konstant negativt så att det pumpar runt alkoholen så där njutbart smärtsamt nu när tiden för att ändra sin situation ändå inte räcker.
Men om vi nu vänder på kycklingsteken (någonting säger mig att något sådant inte existerar men det spelar inte så stor roll då det mest är en liknelse) lite så kan man ju fråga sig vad för typ av rutten personlighet jag som skribent har när jag tar så mycket av min egen tid för att beskriva en annan människa i så ondskefulla ordalag på internet som jag nu gjort... Och det är inte första gången jag ger mig på att håna mina medmänniskor på denna webadressen...
Vi minns väl alla hunden...
Eller min amerikanska reskamrat...
Ja... nej... jo... så att... Min julstrumpa var inte direkt överfull och jag har inte ens moralen att försöka mig på att ursäkta min ondska... Jag har trots allt bara elva korta månader kvar av denna värld och de kan jag inte slösa bort på onödiga ursäkter... Men uppenbarligen på onödiga blogginlägg om min jul och mitt nyår.
Jag gör som jag gör med alla problem, jag skämtar bort dom.
För igår så satt jag i liften med en pojke och jag frågade honom varför han inte hade hjälm. Han svarade "Mor min bruker den... Hon er ondskapsfull!". Jag håller med och med henne och Alkohol i bakhuvudet så tror jag mig nog klara några dagar till innan bikt är en nödvändighet för att inte gud ska labba en blixt i omskrivna bakhuvud över mitt liv i synd... (Att han inte gjorde det i somras när jag arbetade som profithungrig säljare åt en religiös organisation samtidigt som jag krökade farliga substanser och hade sex innan äktenskapet är för övrigt en gåta).
Men nog om kristna traditioner som exempelvis jul och omoral nu. För nu ska jag berätta lite hur mitt sista år i livet har startat i och med vår traditionella nyårsfest.
Erikus och Mario
Jag kan börja med att påpeka att min vän Erikus och hennes Mario inte fick lov att fira nyår då jag kedjade fast dom i grovarbete på skiduthyrningen så att jag själv kunde ta ledigt... Deras arbetsvillkor skulle fått de sorgsna barnen som tillverkar happymeal i underjordiska industrilokaler i Kina att känna att de fått en vinstlott i världsamfundets lotteri... Kan man verkligen skämta om sådant? Uppenbarligen?
Så med Erikus och Mario på bomullsfält... Skiduhyrningen så tog jag ledigt och valde att ta vara på min begränsade fritid genom att riskerade min flickväns liv denna årets sista dag... Ungefär nu känner jag att den här bloggrapporten nog inte kommer direkt höja mitt anseende bland de som läser den.
The River
Jag och Curry som hon heter tog oss till det brantare alpinområdet Raudalen femton minuter med bil från centrums vågrätta "backar" och där åkte vi upp och ner några gånger innan jag ville åka ner i offpisten... Min kusin Albino hade två dagar tidigare berättat att han höll på att dö i offpisten på grund av flod man måste använda som transportsträcka inte hade frusit... Sedan sa han till mig väldigt artikulerat "Åk inte ner i floden!".
Det var först när jag och Curry brakade ner i snömassorn från berget ner till floden som virvlar fram där som jag insåg att det Albino menat med orden "Åk inte ner i floden" var "Åk inte till floden överhuvudtaget".
Floden var vild och påfallande ofrusen och eftersom den rinner ner genom en dalgång så var det många partier där floden svallade rakt mot branta bergväggar... Vanligtvis är det bara att glida fram på isen med skidor eller snowboard ner till mer civiliserade trakter men nu blev det livsfarlig vandringsfärd i meterdjup lössnö längst med den starka kalla forsen precis bredvid! Jag älskade det!
Så här såg situationen ut!
... Eller ja kanske mer så här förresten...
Det jag egentligen menar är att scenariot var precis som detta
Äventyret var personifierat och jag skrek ut dikter om tacksamhet gentemot vild natur av Theodore Roosevelt samtidigt som jag kravlade fram med snowboarden på axeln. Mitt adrelindränkta glädjerus var en starkt kontrast till Currys känslor eftersom att hon ansåg sig blivit nerlurad i dödskuggans dal där Charons älv brusade fram... Det slutade med att vi satte oss på en sten som barnen Hans och Greta som gett upp hoppet om att komma hem till far. Det måste nog varit en av de sötaste synerna ever där vi satt tysta hand i hand i vildmarken då är vi ganska små personer... Två pysslingar i tomteskogen som bara väntade ut tidens gång. Just då i denna fridfulla stund så ramlade det ner något i huvudet på mig och jag insåg att himlen höll på att störta ner över oss...
Vi var tvungna att fortsätta får färd och varna kungen!
Den otroliga vandringen fortsatte upp på en klippfasad ner mot forsen och varje steg fick tas med försiktighet då den ostabila snön konstant ville glida ner i det iskalla vattnet en meter nedanför. Vid en klippa var det för långt att hoppa ner samtidigt så jag tog Curry och kastade ner henne först... Men då fastnade hon inte i snön ordentligt utan börjar glida ner mot forsen till dess att plumset i isvattnet var ett faktum. Jag stod fortfarande uppe på klippan som en idiot då jag såg stackars Curry flyta iväg längst med forsen och slutligen fastna i ett frostigt vattenfall... Jag orkade inte ta mig till den sida av floden hon fastnat så jag lämnade henne där.
Nej ta mig tusingen... Jag blandar ihop det. Det var min snowboard jag kastade ner för stupet och som gled ner i forsen. Curry höll sig torr om jag minns rätt. Här kommer förresten en bild på henne när hon tampades mot naturen! Och snälla läsare, inga kommentarer om hennes ögon eller nigerianska hudfärg, vi kan väl alla pröva att hålla ribban hög på denna respektabla blogg.
Men när hoppet nästan var helt ute nådde vi äntligen vägen bort från floden och vidare till backarna... Det enda vi förlorat var precis allt... Och det inkluderar en snowboard.
Nyårsafton
Det är av någon outgrundlig anledning viktigt för mig att dokumentera denna starten på världsslutet så jag tänkte att jag lika gärna kunde gå ingenom nyårsfirandet också. Jag måste börja med att erkänna att inga svartmarknadsfyrverkerier inhandlades till tolvslaget på grund av att ingen av oss vågade. Vi har sett denna videon för många gånger...
Lord have mercy!
Annars var det ganska vanligt tradionellt nyårsfirande. Gemensam middag i ett hotelrum jag fick smyga mig in på då jag officiellt är portad ifrån hela hotelkomplexet på grund av oansvarsfullt beteende genom åren. Jag vet inte om de med oansvarsfullt beteende tänker på att jag varit uppe på deras hoteltak och ölat på taknocken eller om det är relaterat till frysboxen jag råkade ha sönder i en av lägenheterna... För om problemet egentligen endast ligger i att jag är portad på grund av den stulna bibeln så var det inte jag utan satanisterna Skägg-apan och Glaciär-Glenn som stal och eldade upp boken i fråga... Jag är oskyldig som ett nyfött lamm i Palestina!
Middagen var trevlig och familiär. Den 50åriga The Man tog med sig sina två barn på 11 och 14 år och skålade vilt med Testo hela kvällen med orden "A la Figa!" till varje jäger han svepte i sig... samtidigt som hans lilla dotter satt i hans knä. Mina vänner är inte de mest politiskt korrekta personer världen evolverat fram. (Salute a la figa = Skål till fittan).
Efter maten och dryckesspelen så drog jag på traditionellt vis pistol och hotade och motade alla middagsgäster en efter en till skiduthyrningen som jag låste upp i den klara kvällen. Efter att hookat upp kanske femton personer med åkdon att ta sig ner för skidbackar med som skidor, snowboard, mattor, pulkor etc så gav vi också även ut välkomstdrinkar då det är fancy stil på skiduthyrningens nyårsöppning...
Halv tolv motade jag ut alla ur skiduthyrningen igen och i splittrad trupp börjar folket gå vandringen mot toppen... Eller otrolig och otrolig. Skidbackens sittslift är löjligt kort (nästan lika kort som mig och Curry) så det tar kanske en kvart att lunka upp till dess högsta punkt. Där uppe fann vi en kulle och sedan satte vi och väntade i lugn och ro och väntade in domedagens år! Jag ville att vi skulle sätta ut marschaller i ett pentagrammönster runt kullen och sedan alla mässa fram ångerfulla böner på latin för att inleda 2012... Det ville inte någon annan alls. "Sörj för era själar" skrek jag åt syndarna men syndarna svarade bara med "A la figa" och svepte sen sina buteljer...
Lugnet hade varit lugnare och ron rofylldare bland de femton personerna på kullen ovanför centrum om inte dyngfulla Testo, drängafulla Albino och dritfulla Its hade existerat. De lekte herren på täppan på kullen och de ser ganska seriöst på den leken. Människor bokstavligen sparkades och slungades ner från kullen mest hela tiden och stämningen på kullen utvecklades till ett regelrätt slagsmål! Alla mot alla! Skallar krossades och tänder flög i samma höjd som fyrverkerierna som exploderade över nejden. Gott nytt år!
Sedan grävde vi gemensamt ner krigsyxan där uppe på toppen och tog våra olika åkdon ner för backarna mot framtiden och sjöng i kör ut bland snöflingorna:
Än klappar hjärtan med friska slag,
och den mörknande framtid är vår.
De årliga racet ner för backen är en hederssak då den som kommer ner fortast kommer först in på krogen i byn och kan därmed dricka sig fullast... Och den som blir fullast vinner ju naturligtvis!
Detta året vann dock inte någon av dom på kullen eller Charlie Sheen utan en tröstlöst berusad brunett som valsade in på våran efterfest där hon desperat försökte hångla upp Its i två timmar även om Its verkligen inte ville ha något med henne att göra. Hon laddade upp sin kärleksambition gentemot Its med vodkashots men felriktade dock alkoholenergin rakt ner på förfestens golv i sina egna spyor istället för i Its säng... Där hon nerkletad så drog Its ut henne i korridoren och skrek "Go home!" och smällde sen igen dörren. Så det var alltså den tjejen blev fullast och vann nyårsracet. Grattis!
Racet för min egen del gick så där då mattan vi tänkte glida ner på inte rörde sig en millimeter på snön. Så det var lite förnedrande när jag och Curry satt på vår stilla matta när alla pulkor, skidor och snowboards ven förbi med orden "So long suckers!". Jag tror dock det var ännu mer förnedrande för ägaren av den pulka som gled ner hela vägen för backen utan sin ägare på den... Det kan förvisso varit ett spöke som valt att ställa upp i de levandes race.
Nyårsnatten fortsatte på krogar och efterfester till fem och det var skönt att starta 2012 med att fylleglatt glömma bort vad detta året verkligen innebär!
Nu försöker jag naturligvis inte skrämma upp någon läsare här med all min dogmatiska bullshit men jag har väldigt lite att skriva om så varför inte skämta sarkastiskt om undergången nu när den är på tapeten? Sedan tycker jag det är lite fåraktigt (baa) att få för sig att man borde ändra hela sin livstil och karaktär för att jorden går under inom några månader... Jorden kommer verkligen gå under för alla levande inom sinom tid så varför inte varje morgon vakna upp med det principfasta ställningstagandet att nu jävlar ska det bli ordning på torpet! Eventuellt ignorera och skjuta upp alla funderingar om rätta livsvägar tills man ligger på sin dödsbädd så morfinpumpad att man inte ens kan klara av att memorera var någonstans det var man gick fel.
Yes Superpretantiösa Pierre är i farten igen! Men jag har en god ursäkt! Min flickvän och alla mina bästa vänner har rest hem till sitt nu! Come back before you leave motherfuckers!!! Så nu fyller jag mitt huvud med vad som än illusionerat kan få mig att känna ett substitut till deras klockrena närvaro. Planer till nya bra perioder! Resplaner...
Det här är sista säsongen jag kommer hyra ut skidor på skiduthyrningen. Anledningen är helt enkelt att jag tror det är dags för mig att pröva något nytt... Jag, Testo och Its övernattade på en sjö för några nätter sen och där vi låg på isen fulla på akvavit så skålade jag och Testo hårt in orden "Do more what I want and do less what Im supposed to" i vedkaminens ljus. Testo har för övrigt sagt upp sig från sitt arbete i Milano och kommer flytta hit till Norge inom loppet av några veckor för att leva som han vill... Den killen inser verkligen att himlen håller på att faller ner över oss och its about fucking time we take care about the time... En åsikt som kanske inte bör förknippas med den 21 december 2012 utan vilket datum man än blir mattad av Bengt Ekerot.
För mig har det de senaste månaderna börjat stå klarare över hur jag fungerar... Inga vackra blueprints...
Jag blir fan räddare och räddare för varje liten dag som går över allt obeskrivligt stort och svårdefinierat... Jag måste konstant klättre högre upp i den positiva stegen för att inte falla ner i de delar av hjärnan där det är som mörkast. Mitt trognaste hjälpmedel i denna utveckling är andra människor och då speciellt de som var här över nyår. Men just nu inser jag att måste finna högre stegpinnar via andra vägar då jag inte kan kravla fast på andra människors som en fet fästing för evigt...
Så mina mål de här sista månaderna innan allting faller ner blir nog så här: Jag ska bli kapten på en sliten liten bananbåt på panamakanalen och tuffa fram där med en söndrig kaptenshatt på hjässan och en träpipa i mungipan. Bananbåtskapten är helt enkelt mitt drömjobb!
Där på min båt ska jag avslappnat ställa mig däck den 20 december klockan 23.00 och sjunga ut i den ljumna fridfulla luften:
Kultiration - En timme kvar att leva
Är jag beredd?
Några minuter från min dödsbädd
Så Mediterar jag på
Hur jag spenderat mitt liv och så
Ser hur det sakta försvinner
Så vad är det jag finner
Bland lycka och bland misär,
Ångesten är det som sliter mig isär
När det knackar på min dörr
Vad jag än gjort så väntar det på mig
Det knackar på din dörr
En gång var jag hungrig och gick på krigsstigen
Nu är jag rädd och övergiven
Allt som var nära är så långt bort
Mitt långa liv hur blev det så kort
Ingen mening att beklaga
Jag är nu bytet och samvetet jagar
Allt som betydde något var kärleken
Är det för sent nu, förlåt mig min sanna vän?
Jag har en timme kvar att leva
en timme kvar att leva
Fader du som över oss vakar
Varför är det kaos vi förorsakar
Det är vid din sida vi borde vandra
Så lär oss att ta hand om varandra
Och leva det liv vi verkligen vill
Allt vi behöver finns ju här intill
Det är så vi kan återuppstå
Det är den enda vägen vi borde gå
Jag har en timme kvar att leva
Så nu barn var inte allt för rädda över detta domedagsinlägg! Jag menar, det finns ju inga som helst konkreta bevis för att jorden går under den 21 december 2012... Den kan ju minst lika lätt gå under i morgon! Så det är nog dags att glömma paniken för ett litet tag, skriva lite och vara ärligt nöjd med livet som det är för det är jag verkligen.
Apornas planet
Publicerat den 2011-12-22 @ 16:29:10
Nej nu får jag fan försöka väga rätt den här fula bloggen några hekton. Jag har läst igenom mina senaste rapporteringar och fy bubblan vilken samling dynga! Jag vet att endast tre människor regelbundet orkar läsa vad jag skriver men varför kan aldrig någon av er tre ha lite mercy och empati och kommentera kommentarer i stil med "Ryck upp dig din pretantiösa rugguggla" eller "Äsch, sätt på lite Timbuktu och slappna av istället va?" så jag vaknar till liv lite och slipper skämma ut mig så brutalt? Nej, ni tre sitter där framför skärmen och skrattar och käkar popcorn åt mina försök att greppa livet, existens och moral lika tafatt som en pingstpastor! Hej Jesus liksom!
Så nu är det nog! Enough is motherfucking enough! Aldrig mer en enda tanke om något djupare än min ostmacka och en kopp kaffe! Aldrig mer ska jag tala i tungor på livets ords möten och försöka övertyga en sorglig karaktär (mig själv alltså) var i helvete jag ska ta vägen i livet! Denna inspelning med mig själv (Det står Ulf Ekman men det är fel för det är jag) tar jag nu alltså helt avstånd ifrån.
Det som fick mig att vända mig bort ifrån gamle gubben Gud var bland annat detta slående debattinlägg av den just avlidna författaren Christoffer Hitchens.
Nej fan nu blev det så här seriöst igen! Hårda sanna ord utan minsta vägvisning till skön avslappning och lite humor...
Det är dock inte så mycket humor i min vardag längre. Jag och min kusin sitter mest på skiduthyrningen och stirrar argt på varandra utan någon egentlig anledning... Vi är dock så pass ilskna att vi inte alls klarar av att tala ut om det faktum att vi egentligen inte stör oss allt för mycket på varandras existens.
Humor var dock julbordet här i samhället då all ortens personal samlas för att göra ett ärligt försök till kollektivt självmord via alkoholförgiftning.
Humoristiska höjdpunkter:
På förfesten på skidskolan började jag av outgrundlig anledning prata schimpanser med en donna. Sen på julbordet är jag övertygad om att den donna jag hamnat med var samma donna så det första jag säger till henne var "Va kul att du sitter här för då kan vi snacka schimpanser hela natten!"... Dock var detta inte samm donna utan en helt annan donna jag aldrig träffat eller pratat med tidigare. Hon nickade nervöst åt mitt föreslagna samtalsämne.
En skidlärare däckar mitt på danshakets golv och inte en enda själ bland 50 festande vuxna människor känner empati nog för att hjälpa ynglingen upp på benen och kanske bort från vidare alkoholförtäring. Jag och Its tar dock vårat ansvar och drar upp ynglingen efter 20 minuter och putter upp honom från sitt medvetslösa tillstånd ut på dansgolvet. Extremt imponerande nog börjar fyllot dansa istället för att spy.
En grupp står samlad vid en flygel och sjunger med till den svagt mörkhyade pianistens stilfulla klinkande. En skidlärare som står bredvid mig ser rätt glad ut då hans blick plötsligt mörknar och han vrålar till pianisten i vrede "Men sjöng med då för helvete din pianoneger!". Det var uppenbarligen väldigt viktigt för skidläraren att alla var med och skråla, så även pianisten.
Efterfesten på en annan lokal krog har jag vaga minnen av men den kan mest liknas med en söndrig marionetteater då balanssinnet på deltagarna var under all kritik. Det verkade mer som om alla sniffat eter mer än de druckit alkohol då alla föll som blinda takläggare hela tiden. Dansandet på borden blev därmed en livsfarlig aktivitet men vi fylleskrattade korkat faran rakt i ansiktet...
Dagen efter blev också ganska humoristisk för jag klev in i skidskolan mest för att hälsa och där inne sitter en livrädd receptionist och vinkar in mig då en blodig aggressiv alkoholist ragglat in där just den period då hon satt där själv. Så jag satte mig där och lyssnade på galningen som är arg över att receptionisten inte tänker följa med på hundspanntur med honom... trots att hon skulle få bra betalt (Han hade en poäng där!). Men traktens galningar sinar aldrig för två minuter senare kommer en annan snubbe innan genom skidskolans portar nästan lika virrig den första och jag tror han försöker marknadsföra något till skidskolan. Jag får anstränga mig väldigt hårt för att inte ramla av stolen av mina krampaktiga skrattattacker.
Nu är det hur som helst nog med humor! Aldrig mer ska någon i världen skratta! Okej jag vet att detta inlägget inte var så välspelat men men men.
Nej nu får jag fan försöka väga rätt den här fula bloggen några hekton. Jag har läst igenom mina senaste rapporteringar och fy bubblan vilken samling dynga! Jag vet att endast tre människor regelbundet orkar läsa vad jag skriver men varför kan aldrig någon av er tre ha lite mercy och empati och kommentera kommentarer i stil med "Ryck upp dig din pretantiösa rugguggla" eller "Äsch, sätt på lite Timbuktu och slappna av istället va?" så jag vaknar till liv lite och slipper skämma ut mig så brutalt? Nej, ni tre sitter där framför skärmen och skrattar och käkar popcorn åt mina försök att greppa livet, existens och moral lika tafatt som en pingstpastor! Hej Jesus liksom!
Så nu är det nog! Enough is motherfucking enough! Aldrig mer en enda tanke om något djupare än min ostmacka och en kopp kaffe! Aldrig mer ska jag tala i tungor på livets ords möten och försöka övertyga en sorglig karaktär (mig själv alltså) var i helvete jag ska ta vägen i livet! Denna inspelning med mig själv (Det står Ulf Ekman men det är fel för det är jag) tar jag nu alltså helt avstånd ifrån.
Det som fick mig att vända mig bort ifrån gamle gubben Gud var bland annat detta slående debattinlägg av den just avlidna författaren Christoffer Hitchens.
Nej fan nu blev det så här seriöst igen! Hårda sanna ord utan minsta vägvisning till skön avslappning och lite humor...
Det är dock inte så mycket humor i min vardag längre. Jag och min kusin sitter mest på skiduthyrningen och stirrar argt på varandra utan någon egentlig anledning... Vi är dock så pass ilskna att vi inte alls klarar av att tala ut om det faktum att vi egentligen inte stör oss allt för mycket på varandras existens.
Humor var dock julbordet här i samhället då all ortens personal samlas för att göra ett ärligt försök till kollektivt självmord via alkoholförgiftning.
Humoristiska höjdpunkter:
På förfesten på skidskolan började jag av outgrundlig anledning prata schimpanser med en donna. Sen på julbordet är jag övertygad om att den donna jag hamnat med var samma donna så det första jag säger till henne var "Va kul att du sitter här för då kan vi snacka schimpanser hela natten!"... Dock var detta inte samm donna utan en helt annan donna jag aldrig träffat eller pratat med tidigare. Hon nickade nervöst åt mitt föreslagna samtalsämne.
En skidlärare däckar mitt på danshakets golv och inte en enda själ bland 50 festande vuxna människor känner empati nog för att hjälpa ynglingen upp på benen och kanske bort från vidare alkoholförtäring. Jag och Its tar dock vårat ansvar och drar upp ynglingen efter 20 minuter och putter upp honom från sitt medvetslösa tillstånd ut på dansgolvet. Extremt imponerande nog börjar fyllot dansa istället för att spy.
En grupp står samlad vid en flygel och sjunger med till den svagt mörkhyade pianistens stilfulla klinkande. En skidlärare som står bredvid mig ser rätt glad ut då hans blick plötsligt mörknar och han vrålar till pianisten i vrede "Men sjöng med då för helvete din pianoneger!". Det var uppenbarligen väldigt viktigt för skidläraren att alla var med och skråla, så även pianisten.
Efterfesten på en annan lokal krog har jag vaga minnen av men den kan mest liknas med en söndrig marionetteater då balanssinnet på deltagarna var under all kritik. Det verkade mer som om alla sniffat eter mer än de druckit alkohol då alla föll som blinda takläggare hela tiden. Dansandet på borden blev därmed en livsfarlig aktivitet men vi fylleskrattade korkat faran rakt i ansiktet...
Dagen efter blev också ganska humoristisk för jag klev in i skidskolan mest för att hälsa och där inne sitter en livrädd receptionist och vinkar in mig då en blodig aggressiv alkoholist ragglat in där just den period då hon satt där själv. Så jag satte mig där och lyssnade på galningen som är arg över att receptionisten inte tänker följa med på hundspanntur med honom... trots att hon skulle få bra betalt (Han hade en poäng där!). Men traktens galningar sinar aldrig för två minuter senare kommer en annan snubbe innan genom skidskolans portar nästan lika virrig den första och jag tror han försöker marknadsföra något till skidskolan. Jag får anstränga mig väldigt hårt för att inte ramla av stolen av mina krampaktiga skrattattacker.
Nu är det hur som helst nog med humor! Aldrig mer ska någon i världen skratta! Okej jag vet att detta inlägget inte var så välspelat men men men.
In a snow bound land
Ja håll i hatten vilken larvig titel på detta inlägg men på något vis får den passa in dels för att det är titeln på en rejält bra låt i tvspelet Donkey Kong country 2 och dels för att detta inlägget skall försöka sig på att redovisa mina "äventyr" i snö. Jag hade förvisso kunnat döpa inlägget till "Snow" och hänvisa till Red hot chili peppers rejält bra låt men det har jag redan gjort i ett annat blogginlägg så nu får det bli "In a snow bound land". Lev med det... Och ni som anser att jag förmodligen tar mina rubriker på större allvar än mina läsare, lev med det också.
Förresten har jag bara tre läsare av denna blogg (scifi-hightec nog så kan man checka statistisk på www.blogg.se) och ni tre är mycket entusiastiska och mycket sinnesförvirrade så det är med all rätt jag försöker lugna ner... ... ... Och här kommer nu den så omskrivna titeln live in action!
Pretty cool ey?
Offpist
Den första snön som jag tänkte berätta om är offpisten i skidanlänning femton minuter härifrån även om jag redan gjort det i denna blogg upprepade gånger. Det lite trista är att jag i de inläggen redan skrivit alla fina ord mitt fula sinne kan komma på om denna aktivitet så jag ska nu pröva en alernativ skrivarväg...
När man åker offpist på snowboard i orörd nysnöad lössnö, i lagom lutning, med lagom mycket träd omkring, med utsikt över paradisdalen man är på väg ner igenom och med suverän musik i lurarna så är verkligen allt i ens liv bara skit! Man vill stanna upp och hänga sig i ett av alla de tusentals snötyngda glittrande träden! Eventuellt hacka ett hål och dränka sig i de islagda forsarna man flyger över eller varför inte bara lägga sig i den silkeslena snön och hoppas att minusgraderna plockar en från livet och den horribla tillvaron i offpisten fortare än kvickt!
Dessa bilder visar tydligt hur naziohyggligt offpistsnö är! Helvetet på jorden!
Så aldrig aldrig aldrig mer tillbaks till dessa vyer! Tur då att andra aktiviteter i detta insnöade land finns tillgängliga!
Längdskidåkning
Jag och min gode vän Appropo som jag skrivit om några gånger redan här på bloggen då han är en utspårare av rang... Men just urspårningar återkommer vi nog också till i detta inlägg. Jag måste ju trots allt försöka hålla kvar mina tre vildingar till bloggläsare
and they don't take kindly av beskrivningar av sköna naturupplevelser eller mormors muffinrecept utan vill ha redovisning av dödligt knark, dödligt våld och näst intill dödlig sex. Just det där sista får jag erkänna har denna bloggen inte erbjudit i allt för stor mängder men det har sin uppenbara anledning.
Men mina vildingar, lämna inte denna bloggen för redovisning av en svart natt kommer snart! Please do'nt go, i'll eat you up, I love you so!
Men som sagt jag och Appropo tog längdskidorna i högsta hugg i de soliga 20 minusgraderna och tog en knapplift upp på fjället där vi började följa längdskidspåret mot äventyret!
Ni som anser att längdskidåkning är en ganska gay aktivitet (ni tre vildingar till exempel) har delvis rätt då vi varken hade med oss några brudar i spåret (vi försökte ragga med oss en två massörer från SAShotelet men fick nobben) eller mötte några brudar i spåret... Vi mötte ärligt talat ingen där uppe på fjället som visade sig vara som hämtad från filmerna "Star Wars episode V The Empire strikes back" och "Alive"
"Har du sett Luke, klantchilenarna har krashat!"
Efter någon timme slog hungern och kylan till och jag funderade på om min enda utväg var att göra en så kallad "Alive" och hugga en av mina stavar i Appropos ryggrad för att sedan använda honom som en alternativ källa till mat... Eller göra en så kallad "Star Wars Episode V The Empire strikes back" och snitta upp Appropos buk för att sedan krypa in där och värma mig (Vildingar, allt för eran bestialiska hunger på bestialisk bloggning) men så dök en värmestuga upp vid spåret och jag skrotade alla filminspirerade idéer. Där inne drog vi igång en vedbrasa och käkade choklad och kände oss allmänt hurtiga.
Det var på tillbakavägen när vi gled ner längst kanten på en sjö som hurtigheten frös till is igen och både jag och Appropo frös sönder våra händer. Det var lite moment 22 över det hela:
Vi blev så arga på varandra att vi lurat ut varandra i vargavintern så vi tog av oss vantarna och gav varandra långfingret för att visa vårt misstycke. Händerna blev köldskadade av att vi viftade långfingret mot varandra i kylan och det gjorde att vi blev ännu argare på varandra och ville vifta långfingret mot varandra ännu lite längre!
Slutligen fanns det bara en enda räddning för våra händer... Vi slutade skrika "Fuck you" mot varandra och tog istället våra händer hand i hand och så återtog värmen igen! Så smart borde hela världssamfundet fungera menade vi när det kalla kriget var över och vi med händerna i behåll nådde bilen vid parkeringen vid alpinanläggningen vi startat ifrån. Längdskidåkning bögigt? Neäëäej då!
Snöskovandring
Nästa historia (jag känner mig som Benjamin syrsa) kommer från när jag var på snöskovandring upp för insnöat berg i sällskap av en lett, en norska vid namn prinsessan och så min italienska vän Testo (som under hot av min familj till sist fick en given arbetsplats på skiduthyrningen).
Vi valde att ge oss ut på kvällen under en stark fullmåne och jag har nog aldrig sett ett tydligare resultat av månljus över snötäckt landskap. Nu var det marken själv som strålade upp och lyste upp rymden istället för att rymdens ljuskällor lyste upp marken, lite väl poetiskt uttryckt kanske men det är ta mig rackarn sant! Trots att vinternkvällen ändå kändes väldigt mörk så var sikten över fjällmassiven och snömassorna vi lunkade fram i perfekt.
Vandringsturen gick först på plan snötäckt mark innan vi började ta upp oss för berget vars utsikt vi var ute efter. Utsikten blev påtagligt vacker bakom våra ryggar redan efter en kvarts gång upp bland spökblåa, månlysta snår (cred till genit Dan Andersson 1888 - 1920).
Men skönheten i naturen var det enda positiva i situationen som skulle utveckla sig till en blandning mellan the Blair witch project och Agatha Christies "Tio små negerpojkar" för plötsligt var letten som gick först borta! Det var han som ledde oss och när han var borta var vi högst osäkra på var tusan vi var på väg någonstans i vildmarken! Jag tyckte mig också höra häxan tassla runt omkring i granarnas skuggar men så länge vi tre kvarvarande snöskovandrare höll ihop så skulle vi säkert kunna överleva hotet... Men så plötsligt var Testo också väck!... ... Jag började dramatiskt nynna fram de sista raderna på en klassisk ramsa till den norska prinsessan.
Fyra små negerpojkar havet ville se, en anka slök den ena så blev det bara tre
Tre små negerpojkar i skogen ville gå, en björn tog en så blev det bara två
Två små negerpojkar satt i solens sken, en vart ihjälstekt så blev det bara en
En liten negerpojke ensammen var, han gick och hängde sig och så blev det ingen kvar
När jag livrädd väntade in att norskan också skulle försvinna puts väck så stod plötsligt hon där i månljuset, The blair witch!
... Eller nej det visade sig vara han letten och sedan klev Testo också fram bakom en gran. Phew! Jag vet inte hur jag har kommit att bli en paranoid och dramatisk karaktär men den dagen en filminspirerad häxa och en romaninspirerad mördare samarbetar med en brunbjörn så kanske mina karaktärsdrag lönar sig!
Efter någon timme nådde vi toppen där toppen bjöd oss alla på otrolig utsikt, letten bjöd oss alla på varm choklad, Testo bjöd oss alla på Jim Beam och norska prinsessan bjöd oss alla på te med honung i. Jag bjöd inte dom andra på något förutom paranoida blickar då jag fortfarande hade en känsla kvar att samtliga av dessa personer var ute efter mig... Och själva bergstoppen var deras ledare! Det där sista stod först klart för mig efter att jag svept sju klunkar av Testos Jim Beam bourbon!
Vandringen neråt gick i raskare takt och det fanns egentligen bara en sak jag saknade, en snowboard att ta mig ner i den meterdjupa orörda pudersnön med. Jag, Testo och prinsessan prövade istället att surfa ner på våra snöskor och det gick... skitdåligt. Men det var kul! Efter två och en halv timme i snön så kom vi slutligen fram till starten igen och det äventyret var över (Och jag skulle aldrig krydda på historier för att få dom att låta mer äventyrliga än de i verkligen var, fattar ni det, vildingar!)
Isfiske och övernattning på en sjö
Isfiske och övernattning på en sjö
Vildmarksentusiasten från Nottinghamn, Its bjöd med mig och Testo på isfiske på den en större sjö nere i dalen och självklart svarade vi ja... Extra självklart blev det när han lovade oss en flaska akvavit att hålla värmen med då natten skulle bli kall och det finns varmare liggunderlag än isbelagda sjöar. Glöd till exempel.
Så vi hookade upp fiskeutrustning, sovsäckar, lite mat och en pulka att packa allt i och så packade vi in pulkan i vår skåpbil och sladdade sedan ner till till sjön cirka femton minuter från ortens lilla centrum. När vi gått ut på sjön så uppenbarade sig trädhyddan vi skulle kinesa i... Fyra små träväggar lutade mot varandra i en pyramidformation ståendes direkt på isen. Brrr (+2000 R)!
Panik över kyla kallare än rasisters hjärtan tog över och jag kastade mig över pulkan för att rota fram Akvavitflaskan som låg gömd någonstans där nere. Its drog undan mig och sa åt mig att lugna mig tills vi packat upp alltihop samt borrat hålen i isen för.
Så efter att vi lagt ut sovsäckarna på renplädar som låg utlagda i vår träpyramid så följde vi Its som skulle leda oss till de bästa platserna på sjön för att fiska öringen.
Efter otaliga grabbiga "That's what she said"skämt när vi borrade isen med en stor isborr, satte på bete på krokarna och monterade ner fiskelinor i hålen så hade vi fått satt upp fyra spartanska fiskestationer med jämna mellanrum. Jag tyckte fortfarande de 20 minusgraderna var påfrestande så jag sjöng ut en klassiker av Galenskaparna/After shave till Its som trots allt var ledaren för expeditionen.
- Livet är gött
Världen är stor
Här sitter vi
Jag och min brother with another mother
Fisken i sjön
Sover nog nu
Den är nog trött
Eller vad tror du?
Det ska va' gött å leva
Annars kan det kvitta
Fint å leva
Annars kan det kvitta
- Så låt oss gå tillbaks till träpyramiden och korka av den där akvaviten!
- Rocco, i do'nt understand swedish... But it was a nice melody even though your songvoice is horrible
- Oh... Shame. Can we get warm and drunk in the woodenpyramid now?
- Sure man!
Så vi gick tillbaka till pyramiden, eldade på vedkaminen med vedträn och våra blodomlopp med akvavit. Vi hade cirka fyra kvadratmeter att hushålla över så det var en fin balansgång mellan grabbighet och homosexualitet vi fick gå.
Smarthetens lina föll vi dock snabbt ner ifrån då vi tog beslutet att inte höja upp vedkaminen då vi inte trodde den skulle bli varm nog att smälta isen den stod på... Det blev den. Så snart märker vi att hela kaminen håller på att sjunka igenom isen och hade vi låtit den fortsätta smälta neråt så hade nog hela trädpyramiden och vi själva gott under med den. Så från tre håll utrustade med två vedträn var så påbörjar vi räddningsaktionen med att lyfta upp kaminen och stabilisera den åtminstone 30 centimeter ovanför isen. Det kanske inte låter så avancerat men det var det då den lilla kaminen var glödhet och även konstant höll på att falla samman. Skorstenen upp mot taket vinglade runt som en lian.
Trots allt så fick vi den stabil nog och efter att ha skottat ut 50 koppar smältvatten ur pyramiden så kunde vi slappna av igen. Eller i alla fall tills Its sa att det var hög tid att gå ut och kolla om vi fått någon fisk på någon av de fyra krokarna. Its var något nyktrare än mig och Its då han är något mer professionell än mig och Testo så medan han kollade alla hål så tog vi två oss ut en till ö på sjön och hoppade i lössnö i natten... Fråga mig inte varför.
Tillbaks i träpyramiden igen hade kaminen effektivt värmt upp den och där inne berättade vi historier för varandra tills vi somnade gott.
Och när morgonens stjärnor blekna och dö
och när ångorna stelna till is,
och när dagningen skälver på myr och sjö
vi sova på doftande ris.
Då sova vi alla på granris tungt
och drömma om bleka mör (kvinnor)
och snarka och vända oss manligt och lugnt,
medan elden falnar och dör.
(Återigen, cred till genit Dan Andersson 1888 - 1920)
Så vi hookade upp fiskeutrustning, sovsäckar, lite mat och en pulka att packa allt i och så packade vi in pulkan i vår skåpbil och sladdade sedan ner till till sjön cirka femton minuter från ortens lilla centrum. När vi gått ut på sjön så uppenbarade sig trädhyddan vi skulle kinesa i... Fyra små träväggar lutade mot varandra i en pyramidformation ståendes direkt på isen. Brrr (+2000 R)!
Panik över kyla kallare än rasisters hjärtan tog över och jag kastade mig över pulkan för att rota fram Akvavitflaskan som låg gömd någonstans där nere. Its drog undan mig och sa åt mig att lugna mig tills vi packat upp alltihop samt borrat hålen i isen för.
Så efter att vi lagt ut sovsäckarna på renplädar som låg utlagda i vår träpyramid så följde vi Its som skulle leda oss till de bästa platserna på sjön för att fiska öringen.
Efter otaliga grabbiga "That's what she said"skämt när vi borrade isen med en stor isborr, satte på bete på krokarna och monterade ner fiskelinor i hålen så hade vi fått satt upp fyra spartanska fiskestationer med jämna mellanrum. Jag tyckte fortfarande de 20 minusgraderna var påfrestande så jag sjöng ut en klassiker av Galenskaparna/After shave till Its som trots allt var ledaren för expeditionen.
- Livet är gött
Världen är stor
Här sitter vi
Jag och min brother with another mother
Fisken i sjön
Sover nog nu
Den är nog trött
Eller vad tror du?
Det ska va' gött å leva
Annars kan det kvitta
Fint å leva
Annars kan det kvitta
- Så låt oss gå tillbaks till träpyramiden och korka av den där akvaviten!
- Rocco, i do'nt understand swedish... But it was a nice melody even though your songvoice is horrible
- Oh... Shame. Can we get warm and drunk in the woodenpyramid now?
- Sure man!
Så vi gick tillbaka till pyramiden, eldade på vedkaminen med vedträn och våra blodomlopp med akvavit. Vi hade cirka fyra kvadratmeter att hushålla över så det var en fin balansgång mellan grabbighet och homosexualitet vi fick gå.
Smarthetens lina föll vi dock snabbt ner ifrån då vi tog beslutet att inte höja upp vedkaminen då vi inte trodde den skulle bli varm nog att smälta isen den stod på... Det blev den. Så snart märker vi att hela kaminen håller på att sjunka igenom isen och hade vi låtit den fortsätta smälta neråt så hade nog hela trädpyramiden och vi själva gott under med den. Så från tre håll utrustade med två vedträn var så påbörjar vi räddningsaktionen med att lyfta upp kaminen och stabilisera den åtminstone 30 centimeter ovanför isen. Det kanske inte låter så avancerat men det var det då den lilla kaminen var glödhet och även konstant höll på att falla samman. Skorstenen upp mot taket vinglade runt som en lian.
Trots allt så fick vi den stabil nog och efter att ha skottat ut 50 koppar smältvatten ur pyramiden så kunde vi slappna av igen. Eller i alla fall tills Its sa att det var hög tid att gå ut och kolla om vi fått någon fisk på någon av de fyra krokarna. Its var något nyktrare än mig och Its då han är något mer professionell än mig och Testo så medan han kollade alla hål så tog vi två oss ut en till ö på sjön och hoppade i lössnö i natten... Fråga mig inte varför.
Tillbaks i träpyramiden igen hade kaminen effektivt värmt upp den och där inne berättade vi historier för varandra tills vi somnade gott.
Och när morgonens stjärnor blekna och dö
och när ångorna stelna till is,
och när dagningen skälver på myr och sjö
vi sova på doftande ris.
Då sova vi alla på granris tungt
och drömma om bleka mör (kvinnor)
och snarka och vända oss manligt och lugnt,
medan elden falnar och dör.
(Återigen, cred till genit Dan Andersson 1888 - 1920)
När vi vaknade på morgonen var all energi i våra kroppar helt slut då kaminen slocknat och samtliga 20 minusgrader krypit in i vår träpyramid. Försiktigt så sträckte jag mig ur ur sovsäcken efter en vattenflaska men den var lite väl stelfrusen för att kunna drickas... Eller öppnas.
Efter att gått ut och checkat våra ishål för att sedan konstatera att fisken sovit hela natten och därmed inte nappat så skällde jag och Testo ut stackars Its över den uteblivna fisken. Its menade på att äventyret gjorde allt värt det... Vi skakade på huvudet åt honom... Its lade även till akvaviten i värdekalkylen och först då såg jag och Testo värdet i expeditonen klart!
Förmodligen var det på exakt samma vis Roald Amundsen övertalade sina medresenärer att expeditionen till sydpolen var en megahit! Historien upprepar sig!
Fjällskidfärd mot Rasletind
Nu var det ett tag sedan jag begav mig ut på fjällskidor mot fjället Rasletind i närheten av Valdresflya men nu när jag ändå är inne på akviteter i snö så kan jag lika gärna älta igenom den trippen också... Men ska hålla mig från att gå ännu längre bak i tiden och beskriva när jag och mina syskon gled runt med snoriga näsor på vår heltuffa snor-racer i fårhagen.
Vägen ut till Valdresflya är numera stängd då den snöar in totalt över vintern men i mitten av november så var snömängderna mindre och vägen var öppen. Så Jag, Its, en est och en dansk tog då tillfället i akt och bilade ut på kalfjället och startade därifrån skida ut mot friheten och bestigningen av Rasletind. Fjällskidor är för övrigt längdskidor med stålkanter som passar bra i snö där det inte finns uppkörda längdskidspår.
Det framgår först nu i mitt huvud att detta äventyr inte passar in i enlighet med inläggets titel då fjällområdet då var långt ifrån insnöat utan snarare isbelagt på marknivå och med otaliga stenblock uppstickandes överallt.
Snart blev lutningen så stark att fjällskidorna fick bäras och klättring påbörjades. Jag brukar skämta om livsfarliga situationer men denna gången så var livsfaran tydlig där vi tog oss fram längst med fjällkanten vars enda säkra zoner var stenbumlingarna. Vandring på den lutande isen kunde resultera i att vi halkade till och gled ner för det branta berget som på upprepade platser säkert hade 200 meter ruschbana rakt in i stenarna långt där nere utan någon möjlighet att bromsa. Splasch! Hade inte scenariot varit så likt ett tvspel där jag hoppade fram mellan stenarna och en säker död så hade jag nog varit mer livrädd än på ett själaglatt humör! Och ni som inte läst den här bloggen tidigare, ja jag är knäpp (inlusive mina tre vildingar till läsare så just du kanske borde avlägsna dig innan du blir den fjärde...)
Först efter den första klättringen upp för de tighta höjdkurvorna så tonade Rasletind upp vid horisonten... Efter att vandrat mot Rasletind fyra kilometer från punkten där vi slapp klättra och ungefär var tionde minut haft ett möte om vi verkligen orkade hela vägen upp på Rasletinds topp så var till slut alla överens... Vi gav upp och blev således denna scenen från Trainspotting personifierad:
Klättringen neråt i solnedgången var minst lika farlig som den uppför men vi fick åtminstone utsikten i ansiktet istället för i ryggen så det svårt att klaga allt för mycket åt Bitihorn långt där borta.
Alkoholförtäring
Denna mest ansträngande fysiska aktivitet har jag sparat till sist! Och ni som har moralistiska synpunkter om hur jag lever mitt liv sluta bara läs (då moralismen i sammanhanget förmodligen endast handlar om att ni ville känna att ni lever livet lite bättre än andra). Jag är väl medveten om vilken destruktiv påverkan alkohol har på mitt leverne och det är med full insikt över för och nackdelar jag valt att använda mig av vissa droger i vissa mängder för att kunna njuta mer av det enda liv jag verkar få.
Detta äventyret är svårt att berätta om... Väldigt och Mycket och Extremt svårt att berätta om och ni tre vildingar kommer snart att förstå varför men det är i alla fall historietolkning helt i er rocknrollsmak.
Det började ganska stilla så här att jag och min kusin Albino var och åt middag hos några medelålders damer (återigen, fråga mig inte varför). Maten bestod av laxfilè, pasta, pinjenötter och ruccolasallad. Till maten serverades det några glas vin och allt var väldigt trevligt och sen bara zapp!
Nästa sekund vaknar upp bredvid Albino i hans säng i hans lägenhet och utan att inse något märkligt i görningen försöker jag lugnt och sansat somna om... Sedan tänker jag över scenariot igen. Vad i helvete hände igår! Jag skakar liv i Albino och frågar honom och inte heller han har någon som helst aning. 12 timmar hade gått och bådas minnen var raderade.
Vi sparkade liv i Appropo som bor med Albino och han berättade att vi kommit inragglandes klockan fyra på natten så lastbilstankade att det verkade som att sniffat eter mer än vi druckit alkohol. Vår tillvaro stod i begrepp att bli ett kasst manus till Hangover 3 då vi uppenbarligen spårat totalt fredagkvällen som vi hade tänkt skulle bli så laidback. De där medelålders damerna hade säkerligen lagt droger i pastan, våldtagit oss och sedan sparkat ut oss i snön och därifrån så kan vi ha tagit ut hämnden mot våldtäkten mot hela världen i fyllenatten... Att vi överhuvudtaget överlevt och inte istället somnat bort från livet sött på varandra i snödriva i de tjugo minusgraderna är fan redan det ett mirakel.
Både jag och Albino skulle arbeta så det var bara att dra på sig ett par solbrillor och glida upp mot skiduthyrningen fortfarande överdrivet berusade och med tanke på hur galna jag och Albino kan bli på fyllan så förväntade jag mig att mötas av ett nytt centrala Beitostolen...
Beitostolen var faktiskt tämligen intakt och så även mitt goda humör trots att både min mobiltelefon och min jacka flytt min ägo under de svarta timmarna. Hela arbetsdagen blev en enda lång ihoptejpning av massor olika människors information om vad just jag och Albino hade gjort och det förvånar mig hur mycket man kan hinna med i ett sådant tillstånd. De två glasen vin jag trodde jag och Albino drack på middagen visade sig blivit sex flaskor och sedan hade vi lämnat damernas lägenhet och svinat vidare runt på alla ortens barer flera gånger om...
Två människor kom in på skiduthyrningen mitt på dagen och frågade efter mig och jag hade verkligen ingen aning om vilka de var. Det var två vakter från igår och enda anledningen till att de kommit förbi var att kolla hur jag mådde denna dag efter en sådan natt. den ena hade kastat ut mig två gånger från den baren hon patrollerade och den andra vakten hade kastat ut mig tre. Efter varje utkastning hade vi varit borta i tjugo minuter och sedan smygit in igen... Vakterna var dock inte speciellt arga då vi trots vår promille tydligen egentligen inte gjort så mycket dumt egentligen, vi hade bara haft ofantligt dålig balans och ofantligt sluddrigt tal men varit på ofantligt gott humör.
Enligt källor så hade jag och Albino haft en spytävling i en snödriva och därmed lägger jag in denna historia under inläggets tema "äventyr i snö".
Nu är dock äventyrenredovisningen slut, den dagen jag flyger iväg på nya äventyr (exempelvis på en vit drake mot Narnia för att elda upp den vita häxan) så kommer nya redovisningarna... Någonting säger mig dock att jag nog hade låtit isprinsessan fortsätta att regera Narnia så sagoriket stannar i sitt iskalla insnöade tillstånd...
För i slutändan är det bara vintern som i sanningen är chill
Här är bild på mig och det kan varit när jag satt där i pudret som jag kom på att jag ville skriva ett längre inlägg om snö, då snö kan vara något av det bästa jag vet... Denna seriestripp berättar till stor del varför
Detta inlägget är en försvarsmekanism
(Detta inlägget blev aningen havsdjupt och fåraktigt (bäää!) så ye be warned, och kom ihåg att det jag skriver är mer självterapi än ett försök att förklara världen så ta det inte för seriöst, aiight!)
Detta är en gruppbild på ortens invånare... Notera molnen ovanför dom
Det känns som om det blivit ett litet uppvaknande det sista angående vilken typ av karaktär jag har kommit att bli... En av alla andra här i snön. Ett jävla orginal!
För jag har alltid tänkt, jävlar vad märklig den här orten är med tanke på de oändligt många orginal som bosatt sig här... Men det är inte så att orginalen bosatt sig på denna orten, utan snarare så att denna orten gör samtliga av sina invånare till orginella personer. Jag ska berätta den sorgliga sagan om hur det kommer sig att galenskap och mörker sakta men säkert sprider sig i alla människor som arbetat och bott i Beitostølen...
Alright, you kids get to bed, I'll get the storybook
Y'all tucked in? Yeah, here we go
En gång för en många många år sedan så vandrade en svartkonstnär hela vägen till platsen där orten en gång skulle komma att ligga. Han blev så förförd av den naturliga skönheten i området med dess sjöar och fjäll och valde därför att bosätta sig där. Trollkarlen ansåg dock att de andra människorna i området inte förtjänade att bo runt så vackra vyer utan att få betala ett högt pris för det... Därför la han en förbannelse över platsen som skulle korrumpera varenda människa som valde att leva där till att avvika starkt från de standardiserade normerna i samhället... Och således var platsens mörka förbannelse lagd till att skapa ett framtida liten skidort där alla hjärtan svartnar, där alla levrar skrumpnar, där inga relationer håller och där mängden märkliga historier om ortens invånarna och dess äventyr skulle kunna fylla vatikanstatens hemliga arkiv femton gånger om.
Trollkarlens poäng var att ingen ska få ha det för bra och om nu denna plats kan framstå som paradiset de iskalla mornarna när solen bryter igenom nattens snart upplösa dimridåer nere i dalgångarna och där fjälltopparna i fjärran sticker upp som gigantiska isberg ur havet av moln, så betalar man tillbaks vistelsen i paradiset med att att bli orginell.
Jag är osäker på hur förbannelsen ska kunna brytas då trollkarlen inte lämnade några trollformler bakom sig eller ens några tips om hur man häver svart magi. Men frågan är om orginalen här vill häva sin orginalitet, eller om de älskar det orginella paradiset skidorten är?
Desto orginellare deltagare desto orginellare fest right?.. Men om vi säger att deltagarlistan består av till exempel:
- En italiensk snubbe som utan att skämmas berättar att hans största sexuella fantasi är att fylla ett badkar med makaroner och tomatsås för att sedan knulla en tjej där
- En svensk snubbe som lägger örat vid väggen på sin rumskompis rum och onanerar i den positionen när rumskompisen har sex med en tjej där inne bara för att bli påkommen när rumskompisen öppnar dörren och kikar ut i hallen
- En svensk snubbe som nu i helgen var nära att betala 9000 kr via kredikorthemsida för att få jobb på ett företag de som erbjöd honom arbetet vägrade att avslöja...
- En norsk snubbe på 75 kilo som fått i sig 35 gånger 50 centiliter öl på en natt och fortfarande är i livet
Så får man nästan fråga sig om de förlorat sin roll som orginal och istället samtliga är normala i sammanhanget.
Min poäng med detta inlägg är att försöka skrapa lite på vad det innebär att vara ett jävla orginal och varför det är så mäkta skamligt att vara just detta. För orten blir ju så mycket roligare ställe att leva bo i och med detta och jag får påstå att den gamle magikern skänkte en välsignelse över byn mer än han förbannade den.
För
Att va' söta men lika som bär vad är det o ha?
Lite annorlunda är inget fel å va'
Om man är av en annan sort
Varför ska man kastas bort?
Jag har alltid sett mig på själv som ganska normal men när jag satt på en förfest i lördags och presenterade mina vänner, Testo som lämnat en snuskigt dyr akademisk examen bakom sig i Milano för att flytta hit till bergen och bli fattig bohem, Appropo som står i begrepp att låsas in i fängelse, Its som har ett litet barn i varje land han besökt och Albino som helt seriöst varit nära att dö i offpisten två gånger på typ två veckor så insåg jag att om detta är mina polare då kan jag fan inte ha alla stjärnor i rymden jag heller...
Så jag började spontant gå igenom mitt liv för att se om jag verkligen kan kalla mig en värdig och duktig medlem av samhället och tyvärr börjar vissa små skrämmande förträngade detaljer flyta upp till ytan!
Vid fem års ålder råkade jag plåga min katt till döds!
Sally! ajajaj!
Vid sexs ålder lekte jag och min dåvarande bästa killkompis pussjage (inget fel med det men just for the record)... Vid sju års ålder bet jag min brorsa i låret och vid åtta års ålder så slog min far mig för första och sista gången, nio års ålder så knäckte min syster mitt nyckelben och vid tio års ålder var jag diagnoserad med en märklig kronisk skelettsjukdom, elva års ålder så blir jag förföljd av min föredetta bästa killkompis som jag sagt upp kontakten med då han gått och blivit bög (who could have seen that coming?) tolv år gammal så råkade jag mordhota min matematiklärare, tretton år gammal så kallar jag mig kommunist och vid fjorton års ålder så inser jag att jag inte har några vänner alls... Så därför vid femton års ålder införskaffar jag mig ett skjutvapen!
Och nej detta är inte Oklahomabombaren Timothy McVeigh jag beskriver här utan alltså lilla mig!
Men för att lugna läsaren som just nu panikslaget sparkar in 112 på iphonen för att varna om en snart kommande skolskjutning så kan jag berätta att fredliga jag inte några hotfulla ambitioner i dagsläget.
För när jag var 18, 19 år (ungefär samtidigt som jag startade denna bloggen) så var jag så sjukt trött på mig själv och hur destruktivt jag utvecklade mig själv bara för att passa in och vara normal (vilket jag aldrig kunnat lyckas med i vilket fall). Så jag reste iväg till platser där det var totalt skit samma hur mycket man passade in och finansierade alla dessa resor med att arbeta i det onormala paradiset Norge.
Nu är jag 24 år gammal och jag är säkerligen en individ med tillkortakommanden utöver det normala... Men denna gången försöker jag i alla fall inte så jävligt att vara någon annan... Och som onormal så får man vissa "bonusar", då man kan inte riktigt ta det normala hela vägen in i sitt hjärta... som exempelvis korrekt utbildning, korrekt uppfostran, korrekt karriär, korrekt ekonomi, korrekt laglydnad, korrekt politisk åsikt... Detta är vad de orden mest kan liknas med enlig mig:
Enligt mig och mina högst personliga åsikter är samhället format och kontrollerat av abstrakt bullshit som inte in i det minsta är kopplat till etik, moral eller humanism. Normen får många människor att leva liv de egentligen inte vill leva då någon matat dom med information om vad äkta lycka innebär... Materialism, stolthet, bekvämlighet och framför allt andras åsikter. Anser andra att en person är lyckad så är personen lyckad. Jag tänker mer att den enda person som kan avgöra om en person är lyckad är personen själv.
Så anser jag att jag är lyckad? Nej för i helvete! Den dagen jag slutar söka och anser mig funnit min personliga frihet för att lugnt och avslappnat leva ut värdet av varje dag tills jag dör, då kan jag drygt nog erkänna mig själv som lyckad... Den dagen kommer dock aldrig dyka upp... Men jag har liksom fått för mig att det är transportsträckan och inte målet, som är livet.
De få läsare som fortfarande är kvar och läser här och nu trots min extremt dryga obefogade redovisning av pretantiös livsfilosi kan andas ut lite...
För hela detta inlägget har nog hittills varit en förvarsmekanism från min sida som försöker ta bort ansvaret för min egen förvirring och oförmåga att passa in, bort från mig själv och istället lägga ansvaret på allt tokertokigt jag lyckas beskriva ner i det här inlägget.
Så hur bra är jag på att lura mig själv till att tro jag går rätt väg, skriver rätt ord och står upp mot det som skrämmer mig istället för att fly iväg från det... Ganska bra! För jag är ganska så ordentligt lättlurad. Vad är det som kan tänkas skrämma mig i en så säker del av vår värld... Spöken? Lustmördare?... Eller något så fjantigt som vanlig hederlig förvirring.
Det jobbiga med mig är att jag snappar upp precis allt och börjar analysera det på ren automatik. Minsta lilla bit av information åker direkt in i mitt huvud och börjar tolkas, tänjas, kopplas och dribblas av hjärnans kugghjul. Detta hade ju varit überbra om jag hade varit smart och duktig på informationshantering för då hade all analys gjort mig till ett regelrätt geni... Men jag är inte smart, jag är dum som en stubbe.
Så istället sitter jag till sist endast med märkliga frågeställningar om livet och tillvaron som jag varken klarar av att ignorera eller förklara...
Det ligger nog lika lite sanning i mina ord som valfri onormal hobbyfilosofs memoarer men jag söker inte efter sanning direkt... Detta inlägg har mer utvecklat sig till att försöka förklara för mig själv varför jag alltid finner svaren genom att fly undan frågeställningarna och svaret verkar vara att det är en förvarsmekanism.
Så nu när jag anser mig veta att det är förvarsmekanism, ska jag då ta kontroll över mig själv och montera bort den? Nej fuck it, jag sticker! Flyr, reser, söker whatever. Låter två kvinnliga artisters ord avsluta det här drabblet då deras få ord förklarar mycket bättre än mina egna vad i helvete jag försöker komma fram till...
I think I'll get outta here, where I can
Run just as fast as I can
To the middle of nowhere
To the middle of my frustrated fears
(P!nk - Just like a pill)
Did I forget to thank you for the ride
I hadn't tried, I tend to runaway and hide
(Kasey Chambers - The Captain)
Den första maj slutar jag arbeta och därifrån har jag inga planer... förutom att resa långt jävla bort utan någon biljett tillbaka.
I guess i gotta hide away, far away, coz i gotta find a way, to find my way
(Har citerat sönder det här citatet från Bubba Sparxxx men det spelar ingen roll då jag verkligen behöver upprepa det för mig själv för att verkligen våga ta del av dess värdefulla instruktioner)
Detta är en gruppbild på ortens invånare... Notera molnen ovanför dom
Det känns som om det blivit ett litet uppvaknande det sista angående vilken typ av karaktär jag har kommit att bli... En av alla andra här i snön. Ett jävla orginal!
För jag har alltid tänkt, jävlar vad märklig den här orten är med tanke på de oändligt många orginal som bosatt sig här... Men det är inte så att orginalen bosatt sig på denna orten, utan snarare så att denna orten gör samtliga av sina invånare till orginella personer. Jag ska berätta den sorgliga sagan om hur det kommer sig att galenskap och mörker sakta men säkert sprider sig i alla människor som arbetat och bott i Beitostølen...
Alright, you kids get to bed, I'll get the storybook
Y'all tucked in? Yeah, here we go
En gång för en många många år sedan så vandrade en svartkonstnär hela vägen till platsen där orten en gång skulle komma att ligga. Han blev så förförd av den naturliga skönheten i området med dess sjöar och fjäll och valde därför att bosätta sig där. Trollkarlen ansåg dock att de andra människorna i området inte förtjänade att bo runt så vackra vyer utan att få betala ett högt pris för det... Därför la han en förbannelse över platsen som skulle korrumpera varenda människa som valde att leva där till att avvika starkt från de standardiserade normerna i samhället... Och således var platsens mörka förbannelse lagd till att skapa ett framtida liten skidort där alla hjärtan svartnar, där alla levrar skrumpnar, där inga relationer håller och där mängden märkliga historier om ortens invånarna och dess äventyr skulle kunna fylla vatikanstatens hemliga arkiv femton gånger om.
Trollkarlens poäng var att ingen ska få ha det för bra och om nu denna plats kan framstå som paradiset de iskalla mornarna när solen bryter igenom nattens snart upplösa dimridåer nere i dalgångarna och där fjälltopparna i fjärran sticker upp som gigantiska isberg ur havet av moln, så betalar man tillbaks vistelsen i paradiset med att att bli orginell.
Jag är osäker på hur förbannelsen ska kunna brytas då trollkarlen inte lämnade några trollformler bakom sig eller ens några tips om hur man häver svart magi. Men frågan är om orginalen här vill häva sin orginalitet, eller om de älskar det orginella paradiset skidorten är?
Desto orginellare deltagare desto orginellare fest right?.. Men om vi säger att deltagarlistan består av till exempel:
- En italiensk snubbe som utan att skämmas berättar att hans största sexuella fantasi är att fylla ett badkar med makaroner och tomatsås för att sedan knulla en tjej där
- En svensk snubbe som lägger örat vid väggen på sin rumskompis rum och onanerar i den positionen när rumskompisen har sex med en tjej där inne bara för att bli påkommen när rumskompisen öppnar dörren och kikar ut i hallen
- En svensk snubbe som nu i helgen var nära att betala 9000 kr via kredikorthemsida för att få jobb på ett företag de som erbjöd honom arbetet vägrade att avslöja...
- En norsk snubbe på 75 kilo som fått i sig 35 gånger 50 centiliter öl på en natt och fortfarande är i livet
Så får man nästan fråga sig om de förlorat sin roll som orginal och istället samtliga är normala i sammanhanget.
Min poäng med detta inlägg är att försöka skrapa lite på vad det innebär att vara ett jävla orginal och varför det är så mäkta skamligt att vara just detta. För orten blir ju så mycket roligare ställe att leva bo i och med detta och jag får påstå att den gamle magikern skänkte en välsignelse över byn mer än han förbannade den.
För
Att va' söta men lika som bär vad är det o ha?
Lite annorlunda är inget fel å va'
Om man är av en annan sort
Varför ska man kastas bort?
Jag har alltid sett mig på själv som ganska normal men när jag satt på en förfest i lördags och presenterade mina vänner, Testo som lämnat en snuskigt dyr akademisk examen bakom sig i Milano för att flytta hit till bergen och bli fattig bohem, Appropo som står i begrepp att låsas in i fängelse, Its som har ett litet barn i varje land han besökt och Albino som helt seriöst varit nära att dö i offpisten två gånger på typ två veckor så insåg jag att om detta är mina polare då kan jag fan inte ha alla stjärnor i rymden jag heller...
Så jag började spontant gå igenom mitt liv för att se om jag verkligen kan kalla mig en värdig och duktig medlem av samhället och tyvärr börjar vissa små skrämmande förträngade detaljer flyta upp till ytan!
Vid fem års ålder råkade jag plåga min katt till döds!
Sally! ajajaj!
Vid sexs ålder lekte jag och min dåvarande bästa killkompis pussjage (inget fel med det men just for the record)... Vid sju års ålder bet jag min brorsa i låret och vid åtta års ålder så slog min far mig för första och sista gången, nio års ålder så knäckte min syster mitt nyckelben och vid tio års ålder var jag diagnoserad med en märklig kronisk skelettsjukdom, elva års ålder så blir jag förföljd av min föredetta bästa killkompis som jag sagt upp kontakten med då han gått och blivit bög (who could have seen that coming?) tolv år gammal så råkade jag mordhota min matematiklärare, tretton år gammal så kallar jag mig kommunist och vid fjorton års ålder så inser jag att jag inte har några vänner alls... Så därför vid femton års ålder införskaffar jag mig ett skjutvapen!
Och nej detta är inte Oklahomabombaren Timothy McVeigh jag beskriver här utan alltså lilla mig!
Men för att lugna läsaren som just nu panikslaget sparkar in 112 på iphonen för att varna om en snart kommande skolskjutning så kan jag berätta att fredliga jag inte några hotfulla ambitioner i dagsläget.
För när jag var 18, 19 år (ungefär samtidigt som jag startade denna bloggen) så var jag så sjukt trött på mig själv och hur destruktivt jag utvecklade mig själv bara för att passa in och vara normal (vilket jag aldrig kunnat lyckas med i vilket fall). Så jag reste iväg till platser där det var totalt skit samma hur mycket man passade in och finansierade alla dessa resor med att arbeta i det onormala paradiset Norge.
Nu är jag 24 år gammal och jag är säkerligen en individ med tillkortakommanden utöver det normala... Men denna gången försöker jag i alla fall inte så jävligt att vara någon annan... Och som onormal så får man vissa "bonusar", då man kan inte riktigt ta det normala hela vägen in i sitt hjärta... som exempelvis korrekt utbildning, korrekt uppfostran, korrekt karriär, korrekt ekonomi, korrekt laglydnad, korrekt politisk åsikt... Detta är vad de orden mest kan liknas med enlig mig:
Enligt mig och mina högst personliga åsikter är samhället format och kontrollerat av abstrakt bullshit som inte in i det minsta är kopplat till etik, moral eller humanism. Normen får många människor att leva liv de egentligen inte vill leva då någon matat dom med information om vad äkta lycka innebär... Materialism, stolthet, bekvämlighet och framför allt andras åsikter. Anser andra att en person är lyckad så är personen lyckad. Jag tänker mer att den enda person som kan avgöra om en person är lyckad är personen själv.
Så anser jag att jag är lyckad? Nej för i helvete! Den dagen jag slutar söka och anser mig funnit min personliga frihet för att lugnt och avslappnat leva ut värdet av varje dag tills jag dör, då kan jag drygt nog erkänna mig själv som lyckad... Den dagen kommer dock aldrig dyka upp... Men jag har liksom fått för mig att det är transportsträckan och inte målet, som är livet.
De få läsare som fortfarande är kvar och läser här och nu trots min extremt dryga obefogade redovisning av pretantiös livsfilosi kan andas ut lite...
För hela detta inlägget har nog hittills varit en förvarsmekanism från min sida som försöker ta bort ansvaret för min egen förvirring och oförmåga att passa in, bort från mig själv och istället lägga ansvaret på allt tokertokigt jag lyckas beskriva ner i det här inlägget.
Så hur bra är jag på att lura mig själv till att tro jag går rätt väg, skriver rätt ord och står upp mot det som skrämmer mig istället för att fly iväg från det... Ganska bra! För jag är ganska så ordentligt lättlurad. Vad är det som kan tänkas skrämma mig i en så säker del av vår värld... Spöken? Lustmördare?... Eller något så fjantigt som vanlig hederlig förvirring.
Det jobbiga med mig är att jag snappar upp precis allt och börjar analysera det på ren automatik. Minsta lilla bit av information åker direkt in i mitt huvud och börjar tolkas, tänjas, kopplas och dribblas av hjärnans kugghjul. Detta hade ju varit überbra om jag hade varit smart och duktig på informationshantering för då hade all analys gjort mig till ett regelrätt geni... Men jag är inte smart, jag är dum som en stubbe.
Så istället sitter jag till sist endast med märkliga frågeställningar om livet och tillvaron som jag varken klarar av att ignorera eller förklara...
Det ligger nog lika lite sanning i mina ord som valfri onormal hobbyfilosofs memoarer men jag söker inte efter sanning direkt... Detta inlägg har mer utvecklat sig till att försöka förklara för mig själv varför jag alltid finner svaren genom att fly undan frågeställningarna och svaret verkar vara att det är en förvarsmekanism.
Så nu när jag anser mig veta att det är förvarsmekanism, ska jag då ta kontroll över mig själv och montera bort den? Nej fuck it, jag sticker! Flyr, reser, söker whatever. Låter två kvinnliga artisters ord avsluta det här drabblet då deras få ord förklarar mycket bättre än mina egna vad i helvete jag försöker komma fram till...
I think I'll get outta here, where I can
Run just as fast as I can
To the middle of nowhere
To the middle of my frustrated fears
(P!nk - Just like a pill)
Did I forget to thank you for the ride
I hadn't tried, I tend to runaway and hide
(Kasey Chambers - The Captain)
Den första maj slutar jag arbeta och därifrån har jag inga planer... förutom att resa långt jävla bort utan någon biljett tillbaka.
I guess i gotta hide away, far away, coz i gotta find a way, to find my way
(Har citerat sönder det här citatet från Bubba Sparxxx men det spelar ingen roll då jag verkligen behöver upprepa det för mig själv för att verkligen våga ta del av dess värdefulla instruktioner)
Crash boom bang
Avstod från att publicera några anteckningar från den 23 december förra året på bloggen då det kanske var lite väl öppenhjärtligt om min och min flickväns relation, vilket hon kanske inte uppskattat om hon mot förmodan sneglat in på bloggadressen då. Nu så här en månad senare har vi gjort slut så nu spelar det inte så stor roll om jag publicerar skiten då hon förmodligen aldrig kommer läsa den ändå.
Del 1,
Nerskrivet den 23 december 2011
Jag får ta och vara ärlig, den här dagen har hittills inte varit klockren... Jag råkade visst ännu en gång pinsamt nog glömma bort att everything is amazing and nobody is happy för när jag vaknade i morse var det bakfylla och tankspriddhet för fulla muggar. Bakfyllan kan ha berott på gårdagens fulla muggar och tankspriddheten kan ha berott på att mitt förhållande håller på att gå i tu och i tusen bitar. Jag tror också en bidragande faktor till min förvirring var att jag precis fann samen i min soffa när jag stapplade ut från sovrummet mot toaletten för att spy ut mina bekymmer.
Här är han, Samen!
Trogna läsare (Mamma? Nej just det ja, hon övergav denna bloggen samma dag hon införde det där besöksförbudet gentemot mig) minns kanske samen då han och hans ociviliserade indiankultur har blivit smädad och hånad i denna blogg från första gången jag mötte honom på en krogrunda i Hemsedal för tre år sedan.
Just nu bor Samen i Sveriges sydligaste sameby i Idre men så här dagen innan doppardagen tog han bilen till Beitostølen bara för att ge mig en suckerpunch i ögat och sedan bränna ner min lägenhet. Ja han är omtänksam Samen. Anledningen till misshandeln var som vid samtliga tidigare tillfällen ilska över att jag skrivit om honom och samevärlden med förlöjligande ordalag på denna blogg.
Det var förvisso över ett år sedan jag nämnde honom här på bloggen men han berättade för mig nu att han varje dag i ett och ett halvt år gått runt arg som ett bi bland sina renar endast beroende på mina elaka förflutna ord. När han vaknade upp i sin kåta i Idre igår morse så blev ilskan för mycket och Samen svek för det inre trycket... Han kastade sig in bilen! vrooom i sju timmar! Sedan knackade han på min ytterdörr här i Norge! Sedan crash, boom, bang!
När jag kvicknade till igen där på mitt hallgolv så var det dags för nästa samiska tradition ungefär lika traditionell som brutalt våld... Alkohol! Efter det så spårade allt och så här morgonen efteråt berusad, blåslagen och tankspridd så bev väderleksrapporten för dagen: "Nah, this aint gonna be good!".
Molnen lättade först nu klockan 21.00 när jag satt mig ner med dunderunderbar Svensk punk (DLK, Charta 77, Dia psalma, Strebers, you name it) Carlsberg och en skål med ris,linser och kikärter som jag hällt rømme i... Jag blev nästan lika chockad som de i elektriska stolen när jag upptäckte att det var ta mig fan gott!... Ja grytan alltså, inte att sitta i elektriska stolen... Tror man får leta djupt i flashbacks fetischismforum för att finna invånare som har hemmasnickrat elektriska stolar för sexuell njutning... Eller nu när jag tänker på det så behöver man nog bara skrapa på ytan på www.flashback.org för att finna sådana invånare.
Hur som motherfucking helst (Som sagt tur att mamma lämnat den här bloggen) så har jag det äntligen bra här i min samefria soffa (han har rest vidare till någon norsk sameby för planera förintelsen av vargjaktmotståndare). Dagen har varit fylld av omöjliga outvecklande tankar om mitt liv och min flickvän men nu träffar jag henne om bara några dagar om hon inte bangar resa hit så tar problemen då. Någon överanalys av scenariot är inte nödvändig här.
Det som jag dock upptäckt och som skrämmer mig en aning är att en negativ tanke alltid skall öppna dörren för andra negativa tankar... Så plötsligt finner jag mig själv oroa mig över det förflutna, framtiden och nästan allt när det redan räcker och blir med neråtankar över vad som vore de bästa alternativet för mig och min flickvän.
På dagen innan julafton också? Vad hände med giriga lilla mig som aldrig kunde somna natten den 23de december då jag ville mina klappar (Duplozoo och Lejonkungen på VHS) now! Nu sitter jag här 15 år senare minst lika girigt och söker sömnpiller för den kommande natten i dessa anteckningar.
Folk brukar alltid säga till mig du som är så positiv och glad, hur klarar du det? Att vara ärkepositiv och superglad är min enda väg att må någorlunda bra... När jag var liten räckte det med att plocka ruttna knoppar ur maskrosor för att hålla mig själaglad... Men det känns som om ribban höjts varje dag sedan dess. Så kom jag på att äkta kärlek via ett förhållande var det preparatet som skulle göra lyckan gjord. Nu så sitter jag här och frågar mig hur äkta den kärleken egentligen är... Kanske är resande det enda preparatet som märkliga bortskämda mig kan förlita mig på? Jag hoppas inte det egentligen för då kommer oundvikligen den dag jag vill resa bort ifrån hela denna planeten.
"Oh im gonna leave this world for a while"
Del 2,
nerskrivet från och med 15 januari 2012
Så fyra veckor senare så tog förhållandet slut. Nu kanske någon (kanske till och med mig själv) anser att det är lite okänsligt att skriva om sådana ting så här vidöppet men jag skall knappast gå in på några detaljer och dessutom är ju detta blogghelvetet anonymt. Att jag lägger upp anteckningar här här beror mest på att internet är den enda backup stark nog för en klumpeduns som mig. Jag har haft sönder så många hårddiskar i mina dagar att SÄPO kontaktat mig angående misstankar om industrisabotage av hela det svenska samhället.
Crash, boom, bang säger det så fort jag får något värdefullt i mina fumliga händer... Inklusive en flickvän.
Det kommer väl sluta med att inte ens the world wide web håller gentemot min osannolika fumlighet och så råkar jag förstöra hela internet (Om inte FBI hinner före) och då är min dagbokbackup www.rocc.blogg.se för all evig tid borta. Det hade varit sjukt trist för mig själv (och för miljarder andra... (ja inte beroende på bloggen då... utan internets försvinnande)) då detta är det enda jag skapat på många många år som jag på något vis står för och representerar... Förutom alla texter här så har jag inte skapat något sedan jag sedan den dagen jag tog studenten och yr i korken av mousserat vin skrek med i Gyllene tiders "Det är över nu" åt alla ruttna år i skolan.
Så hur gick det med romanprojektet? Jo en fjärdel är fit for fight men efter att jag avslutat den delen så har mitt positiva batteri gått och blivit så minusladdat och jag har haft svårt att få ur mig någon text alls... Förvisso är jag inte direkt positiv här där jag sitter på Cafe Fiasco i Oslo. Jag är snarare en förvirrad person i någon slags apatisk gränszon som förmodligen kaffet bredvid mig inte ens kan leda mig bort från.
Botemedlet kommer istället att bli mitt första möte med det senast tillkomna köttet och blodet i min familj, min bror Stålmannens baby! babyn har Stålmannen inte avlat fram med Louis Lane eller Stålkvinnan utan bra mycket tuffare karaktär: Hans vänstervridna fru Milkshake. Barnets namn: Johnny!
Jag funderar lite på vad jag och en månad gamla Johnny ska prata om... Hoppas han inte är en sådan där dryg arrogant ungjävel som helt kommer ignorera mina samtalsinledningsförsök. Nej det ska nog gå bra. Det enda egentliga problemet är att jag hatar barn... Fast inte lika mycket som Jets polare Brumm (Min goda vän Jets, Brumm och en till kille hälsade på i Beitostølen nu helgen innan jag reste ner till Göteborg). Brumms skämt om spädbarn passar verkligen inte in i detta blogginlägget om min brors baby.
Just därför:
Vad får du om du kör ett spädbarn i en hushållsmixer?
- Stånd!
Nu är det här alltså elaka Brumms skämt och inte mitt eget men jag känner ändå att min blogg återigen står upp för sina forna politiskt inkorrekta ideal. Även om jag aldrig kommer nå högre än legenden Jockibois blogg (känsliga läsare varnas ej utan uppmanas snarare att verkligen trycka på länken)
( Fredag 13 januari)
Så medan Brumm satt i min lägenhet i Beitostølen och försökte roa sedan två timmar nysingel mig med spädbarnsvitsar så tog jag istället uppbrottet mycket mer moget och sansat... Genom att svepa fernetshot efter fernetshot och med dom som kompassnål i mitt snurrande hjärta så navigerade jag ut mig själv på krogen där jag gick på en snubbe jag startade barfight med. Jag är ju inte så skillad i barfight men jag tänkte att en sådan där ful tanig jävel som han framför mig kan gott bli min debut i the ancient art of mortal combat.
Bedrövligt trist när mina kompisar som jag hämtade för att backa upp mig förklarade att killen jag tänkte ge en omgång var min egen spegelbild i barens hallspegel.
Min resa in i spegelbildarnas och dimmornas land fortsatte till en polsk efterfest och därifrån crash, boom, bang på soffan som jag släpade mig upp ur i lagom tid för att alldeles för sent öppna upp min arbetsplats för kunder.
( Lördag 14 januari)
Lika synkroniserat sen och med lika synkroniserat hög promille möter jag min arbetskamrat Albino och tillsammans skämtar vi bort hela arbetsdagen då det är väldigt svårt att tänka på problem när man konstant skrattar... I sju jävla timmar!
We have been accused of being easily entertained... And we're guilty.
Men när jag kom hem efter arbetet så attackerade de negativa tankarna igen, men jag hanterade det moget och sansat: Av med korkajäveln på fernetflaskan och crash, boom, bang! Dom navigerade oss denna gången till en stängd restaurang i Beitostølen vi valsade in i. När restaurangchefen fann oss sittandes vid ett bord i mörkret så reagerade hon inte med utskällning, utsparkning eller polisanmälning utan gav oss istället tre flaskor vin att kalasa på och sedan lämna hon lokalen åt dess bittra öde... Det finns så fina människor va!
När vinet var näst intill uppslurkat så velade vi vidare in i ett galleri av uppstoppade djur och givetvis följde vi restaurangchefens generösa initiativ och snart så hade järven, vargen, grävlingen och morkullan fått vin och kärleksfulla klappar!
Natten fortsatte och medan vi lunkade vidare mot krogen "Huset" så tog jag upp ämnet "Alltså Albino, vi borde ju lätt ställa upp i ett Greyhoundrace och mygla oss till segern genom att avla precis rätt!". Men Albino svarade inte och verkade inte ens intresserad över ämnet. Jag blev jättebesviken då jag verkligen ansåg ämnet vara klockrent och när ingen ville prata med mig om det så blev hela min värld svart igen!
Men så tittar plötsligt Albino upp med ett stort leende och skriker "Vi klonar en Greyhound med en jävla leopardjävel!"... Natten sken upp igen!
(Söndag 15 januari)
Nästa morgon släpar jag mig återigen ur soffan jag däckat på sen till jobb och fylleskämtar bort hela dagen med Albino. Men denna dag när jag kom hem så svek kroppen mig och jag somnar som en sten i 13 timmar (på soffan? You bet ya!)
Så när jag nästa morgon kommer till arbetet är det första gången i mitt liv jag är en spiknykter nysingel och anar att nu kommer ältandet vältra över mitt huvud som en bulldozer... Men som tur är så är mina kompisar sina ovanor trogna och spårade totalt under söndagnatten och lyckas underhålla mig med fyllehistorier hela dagen.
De hade brytit sig in i en stängd utomhuspool, de hade svämmat över en inomhuspool och de hade blivit anklagade för våldtäkt en brud, allt på en efterfest i en gigantisk lyxhytte. Nu är det kanske inte så där otroligt roligt med våldtäkt men försvaret från den våldtäktsanklagade var ganska kul: - "Men va fan, det var ju hon som våldtog mig!". Om båda försökte våldta varandra så får man ana att det var en viss brist på kommunikation. Fast i och för sig, vem vill våldta en våldtäktsman... Eller våldtäktskvinna... Eller någon alls! Den enda jag personligen vill våldta är den där kaxiga typen i spegeln jag beskrev tidigare.
Uh oh! Hela cafè "Brogyllen" i Göteborg som jag sitter på har börjat att skaka precis som i cafescenen i filmen Inception... Varför? Jo detta blogginlägget håller på att spåra! Eventuellt beror den lilla jordbävningen på spårvågnarna som far förbi här utanför en gång i minuten. Mitt hopp är att både spårvagnarna och detta inlägg håller sig på rälsen.
För att inte tala om mitt hopp för gänget där uppe i Norge. Risken är stor att jag finner en brinnande skiduthyrning och en våldtäksman som står vid flammorna och värmer sig i kylan när jag kommer upp till Beitostølen igen.
(Onsdag 18 januari)
Här i Göteborg är jag inne på min tredje påtår och väntar på att min bror skall möta mig och leda mig till Bergsjön där han och hans fru tydligen förvarar sin baby i en krubba. Hybris enligt mig.
Igår kväll hälsade jag på mamma och pappa ute i bushen och det var mycket otrevligt. Far örfilade mig över att jag klantat bort mitt förhållande och mor satt i sin gungstol och grät ut "vi kommer aldrig få den gossen bortgift" i sann kristen tradition. Jag avstod att berätta för de konservativa bönderna att jag starkt funderar på att bli bög.
Det kanske är lite drastiskt att bli bög bara för att min första seriösa relation crash, boom, bangar och dessutom så sitter jag på ett cafè fullt av lunchande byggjobbare från Partille och de bygger inte direkt upp min aptit för att hångla upp skäggiga män. Förvisso är killar enklare att förstå sig på men Colplay och Cloudcult är överens i sina refränger... Nobody said it was easy.
(Torsdag 19 januari)
Babyinspektionen är över och babyn får 5 drogade blickar av 5 möjliga. Stålmannen och Milkshake kan vara stolta över sin högkvalitativa fertilitet. Sitter nu här på Nils Ericson terminalen och saknar den lilla palten redan... Hans avslappnade syn på tillvaron där han låg i mitt knä fick mig att rycka upp mig och lugna ner mig över all dramatik som visats på min hopplösa amatörteater till medvetande. Jag menar kan en baby utan någon livserfarenhet chilla så bör jag också lyckas!
Jag och brorsan sjöng Ebba Gröns "Häng gud" i soffan för honom tills han somnade så rofyllt som bara en baby som just hört svensk punk kan göra (även om låtvalet kanske inte rimmade perfekt med att de lagt honom i en krubba).
Efter inspektionen så tog jag spårvagnen från den andligt rådgivande babyn i Ghettot Bergsjön till min andligt rådgivande bästa kompis, Nicloss i Biskopsgården och somnade sedan min vana trogen på den sistnämndes soffa. Jag hade nästan hellre stannat i Götet och hängt med mina rådgivare än att resa upp till en brinnande norsk skiduthyrning.
Men nu skedde det sig som så (skriver nu från en buss någonstans mitt i Norge) att jag gick på min italienska vän Testo på osloterminalen efter min busstur från Göteborg och han hade i sin tur precis klivit av flyget från Milano.
Han hävdade bestämt att jag lovat att anställa honom på skiduthyrningen och jag lovade bestämt att något sådant skulle jag då aldrig göra. Italien är ett land av bovar, banditer och veklingar till sjökaptener...
... Och jag skulle anställt en pyromanvåldtäktsman långt innan jag anställt en person av italiensk härkomst.
Så nu sitter vi här på bussen bredvid varandra och storbråkar om vem som lovat vad. Det är ganska trevligt ändå då just italienska svordomar är de mest intressanta ord den mänskliga civilisationen har att bjuda på.
Men sedan så lugnade vi oss lite och började prata om något både jag och Testo brinner starkt för... Resor. Ungefär där så började hela världen utanför bussen växa medan lilla jag och mina små problem krympte...
Så här sitter jag nu uppe i Beitostølen igen liggandes avslappnad i min soffa och snurrar på en liten jordglob samtidigt som jag inser att det får säga crash, boom, bang ibland.
Del 1,
Nerskrivet den 23 december 2011
Jag får ta och vara ärlig, den här dagen har hittills inte varit klockren... Jag råkade visst ännu en gång pinsamt nog glömma bort att everything is amazing and nobody is happy för när jag vaknade i morse var det bakfylla och tankspriddhet för fulla muggar. Bakfyllan kan ha berott på gårdagens fulla muggar och tankspriddheten kan ha berott på att mitt förhållande håller på att gå i tu och i tusen bitar. Jag tror också en bidragande faktor till min förvirring var att jag precis fann samen i min soffa när jag stapplade ut från sovrummet mot toaletten för att spy ut mina bekymmer.
Här är han, Samen!
Trogna läsare (Mamma? Nej just det ja, hon övergav denna bloggen samma dag hon införde det där besöksförbudet gentemot mig) minns kanske samen då han och hans ociviliserade indiankultur har blivit smädad och hånad i denna blogg från första gången jag mötte honom på en krogrunda i Hemsedal för tre år sedan.
Just nu bor Samen i Sveriges sydligaste sameby i Idre men så här dagen innan doppardagen tog han bilen till Beitostølen bara för att ge mig en suckerpunch i ögat och sedan bränna ner min lägenhet. Ja han är omtänksam Samen. Anledningen till misshandeln var som vid samtliga tidigare tillfällen ilska över att jag skrivit om honom och samevärlden med förlöjligande ordalag på denna blogg.
Det var förvisso över ett år sedan jag nämnde honom här på bloggen men han berättade för mig nu att han varje dag i ett och ett halvt år gått runt arg som ett bi bland sina renar endast beroende på mina elaka förflutna ord. När han vaknade upp i sin kåta i Idre igår morse så blev ilskan för mycket och Samen svek för det inre trycket... Han kastade sig in bilen! vrooom i sju timmar! Sedan knackade han på min ytterdörr här i Norge! Sedan crash, boom, bang!
När jag kvicknade till igen där på mitt hallgolv så var det dags för nästa samiska tradition ungefär lika traditionell som brutalt våld... Alkohol! Efter det så spårade allt och så här morgonen efteråt berusad, blåslagen och tankspridd så bev väderleksrapporten för dagen: "Nah, this aint gonna be good!".
Molnen lättade först nu klockan 21.00 när jag satt mig ner med dunderunderbar Svensk punk (DLK, Charta 77, Dia psalma, Strebers, you name it) Carlsberg och en skål med ris,linser och kikärter som jag hällt rømme i... Jag blev nästan lika chockad som de i elektriska stolen när jag upptäckte att det var ta mig fan gott!... Ja grytan alltså, inte att sitta i elektriska stolen... Tror man får leta djupt i flashbacks fetischismforum för att finna invånare som har hemmasnickrat elektriska stolar för sexuell njutning... Eller nu när jag tänker på det så behöver man nog bara skrapa på ytan på www.flashback.org för att finna sådana invånare.
Hur som motherfucking helst (Som sagt tur att mamma lämnat den här bloggen) så har jag det äntligen bra här i min samefria soffa (han har rest vidare till någon norsk sameby för planera förintelsen av vargjaktmotståndare). Dagen har varit fylld av omöjliga outvecklande tankar om mitt liv och min flickvän men nu träffar jag henne om bara några dagar om hon inte bangar resa hit så tar problemen då. Någon överanalys av scenariot är inte nödvändig här.
Det som jag dock upptäckt och som skrämmer mig en aning är att en negativ tanke alltid skall öppna dörren för andra negativa tankar... Så plötsligt finner jag mig själv oroa mig över det förflutna, framtiden och nästan allt när det redan räcker och blir med neråtankar över vad som vore de bästa alternativet för mig och min flickvän.
På dagen innan julafton också? Vad hände med giriga lilla mig som aldrig kunde somna natten den 23de december då jag ville mina klappar (Duplozoo och Lejonkungen på VHS) now! Nu sitter jag här 15 år senare minst lika girigt och söker sömnpiller för den kommande natten i dessa anteckningar.
Folk brukar alltid säga till mig du som är så positiv och glad, hur klarar du det? Att vara ärkepositiv och superglad är min enda väg att må någorlunda bra... När jag var liten räckte det med att plocka ruttna knoppar ur maskrosor för att hålla mig själaglad... Men det känns som om ribban höjts varje dag sedan dess. Så kom jag på att äkta kärlek via ett förhållande var det preparatet som skulle göra lyckan gjord. Nu så sitter jag här och frågar mig hur äkta den kärleken egentligen är... Kanske är resande det enda preparatet som märkliga bortskämda mig kan förlita mig på? Jag hoppas inte det egentligen för då kommer oundvikligen den dag jag vill resa bort ifrån hela denna planeten.
"Oh im gonna leave this world for a while"
Del 2,
nerskrivet från och med 15 januari 2012
Så fyra veckor senare så tog förhållandet slut. Nu kanske någon (kanske till och med mig själv) anser att det är lite okänsligt att skriva om sådana ting så här vidöppet men jag skall knappast gå in på några detaljer och dessutom är ju detta blogghelvetet anonymt. Att jag lägger upp anteckningar här här beror mest på att internet är den enda backup stark nog för en klumpeduns som mig. Jag har haft sönder så många hårddiskar i mina dagar att SÄPO kontaktat mig angående misstankar om industrisabotage av hela det svenska samhället.
Crash, boom, bang säger det så fort jag får något värdefullt i mina fumliga händer... Inklusive en flickvän.
Det kommer väl sluta med att inte ens the world wide web håller gentemot min osannolika fumlighet och så råkar jag förstöra hela internet (Om inte FBI hinner före) och då är min dagbokbackup www.rocc.blogg.se för all evig tid borta. Det hade varit sjukt trist för mig själv (och för miljarder andra... (ja inte beroende på bloggen då... utan internets försvinnande)) då detta är det enda jag skapat på många många år som jag på något vis står för och representerar... Förutom alla texter här så har jag inte skapat något sedan jag sedan den dagen jag tog studenten och yr i korken av mousserat vin skrek med i Gyllene tiders "Det är över nu" åt alla ruttna år i skolan.
Så hur gick det med romanprojektet? Jo en fjärdel är fit for fight men efter att jag avslutat den delen så har mitt positiva batteri gått och blivit så minusladdat och jag har haft svårt att få ur mig någon text alls... Förvisso är jag inte direkt positiv här där jag sitter på Cafe Fiasco i Oslo. Jag är snarare en förvirrad person i någon slags apatisk gränszon som förmodligen kaffet bredvid mig inte ens kan leda mig bort från.
Botemedlet kommer istället att bli mitt första möte med det senast tillkomna köttet och blodet i min familj, min bror Stålmannens baby! babyn har Stålmannen inte avlat fram med Louis Lane eller Stålkvinnan utan bra mycket tuffare karaktär: Hans vänstervridna fru Milkshake. Barnets namn: Johnny!
Jag funderar lite på vad jag och en månad gamla Johnny ska prata om... Hoppas han inte är en sådan där dryg arrogant ungjävel som helt kommer ignorera mina samtalsinledningsförsök. Nej det ska nog gå bra. Det enda egentliga problemet är att jag hatar barn... Fast inte lika mycket som Jets polare Brumm (Min goda vän Jets, Brumm och en till kille hälsade på i Beitostølen nu helgen innan jag reste ner till Göteborg). Brumms skämt om spädbarn passar verkligen inte in i detta blogginlägget om min brors baby.
Just därför:
Vad får du om du kör ett spädbarn i en hushållsmixer?
- Stånd!
Nu är det här alltså elaka Brumms skämt och inte mitt eget men jag känner ändå att min blogg återigen står upp för sina forna politiskt inkorrekta ideal. Även om jag aldrig kommer nå högre än legenden Jockibois blogg (känsliga läsare varnas ej utan uppmanas snarare att verkligen trycka på länken)
( Fredag 13 januari)
Så medan Brumm satt i min lägenhet i Beitostølen och försökte roa sedan två timmar nysingel mig med spädbarnsvitsar så tog jag istället uppbrottet mycket mer moget och sansat... Genom att svepa fernetshot efter fernetshot och med dom som kompassnål i mitt snurrande hjärta så navigerade jag ut mig själv på krogen där jag gick på en snubbe jag startade barfight med. Jag är ju inte så skillad i barfight men jag tänkte att en sådan där ful tanig jävel som han framför mig kan gott bli min debut i the ancient art of mortal combat.
Bedrövligt trist när mina kompisar som jag hämtade för att backa upp mig förklarade att killen jag tänkte ge en omgång var min egen spegelbild i barens hallspegel.
Min resa in i spegelbildarnas och dimmornas land fortsatte till en polsk efterfest och därifrån crash, boom, bang på soffan som jag släpade mig upp ur i lagom tid för att alldeles för sent öppna upp min arbetsplats för kunder.
( Lördag 14 januari)
Lika synkroniserat sen och med lika synkroniserat hög promille möter jag min arbetskamrat Albino och tillsammans skämtar vi bort hela arbetsdagen då det är väldigt svårt att tänka på problem när man konstant skrattar... I sju jävla timmar!
We have been accused of being easily entertained... And we're guilty.
Men när jag kom hem efter arbetet så attackerade de negativa tankarna igen, men jag hanterade det moget och sansat: Av med korkajäveln på fernetflaskan och crash, boom, bang! Dom navigerade oss denna gången till en stängd restaurang i Beitostølen vi valsade in i. När restaurangchefen fann oss sittandes vid ett bord i mörkret så reagerade hon inte med utskällning, utsparkning eller polisanmälning utan gav oss istället tre flaskor vin att kalasa på och sedan lämna hon lokalen åt dess bittra öde... Det finns så fina människor va!
När vinet var näst intill uppslurkat så velade vi vidare in i ett galleri av uppstoppade djur och givetvis följde vi restaurangchefens generösa initiativ och snart så hade järven, vargen, grävlingen och morkullan fått vin och kärleksfulla klappar!
Natten fortsatte och medan vi lunkade vidare mot krogen "Huset" så tog jag upp ämnet "Alltså Albino, vi borde ju lätt ställa upp i ett Greyhoundrace och mygla oss till segern genom att avla precis rätt!". Men Albino svarade inte och verkade inte ens intresserad över ämnet. Jag blev jättebesviken då jag verkligen ansåg ämnet vara klockrent och när ingen ville prata med mig om det så blev hela min värld svart igen!
Men så tittar plötsligt Albino upp med ett stort leende och skriker "Vi klonar en Greyhound med en jävla leopardjävel!"... Natten sken upp igen!
(Söndag 15 januari)
Nästa morgon släpar jag mig återigen ur soffan jag däckat på sen till jobb och fylleskämtar bort hela dagen med Albino. Men denna dag när jag kom hem så svek kroppen mig och jag somnar som en sten i 13 timmar (på soffan? You bet ya!)
Så när jag nästa morgon kommer till arbetet är det första gången i mitt liv jag är en spiknykter nysingel och anar att nu kommer ältandet vältra över mitt huvud som en bulldozer... Men som tur är så är mina kompisar sina ovanor trogna och spårade totalt under söndagnatten och lyckas underhålla mig med fyllehistorier hela dagen.
De hade brytit sig in i en stängd utomhuspool, de hade svämmat över en inomhuspool och de hade blivit anklagade för våldtäkt en brud, allt på en efterfest i en gigantisk lyxhytte. Nu är det kanske inte så där otroligt roligt med våldtäkt men försvaret från den våldtäktsanklagade var ganska kul: - "Men va fan, det var ju hon som våldtog mig!". Om båda försökte våldta varandra så får man ana att det var en viss brist på kommunikation. Fast i och för sig, vem vill våldta en våldtäktsman... Eller våldtäktskvinna... Eller någon alls! Den enda jag personligen vill våldta är den där kaxiga typen i spegeln jag beskrev tidigare.
Uh oh! Hela cafè "Brogyllen" i Göteborg som jag sitter på har börjat att skaka precis som i cafescenen i filmen Inception... Varför? Jo detta blogginlägget håller på att spåra! Eventuellt beror den lilla jordbävningen på spårvågnarna som far förbi här utanför en gång i minuten. Mitt hopp är att både spårvagnarna och detta inlägg håller sig på rälsen.
För att inte tala om mitt hopp för gänget där uppe i Norge. Risken är stor att jag finner en brinnande skiduthyrning och en våldtäksman som står vid flammorna och värmer sig i kylan när jag kommer upp till Beitostølen igen.
(Onsdag 18 januari)
Här i Göteborg är jag inne på min tredje påtår och väntar på att min bror skall möta mig och leda mig till Bergsjön där han och hans fru tydligen förvarar sin baby i en krubba. Hybris enligt mig.
Igår kväll hälsade jag på mamma och pappa ute i bushen och det var mycket otrevligt. Far örfilade mig över att jag klantat bort mitt förhållande och mor satt i sin gungstol och grät ut "vi kommer aldrig få den gossen bortgift" i sann kristen tradition. Jag avstod att berätta för de konservativa bönderna att jag starkt funderar på att bli bög.
Det kanske är lite drastiskt att bli bög bara för att min första seriösa relation crash, boom, bangar och dessutom så sitter jag på ett cafè fullt av lunchande byggjobbare från Partille och de bygger inte direkt upp min aptit för att hångla upp skäggiga män. Förvisso är killar enklare att förstå sig på men Colplay och Cloudcult är överens i sina refränger... Nobody said it was easy.
(Torsdag 19 januari)
Babyinspektionen är över och babyn får 5 drogade blickar av 5 möjliga. Stålmannen och Milkshake kan vara stolta över sin högkvalitativa fertilitet. Sitter nu här på Nils Ericson terminalen och saknar den lilla palten redan... Hans avslappnade syn på tillvaron där han låg i mitt knä fick mig att rycka upp mig och lugna ner mig över all dramatik som visats på min hopplösa amatörteater till medvetande. Jag menar kan en baby utan någon livserfarenhet chilla så bör jag också lyckas!
Jag och brorsan sjöng Ebba Gröns "Häng gud" i soffan för honom tills han somnade så rofyllt som bara en baby som just hört svensk punk kan göra (även om låtvalet kanske inte rimmade perfekt med att de lagt honom i en krubba).
Efter inspektionen så tog jag spårvagnen från den andligt rådgivande babyn i Ghettot Bergsjön till min andligt rådgivande bästa kompis, Nicloss i Biskopsgården och somnade sedan min vana trogen på den sistnämndes soffa. Jag hade nästan hellre stannat i Götet och hängt med mina rådgivare än att resa upp till en brinnande norsk skiduthyrning.
Men nu skedde det sig som så (skriver nu från en buss någonstans mitt i Norge) att jag gick på min italienska vän Testo på osloterminalen efter min busstur från Göteborg och han hade i sin tur precis klivit av flyget från Milano.
Han hävdade bestämt att jag lovat att anställa honom på skiduthyrningen och jag lovade bestämt att något sådant skulle jag då aldrig göra. Italien är ett land av bovar, banditer och veklingar till sjökaptener...
... Och jag skulle anställt en pyromanvåldtäktsman långt innan jag anställt en person av italiensk härkomst.
Så nu sitter vi här på bussen bredvid varandra och storbråkar om vem som lovat vad. Det är ganska trevligt ändå då just italienska svordomar är de mest intressanta ord den mänskliga civilisationen har att bjuda på.
Men sedan så lugnade vi oss lite och började prata om något både jag och Testo brinner starkt för... Resor. Ungefär där så började hela världen utanför bussen växa medan lilla jag och mina små problem krympte...
Så här sitter jag nu uppe i Beitostølen igen liggandes avslappnad i min soffa och snurrar på en liten jordglob samtidigt som jag inser att det får säga crash, boom, bang ibland.
Everything is amazing and nobody is happy
Återigen ger jag mig på att blogga istället för att skriva på romanprojektet och det beror på att jag trots allt inte behandlar mitt nuvarande liv i det skrivandet utan snarare en fiktionell ganska usel storyline som jag pressar in uråldriga blogginlägg i...
Men jag gillar även att gå igenom mitt nuvarande liv via skrivande då det får mig att slappna av och tömma ut lite från bägaren som annars garanterat kommer att rinna över.
När den rinner över förvandlas jag till den bortskämda fittan som gnäller som en liten spädgris över små problem, helt utan någon rationalitet eller insikt. Då kan just rationella och insiktsfulla citat hjälpa och gick nu för någon dag sen på ett av de mest klockrena jag hört, "Everything is amazing and nobody is happy" sagt av komikern Louis C.K.
En helt korrekt världsuppfattning ligger gömd i de orden enligt mig.
Jag minns att jag satt på Ipanema beach i Rio för med en självmordsbenägen svensk för ett år sedan och förde en diskussion om varför man egentligen bör stanna kvar i livet. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin proklamerat världen och livets mirakel med större entusiasm än just vid det tillfället. Spontant skulle man kanske tro att det var beroende på att killen var självmordsbenägen som jag var så entusiastisk i min förklaring om vad jag gillade med min omvärld... Men jag tror inte det var därför då (jag är inte snäll på det sättet) utan snarare för att det var ett ämne jag brann för just där på stranden för det var så jäkla lätt att kunna peka ut att allt jag uppskattar... Solen, stranden, ölen i handen, de söta badbrudarna och friheten från ansvar och friheten från att någon ansvarar över mig. Jag satt där på stranden med allt men samtidigt fri från allt. I den positionen var det lätt som en droppe att se att everything is amazing...
- Men nänänä, sakta i backarna nu herr uppskruvade skribent. Allting är ju inte amazing, tänk krig, svält, våld, förtidig död och alla tänkbara hemskheter med denna vår värld.
- Hah! Ungefär som att det jag och mina och medvästerlänningar brukar gnälla över i vardagen är kopplat till krig och svält. Hade vi inte haft nog med pengar att äta ihjäl oss med hundra gånger om, nog med pengar att reparera våra tak hundra gånger om eller nog med pengar för tända på dom och värma oss vid elden så skulle jag möjligtvis kunna se en skymt av befogat gnäll bakom våra problem.
Nu handlar dock detta inlägget riktat till mig personligen då jag är det värsta exemplet av ovanskrivna.
Fan glömde jag köpa havregryn - KUKEN också!
Fan vad lite snö som kommer från himlen - KUKEN också!
Fan vad Wario till wii är svårt! KUKEN också!
Sen på kvällen klättrar jag och några kompisar upp i de opreparerade svarta skidbackarna i det näst intill nedstängda alpinområdet i Raudalen i 14 minusgrader under månen och stjärnornas sken... Bara för att svepa en iskall öl på toppen och sedan glida ner med snowboard för backarna igen i lössnön. När jag swischade ner i pudersnö för de branta backarnas underlag man knappt såg på grund av mörkret så var det plötsligt väldigt svårt att klaga på något som helst i mitt liv...
Sen borde jag knappast behöva kravla upp för ett fjäll under månen för att kunna prioritera problem rätt... Det som däremot borde räcka är att se sig om. Allting är otroligt...
Och säg nu att allting inte är otroligt utan att livet och världen är ganska simpelt, trist och intetsägande, då hjälper det ju inte mig personligen att upprepa det negativa "faktumet" samtidigt som jag ligger i fosterställning och inväntar ålderns rätt. Då ser jag det som ett bättre alternativ att lura mig själv bort från den hemska sanningen då den inte kommer spela någon som helst roll när jag väl är död. Jag ska försöka leva mitt liv som om det vore ett magiskt äventyr oavsett om det är sant eller inte... Ignorance is bliss.
Det är en av det tydligaste dragen i min personlighet. Mitt ointresse för fakta, logik eller det som är vetenskapligt korrekt då jag lever i tron att alltet är så sabla komplicerad att jag inte kommer kunna förstå mig på det även om jag så levde i en 1000 år och under alla dessa år diskuterade alltet med de 3000 vise männen.
Så att lägga mitt liv på att förklara alltet för mig själv bara för att på min dödsbädd fortfarande inte fattat ett jota känns som slöseri med väldigt begränsad tid.
Men men men! Att däremot försöka analysera abstrakta ting som medvetande, skönhet och filosofi är mer min melodi för utifrån det kan jag finna det jag söker... Lycka. Oavsett om de rent logiskt är inkorrekta iaktagelser som skapar den.
Det softa med lyckan är den kan komma utifrån väldigt mycket, väldigt ofta, väldigt starkt.
Orka försöka förklara detta via naturlagar, matematik eller logiska regler.
Jag var tvungen att få skrivit ner det här inlägget då jag inte fixar med att skriva under mig själv i citatet i rubriken.
Men jag gillar även att gå igenom mitt nuvarande liv via skrivande då det får mig att slappna av och tömma ut lite från bägaren som annars garanterat kommer att rinna över.
När den rinner över förvandlas jag till den bortskämda fittan som gnäller som en liten spädgris över små problem, helt utan någon rationalitet eller insikt. Då kan just rationella och insiktsfulla citat hjälpa och gick nu för någon dag sen på ett av de mest klockrena jag hört, "Everything is amazing and nobody is happy" sagt av komikern Louis C.K.
En helt korrekt världsuppfattning ligger gömd i de orden enligt mig.
Jag minns att jag satt på Ipanema beach i Rio för med en självmordsbenägen svensk för ett år sedan och förde en diskussion om varför man egentligen bör stanna kvar i livet. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin proklamerat världen och livets mirakel med större entusiasm än just vid det tillfället. Spontant skulle man kanske tro att det var beroende på att killen var självmordsbenägen som jag var så entusiastisk i min förklaring om vad jag gillade med min omvärld... Men jag tror inte det var därför då (jag är inte snäll på det sättet) utan snarare för att det var ett ämne jag brann för just där på stranden för det var så jäkla lätt att kunna peka ut att allt jag uppskattar... Solen, stranden, ölen i handen, de söta badbrudarna och friheten från ansvar och friheten från att någon ansvarar över mig. Jag satt där på stranden med allt men samtidigt fri från allt. I den positionen var det lätt som en droppe att se att everything is amazing...
- Men nänänä, sakta i backarna nu herr uppskruvade skribent. Allting är ju inte amazing, tänk krig, svält, våld, förtidig död och alla tänkbara hemskheter med denna vår värld.
- Hah! Ungefär som att det jag och mina och medvästerlänningar brukar gnälla över i vardagen är kopplat till krig och svält. Hade vi inte haft nog med pengar att äta ihjäl oss med hundra gånger om, nog med pengar att reparera våra tak hundra gånger om eller nog med pengar för tända på dom och värma oss vid elden så skulle jag möjligtvis kunna se en skymt av befogat gnäll bakom våra problem.
Nu handlar dock detta inlägget riktat till mig personligen då jag är det värsta exemplet av ovanskrivna.
Fan glömde jag köpa havregryn - KUKEN också!
Fan vad lite snö som kommer från himlen - KUKEN också!
Fan vad Wario till wii är svårt! KUKEN också!
Sen på kvällen klättrar jag och några kompisar upp i de opreparerade svarta skidbackarna i det näst intill nedstängda alpinområdet i Raudalen i 14 minusgrader under månen och stjärnornas sken... Bara för att svepa en iskall öl på toppen och sedan glida ner med snowboard för backarna igen i lössnön. När jag swischade ner i pudersnö för de branta backarnas underlag man knappt såg på grund av mörkret så var det plötsligt väldigt svårt att klaga på något som helst i mitt liv...
Sen borde jag knappast behöva kravla upp för ett fjäll under månen för att kunna prioritera problem rätt... Det som däremot borde räcka är att se sig om. Allting är otroligt...
Och säg nu att allting inte är otroligt utan att livet och världen är ganska simpelt, trist och intetsägande, då hjälper det ju inte mig personligen att upprepa det negativa "faktumet" samtidigt som jag ligger i fosterställning och inväntar ålderns rätt. Då ser jag det som ett bättre alternativ att lura mig själv bort från den hemska sanningen då den inte kommer spela någon som helst roll när jag väl är död. Jag ska försöka leva mitt liv som om det vore ett magiskt äventyr oavsett om det är sant eller inte... Ignorance is bliss.
Det är en av det tydligaste dragen i min personlighet. Mitt ointresse för fakta, logik eller det som är vetenskapligt korrekt då jag lever i tron att alltet är så sabla komplicerad att jag inte kommer kunna förstå mig på det även om jag så levde i en 1000 år och under alla dessa år diskuterade alltet med de 3000 vise männen.
Så att lägga mitt liv på att förklara alltet för mig själv bara för att på min dödsbädd fortfarande inte fattat ett jota känns som slöseri med väldigt begränsad tid.
Men men men! Att däremot försöka analysera abstrakta ting som medvetande, skönhet och filosofi är mer min melodi för utifrån det kan jag finna det jag söker... Lycka. Oavsett om de rent logiskt är inkorrekta iaktagelser som skapar den.
Det softa med lyckan är den kan komma utifrån väldigt mycket, väldigt ofta, väldigt starkt.
Orka försöka förklara detta via naturlagar, matematik eller logiska regler.
Jag var tvungen att få skrivit ner det här inlägget då jag inte fixar med att skriva under mig själv i citatet i rubriken.
Wake the fuck up or get woke the fuck up
Jag skriver nu ganska mycket så kommer inte fokusera på den här bloggen särskilt mycket då det romanprojektet jag håller på med fyller mitt narkotikabehov till skrivande (Inte helt och hållet uppenbarligen med tanke på detta inläggets blotta existens).
Jag är tillbaks i Beitostølen, har åter igen startat upp skiduthyrningen och åter igen flyttat in i leilighetshotelet som jag och mina vänner blev vräkta från för tre år sedan... Water under the bridge menade hyresvärden och krävde sedan en saftig deposition.
Jag har insett att nu är min enda medicin är just det som skrämt skiten ur mig tidigare i mitt liv. Rutiner...
Arbete, träning, skrivande, havregrynsgröt och tvserier (Seinfeld, Breaking bad, Sons of Anarchy, The Walking dead). Det är allt vad mitt rutinmässiga samhällssynkroniserade liv består av just nu.
Om jag bara skulle våga ta ett steg ur schemat att skriva två sidor till min roman varje dag eller strunta i att springa fem kilometer varannan dag så hade dominobrickorna direkt börjat rasa igenom hela min livssituation och plötsligt sitter jag där på ett flygplan mot Guatemala med världens bredaste flin... Det är först när jag landar i Guatemala city som jag vaknar upp ur min antirutinreaktion och inser att det kanske inte var jättesnyggt att dra ifrån flickvännen eller att strunta i informera min arbetsgivare att jag valt att olagligen ignorera anställningskontraktet.
Förenklat, om jag inte stannar kvar i rutinernas grepp så kommer tankegången nedanför att slå bort allt förnuft!
Okej det är bara första månaden här uppe i skidnorge så det är knappast så att jag är inte ens i närheten av att fly fältet. Men jag gillar att påminna mig själv ibland att det faktiskt är ett alternativ. Att jag nu redan från scratch bakat in en tidskrävande schema i mitt liv beror på att tror jag känner att jag förändrat mitt tänkande en del de senaste åren... Och rutiner håller tankarna i shack.
Jag skriver inte att jag blivit klokare då det hade varit en high frase från en stubbdum snubbe som jag men jag tänker mer och om fler ting... Ju mer jag tänker desto mer tankar skapas som öppnar nya dörrar med en hel drös med tankar som står där inne och bara väntar på att få min uppmärksamhet. Som inte det skulle vara nog så öppnar de nya tankarna inne i rummen ännu fler dörrar till ännu fler tankar. Men det är här jag måste se upp eftersom allt för många tankar samtidigt sällan är till godo...
Den här filmen visar lite hur en smart liten tanke kan växa till många svårhanterliga och problematiska tankar...
Så det gäller att hålla koll på hur många tankar man släpper in i huset om det ska vara kontrollerbara. Jag och Åskan under våran Europatrip hade långa filosofiska samtal mest hela tiden i en månad och många gånger så slutade det bara med att vi satt och stirrade på varandra över de abstrakta slutsatser vi trodde vi kommit fram till... Rotar man för djupt i existensiella frågor så kan iaktagelser nere i det undermedvetna skrämma skiten ur en så uppmaningen till mig själv är balansera tänkandet, alltså inte sluta tänka men att inte heller tänka för djupt...
Eventuellt ta med tankarna på en solig picnic!
Picnic eller inte, att ta hand om alla tankar samtidigt blir kan göra en lite galen! Kanske jag redan är lite galen som tar Kalle Anka och Musse Pigg på picnic med mina tankar... Äsch det är inte upp till mig att avgöra!
Summan av kardemumman är hur som helst efter en ganska ordentlig filosofisk meltdown i Europa så börjar jag återigen få fotföste i berget igen och vågar kanske mig på att balansera ut på den här plankan...
Detta är alltså mount Huashan i Kina och det är dit jag ska nästa gång jag reser! Inget snack om saken! Jag längtar nästan mer till Kina än jag längtar till goda snöförhållande för offpist här i Norge. Kina har även en annan plats inom sina murar som väckt mitt reseintresse med en bergsprängare.
"Oh, man. I'm going, that's all there is to it. I'm fucking going."
Tragiskt att det floden Li i Giangxiregionen ska vara under kontroll av fascisterna i Kinas styre. Jag kanske borde spara in på sådana kommentarer på internet om jag någonsin vill få ett visum in i landet men och andra sidan är det kinesiska nätet så sorgligt reglerat att det inte skulle förvåna mig om styret för mittens rike även råkat stänga av sig själva från www.blogg.se i sin maniska jakt på att underkuva sina medborgare. Fast och tredje sidan så besöks denna bloggen av två nissar per dag så riskerna att detta inlägg skulle stå i begrepp att starta upp ännu ett studentuppror på himmelska fridens torg är små... Mina internationella status som opinionsbildare är i ett extremt tidigt skede... Fast och sista sidan så är ju denna bloggen anonym så skit samma... Det skulle vara om blogg.se golade ut mitt IPnummer till kommunisterna men blogg.se vet nog mycket väl att golare inte har några polare.
Detta inlägget är ganska nära att avslutas på grund av att det spårat
men jag ska försöka ge hjärt och lugnmassage på det för att få igång pulsen igen och bogsera upp det på rälsen...
Alltså min värld består nu av rutiner, musik och väntan. Hade jag inte kunnat kramla fast vid dom tre punkterna så vete fan hur jag hade mått. Det klockrena med just väntan är att jag väntar verkligen på underbara ting som lätt är värda att vänta på! Till jul och nyår så kommer mina bästa vänner upp till Beitostølen och hälsar på och dom har tydligen alla skrivit under ett kontrakt de kallar "Hur vi ska få Rocco vräkt från leilighetshotelet igen!"... Alltså dudes, inte okej! Vidare väntan är den på offpist och jag har redan skrivit tillräckligt mycket på denna blogg om det ämnet så jag låter det va idag. Ännu längre väntan är den på resande i vår som kommer gå till Kina och vidare! Jag skriver mest det här för att verkligen se till att jag gör det då jag har en mycket larvig principfast åsikt att har man sagt att man ska göra något så får man fan göra det också... Även om inte en själ förutom jag själv bryr mig.
I Beistølen sker inte så mycket att skriva om. Jag drack precis en slurk kaffe ur min Vladimir Putinmugg och sjöng lite med i Samy deluxes tyska raplåt "Wech mich auf". Jag kan inte tyska så jag klarade bara av att sjunga med i den korta engelskspråkiga delen med ett klassiskt hiphopcitat "Wake the fuck up, or get woke the fuck up, wake up! wake up..."
Jag läste igenom det jag hittills skrivit ... Jag är ju fan inte riktigt klok i huvudet? Eller hur?
Nej det här inlägget är bortom räddning. Så nu återstår bara att ge sista smörjelsen och sjunga med i Imperiets tolkning av Bellman...
Jag är tillbaks i Beitostølen, har åter igen startat upp skiduthyrningen och åter igen flyttat in i leilighetshotelet som jag och mina vänner blev vräkta från för tre år sedan... Water under the bridge menade hyresvärden och krävde sedan en saftig deposition.
Jag har insett att nu är min enda medicin är just det som skrämt skiten ur mig tidigare i mitt liv. Rutiner...
Arbete, träning, skrivande, havregrynsgröt och tvserier (Seinfeld, Breaking bad, Sons of Anarchy, The Walking dead). Det är allt vad mitt rutinmässiga samhällssynkroniserade liv består av just nu.
Om jag bara skulle våga ta ett steg ur schemat att skriva två sidor till min roman varje dag eller strunta i att springa fem kilometer varannan dag så hade dominobrickorna direkt börjat rasa igenom hela min livssituation och plötsligt sitter jag där på ett flygplan mot Guatemala med världens bredaste flin... Det är först när jag landar i Guatemala city som jag vaknar upp ur min antirutinreaktion och inser att det kanske inte var jättesnyggt att dra ifrån flickvännen eller att strunta i informera min arbetsgivare att jag valt att olagligen ignorera anställningskontraktet.
Förenklat, om jag inte stannar kvar i rutinernas grepp så kommer tankegången nedanför att slå bort allt förnuft!
Okej det är bara första månaden här uppe i skidnorge så det är knappast så att jag är inte ens i närheten av att fly fältet. Men jag gillar att påminna mig själv ibland att det faktiskt är ett alternativ. Att jag nu redan från scratch bakat in en tidskrävande schema i mitt liv beror på att tror jag känner att jag förändrat mitt tänkande en del de senaste åren... Och rutiner håller tankarna i shack.
Jag skriver inte att jag blivit klokare då det hade varit en high frase från en stubbdum snubbe som jag men jag tänker mer och om fler ting... Ju mer jag tänker desto mer tankar skapas som öppnar nya dörrar med en hel drös med tankar som står där inne och bara väntar på att få min uppmärksamhet. Som inte det skulle vara nog så öppnar de nya tankarna inne i rummen ännu fler dörrar till ännu fler tankar. Men det är här jag måste se upp eftersom allt för många tankar samtidigt sällan är till godo...
Den här filmen visar lite hur en smart liten tanke kan växa till många svårhanterliga och problematiska tankar...
Så det gäller att hålla koll på hur många tankar man släpper in i huset om det ska vara kontrollerbara. Jag och Åskan under våran Europatrip hade långa filosofiska samtal mest hela tiden i en månad och många gånger så slutade det bara med att vi satt och stirrade på varandra över de abstrakta slutsatser vi trodde vi kommit fram till... Rotar man för djupt i existensiella frågor så kan iaktagelser nere i det undermedvetna skrämma skiten ur en så uppmaningen till mig själv är balansera tänkandet, alltså inte sluta tänka men att inte heller tänka för djupt...
Eventuellt ta med tankarna på en solig picnic!
Picnic eller inte, att ta hand om alla tankar samtidigt blir kan göra en lite galen! Kanske jag redan är lite galen som tar Kalle Anka och Musse Pigg på picnic med mina tankar... Äsch det är inte upp till mig att avgöra!
Summan av kardemumman är hur som helst efter en ganska ordentlig filosofisk meltdown i Europa så börjar jag återigen få fotföste i berget igen och vågar kanske mig på att balansera ut på den här plankan...
Detta är alltså mount Huashan i Kina och det är dit jag ska nästa gång jag reser! Inget snack om saken! Jag längtar nästan mer till Kina än jag längtar till goda snöförhållande för offpist här i Norge. Kina har även en annan plats inom sina murar som väckt mitt reseintresse med en bergsprängare.
"Oh, man. I'm going, that's all there is to it. I'm fucking going."
Tragiskt att det floden Li i Giangxiregionen ska vara under kontroll av fascisterna i Kinas styre. Jag kanske borde spara in på sådana kommentarer på internet om jag någonsin vill få ett visum in i landet men och andra sidan är det kinesiska nätet så sorgligt reglerat att det inte skulle förvåna mig om styret för mittens rike även råkat stänga av sig själva från www.blogg.se i sin maniska jakt på att underkuva sina medborgare. Fast och tredje sidan så besöks denna bloggen av två nissar per dag så riskerna att detta inlägg skulle stå i begrepp att starta upp ännu ett studentuppror på himmelska fridens torg är små... Mina internationella status som opinionsbildare är i ett extremt tidigt skede... Fast och sista sidan så är ju denna bloggen anonym så skit samma... Det skulle vara om blogg.se golade ut mitt IPnummer till kommunisterna men blogg.se vet nog mycket väl att golare inte har några polare.
Detta inlägget är ganska nära att avslutas på grund av att det spårat
men jag ska försöka ge hjärt och lugnmassage på det för att få igång pulsen igen och bogsera upp det på rälsen...
Alltså min värld består nu av rutiner, musik och väntan. Hade jag inte kunnat kramla fast vid dom tre punkterna så vete fan hur jag hade mått. Det klockrena med just väntan är att jag väntar verkligen på underbara ting som lätt är värda att vänta på! Till jul och nyår så kommer mina bästa vänner upp till Beitostølen och hälsar på och dom har tydligen alla skrivit under ett kontrakt de kallar "Hur vi ska få Rocco vräkt från leilighetshotelet igen!"... Alltså dudes, inte okej! Vidare väntan är den på offpist och jag har redan skrivit tillräckligt mycket på denna blogg om det ämnet så jag låter det va idag. Ännu längre väntan är den på resande i vår som kommer gå till Kina och vidare! Jag skriver mest det här för att verkligen se till att jag gör det då jag har en mycket larvig principfast åsikt att har man sagt att man ska göra något så får man fan göra det också... Även om inte en själ förutom jag själv bryr mig.
I Beistølen sker inte så mycket att skriva om. Jag drack precis en slurk kaffe ur min Vladimir Putinmugg och sjöng lite med i Samy deluxes tyska raplåt "Wech mich auf". Jag kan inte tyska så jag klarade bara av att sjunga med i den korta engelskspråkiga delen med ett klassiskt hiphopcitat "Wake the fuck up, or get woke the fuck up, wake up! wake up..."
Jag läste igenom det jag hittills skrivit ... Jag är ju fan inte riktigt klok i huvudet? Eller hur?
Nej det här inlägget är bortom räddning. Så nu återstår bara att ge sista smörjelsen och sjunga med i Imperiets tolkning av Bellman...
