Sao Paulo
Vilka jävla kolonilotter till höghus för att vara världens tredje största stad eller vad de försöker hävda! Alltså hade Emil i Lönneberga hissat upp lilla Ida till samma höjd som den högsta skyskrapan här på denna bilden så hade Emils pappa inte brytt sig alls över Idas säkerhet och hon hade fan inte sett ända till doktorn i Mariannelund! (Fast det kanske det finns en naturlig anledning till)
Men hjälp vad jag hackar på Sao Paulo då, det spelar väl noll roll om deras skyskrapor är höga eller ej? Jag trivdes som fisken i vattnet i Sao Paulo och alla illasinnade rykten om att staden bara är stor och intetsägande är enligt egen uppfattning falska... Hur fan kan någonting vara stort och intetsägande i vilket fall?
Jag stannade bara två nätter på mitt hostel i Sao Paulo och det ångrar jag bittert för det var nog en av de mer färgstarka människor som ägde hostelet.
Min vän den glada hostelägaren, ute i Sao Paulo stad
Ja om ni kände honom, ni skulle strax bli glad!
När jag kom in i receptionen på Vila Madalena hostel så såg sken mannen bakom disken upp ungefär som att jag precis förklarat för honom att han just ikväll äntligen skulle få förlora oskulden efter 40 års väntan. Men jag hade inte sagt ett ord och det var inte många fler ord jag skulle kunna säga då den här mannen pratade i ett i nära på en timme i de gladaste ordalag om vilken tur jag haft som valt att resa till just Sao Paulo! Världens bästa stad!
Han drog fram två turistkartor från baksidan av receptionsdisken och med iver och ögon större än en galen vetenskapsman så började han skriva och berätta om varenda liten detalj på dessa kartor. Till sist stod mer nerskrivit av honom än det fanns gatuadresser på kartorna i fråga. Han pratade så snabbt och vilt att det lät lite så här när presentationen av designgator, italienska kvarter, katedraler, parker och grafittiområden presenterades:
Till sist kände han sig nöjd med kartorna och sin redovisning av Sao Paulo och då gick han på en minst lika passionerad redovisning av sitt hostel där detaljerad information om varje detalj presenterades. Fortfarande i sådan hög hastighet att jag bara kunde gapa när han förklarade hur brasilianska toaletter fungerade.
Till sist kom han fram till sovsalen där han visade hur stabila sängarna var och avslutade sen hela den guidade turen med orden "We really want everybody to enjoy this place!".
Jag sa "I really much appreciate that my friend" och sträckte fram handen för att tacka honom med en handskakning... Då gav hostelägaren mig en kram...
Sen gick han tillbaks till receptionen och jag fick sätta mig på min säng och ta fem minuter till att bara le åt hans glädjefyllda personlighet...
Om det är någon som kommer starta den här kampanjen i Sao Paulo så är det min vän den glada hostelägaren i Sau Paulo stad:
Samma kväll kände jag mig manad att känna på Sao Paulos gatupuls samma kväll och se om den glada hostelägaren var ett glatt undantag i en stel stad... Så var det inte då jag inte behövde traska långt ifrån hostelet innan jag gick in en ungdomlig gatufest med temat jonglering, enhjuling och sambatoner där jag kände mig hemma efter femton sekunder... Med lite alkohol, enhjulingsförsök och försök till att hålla en konversation på portugisiska med fem, sex personer så älskade jag Sao Paulo och dess färgstarkhet (även om jag uppenbarligen bara fick skåda 0,000000001 procent av giganten).
Graffiti
Nästa dag så gick jag och en italienare runt lite på måfå och Sao Paulo visade ännu mer av sin färgstarkhet i dagsljus då det var då som graffitin kröp fram helt och hållet ur mörkret.
Jag älskar streetart när det görs med finess och jag har blivit väldigt förbryllad över hur de kan lyckats så bra med att lyfta fram artisters talanger i Sydamerika när de lyckats så bedrövligt dåligt i Europa där det mesta av den "bättre" graffitin ser ut som något andraklassarna på Kastellegårdsskolan kluttade ihop till mig när jag var där som PRAO. I Buenos Aires, Rio de janerio och Sao Paulo ser i princip varenda gatumålning ut som den är gjord av en professionell graffittimålare.
Snälla Sverige, ryck upp städernas gråhet med lite färg och annorlunda arkitektur och konst. Annorlunda konst är inte svansskulpturer som någon folkskygg Tord Yvel eller Romeo Olsson stenat ihop på Österlen och sedan budat upp till centrum av någon stilren park på Östermalm. Varför ska allt vara så jävla likt allt annat?
Här kommer i alla fall lite sydamerikansk graffiti, döm kvalitén själva:
Lima, Peru:
Buenos Aires, Argentina
Monte video, Uruguay
Rio de Janeiro, Brasilien
Sao Paulo, Brasilien
Hjälp vad mycket graffiti det blev då...
... Vad skrev jag om från början? Sao Paulo ja. Ja Sao Paulo var la fint. Men nu är det dags att fly vidare från mina skulder i Sydamerika och bege mig mot Europa.
Kramar!!!
Actionrulle
Jag är alltså på flykt från den kriminella rättvisan also known as en Favelaboss som jag är skyldig tre cigaretter. Flyktvägen går via Sao Paulo, New Jersey och till sist nerstigning i den så kallade kungliga svenska huvudstaden Stockholm där jag har tänkt att ta mig en hemlig identitet. Historien upprepar sig men förra gången var det luftballonger från Göteborg och inte Sydamerikanska kåkstäder som jagade in mig i en mörk lägenhet i Skärmar brink. Does it make sense?, - Well it doesnt have to!
Rio de Janeiro - Sao Paulo
Resan mellan dessa två bjässar var av dramatisk karaktär med sprängda tankbilar och polisjakter. Den tydligaste hinten om att den här transportsträckan som låg framför oss inte var den säkraste var att man blev genomscannad av en handmetalldetektor vid påstigning av bussen i Rio. För att försäkra mig om min trygghet inne i själva bussen så satte jag mig bredvid det snällaste man kan tänka sig, en gammal brasiliansk gumma som bjöd på karameller.
Always took candy from strangers...
Men gumman var inte godhjärtad alls utan kom även hon från en favela och krävde hela tre karameller i återbetalning. Hade jag inte betalat samtliga tre karameller innan veckan var slut så var jag en goner enligt gumman.
Det fanns bara en utväg: En omvänd andra världskrigsförbrytare, ge favelagumman fingret och fly från Sydamerika till Europa! Fast det var jag redan i full gång att göra så.
Att ta sig ut ur Rio och sedan in i Sao Paulo gav betydligt mycket mer restid i stadsbebyggelse än i naturen mellan städerna i fråga, men det var ändå just där ute bland berg och åkermark som mitt liv förvandlades till en actionrulle.
Först passerade bussen en halv spräng och sönderbränd tankbil vid sidan om motorvägen. Jag såg inte själva explosionen men allt som fanns kvar av tankbilen var helt svart och dess främre del och bakre del låg många meter ifrån varandra. Trädet som tankbilen brakat in i verkade dock ha stått pall för attacken vilket gör att jag frågar mig om det är själva naturen som är James Bond och människan som är Blofeld i jordens ständigt rullande actionrulle.
I mitt eget actionfyllda sinne så kopplar jag ihop den sprängda tankbilen med nästa händelse på motorvägen men rent realistiskt så har händelserna nog ingen som helst koppling. Men en realist är trist and were fated to pretend. Så nu säger vi att den sprängda tankbilen naturligtvis ledde mig till nästa actionfyllda scenario där en en specialstyrka från polisen jagar en vit van på motorvägen.
Jag har aldrig varit med om ett highwaychase så jag hade först svårt att första att det var det som det handlade om när en röd polisbil med sirener påslagna ligger och trycker bakom den vita vanen i mycket tät trafik. Jag tänker "Vad är det för stolle som inte släpper förbi den uttryckande polisen". Sen när jag börjar se hur vilt den vita vanen kör så tänker jag "Vad är det för stolle som kör så där vilt".
Till slut går det upp för mig att polisbilen är ute efter den vita vanen och samtidigt inser jag att det är en otroligt dålig plats för polisjakt då hastigheterna är sydamerikanskt höga på motorvägen trots mängden av bilar. Skulle någon börja bromsa in gentemot den jagade vanens vilda försök att komma undan polisen så är en seriekrock inte alls långt borta... Inom några sekunder så börjar trafiken mycket riktigt bromsa in men lyckligtvis så har samtliga chaufförer mer koll än en nu förmdligen inte längre levande truckdriver och ingen kör in i någon annan.
Hela motorvägsriktningen mot Sao Paulo har nu stoppats från ett annat polisfordon och då ser jag utanför fönstret hur polisagenter med dragna vapen närmar sig den vita vanen som har sladdat av hela motorvägen ut på den högra sidan. Först tittar jag storögt och med bultande hjärta på den vita vanen de närmar sig innan jag inser att mitt huvud ligger i skottfältet om de kriminella i den vita vanen bestämmer sig för att försvara sig med egna vapen. Jag duckar ner men skottlossning uteblir då tjuvarna ger upp utan fight och poliserna trycker ner samtliga i marken där de får ligga. Tre minuter senare så öppnar polisen motorvägen igen och actionfilmen är slut.
Solen gick ner för de kriminella...
Rio de Janeiro
Den stora anledningen till att jag reste till Rio är att jag då via denna blogg kan hänvisa till Charta 77s punkklassiker "Vykort från Rio". Finns det egentligen några andra anledningar att resa till Rio? Jo det finns det. Alla andra anledningar finns att resa till Rio.
Horder av maffiga sandstränder, tung kriminalitet, regnskogsbeklädda höga berg mitt i centrum, blytung kriminalitet, laguner, kriminalitet, utsiktsplatser, fotbollsplaner som inte någon minut om dygnet står utan spelare, favelas med tung kriminalitet, häftig grafitti, intressanta stadsdelar, kriminalitet, svala vindar, drogbaroner, monument, shoppingdistrik, Jesus och sockertoppar... och jävligt tung kriminalitet.
Många städer har en egen speciell känsla svävandes omkring sig och så även Rio de Janeiro. I de flesta fall är en sådan känsla positiv och egen som i exempelvis New York, Lissabon och Kairo. Men ärligt talat är min känsla till Rio aningen... Odd. Detta kan ha att göra med att människorna jag gick in var en udda skala individer. Att dricka öl med en prostituerad brasilianska och en blytungt narkotikaberoende colombian kändes på något vis helt chill. Förmodligen är jag manipulerad till avslappning av Cornelis Vreeswijks lättsamma beskrivning av prostitutionen på Copacabana i hans sång "Deidres samba".
Men min magkänsla om Rio var ändå... Odd.
Den känslomässiga australiensiska hostelägarinnans psykiska problem gentemot sin loppspridande valp var... Odd.
Amerikanen som i fyra timmar ältade att han fått vänta i en timme på guiden som skulle ta honom på tur var förvisso rätt rolig, men också aningen... Odd.
Det kan också vara så att det är mitt inre som känner sig odd gentemot att jag ska resa hem och lämna denna färgglada kontinent bakom mig.
Selarons trappor
Att Rio känns odd kan också få raketbränsle av Pintor "Selaron" Chilenos trappor i stadsdelen Lapa. Den mannen är... Odd. Han har gjort till sitt livsprojekt att kakla in en trappa med badrumskakel samt måla porträtt på kaklet. Dessutom har han samlat ihop märkliga kakelmönster från hela världen så trappan bjuder på fler intryck än någon annan plats i Sydamerika jag besökt.
Galen som jag är och förblir så förälskade jag mig djupt i Selaron och hans trappor. Till mitt röda hjärtas förtjusning fick jag träffa Selaron i egen hög person och till mitt röda hjärtas förtjusning var han helt klädd i rött. Selaron sitter tydligen dag ut och dag in och målar på sin trappa så det krävs inte direkt diplomatstatus från ett G8land för att få audiens med gubben.
Min kärlek kommer nog tyvärr inte besvaras då Selaron målat fler än 25000 målningar med en gravid kvinna så hans hjärta tillhör nog henne... Fast och andra sidan är det mesta den mannen får ur sig aningen svårtolkat. Till exempel så är han själv ofta manligt gravid på sina 1000tals självporträtt... Och alla hans hundar har ståfräs.
Lapa och Santa Teresa
Jag tog mig en tur bort från stränderna och upp mot bergen där stadsdelarna Lapa och Santa Teresa starkt rekommenderas med sina gamla kontra färgglada stilar. Kullerstensvägarnas branthet viskar fram till bilägarna att för Jesus skulle hålla koll på att bromsarna är i ordning.
Cristo redentor
Jesus själv håller koll på bilarna från sin skyhöga position på toppen av Corcovado men dess bromsar kan han ju omöjligt sköta därifrån vilket en kristen själ säkert förstår. Jesus håller inte bara koll på bilar utan det mesta av centrala Rio... Från de fattiga falevas nedanför sina fötter till lyxlägenheterna runt Lagoa Rodrigo och sen vidare till playa Ipanema där de fattiga och rika solar sida vid sida. Att Jesus låter denna bizarra samhälleliga felbalans fortskrida är... Odd.
Från Jesus sida ser man alla stadens stoltaste delar, Ipanema, Copacabana, Sockertoppen, Botafogo, Centro... En plats man dock inte ser är Guds stad vilket är märkligt för är det någon plats Jesus borde känna stolthet inför så det väl den?
Utsikten från utsiktplatsen där Jesus stod stenad kunde endast avnjutas en begränsad tid då det blev för mycket för en fotograferande turist som mig med alla jävla fotograferande turister som trängdes på terassen. Det var till exempel en jävel som bara tog brutalt mycket plats! Fast det var nog Jesus det... Ja då var det inget då.
Med allt blixtrande och poserande framför det heliga monumentet så framstod det klart. Människorna levde livet men kristligheten var stendöd.
Sockertoppen
När jag, Jesus och alla turister sett ner på vår omvärld tillräckligt så gav Jesus mig ett andligt budskap som löd "Sluta se ner på Rio mitt lamm, och börja se upp på mig!". Jag tog det bokstavligt och begav mig ner för berget Corcovado, genom staden och fram till playa Vermelha. Där granskade jag Sockertoppen som till min besvikelse inte var gjord av socker... Berget hade mer bergig struktur vilket förvisso gjorde linbanan till toppen stabilare men Rios linbana förblir osäker då man aldrig vet när Bondskurken Jaws tänker kan tänkas slå till igen...
Sockertoppen gav inte direkt några klättringsalternativ så det var bara att gå in i den lilla trånga karbinen och be en stilla bön till Jesus om vajerns hållbarhet gentemot Jaws nyslipade tänder.
Halvvägs upp till berget fick jag filmisk panik på grund av den höga höjden över hustaken. Så hjärnan kortslöts och jag började banka på kabindörrarna och skrek "Let me out. Let me out of here. Get me the hell out of here. What's the matter with you people? I was joking! Don't you know a joke when you hear one? HA-HA-HA-HA. Jesus Christ, get me out of here! Open this goddamn door or I'll kick your rotten heads in! Mommy!
Till sist (Högst fem minuter) var det över och jag tog darrande steg ut på Sockertoppen... Trodde jag... Bara för att inse att linbanan gjorde en mellanlandning på berget Morro de Açúcar... Från den toppen gick en till kabinbana upp till den riktiga Sockertoppen... Så det var bara att genomleva den etappen också. Till sist så stod jag och blickade ut över över Rio från det raka motsatta hållet jag skådat staden tidigare. Jag mötte Jesus blick där han stod långt där uppe på det högsta bergets topp och då gav han mig tummen upp!... Och jag som alltid trott att han var en stel typ! (Hah!)
Med nykristen helylleamerikansk energi på sockertoppen mindes jag uppdraget jag fått utdelat till mig i Buenos Aires. Det var dags att oskadliggöra den sydamerikanska droglorden... Mina fyra agentkollegor i Buenos Aires följde aldrig med mig och mina drogspår till Rio så det här uppdraget blev jag tvungen att ta hand om själv! No sweat, right?
Favelas jag inte besökte
Så det var bara att klättra upp för bergen igen till närmsta favela och göra upp med buset!... Nej föresten, det vågar jag inte. Varför i helvete har jag fått ett sådant uppdrag på mina händer? Jävla USA. Jag är inte så van vid blytung kriminalitet även om jag så klart också har en del på mitt samvete... jag snusar, jag dricker brännvin, jag åker gratis på spårvagnen. De ständigt metamfetamintrippande favelavakterna som pepprar ihjäl poliser och civila med sina ständigt närvarande automatvapen skulle aldrig tjuvåka på en göteborgsk spårvagn! Some people can handle the pressure, some people cant.
Jag tog hur som helst beslutet att inte bege mig in en favela. Deras verklighet hann ändå ifatt mig när jag lånade en cigg av en jeppe på mitt hostel. Han visade sig ha kontakter med en av druglordens i favelan Rocinha och denna droglord krävde hela tre cigaretter i återbetalning innan veckan var slut!
Det fanns bara en utväg: En omvänd andra världskrigsförbrytare, ge droglorden fingret och fly från Sydamerika till Europa!
Trots att jag har en favela efter mig väljer jag att flyga från Sao Paulo då de har billigare flygbiljetter. Med dom intjänade pengarna kan jag köpa mig en hel limpa cigaretter och kanske börja låna ut dom i Sverige mot favelaränta. All blytung kriminalitet startar i fjäderlätt skala!
Florianopolis
Florianopolis är en en stad i den brasilianska staten Santa Catarina men i folkmun mer känd som den brasilianska semesterö där staden ligger. För att göra det än lite mer komplicerat heter ön egentligen Santa Catarina. Ön går under smeknamndet Floripa vilket jag tycker låter jattegay, men jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: lite gay är helt okej!
Ön är bögiga surfares ultimata tillhåll och den skryter med några av de bästa sandstränderna i Sydamerika. Själv är jag ju frpn den svenska vastkusten och då självfallet lokalpatriotiskt föralskad i hala livsfarliga klippor ner i havet. Det har varit en svår och tuff omställning att börja uppskatta sandstränder till fullo... Kambodja, Australien, Fiji, Brasilien... eh nu när jag funderat gick nog föresten omställning pa automatik, även om sand mellan tårna förblir obehagligare an Mikael Persbrandt. Eller nej där överdrev jag mer än Mikael gör i samtliga av sina roller. Eller nej där överdrev jag mer än Mikael gör i samtliga av sina roller. Eller nej... Eller så avslutar jag alla tankar om Mikael nu.
Lagoa da Conceição
Jag besökte inte själva staden Florianopolis aven om jag letade bussar mot öns vågiga kustsida pa stadens busstation. När bussen var funnen gick färden från den västra kusten av ön till den östra genom halvtät djungel och stora sandfält. I den lilla staden Lagoa da Conceição ramlade jag in pa ett hostel och borjade dricka min forsta brasilianska öl som mina principer, min heder och moral ständigt kräver.
I vanliga fall hade jag nog inte uppskattat en stad som Lagoa da Conceição då den var lite väl turistanpassad med fancy nybyggda cafeer, restauranger och klubbar intryckta på en minimal huvudgata. Men detta var inget vanligt fall då jag gick in i massor intressanta invidiver som lyfte hela fallet, ta bara de gamla rockgubbarna på amerikansk rockklubb!
John Bull
Jag vete fan hur jag hamnade pa den amerikanska rockklubben John Bull som spelade Creedence och ZZtopcovers, men det gjorde jag hur som helst. Att de brasilianska klubbarna har ett riktigt puckosystem där man lagger alla alkoholkop, inträde och eventuell skadegörelse på en nota som man pröjsar när man lämnar puben gjorde inte spektaklet battre. Speciellt inte med tanke på den kö som bildades när människor ville lämna de gamla rockgubbarna och brasilianska lycksökerskorna åt John Bulls öde
Da Raiz
De tva brasilianska tjejerna som tagit mig till John Bull lovade att nästa kväll ta mig till ett bättre stalle. Oj oj oj vad de höll det löftet för danshaket vi körde en bra bit med deras bil for att finna var fyllt av lokalt folk som dansade lokal dans till lokal musik som ett lokalt liveband spelade.
Da Raiz som klubben hette var traditionell, stilig och lite som jag tänker mig gamla svenska byafester där man verkligen bjöd upp tjejer och sen dansade korrekt dans där den bästa dansaren fällde de finaste furorna. Sa går de val förvisso fortfarande till uppe i Mora när Flamingokvartetten kommer pa turné men de finaste furorna där är fulare an de fulaste furorna i skogen...
Jag fick sjalv en omgång av den sambaaktiga pardansen som gick under namnet forró. Grundinstruktionerna var tva rumpvickningar åt vänster och två rumpvickningar åt höger så det var bara att skaka loss fläsket. Min danspartner suktade med sin blick åt de välkladda lokala killarna som dansat dansen sen de var typ tva år och i princip jonglerade med tjejerna de hade i händerna... Sen skakade hon på huvudet at mina rumpskakningsförsök. Men kul var det!
Själva huset som det festades i var inte något mindre an Donkey Kongs hus. Det låter otroligt men det är fanimig sant! Skulle jag ljuga?! Donkey Kong bor alltså i ett hus som visas i spelet Donkey Kong country till Supernintendo och det ligger på en platå uppe i djungeln. 
Donkey Kong själv är ute pa äventyr för att leta rätt på sina bananer som kidnappats av en Kung K. Roll. Så vad gör Florianopolis när de ser att gorillans hus står tomt, de gör inbrott och ordnar allmän brasiliansk dansfest! Jag och mina vanner förutspådde att Donkey Kong vilken minut som helst skulle komma gåendes med en vagn med sina bananer som han slagit sig blodig för, bara for att upptäcka det nattliga partyt i hans hus...
- Men... Men va i hela aphelvetet?
- Oj, Donkey Kong, är du redan tillbaka...
- Nu förklarar du fortare än jag skalar en banan vad alla de här människorna gör i mitt hus?
- Alltså du var ju inte där så... Vi tänkte att vi kunde låna det lite
- Okej... Här har jag rest land och rike runt i blod, svett och tårar for att få tillbaks mina bananer så att jag slipper svälta... bara for att komma tillbaks till att en massa forbannade ungjävlar som trashar mitt hus!
- Lugna dig nu Donkey
- Ni ska dö, varenda jävel, ni ska dö, jag slå sönder er med mina gorillanavar, jag ska slita armarna av er och trycka upp dom i era analer! HELVETE VAD NI SKA DÖ!
Sen går Donkey Kong till attack!!!
Detta framtida scenario blev sa skrämmande och påfallande att jag och brasilianskorna som jag diskuterat med lamnade festen alkoholpåverkade i deras bil. För om man jamnför risken att möta en arg gorilla med att kora rattfull sa ar rattfylla sakrare än telefonsex. Vi skrek fran den bortbrummande bilen till Donkey Kong som vi antog närmade sig huset i morkret:
Don't want to be your monkey wrench
One more indecent accident
I'd rather leave than suffer this
I'll never be your monkey wrench
Florianopolis strander
Jag har dock inte bara festat pa apornas planet, Floripa utan aven cruisat runt med omskrivna brasilianskor och letat fina stränder. Tjejerna körde först runt i timmar då de ville finna Mocambiquebeach men eftersom Mocambiquebeach med all största sannolikhet ligger i just Mocambique sa fann vi ingen Mocambiquebeach. Typiskt tjejer att inte själva forstå det.
Vi fick nöja oss med Molebeach och en kall öl och en sol... Jag nöjde mig totalt.
Sen tog vi aven en tur till öns mest kända strand, Joaquina men då hade molnen och kvällen tagit bort hela min besinningslösa kärlek till kall öl pa stränder. Från Joaquina såg vi dock nagot intressantare och svettigare. Namligen sandboarding.
Sandboarding
Sandboarding. Sandboarding. Sandboarding... Sandboarding. Okej nu känner jag att jag har titulerat den här delen av inlägget nog. Sandboarding i sanden pa öns inland var rätt kul ändå. Ungefär som snowboarding men långsammare och mindre kontrollerat... Och man slog sig hårdare när man ramlade... Och man fick gå upp för backen istället för att ta lift... Och man fick mycket mindre åktid... Alltså vid profetens skägg vad jag saknar snowboarding...
Men snart så kommer återvandon till den norska offpistsnön...
Its the inevitable return baby of the great white dope
(ps: Men forst: Rio och Leningrad)
Monte video
Ola...
Sa aven om jag hor Buenos Aires vrede mullra pa andra sidan sundet har jag helskinnad tagit mig over till Uruguay och Monte video. Jag skulle egentligen vilja stanna langre i detta kofosarland men klockan, min flygbiljett och jag har diskuterat resschemat och det finns enligt klockan inte tid nog till att flumma runt pa Uruguays stapper och strander. Hmm jag ifragasatter hans kompetens i detta amne da han sa sent som for tio minuter sedan gick 45 minuter fel. Jag saknar Glaciar-Glenns mobiltelefon som ficktjuvar stal i Bolivia. Klockan i den gick aldrig fel den.
Centrala Monte video ligger ute pa en udde mot sundet och kanns lite som en smastad med tamligen lite folk pa gatorna och utan den koloniala stiligheten Buenos Aires satt inne pa. Mindre stilig men desto mer cool kolonial arkitektur bjuds det pa i det att nastan alla kakarna da de knakar lite har och var i fogarna.
Den storsta turistatraktionen var Monte videos kottmarknad och dit sprang jag sa fort jag kunde nar jag lassat in min ryggsack pa Che Lagarto hostel vid Plaza de Independencia. Brudar och Hangel! Brudar och hangel! Brudar och hangel! Men kottmarknaden visade sig vara just ordagrant en kottmarknad och det fanns fler feta slaktare and det fanns hotta brudar fran Djursholm... Personligen foredrar jag i och for sig feta slaktare framfor hotta brudar fran Djursholm men det dar ar ju en smaksak... Precis som kott.
Regn fran Atlanten har dragit ner over staden och tagit den i ett kylslaget strypgrepp. For att fa min forkylning under kontroll har jag valt att stanna under det varma tacket i hostelet eller med en varm kopp kaffe pa nagot av Monte Videos cafeer sa jag har inte fatt nagot storre intryck av staden egentligen... De har ett bra tvatteri... Det ar alltid nagot for en redovisning. De febersvettindrankta langvag luktande kladerna jag lassade over till den stackars señoritan dar kan nog klassas som ett brott made mot manskliga arbetsrattigheter och terrorismlagstiftning.
Naja.
Buenos Aires
Tango
Av alla sallskapsdanser ar det tango
som kan fa mig varm, med sin argentinska charm
Ahh vad det blir hett, nar man haller tatt,
Tacka vet jag tango!
Jag kramar som citronen ur min brud
Vi pressas hud mot hud i tangons skona ljud
Men nar som bast jag mar, varje gang jag far
Fragan som jag ej forstar
... For jag kan inte spanska nagot vidare och mitt danssallskap har i Buenos Aires skulle jamnt halla pa och fraga en massa spanska fragor med en fundersam blick. Men med en spansk/svensk ordbok till hands kunde jag till slut halla en konversation med flickan jag bjudit upp.
Jag - Sag senorita, det ar anda blott for mig som du vill dansa tango?
Hon - Nej senor, ni forstor musik och jag tror inte att en backpacker som du ar rik
och foresten sa min pappa just idag att han visste vem som snart skulle fria till hans dotter
En som har tjugotusen kor och en estancia som ar forfarligt stor,
Han har prisbelonta tjurar, han har oxar far och svin och han dansar underbar tango!
Jag - Men Senorita lilla van, akta dig for rika man,
Lyckan den bor inte i kalvar eller kor och den kan heller inte kopas for pengar...
Sa vi har en dans...in the brothels of Buenos Aires. It tells the story... of a prostitute and a man... who falls in love... with her. First... there is desire... Then, passion! Then, suspicion! Jealousy, anger, betrayal! When love is for the highest bidder, there can be no trust. Without trust, there is no love! Jealousy... Yes, jealousy... Will drive you, ...Will drive you... mad!
(Och just galen blev jag, vilket visar sig langre fram i detta ett av mina galnare blogginlagg.)
Men nu har jag i alla fall odlat en liten fjunig mustasch och inforskaffat mig en hatt sa da ar det val bara spanskan som fattas for att jag som akta tangokavaljer kan forfora andra mindre petiga mujeres, señoritas, señoras, you name it!
Men tydligen sa kravs det aven lite dancingskills for att klara av tangons energi och det ar inte heller nagot jag direkt ovat fotterna av pa. Detta ar synd da inte finns nagot omanligare an en man som inte kan dansa... Jag havdar min manlighet via fjunigheten i mina mustascher istallet.
- Vad sa sa du?!
- Jag sa mufa... mustascher
- Sa buenos, nu forsvinn
- Men vi ar fortfarande hungriga
- Jag sa forsvinn!!!*
(*Detta mycket markliga tillagg handlar om ett projekt om att fa med citat fran samtliga av filmen Lejonkungens scener i denna blogg och jag pastar att jag ar mycket nara att lyckas)(Markligheten kommer dock framsta som normal med tanke pa kommande marklighet i detta blogginlagg om Buenos Aires)
Buenos Aires
Buenos Aires ar en kultiverad stad inte endast nar det kommer till El Tango. Europeisk kolonialarkitektur, monument, palats, statyer, avenyer och en frisk stilrenhet blaser in fran Rio de la Plata over den centrala delen av staden. Men det som ar mest tilltalande ar nog den mera jordnara butiks och cafekulturen dar konst, filosofi, poesi och avslappnad atmosfar dominerar... Ja det dar var ju inte sarskilt jordnara beskrivet av mig... Men det ar inte sa javla latt, hor ni det?! Jag forsoker sa gott jag kan och kanner att alla krav gor mig gratfardig. Som ni hor ar Buenos Aires aven kanslornas stad sa darfor har mina hormoner borjat dansa tango.
Staden ar uppdelad i manga stadsdelar som skiljer sig en hel del fran varandra och att bara luffa runt fran statsdel till stadsdel som den luffare jag ar, ar ett trevligt tidsfordriv. Tankte ta och bege mig till stadsdelen Boca och dess fargglada hus nu men ska bara avsluta min kopp kaffa har pa cafe Tortoni pa Avenue de Mayo.
Cafe Tortoni
Tortoni ar ett av Buenos Aires mer kanda cafeer och jag trivs bra har i det lite for starka ljuset, det lite for stora utrymmet och det lite for hoga sorlet. En sup for mycket ar alldeles lagom som min far brukar saga.
Cafeet som manga andra cafeer andas massinginredning, 40tal och en konservativ hallning till allt modernt... Men jag har sett att bakom kokets svangande dorrar sa har de elektriska ugnar, wokpannor och formodligen tidsmaskiner. Undrar om de via tidsmaskinen flyger tillbaks och hamtar bonor till cafets kaffe fran ett tidigare Sydamerika dar alla finare kaffebonor inte exporterades till Europa?
Kaffesituationen i Sydamerika
Innan jag reste till Sydamerika hade jag ett hopp och en forvantning att hela kontintenten skulle floda av det mest ljuvliga kaffe i vattenfall storre an Iguazuvattenfallen. Jag hade ettplusfemlikamedenmiljardfel. For aven pa detta plan har Europeiska representanter for utsugande kapitalism distribuerat bort allt vackert over Atlanten.
Det enda som ar kvar i Peru och Bolivia ar nagon sirapsliknande kaffeolja och nescafe. Sa tanker jag bojkotta Gevalia och Zoega i protest mot det omanskliga sa kallade kaffe colombianer far dricka? I helvete heller. Jag skulle hellre bojkotta mat i protest mot storfinansens ignorering av global social misar. Men kaffe kan inte bojkottas da kaffe ar som luft... God luft.
Argentina ar trots allt ett stabilt rikt land sa de har rad med med kaffebonor fran the Upper slopes of Mount Nicaragua, no artificial sweeteners. Sa koppen jag druckit pa Cafe Tortoni samtidigt som jag skrivit ner detta har smakat sa gott att jag aterigen blir tarogd... Kanslornas stad.
Te
Det ar Dags att erkanna att jag svikit den morka sidan och Darth Vader har i Sydamerika och lart mig uppskatta te. Eftersom kaffet ofta varit odrickbart och Andernas luft rispat med en rasp i min hals sa blev jag tvungen att lara mig uppskatta ett substitut for hett kaffe for att fa ordning pa luftvagarna. Det borjade med cocate och sen har det bara blivit varre... Igar satt jag och drack starkt te fran Windsor som en brittiskt bartenders fatt fran en smugglare i Buenos Aires hamn. Formodligen den brittiska motstandaren mot den morka sidan, jediriddaren Alec Guiness.
Sa forlat mig min svarta broder kaffe. Mitt svarta hjarta klappar fortfarande i snabbast hastighet for koffeinet.
Tango Porteño
Tangon smyger sig alltid pa sa mer tango blev det da jag och min danska van Kona, som jag arbetade tillsammans med i Norge steg in pa exklusiv tangoshow pa tangoteatern Tango Porteno pa avenue 9 julio.
Jag har gatt in i mycket bra ting har i Buenos Aires. Exempelvis sag jag den vackraste kvinnan jag nagonsin sett i tangoshowen och bara det skulle ju kunna anses racka for att jag skulle anse den vara den basta show jag sett.
Men jag har sett The Lionking pa broadway och den ar... Ar den inte vacker? - Den ar underbar, slemmig och mattande! (Det kan anses vara markligt att jag foredrar manniskor utkladda till djur framfor sexiga tangoseñoritas men det kommer framsta som normalt med tanke pa kommande marklighet i detta blogginlagg)
Den har tangoshowen var helt skitextraordinar. Scenografin, kostymerna, danserna, musiken och rytmen utstralade sa manga nya kanslor att jag inte kunde likna det med nagot. Den tango som presenterades har och som jag tror tango generellt presenteras var inte en folklig och glad dans. Tango ar silkesren sexualitet.
Jag blev sadan har framfor varldens vackraste kvinna:
I 45 minuter i en lokal i helklassisk fancy inredning och med de mest fantasifulla tangoscenerna sa ploppade nastan mina ogon ut sa jag var lite lattad over att tangon i Buenos Aires var over for min del. Jag behover mina ogon...
Men tango ar aldrig over i Buenos Aires da staden liksom skriker ut (tank er en skrikande stad) vad den ar kand for: tango, cafeer, fotboll och ett vilt uteliv. Det ar just det som gor Buenos A. sa bra (om jag tillats rimma) da det inte spelar nagon roll hur hoga forvantningar man har pa staden. Den har for mycket av det goda for att kunna gora nagon missnojd. Galna luffare vs sofistikerad elit. Cigarillolugna cafeer vs ecstacypumpade technoklubbar. Tysta Museum vs vild tango... Ja varfor forsoker jag ens. Tangon kryper in overallt i Buenos Aires sa jag dansar vilt vidare till stadsdelen la Boca dar det dansas tango pa gatorna.
La Boca
Vilken stad och vilket lag
Jag kanske flyttar dit nan dag
Club atletico Boca juniors ar Buenos Aires mest arofyllda lag vilket ar ironiskt da de representerar stadens mest laglosa stadsdel La Boca. Jag aterkommer till Boca juniors och deras fotbollskickande skills senare i inlagget men borjar vid sjalva omradet som jag nu alltsa besokt da jag inte langre sitter pa Tortoni och fanigt njuter av kaffe.
La Boca ar stort och fyllt med farger och grafitti. Det kandaste omradet ar gatorna kring Caminito dar man finner mer Moulinrougekanslor an i hela Paris. Caminito ar extremt turistanpassat men den egna charmen lyser igenom med snirkeliga bokstaver i cafeers och restaurangers skyltning som ligger tatt snirklade runt varandra. Konsten vaxlar mellan de skruvade husen och gatukonstnarernas stora utbud av an mer skruvade tolkningar av de skruvade husens, Buenos Aries och Tangons varld.
Utanfor Camini i La Boca skall det vara ratt dodgy for turister sa vete fan hur jag hamnade i La Bocas ogastvanliga hamnkvarter idag. Har for mig att jag letade efter en farja till Uruguay...
CAJB - Club Atletico Boca Juniors
Sydamerikansk fotboll ska enligt rykten generellt prestera battre an mitt gamla favoritlag Ytterby IS... Vilket ar svart for mig att tro... I och for sig fick de spo av GAIS ar 2001 sa de har en del att jobba med. Det visade sig att i alla fall Boca juniors skulle spoa Ytterby IS 7 day a week om det behovde... Alltsa Boca juniors skulle spoa Sveriges nationallag 8 days a week aven om Sverige fick ha alla avhoppare inne. Boca juniors enda problem skulle vara att Sverige spelar i exakt samma farger sa det kanske skulle bli nagra sjalvmal har och var.
(Boca juniors kunde inte enas om vilka farger de skulle ha pa sina trojor sa de bestamde att det nationaliteten pa det forsta skeppet som kom in till Buenos Aires hamn nasta morgon skulle avgora lagets farger. Skeppet som kom var svenskt.)
La Bombonera
Det var bra trangt pa Boca juniors hemmaarena "La Bombonera" da de varit ekonomiska nog att endast kopa loss mark for spelplanen och inte for nagra laktare. De darrande laktarna star upp som pelare och hanger nastan over spelplanen. Denna tighta formation gav volym till Bocahuliganernas jubel och nidvisor nar matchen drog igang.
Det var Boca juniors som motte Velez sarsfield har den 28 augusti och Boca vann stilrent med 2 - 0 vilket var tur for annars skulle det nog blivit upplopp i den vilda stadsdelen. Upploppet var trots allt inte langt borta aven vid vinsten da det blev lika trangt som pa inne pa askadarlaktarna nar 70000 manniskor skulle pressa sig ut pa de smala morka gatorna.
Dormroom 108, Milford avenue hostel
Buenos Aires ar an sa lange min favoritstad i Sydamerika, Varfor favorisera? Varfor inte? Som i de flesta fall handlar detta till storst del om vilka utmarkta manniskor jag mott. Ja "utmarkta" ar kanske fel val av ord. "Hel javla galna i huvudet" ar ratt val av ord.
Mina vanner jag motte var inte galna forst men tillsammans sa putte vi ut varandra ut for fornuftets rand. Men nagon gang ska man ju forlora forstandet och Buenos Aires kanns som en bra stad att forlora det till for den har staden behover allt fornuft den kan fa tag i.
I deras sallskap festade jag i galenskapens tecken tills jag nadde punkten dar min kropp sa upp sig och jag blev sangliggande i 40 timmar i min sovsalssang. Men det vara det vara vart for jag har haft sinnesbefriat roligt.
Att vi i varat rum overhuvudtaget blev vanner var for att vi borjade diskutera hurvida vi kunde hyra ut rummets kladskap till andra backpackers utan att hostelets verkliga personal markte nagot. Vi insag snabbt att en hemsida och en repstege ner for vart rums balkong var absolut essentiellt.
Efter att vi sedan diskuterat graden av humor i Nintendo entertainment systems tidningsreklamer fran 1990 sa var vanskap ett faktum... Special features: Over 100 ghosts!!! Dialogue!!!
Gruppen bestod av
- Summerslut
- Chef
- The Dean
- Senor Gelado
Vi fem festade pa hostelet forsta kvall, en storre nattklubb den nasta och dagen darpa nadde galenskapen sin klimax nar vi tillsammans lite festvridna i huvudet begav oss fran Cafe Tortoni och gjorde Palermo.
Palermo
Palermo ar en stad pa Sicilien men det skiter vi i nu for det ar ocksa Buenos Aires storsta stadsdel och innehar sin beskarda del av stadens charm med lugna stadade kvarter uppblandat med stora mangder grafitti. Det var i Palermo jag fann stadens basta restauranger och klubbliv.
Jag och mina vanner lunkade fram stela i ryggen fran all yesterdays parties och jag och The Dean utmanade varandra i hur vriden konversation vi kunde fa fram. Vet inte riktigt hur vi kom fram till det fran en av dessa konversationer men till slut stod vi alla fem dar med varsin nyinkopt handdocka fran Palermo marknad.
Kevin - Hajen
Henry - Ankan
Ron - Humletigern
Motherfucker - Hunden
Cuntlips - Kon
Well i think im losing my mind, this time, This time im losing my mind
Poangen var val mest att vi skulle ha med oss dockorna pa krogen och vara allmant brittiskt partypahittiga men redan fran borjan blev de en del av oss... Och senare fick de liksom eget liv. Sakta men sakert slappte vi verkligheten och hur man beter sig bland folk bakom oss.
Vi och vara dockor med sina farska personligheter satte oss pa ett cafe. Servitrisen tyckte hela situationen var sa genant att hon skrattade lange och val och hogt innan hon kunde ta nagon bestallning. Hade cafeinnehavarna sett annorlunda pa saken nar vara djur hade kafferep och trakasserade fotgangare pa trottoaren utanfor fonstret sa hade de ringt psykaukuten.
Vissa lasare kanske skulle kalla var galenskap mer en ursakt for var barnslighet och fanighet men barnslighet och fanighet star jag rakryggad och stolt for. Jag kommer fran en anrik barsnlig familj dar min farbror trollar, min far graver med gravmaskin i sandlador och min bror och hans fru bygger med lego.
Men det har var inte bara vanlig barnslighet for hunden Motherfucker fick liksom ett helt eget liv pa tunnelbanan tillbaks till hostelet. Folk sa till oss att de skulle ringa polisen om vi inte fick den dar galna hunden under kontroll.
Nar vi narmade oss hostelet sa tappade jag och the Dean bort de andra for vi skrattade pa tok for mycket. The Dean presenterade politiskt inkorrekta porrproduktionsforslag: Paralytic pupper porn, Reverse birth porn, woundsex etc. The Dean alskar samtalsamnen i den stilen och tog upp dom sa ofta han fick chansen. En person som tog upp samma typ av samtalsamnen minst lika ofta var kossan Cuntlips som for ovrigt hade oturen att bli bortsupen under kvallen som kom.
Efter att djur och manniskor i rum 108 tagit en tupplur sa gick alla ut for att dricka oss redlosa igen. Senor Gelado och hans tiger drog ut pa annat men sa att han skulle leta ratt pa oss i Palermo vid senare klockslag.
Vi startade drickandet pa hostelet dar vara djur snabbt blev mer populara an oss sjalva bland hostelets andra gaster. Darfor beslot sig jag, Chef, The Dean och Summerslut oss for att morda djuren! Sa snart stod vi dar, fyra manniskor med vilda blickar i en cirkel i hostelets kok med varsin stor vass kokskniv i hogerhanden som vi skulle hugga huvudet av vara handdockor med. "LETS DO IT" skrek Chef och med ett gemensamt Swasch sa hade vi huggt av oss vara vansterhander!
... Alltsa riktigt sa har langt gick det inte. Men nara pa!
Med vara djur hangandes ut genom taxins fonsterrutor for vi till Palermo for att soka skydd fran Lady Gaga och David Guetta i centrum. Vara medtrafikanter blev mycket roade av The Dean strackte ut huvudet han med. Plotsligt borjar The Dean hangla upp motherfucker. Foraldrar i framsatena var inte langre roade. Barnen i baksatena var an mer roade.
La Cabrera
Framme i Palermo tankte vi ata pa varldens basta steakhouse La Cabrera men Chef och The Dean blev oense om vilken vag de skulle valja for att na dit. The Dean verkade mest opalitlig da han konstant havdade 5 blocks to the left and two blocks to the right oavsett pa vilken gata vi an stod pa men han var ocksa mest barnsligt envis sa vi foljde honom... Helt javla fel. Varje javla gang. En timme lotsade han runt oss i regnet innan vi av en slump sag restaurangen at motsatta hall dar The Dean pekade.
La Cabrera skulle verkligen sta upp for sitt rykte som varldens basta steakhouse da de serverade den godaste steken jag nagonsin satt tanderna i. Men och andra sidan har jag aldrig riktigt gillat stek sa det kanske inte sager sa mycket. Servitorerna var glada gossar och ville bestamt ta hand om handdockorna ett tag...
Plotsligt forstod vi att det var en komplott for att morda djuren for genom koksdorren in i koket sag vi de fyra servitorerna sta i en cirkel med varsin stor vass kokskniv i hogerhanden som de skulle hugga huvudet av vara handdockor med. "VAMOS!" skrek en av servitorerna och med ett gemensamt Swasch sa hade de huggt av sig sina egna vansterhander!
Sen serverades stek fran vara egna djur till oss!
... Alltsa riktigt sa har langt gick det inte. Men nara pa!
Reaggeklubb
Nar vi svullat i oss steken dok Senor Gelado upp och da kande vi att det var dags att krydda pa vart blodomlopp igen och denna gangen till varierade toner. Till festande glada manniskors gladje lat vi vara djur sniffa ratt pa en reggeaklubb som vi forst trodde var helt folktom. Vi fragade bartendern nar folket skulle komma och hon berattade att de redan kommit men att samtliga satt pa ovanvaningen... Vi hade inte ens noterat den lilla trappan i hornet. Vad gor alla dar da undrade jag och det visade sig att den ovre avdelningens popularitet berodde pa dar uppe fick man roka... Rokavdelningar pa reggeaklubbar har en tendens att fyllas upp.
Sa vi klattrade upp pa ovanvaningen och borjade halla i oss ol efter ol.
Marijuana ar ju sjalvklart inte nagot jag eller mina vanner skulle ge oss pa aven om ganjamolnet lag som en atombombsexplosion over lokalen. Men vara djur... Spliff efter spliff puffade de i sig och de betedde sig bara obehagligare och obehagligare... Den oskrivna droglagen "Pass it on" ignorerade de totalt mellan varandra och vagrade saledes dela med sig av stashet som de fick av bartendern i rastaflator. Detta skapade en mycket hetsk stamning mellan djuren och till sist borjade de slass uppe pa bordet! Vi manniskor i sallskapet skamdes nagot otroligt over vara nya djurs beteende, men manniskorna runt om kring verkade ratt roade av nagon anledning...
Ju mer ol jag drack desto mer kunde jag acceptera djurens drogade beteende och plotsligt satt jag dar sjalv och skamtade med den hoga hunden Motherfucker. Timmarna rullade pa i ordentligt tempo och tempot tog tvarstop nar vi klockan sju pa morgonkvisten kantrade in i en rostig buss som vi hoppades skulle ta oss tillbaks till stadens centrum och vart hostel. Rons humletiger var lite orolig over att vi kommit pa fel buss sa jag sjong for den:
Dont you worry you pretty stripped head,
We gonna get you back to Milford and your cozy tiger bed
I en drom kom vi in genom hostelets dorrar och in till var sovsal dar jag krashade djupt ner i min egen sang. Innan jag somnade sa insag jag att jag genom att vara ute till klockan 5 tva dagar tidigare, 6 en dag tidigare och 7 denna morgonen formodligen pressat min lilla kropp lite val hart da den var ganska ordentligt forkyld redan fran scratch.
Crash! Boom! Bang!
Mitt immunforsvar var bra irriterat over hur illa kroppen skottes av regeringen i hjarnan sa nar jag nasta dag kande for en laskig gammal korv fran korvforsaljaren Tony fran Oliver & Ganget gick hela immunforsvaret ut i storstrejk. Jag blev mitt eget politiska Buenos Aires dar massdemonstrationer mot den korkade konservativa regeringen marscherade fram pa huvudgatan... Crash! Boom! Bang! sa det och sen lag jag skakandes i min sang utan att kunna rora mig annat an krypandes till toaletten. Jag svettades ut Stilla havet dar i min stackars sovsal under 40 timmars feberdrommar.
Hall hart i febertermometern vilka feberdrommar som kom. De holl pa i evigheter och ar och jag motte nog varenda manniska som nagonsin paverkat mitt liv. Det hade varit jattetrevligt om inte varenda javel skulle halla pa och tjata och gnata och alta gamla problem i timme efter timme. Forlat mig alla vanner jag inte respekterade och tog for givet, forlat mig alla tjejer jag behandlat som skit och sedan dragit ifran, forlat brorsan att jag bet dig i benet, forlat mig brorsan for att jag lanade Tiny toons till Nintendot utan att fraga om lov, forlat mig syrran for att jag var emot abort, forlat mig morsan for att jag drog ut alla pistiller ur dina krukvaxter, forlat mig farsan for att jag inte konfirmerade mig...
Men kan vi inte bara glomma allt det dar och ga vidare med vara liv eller atminstone ta det nagon annan gang for jag ar sjuk och behover vila! Men det spelade ingen roll hur manga ganger jag sjong "Yeah i was mean but im changing my scene and im doing the best that i can", allt eviga tjat i drommarna fortsatte anda! Till och med Motherfucker kom in i drommen och skallde pa mig tillsammans med mina gamla hundar Bessie och Cilla.
Nar jag slog upp ogonen efter 40 timmar i min sang insag jag att jag till sist hade landat tillbaks i verkligheten fran galenskapen. Krashlandat forvisso men vad annat kan man forvanta sig nar man kor X2000 ut for ett stup...Handockorna hade inget liv kvar da de till skillnad fran mig inte ateruppstatt fran Underlandet.
Buenos Aires blir arg
Nu var det dags att lamna Buenos Aires, staden som representerar vad Gotham city skulle blivit om Jokern hade fatt harja fritt. Sa jag bokade in en farja mot Uruguay. Buenos Aires doesnt like that... Not... One... Bit... Buenos Aires forvandlas till Bad aires, fran ljusbla himmel till storm och regn. Det regnet som forsade ner var det forsta regnet jag sett pa nastan ett ar och det stangde ner hamnen och min vag till Uruguay.
Sa dar satt jag i hostelets bar och surplade te fangad av Buenos Aires krafter. Inte ens ol kunde staden unna mig da han gjort mig sa sjuk att jag knaprade antiobiotika. Jag beklagade mig infor den mycket trevliga bartendern Sam som snabbt satta perspektiv pa mina problem genom att beratta en historia...
Allright-Mannen
Sam hade arbetat i sin bar och in kommer en man och satter sig. Mannen ser inte glad ut. Han ser inte sorgsen ut. Han ser tom ut. Sam ger mannen en ol och fragar:
- "How are you man?"
- "Ye, im allright" svarar mannen utan att mota Sams blick
- "Where did you just come from?"
- "Bolivia, man"
- "Okey, how was Bolivia?"
- "It was allright" och nar han sagt det ar han tyst i nagra sekunder innan han moter Sams blick och sager med tomma ogon
- "Ive lost everything!"
Mannen berattar dar med hur han glomt att han forvarat marijuana i sin ryggsack nar han reste in till Bolivia fran Brasilien. Hans vaska blev genomsokt av bolivianska gransvakter, narkotikan blev funnen och mannen och hans vaska blev satta i ett forhorsrum. Sen kom nagra gransvakter in och smorgardsbordet borjade. Vakterna plockade pa sig precia allt de fann av intresse fran mannens ryggsack och stoppade i sina egna fickor. De tittade inte en gang pa mannen som bedrovat fick se pa hur allt av varde forsvann ur hans ago. Plotsligt kommer det hogsta befalet in och beodrar vakterna att sluta, men bara for att sjalv ta hela vaskan och ga. Mannen slapptes sen med endast sina klader, sitt kreditkort och sitt pass. Ett pass med en farsk boliviansk inresestampel som representerar ett lands administration.
Nar Sam berattat historien var jag plotsligt bra nojd med precis allt i min tillvaro. Bara en san sak som att jag blivit bra van med en bra historieberattare i en bra stad.
Jag tror jag maklar fred med Buenos Aires som trots allt verkar ratt diplomatiskt installd. Med en liten sang till stadens kanslor sa kanske staden avstar fran att volta bussen jag bokat in mig som ska mig hela vagen runt Rio de la plata till Monte video.
Sangen till Buenos Aires gar sa har:
If I...
Should stay...
I would only be in your way.
So i go...
But i know...
I think about you every step of the way.
And I
Will always love you
Will always love you, my darling you
Bittersweet memories, thats all im taking with me
So goodbye, please dont cry, we both know
Im not what you need
And I
Will always love you
I Will always love you
Iguazuvattenfallen
I'm afraid of the dark
Especially when I'm in a park
And there's no one else around,
Oh I get the shivers.
I don't want to see a ghost,
It's the sight that I fear most
I'd rather have a piece of toast
And watch the evening news.
Life, oh life! Oh life! Oh life!
I'm a superstitious girl
I'm the worst in the world
Never walk under the ladders,
I keep a rabbit's tail.
I'll take you up on the dare,
Anytime, anywhere;
Name the place,
I'll be there,
Bungee jumping, I don't care!
life oh life...
I know I'm not the only one
Life indeed can be fun,
If you really want to.
Sometimes living out your dreams,
Ain't as easy as it seems
You wanna fly around the world,
In a beautiful balloon.
Sa efter att formedlat detta till min omvarld sa valjer jag att klona tva battre lattexter och skriva
My mama always told me
"Don't go chasing waterfalls"
But i always did and Lord, i still do!
Det senaste vattenfallet jag jagade upp, trots min mors varningar ar Iguazuvattenfallen som ligger pa gransen mellan Brasilien och Argentina.
Iguazuvattenfallen far tvspelsmiljoernas (Super Mario 2, Sonic the hedgehog 2, Probotector etc) vattenfall att verka realistiska. Nar president Franklin Roosevelts fruga Eleanor fick se vattenfallen ska hon ha sagt "Poor Niagara" (Niagara ar ocksa ett av varldens mest magnifika vattenfall pa gransen mellan USA och Kanada).
Men nar det kommer till just vattenfall sa ar det ju inte sa latt att enas over vilka kritierier som gor det storst. Passerande vattenmangd, yta, hojd, stilren skonhet, blothet? Victoriavattenfallen pa gransen mellan Zambia och Zimbabwe (Stora vattenfall enas tydligen med att splittra lander) har den storsta samlade vattenfallsbredden. Angelvattenfallen i Venezuela har den hogsta fallhojden. Backen i mitt barndomshems farhage ar mest nostalgisk!
Storst eller inte storst sa var Iguazuvttenfallen riktigt riktigt fuktigt!
Over gransen till Brasilianska sidan
Sa bade Brasilien och Argentina sitter inne pa varsin nationalpark pa sina sidor om floden Iguazu och vilken som ar att foredra envisas de vise om. De visaste av de visa inser att man borde besoka bada sidorna om fallen da de bjuder pa olika vyer. De brasilianska stigarna mot vattenfallen ar mycket kortare men har desto fler intensiva utsiktsplatser medan den Argentinska sidan bjuder pa manga fler djungelvagar och ett storre utbud av mindre vattenfall och sist men inte minst en riktigt haftig utsikt fran det storsta fallets ovre fallkant.
Jag och tva andra resenarer som tillsammans packat oss igenom Paraguay for det gemensamma malet Iguazufallen bor i den Argentinska staden Puerto Iguazu och tog oss darifran over gransen till Brasilien och vidare nagra kilometer osterut for att na nationalparken. Innan dagen var slut skulle jag ha fatt atta passtamplar pa tva dagar. Vid sista stamplingen var jag modig nog att visa lite attityd mot tullpersonalen och sa "So go ahead and stamp my passport, Sonny, and stop wasting my time. Because to tell you the truth, I don't give a shit." Tullpersonalen kande inte till "The Shawhank redemtion" och uppskattade inte alls mina val av ord...
Den Brasilianska sidan,
Fran sjalva parkens huvudentre gick det en buss till stigarna ut mot floden och vattenfallet och det forsta som ropades ut ur hogtalarna var "Welcome to Jurrasic... Nej... Iguaçu park". Men det var mycket Jurrasic park stamning over den langsamma bussturen genom djungeln sa jag borjade nastan hoppas pa fler dinosaurier an vattenfall... Vilket var en aningen dum forhoppning da skrackodlor ar farliga djur.
Snart gick man av bussen och foljde en stig som gick pa en bergskant hogt ovanfor floden dar utsikterna blev haftigare och haftigare for varje steg man tog... Kanner sjalv att mina ordval inte riktigt ar de mest beskrivande utan snarare mer uppblasta men vete fan vad jag ska skriva istallet... Vattenfallen var vata. Sjukt javla vata.
De storre fallen ar uppdelade i tva sektioner dar den norra delen har de mest intensiva vattenfallen med en hastskoformad kanjon som det strommar ner vatten fran samtliga kanter. Vid hastskofallet eller djavulsgapet sa nar vattnet anda ner till flodnivan medan den absoluta majoriteten av vattenfall faller ner till olika plataer dar de rinner vidare en liten svang for att falla vattenfalla ner till antingen nasta plata eller flodnivan pa botten.
Pa den brasilianska sidan finns det i princip bara en plata men den ar ocksa den mest intressanta da den nastan ar helt tackt av rinnande vatten. En vandringplatform ar monterad pa den som gar ut till utsikt in mot djavulsgapet. Dar inne vid den innersta platformen suddade molnen av vattendis ut mycket av sikten men gav nastan helrunda regnbagar och stora mangder svalkande fukt i utbyte.
Den sista posten i den brasilianska nationalparken var ett torn som strackte sig upp ovanfor det oversta flodlagret och gav ett litet smakprov pa ovansidan av djavulsgapet... Den argentinska sidan skulle komma att servera hela steken.
Vid det har laget hade vara ogon nasta poppat ut sa va valde att vila dom pa nationalparkens faglar, fjarilar och de tvattbjornsliknande myrslokarna. De tvattsbjornsliknande myrslokarna kunde ha rabies enligt parkadministratinens broschyrer. Jag kunde inte tanka mig att nagot sa gulligt kunde vara dodligt sa jag gick fram och forsokte klappa gossedjuren och hjalp vad de fraste at mig med fradgatuggande tander de sma liven.
Aven om jag jagade de tvattbjornsliknande myrslokarna runt hela parken fick jag aldrig tag i nagon jag kunde krama och pussa sa till sist fick jag ge mig och vi tog bussen mot Argentina igen.
Den Argentinska sidan
Nasta morgon var det ater vattenfall i sinnet och fran varat hostel i staden Puerto Iguazu sa tog vi bussen 18 kilometer till den Argentinska nationalparken.
Den Argentinska sidan ar generellt ansedd som den mer intressanta sidan av floden den bjuder pa mycket mer variation av olika vattenfall men var teori ar mer att den forsta flodsidan man besoker alltid kommer vara av speciellt varde da det ar den dagen da allt ar helt nytt.
Hela flodomradet bestar av ett ovre valdigt stort grunt plan av vatten med inte sarskilt starka strommar som sipprar over kanten och bildar tva storre sektioner av vattenfall. Den forsta sektioner ar alltsa djavulsgapet som ligger mellan Brasilien och Argentina och den andra sektionen ar en lang kant av kanske fyrtio vattenfall som samtliga strommar ner till lagre plattformer och sedan bildar ytterligare tjugo vattenfall. Den andra sektionen ligger helt pa den Argentinska sidan.
Djungelstigar leder en runt i den fuktiga tropiska miljon och via bat kan man ta sig till den storre on San Martin som ligger mellan de tva stora vattenfallssektionerna. On i sig bjod pa lite nya vyer men mest av allt bjod den mig pa ett feltramp rakt ner i ett trask sa med mina oppna skavsar har jag sakert dragit pa mig nagot varre an rabies. Ska fanga den dar tvattbjornsliknande myrsloken och hangla upp den sa att jag har nagon att invanta doden med... Fast har den rabies sa invantar den ju doden lika fullt och behover ingen ny smitta att kola med... Sa jag behover inte hangla upp den... Dessutom kanske jag inte alls ar sjuk? Jag menar ser jag sjuk ut pa bilden nedanfor?
Dar regnbagen slutar finns det en urna guld enligt legender sa jag letade med den storsta guldfeber alla vattenfallens regnbagar slutade men fann inte ett skit. Formodligen lade europeiska nazister i sydamerikansk exil beslag pa guldet och satte in det pa judiska schweiziska bankkonton. Om det legat guld vid alla regnbagars slut vid iguazufallen sa pratar vi om ett packat konto dar borta i Alperna.
Efter alla djungelstigar sa var det ater konstruerade platformar som gallde da allt vatten blev for pafallande att forsoka ta sig runt. Fran dessa platformar var det utblick over de argentinska langa gardinen av vatten och on San Martin som for ovrigt hade en stor population faglar som hela tiden svavade runt on. Jag vet inte riktigt varfor de exotiska faglarna gillar San Martin men jag antar att de vill vara sig sjalva for en stund.
Den sista delen av varan Iguazavattenfallenresa blev utsikt over djavulsgapet fran ovan och det var tveklost en av de maktigare och mer hogljudda platserna. Platformerna ut over floden gick en kilometer innan den nadde fram till gapet som forst mest liknande ett magiskt hal i floden.
Eftersom floden inte har nagot djup eller nagon strom sa har de enkelt kunnat konstruera en platform som inte sparar in pa nagot av djavulsgapet som strommar sonder under en i molnet av vattendis.
Narmare the worlds end i enlighet med pirater fran Karibiens teorier lar jag aldrig komma, for med lite fantasi kunde detta lika garna kunnat vara ett hav som strommar ner i evigheten... Ja ratt mycket fantasi faktiskt. I stort behov av madrasserad cell-fantasi.
Men att jag hor hemma i en madrasserad cell har jag vetat lange men skogsgalen som jag ar sa vill jag ologiskt nog inte skulle na limbo och Johnny Depp. Mina vanner sa att det var en farlig ide men jag menade pa att det ar lugnt att kasta sig ut for vad ar det jag ska kasta mig ut i?
"Jo, vatten, vatten bara vanligt vatten"
Ciudad del este & Itaipudammen
Att ta sig till Ciudad del este tog sin lilla tid med alla poliser som stannade och ville kontrollera bussen. Ett bra antal ganger stoppades vi och garna med korta mellanrum. Som askadare ansag jag att snutarna kanske skulle investera i radiokommunikation i stallet for sa fancy uniformer for en radio hade kanske gjort de inte inte tolv personer gjorde samma arbete ett arbete om och om igen.
Eller sa kanske de hade radiokontakt och kontaktade poliserna vi passerade for tio minuter sedan med den har dialogen:
- Eh en turistbuss med regnr *** *** kommer har, ska vi genomsoka den eller har ni gjort det? Kom
- Du det lustiga ar att vi kontaktade poliser tio minuter harifran och fragade precis samma sak! Kom
- Och vad sa de da? Kom
- De sa "Du det lustiga ar att vi kontaktade poliser tio minuter harifran och fragade precis samma sak" Kom
- Och vad hade de sagt da? Kom
- Jo det lustiga ar att de hade sagt "Du det lustiga ar att vi kontaktade poliser tio minuter harifran och fragade precis samma sak" Kom
(Etc etc etc i tio minuter)
- Och vad sa de da? Kom
- Jo de sista poliserna fem minuter utanfor Asuncions centrum sa "Genomsok for helvete, femtio ganger om" Klart slut
Ciudad del Este
Till Ciuad del Este reste jag med Bussbolaget Stel turismo ett bussbolag jag inte ens skulle akt till paradiset med, vilket ar en marklig liknelse da Ciudad del este ar en bra bit ifran paradiset. Snarare girighetens och kapitalismens svaveldoftande helvete... Nej sa illa var inte men nog handlades det och koptes en hel massor brote i den lilla staden som ar kand som The Supermarket of Southamerica da den har en taxfree status dar den ligger precis vid Paranafloden, en flod som ligger som grans mellan Paraguay och Brasilien.
Kina ska alltid vara varst
Fran Ciudad del este sa kan man promenera over till Brasilien och staden Foz do Iguacu via bron The Friendship bridge (vilket jag och mina vanner gjorde) da Brasilien och Paraguay ar sadana gorgoa vanner! De ar faktiskt sadana gorgoa vanner att de tillsammans har hand om varldens storsta vattenkraftverk Itaipu... Eller det var det storsta vattenkraftverket i varlden tills kineserna sa klart skulle montera upp ett det storre vid namn Three gorge dam da de alltid ska vara varst... Ta bara folkmord som ar ett annat exempel. Sovjet, Nazityskland och USA folkmordade med alla sina muskler men sa kommer sa klart Kinas historia med Mao Zedong i spetsen och folkmordar mer an dubbelt sa manga som alla andra! Kina ska alltid vara varst!
Pa grund av att Kina alltid ska vara varst och bygger storre vattenkraftverk an Sydamerika sa ar Kina inte alls nagon god van med varken Paraguay eller Brasilien vilket man latt kan forsta eftersom det inte finns nagon Friendship bridge varken mellan Kina och Brasilien eller Kina och Paraguay.
Itapuidammen
Storst eller inte sa begav jag mig till vattenkraftverket for en inspektion och det var allt bra maffigt. En gratis rundtur med buss tog oss till den torrlagda dalen och betongschaktet som holl dammen dar uppe pa plats. En spansk guide guidade ut manga siffror om kraftverkets kapacitet. Jag forstar inte spanska och elektrisk kapacitet sa bra sa jag satt mest och kollade pa utsikten over omradet fran mitt bussfonster.
Den mest intressant delen av turen var nog nar vi korde fram pa toppen av dammschaktet och sag en stor sjo pa ena sidan av bussen och ett konstgjort stup ner till dalen pa den andra. Skulle dammen tokspricka i fogarna sa hade jag och min buss tsunamisurfat anda till Buenos Aires... Det hade ju varit tokigt tufft sa jag satt och hoppades pa ett katastrofscenario... Jag satt till och med och funderade pa att kanske bryta mig i anlaggningen nasta natt med lite konstgodsel och saltpetersyra for att spranga skiten i bitar for att med en surfbrada rida vagen soderut genom Sydamerika... Sen mindes jag mina surfningskvaliteer fran Lima i Peru och Klitmoller i Danmark och da valde jag att tanka bort alla mina galna planer.
Ciudad del Este - Foz do Iguacu - Puerto Iguazu
Efter dammturen sa tog jag och mina kompisar oss tillbaks till Ciudad del Este och hotel Austria dar vi spenderat natten. Vi vinkade adjo till den barska och jattefula osterrikiska hotelforestandarinnan och plockade upp vara ryggsackar for att ta oss over till Brasilien och Argentina da landernas tre granser mots i omradet kring Iguazuvattenfallen.
Att ta sig hela vagen till Argentina trodde jag aldrig skulle kunna vara ett problem da det bara handlade om nagra kilometers resa i omradet men vid the friendshipbridge var kaoset av trafik och manniskor sa fullstandigt att det tog manga lattgenomskadade diskussioner med taxichaufforer, mopedtaxichauffor, minibusschaufforer och busschaufforer innan en ekonomisk plan for att ta sig till Argentina kunde ta form. Vi trottnade till slut pa alla olika bud och gick over bron till Brasilien och fick tag i en okej buss darifran och via den kom vi over den sodra gransen till Puerto Iguazu.
Brasiliansk passkontroll
Jag blev helt paff vid passkontrollen i Brasilien da jag ar van vid ondskefulla manliga djavular som vid exempelvis USAs kontroll som fragar vad man har för hårfärg och vad man har för skor, var morsans fasters brorsa bor.
Brasilien presenterade sockersota kvinnliga anglar som log sott at en nar man lamnade over passet till dom. Jag blev nastan orolig att anglarna stamplade in mig det heliga himmelriket och inte i Brasilien.
I nasta inlagg om Iguazuvattenfallen sa kommer jag fraga mig om en liten bit av det heliga himmmelriket trots allt inte existerar i Brasilien via de dar overnaturliga vattenfallen.
Ciudad del Este sen kvall
Ciudad del Este tidig morgon
Itapuidammen
Vy over Itapuidammen fran vagen pa dammschaktet
Litet hushall precis utanfor Itapuidammomradet
Centrala Ciudad del Este (Dar alla inte uppskattar att bli platade)
Vy fran Friendship bridge, < Brasilien - Paraguay >
Asuncion
Koloniala Asuncion hade lika fa sevardheter att bjuda pa som Santa Cruz men arligt talat gladde det mig att jag slapp slapa mig upp till annu en Jesusstaty.
Stadens stolthet, Panteon de los heroes ar en minnesbyggnad pa stadens centrala plaza, plaza de los heroes. Dar inne kunde man kika pa stora och sma gravkistor insvepta i Paraguays flagga. Nagra kistor var sa sma att bara ett huvud skulle kunna fa plats inuti dom. Kanske var det bara ett huvud som aterstod av en paraguyansk hjalte efter hans arofyllda dod pa slagfaltet. Sa asuncion sparade in lite cedertra pa kisttillverkning... Det ar kanske via sadana Joakim von Ankamanovrar Paraguay lyckats bli sa mycket mer valbargade an fattiga Bolivia.
Jag gillade Asuncions lugnhet och Paraguays svala vintertemperatur men trots detta sa tog jag och nagra fran mitt hostel en kvall och forvildade staden samt hojde landets temperatur i kareoketoner och pilsnerfloder. Den skonaste liraren pa kareokejointet var tveklost den standigt sittande feta paraguyanen som var ute pa krogen helt sjalv och sjonsjong ballad efter ballad utan att soka social kontakt fran varken nya amigos eller señoritas.
Den tjej jag skulle ha i sang, foll genast in i hans refrang
Att ta sig osterut till Ciudad del Este nasta morgon med en svidande dalig amnesomsattning via Stel Turismo, bussbolaget som gud glomde var ett trakigt aventyr. Damn vad jag saknade de bolivanska bakfyllenedsattande cocabladen dar... For vid Paraguays grans fick jag hora.
Halt! Har far inte coca passera
Har kommer inte coca forbi
Coca ar olagligt i resterande del av Amerika
Sa lamna cocan i Bolivia om ditt liv ar kart!
Over taggtraden sag jag min cocapase
Ville ha med den pa min resa
Jag har varit utan coca i fyra dagar snart
For med en K9 ar det svart att diskutera (fraga bara Jay Z)
Jag reste langsamt in i Paraguay
In i Paraguay den morgonen
Skulle jag fa tugga coca igen
Hjarnan varkte, hjartat varkte, skulle jag bli hel igen!
En dag sa fanns, sa fanns den bara dar
En lag som forbjod coca over hela varan varld
Endast i Peru och Bolivia ar coca lagligt for var man
Sa bilder pa internet ar det enda jag ser av cocan
Jag borde fa tugga coca har!
Jag borde fa tugga coca har!
Jag borde fa tugga coca, coca har!
Alla vackra cocabuskar ar vata
Av blodet fran USAs heliga korstag
Och jag ska aldrig forlata
Korruptionen och distrubitionen av kokainet!
Jag tanker javligt mycket, mycket pa att fly
Tillbaks till Bolivia, Anderna och Peru
Tjacka en pase coca, vara coca nara
Jag ska tugga en hel grabbanave!
Jag borde fa tugga coca har!
Jag borde fa tugga coca har!
Jag borde fa tugga coca, coca har!
Ah jag vet, jag vet precis hur
halsosamt det ar med coca i Peru
Ah jag vet, jag vet precis hur
Halsosamt det ar med coca i Peru
Jag borde fa tugga coca har!
Santa Cruz de la Sierra
Fortfarande en smula glad under inflytande av alla fargglada drakter och preparat pa karnevalen i Quillacollo sa hoppade jag pa en buss mot Cochabamba centrum nar dagen och karnevalen var slut. I centrum fiskade jag upp min ryggsack fran mitt hostel och tog mig sedan till Cochabambas centrala bussterminal for att finna min buss.
Dar var det totalt tiltat och fullt kaos. Terminalen var fylld av resenarer, deras bagage, administrativa som skulle lotsa ratt resenarer och deras bagagae, enskilda forsaljare, ficktjuvar, bussbolagens forsaljare som desperat forsokte salja de sista biljetterna genom att vrala ut exempelvis "La Paz, La Paz, La Paz" eller "Santa Cruz, Santa Cruz, Santa cruz" over det redan oronbedovande mullret av prat.
Jag var ju lite dragen sa hade absolut inget emot lite kaos i vardagen eller att varenda buss som skulle lamna terminalen var en timme sen vilket gjorde att nasta buss som skulle fara fran samma gate en timme senare blev en och en halv timme sen.
Man skulle kunna tanka sig att de tjugo personerna som trangdes i vid varje gate skulle underlatta och effektivisera hela packnings och pastigningsforloppet men resultat av sa manga kockar blev en valdigt osynkroniserad soppa.
Sa nar jag suttit i nagon timme sa upptackte jag att mitt bagage norpats av nagon som forhoppningsvis var fran bussbolaget. Sen insag jag att min buss trots allt stod dar utanfor knappt synlig i morkret fran den inklamdhet bland tva andra... Och da hade jag enda fragat bussbolagets representanter om bussen var redo kanske fem ganger. Sa det var bara att springa pa bussen, satta sig bredvid den fetaste mannen och forsoka sova bort funderingar pa om min ryggsack var pa vag mot fackforeningars avsparrningar i Potosi eller om den lag under mig i bussen. Under natten stannade bussen pa grund av motorfel 6 ganger och polisavsparrningar 2 ganger.
Santa Cruz de la Sierra
Ungefar nar vi kom fram till Santa Cruz sa dog det vilda sydamerikanska kaoset jag vant mig vid for Santa Cruz liknade verkligen inget av det Sydamerika jag sett tidigare. Santa Cruz ar en somnig stad som skulle kunna misstolkas for en liten hala i Texas. Bilarna ar av fin kvalite, gatorna ar rena och husen faller inte ihop.
Det finns inga egentliga sevardheter att stirra sig blind i omradet pa men stadens marknader holl mig sysselsatt da jag alltid finner stort noje i vilken uppfinningsrikedom forsaljare har nar det kommer till vad man egentligen kan salja. Att en kille dragit ut en vag pa gatan som han lat folk vaga sig pa mot betalningen ar i mina ogon mycket uppfinningsrikt.
Pa busshallplatsen motte jag en nederlandare som jag stott pa bade i Puno och La Paz och eftersom vi bada insett att vi inte skulle kunna ta oss till Salar de Uyuni pa grund av demonstranters avsparrningar sa kom vi fram till att vi kunde resa igenom Paraguay till Iguazuvattenfallen istallet. Nederlandaren ar av avslappnad karaktar men trots detta roker han varken lagligheter i sitt eget land eller olagligheter i andra.
Pa varat hostel joinade en engelsman aven missionen mot vattenfallen i fjarran sa vi tre tog en nattbuss fran Santa Cruz till Asuncion i en nastan lika kaotisk bussterminal som Cochabamba.
Santa Cruz de la Sierra - Asuncion
Bussen tog 24 timmar och tidsperspektivet underlattades inte direkt av tullarna. I Bolivia diskuterade tullvakterna en enskilds resenars visum i en timme innan de lat honom och hela varan buss brumma vidare. Vi fick brumma i hela 4,5 halv timme pa en valdigt odslig grusvag innan vi nadde den Paraguayanska gransposten. Dar var det en ordentligt tullinspektion av allt bagage och tog allt som allt tva timmar. Efter att alla stallt sig utanfor bussen framfor sitt bagage fick en K9 nosa igenom allt ihop. Hundforaren kande verkligen pa sig att det var kokain i farten da han lat den stackars hunden sniffa genom bagaget i tjugo minuter. Nagot kokain fanns inte att finna. Att hunden inte kunde lukta sig till nagot kokain besparade inte nagon passagerare en ordentlig genomgang av sitt bagage for hand av muttra tulltjansteman efter att hunden gjort sitt.
En tulltjansteman som inte var sarskilt mutter var den som lat sig bli mutad av en australiensisk tjej for att fa till stand ett visum som australiensiska medborgare behover.
Paraguay
Vagen vidare soderut mot Paraguay fortsatte i 6 timmar till och klimatet skiftade inte en enda gang. Det var buskar, snar, trad och palmer pa fem meters hojd bredvid bussen hela vagen till Asuncion. En gang i halvtimmen kunde man fara forbi en ranch eller en liten by men annars verkade hela landet ratt somigt och ode.
Ska aterkomma till somnigheten i Asuncion men ar lite for somnig nu efter en bussresa fran Asuncion sa aterkommer med det.
Cochabamba & Quillacollofestivalen
Vagen fran La Paz gick over steniga berg (vad annars) till lagre hojdmeter over havet och staden Cochabamba som ar den forsta staden i Sydamerika som jag besokt som inte har nagon egentlig turistindustri for utlandska medborgare. Staden ligger precis efter att den vilda bergiga delen av landskapet lugnat ner sig och lagt sig platt.
El Cristo de la Concordia
Ett berg stod dock pall for fallenheten och reser sig upp i narheten av stadens centrum. Kanske for att hedra denna bedrift sa har stadsinvanarna rest en stay av Jesus pa bergets topp.
Upp for en trappa gick jag upp till Jesus for en herre Jesus massor trappsteg och det blev den mest slitsamma delen av min Sydamerikaresa hittills. Jag fick stanna och St:Bernhardshundflasa sakert tio ganger pa den dar oandliga trappan och forsoka latsas som jag endast stannade och beundrade utsikten nar hurtiga sma bolivanska damer passerade uppat i rask takt.
Herre djavlar vad slitsamt det skulle vara att finna Jesus men till slut sa kom jag upp till honom dar han stod med oppna armar och valkomnade mig.
Jag var ju helt slut sa jag ville kopa lite vatten av forsaljare dar uppe pa toppen och min giriga vana trogen sa forsokte jag naturligtvis pruta.
- I want to pay dos bolivianos
- Tres, cincuenta señor
- Dos bolivianos is a more reasonable price
- No señor
- "Jesus he knows me and he knows im right!" sjong jag ut till forsaljaren och pekade pa Jesus bakom mig
Dar uppe pa bergets topp i Jesus skugga med utsikt over solnedgangen over staden och en stor brand i bergen sa satt jag och tankte i en timme om livet och kande att jag fann mig sjalv lite fast helt utan nagra religiosa inslag.
The Rough guide to Southamerica
Nar jag en dag tidigare kommit in med bussen till Cochabambas bussterminal, som ar den mest folktata bussterminal jag nagonsin besokt sa kollade jag som hastigaste i min bok "The Rough guide to Southamerica" som min kusin Veganbanan gett mig om information om Cochabamba.
The Only time accommodation is difficult to find is in mid-August during the Fiesta de la virgen de urkupiña in nearby Quillacollo; its best to to book in advance during this period.
... Mid-August... Mitten av augusti... MITTEN AV AUGUSTI! Det ar ju nu ju! Vilken javla otur man har va! 365 dagar om aret och sa kommer jag hit de dagar da hela stadens hotelrum ar uppbokade. Jag fick leta igenom manga hotel och fann till slut ett lite skabbigt men mycket mysigt hotelrum som trots allt inte var uppbokat.
Jag la mig i min sang och sneglade igenom "The Rough guide to Southamerica" som min kusin Veganbanan gett mig om information om Cochabamba.
The Only time accommodation is difficult to find is in mid-August during the Fiesta de la virgen de urkupiña in nearby Quillacollo; its best to to book in advance during this period.
... Mid-August... Mitten av augusti... fiesta... Festival... FESTIVAL!!! Vilken javla tur man har va! 365 dagar om aret och sa kommer jag hit de dagar det ar festival! Sydamerikanska festivaler ska ju vara nagot sarskilt!.. Det var det.
Fiesta de la virgen de urkupiña, Quillacollo
Sa min andra dag i Cochabamba sa tog jag en buss fran centrum i cirka trettio minuter och hoppade av i fororten Quillacollo da foresten alla andra passagerare ocksa hoppade av. Den forsta kilometern av festivalomradet var tackt av forsaljning och ett tag funderade jag pa om det var detta hav av allehanda prylar, sotsaker och matratter som de kallade festival. Men da dok the real deal upp i form av en paradgata kantad med stallningar med sittplatser pa trottoarerna. Militarpoliser hade fullt sja att halla borta forvirrade manniskor och envisa forsaljare fran paradgatan for en karneavl var pa vag. En haftig karneval som min mor skulle uttryckt det. Hova riddarvecka slang dig i vaggen... Nagra som foresten ocksa kan slanga sig i vaggen ar mannen i lustiga hattar i kortfilmen om tjuren Ferdinand for den har karnevalens hattar... De var lustiga med fett stort L.
Karnevalen var en sambakarneval och bestod av bortat 200 lag och varje lag bestod av dansare i de haftigaste drakterna i taten med en en vilt spelande orkester i slaptag. En efter en dansade lagen gatan fram till mina och publikens jubel.
Det forsta som slog mig var alla fargkombinationer som deltagarna gett sig i kast med. Ljusbla - orange, Gron - gul, rod - svart, silver - bla, guld var klart overrepresenterat och de hundra mannen i guld och lila som kom framgalopperande var en av de absoluta favoriterna. Snart var det omojligt att halla nagra fargkombinationer i huvudet da hela fargskalan sambade fram till de mest glada och medryckande toner och trumrytmer som sprudlade ur alla mojliga och omojliga instrument.
Coola man i skinnjackor och gangsterhattar och gruvarbetare i de trasigaste kladerna men med de tuffaste dancemovesen i all ara men det var kvinnor som gjorde den har showen. Jag tror jag blev foralskad i tusen lationdamer da deras drakter var mer hypnotiserande an tiotusen pendlar. Silverbrudarna med anglavingar och korta korta kjolar skulle kunna fa en asexuell att tanka om. Det var bara det att de klart vackraste drakterna bars av de aldra damerna med olburkar och fickpluntor i handerna... Sa det var bara att svalja idealen och visa karlek till mognare kvinnor! Att ge ett leende till en sambadansos och fa ett leende tillbaka ar mer vart an deras gyllengnistrande klanningar.
Plotsligt trottnade Militarpolisen pa att kontrollera tillstallningen, slappte tyglarna och marcherade darifran. Som resultat blev karnevalen bra mycket folkligare och det hela mullrade ut i ett enda virrvarr av gladjefyllda intryck som... struthattar, inkamonster, flaggor, cirkusuniformer, bankirkepsar, medaljer, banderoler, skratt, fjadrar, sandaler, tromboner storre an musikerna, pipor, matadorer, tjurar, solfjadrar, djavular, anglar, mantlar, rutmonster, plakat, drakar, skorpinoner, sarkar, spjut, skoldar, getabockar, insektsmaskar, isbjornar... Eller kanske var det lamor?
Vissa sma barn i sina isbjorns... eller kanske lamauniformer sag inte sa bra genom sina maskar och hade noll koll pa var de sambade fram och fick lotsas ratt av civila. Min ol sambades ner upprepade ganger och tunga hattar kastades i luften och landade pa mig. Men jag kande ingenting da min fargglada sjal inte var oppen for sorg over spilld ol eller smarta.
Det var da det slog mig med danande salsarytm, farger, coca, alkohol och nikotin i mitt blodomlopp. Man behover inga illegala droger for att bli hog... Nattbussen mot Santa Cruz holl jag helt pa att glomma i den dagslanga karnevalhettan bort men det var lite skit samma da den var betald med falska bolivianos.
La Paz & Yungasvagen
Men usla bolivianska u-landsdator! Den la ner precis nar jag skulle posta upp ett langt inlagg om La Paz och nu har min usla svenska i-landshjarna helt glomt bort vad jag tidigare skrev... Formodligen var det inkagudar som slog av strommen till datorn da de inte gillade inlagget alls. Men forlat sa javla mycket da era gamla inkagudar! Dont give up on me.
Round 2:
Puno - La Paz
Befinner mig alltsa i Bolivia och La Paz dit jag for med buss fran Peru och Puno. Vagen dit slingrade sig kant i kant med Titicacasjon och maktiga vyer i fjarran fran bolivianska vilda snotackta bergsmassiv i kontrast till sjons lugna spegelblankhet gjorde resan till en fin tillstallning.
Efter den Bolivanska gransen sa fick vi ta motorbat over ett av Titicacasjons sund medan var buss flottades over pa en till synes instabil traflotte. Intressant metod.
La Paz
Jag trivs bra i La Paz da staden har sin charm med ett valdigt litet centrum som ligger langst ner i en dal med stadsbebyggelse som tacker alla dalens sluttningar. Attraktioner att rekommendera ar exempelvis stadens Cocamuseum som i berattar ord och inga visor om exempelvis USAs och Coca Colas profiterade del i demonforklaringen av Coca.
Vidare finns en marknad som heter haxornas marknad dar de fullkomligt kryllar av uppstoppade lamafoster, lamafostren ska man tydligen stoppa under sangen eller nagot liknande da de ska ge tur. Personligen tror jag att jag kommer fortsatta leta fyrklover en stund till innan jag forsoker pressa in lamafoster genom amerikansk tull.
San Pedrofangelset
San Pedrofangelset i La Paz dar kungalvaren Jonas Andersson satt insparrad ar vart ett forsok att sig in pa ocksa men ta inga kort nar vakterna ser for da blir de jattearga. De blev de i alla fall pa mig nar jag tog kort.
In i fangelset kom jag och mina kompisar inte heller da de inofficiella guidade visningarna av fangelset via mutade vakter och guidande fangar inte riktigt var lika regelbundna som de var nar Lonely planet skrev in det som en av La Paz attraktioner i deras resebok om Bolivia. La Paz stadsforvaltning var formodligen inte alls glada over att fangelset blivit ett spektakulart turistmal... Speciellt inte med tanke pa att de formodligen inte fick nagon bit av kakan. Vilket ar mycket allvarligt brott i Bolivia.
Rykten om hur de guidade visningarna av fangelset skedde ar manga bland de resenarer jag pratat med i La Paz. Enligt vissa kunde man inte komma in, enligt vissa kunde man komma in endast pa sondagar, enligt vissa kunde man komma in pa tisdagar, torsdagar och sondagar och enligt vissa kravdes mailkontakt och hemlig motesplats med San Pedrointern pa permission och via honom ta sig in i fangelset. Later ju lovande. Det sista ryktet jag horde var att hela vaktpersonalen bytts ut for tre manader sen da statsforvaltningen sag det som enda losningen for att fa bukt pa korruption de inte fick smaka pa.
Boken om Jonas Andersson, El Choco ar tydligen bannlyst i Bolivia men rekommenderas verkligen.
Ficktjuveri i La Paz
Om man nu verkligen verkligen verkligen vill ga pa guidad visning pa San Pedro sa rekommenderas allvarliga brott och klumpighet. Ett alternativ for denna bana ar coca som trots allt inte endast har halsoframjande egenskaper utan aven anvands i tungt kriminella sammanhang. Formodligen de varsta brottshandlingar var varld nagonsin kommer fa skada. Det ar ficktjuveri jag pratar om har.
Jag fick namligen sondertuggade cocablad spottat i mitt ansikte pa en av La Paz folkrika marknader. I min forvirring over det grona kladdiga plotsliga regnet sa lyckades nagon stjala min mobiltelefon ur min ficka.
Det lite trista for de busfrona var att mobilen de knyckte var av uraldrig modell aven med bolivanska matt matt. Jag kanner folk som skulle betala for att bli av med den dar mobilen fran 1999.
Det lite trista for min van Glaciar-Glenn ar att det var hans mobil som jag lanat i tva ar som de knyckte. Hur ska jag kunna forklara for honom att han aldrig mer kommer fa se sin mobiltelefon utan att hans hjarta gar i tusen bitar. Formodligen ganska enkelt da Glaciar-Glenn ar av aslappnad natur.
Sydamerikanska resenarer bjuder pa manga forstahandshistorier om ficktjuveri och vapnat ran sa kanner lite att stolden var en bra spark i min somniga anda att bli lite mer uppmarksam framover.
Dum som jag ar sa har jag haft mitt svenska simkort i mobiltelefonen da den vagrar starta utan simkort och jag uppenbarligen varit for snal for att kopa ett nytt i Sydamerika.
Nu ar alla mina vanners telefonnummer borta och jag har saledes inga vanner kvar.
Well, that sucks!
Loki hostel La Paz
I La Paz har jag bott pa fabrikshostelet Loki och forsokt finna nya vanner. Fabrikshostel ar hostel som har valdigt manga sovsalar och en mycket vasterlandsk attityd till profit genom steril effektivisering. Dessa hostel har alltid en hord av australiensare och engelsman i sitt skote som festar skallarna av sig genom att endast dricka markliga shots pa ett lekfullt vis och sedan bete sig odragligt. Som svensk tonar jag ner odragligheten lite med alkohol i blodet men har fortfarande tillrackligt mycket odraglighet i mig for att tillsammans med en annan svensk punkvrala fram Strebers klassiker "Betongbarn" i Lokis bar. Ska man tolka Strebers maste man gora det odragligt annars kan gott tolka Orup, Dilba eller liknande artister.
I min sovsal sa gick mina medgaster pa hogvarv natterna langa. Forsta natten aktioner startade klockan tva da en nederlandare borjade tokvrala pa nederlanska for att forsoka vacka hela hostelet. Han holl pa i tjugo minuter innan han somnade ifran det. Da var det dags for en australiensare att ta over showen genom att tokspy ner hela sovsalens toalett och sedan pa ren jakelskap beskriva hogt och tydligt for oss andra hur spyan sag ut. Nar han till slut torkat upp spyan och somnat han med, da kande en annan australiensare och den walesiska bruden han fatt ner i sin sang att de skulle stalla till med en vild final... I form av hogljudd sex i en timme.
Yungasvagen
En gammal grusvag mellan den andiska hogplatan vid La Paz och djungeln norrover vid Coroicofloden och Yungasregionen har blivit utsedd till varldens farligaste vag. Just dar bestamde jag mig for att lalla ner med en mountainbike. Sablar och satan va livradd jag var dag cyklade fram pa den ojamna grusvagen de trickt in i ett nastintill bergsida. En halvmeter fran mitt dack sa vet det stup pa ibland 600 meter och nagra racken var det inte tal om... Ja om alla korsen som blivit uppsatta langs med vagen for att hedra vagens tusentals dodsoffer aven skulle agera vagracken vet jag inte.
For att pa rent jakelskap gora vagen annu jakligare var det vanstertrafik som gallde och det ar just till vanster som den smala vagen stupar ner i rengskogen langt dar nere.
3500 hojdmeter swishade jag och min grupp ner for pa vara mountainbikes och endast en gang behovde man anvande pedalerna da det var uppforsbacke. Far erkanna att mina tva franska gruppmedlemmar fick vanta in langsamma mig bade en och fem ganger men jag var lite for skrackslagen i kurvorna for att inte bromsa ner ordentligt.
Trots skracken sa var denna upplevelse verkligen nagot av det haftigaste jag gjort. Den hjartklappande extasen i kombination till den otroligt vackra utsikten over de stora bergmassiven och de djupa dalarna tackta av djungel just dar Amazonas startar.
Spanningen over stupens fallhojd var en ny kansla da det denna gangen var akta fara som jag sjalv kontrollerade over. Till skillnad fran exempelvis fallshoppning eller bungyjump dar sakerheten inte ar bunden till mina egna handlingar i nagon storre grad.
Jag fick en t-shirt med texten "I survived deathroad" fran guiden efter att vi kommit tillbaks till La Paz igen. Hade jag dott sa antar jag att de hade skickat en t-shirt med texten "Your son did not survive deathroad" till mor och far hemma i Sverige.
Situationen i sodra Bolivia
Sa var ska jag fara nu tro? Egentligen vill jag fara soderut genom Bolivia men undertrycka arbetare i de sodra regionerna kommer uppenbarligen inte alls bra overens med regeringen da de sparrat av hela det sodra vagnatet for all trafik. Det florerar stora doser rykten (La Paz ar ryktenas stad) om situationen bland resenarer i La Paz och for mig ar det bra oklart vad situationen bottnar i eller vilka vagar som ar oppna. Aven turistinformationerna ger ut helt olika budskap.
Vissa turister flyr Bolivia i overdriven paranoia norrout medan andra hoppar pa bussar agda av vaghalsiga bussbolag som ska forsoka trotsa eller ta sig runt vagsparrarna.
Personligen har jag verkligen inget mod (vilket kanske redovisningen om Yungasvagen fortalte) att forsoka svartfota upp mig emot fackforeningars aktioner i Sydamerika genom att forsoka ta mig igenom den hetska situationen i soder och vidare till Argentina.
Men till Argentina har jag tankt att jag ska sa jag tror det far bli igenom Paraguays norra regioner som enligt rykten inte heller ska vara speciellt gastvanliga.
Men det kanns som hela Sydamerika som turistmal vilar pa just rykten... Och de personer som har flest negativa historier att beratta om ett land har i de flesta fall inte besokt landet i fraga. Exempelvis har jag hort sa mycket skitsnack om osakerheten i Colombia i mina dagar men nar jag val pratar med de som varit dar sa menar de pa att Colombia ar det tryggaste landet de besokt i Sydamerika.
Jag ska dock inte till Colombia da jag inte har tid. Nej jag ska resa osterut mot Paraguay och mitt forsta stopp blir staden Cochabamba (Som inte ska forvaxlas med det brittiska anarkistbandet Chumbawamba for dom ska jag inte besoka).
Puno & Titicacasjon
Ibland tar min alkoholiserade tvillingbroder Shamus over mitt liv genom att lasa in mig i en skrubb och sedan festa loss brutalt i mitt stalle. Sedan far jag ta konsekvenserna av Shamus alla oandliga dumheter han dragit till med pa fyllan.
Senast Shamus var i farten sa laste han in mig en skrubb i Arhus och festade sedan loss pa stadens gator i sallskap med en baginbox till klockan sju pa morgonen sa att han somnade ifran Berlinbussen klockan atta... Sen slappte han ut mig ur min skrubb sa att jag fick sitta pa fyra stekheta tag ner till den tyska huvudstaden med en spontan platslagarhuvudvark. Javla Shamus.
Shamus hade gomt sig i min ryggsack hela vagen fran Kastrup och pa mitt hostel i Cusco hoppade han plotsligt fram som gubben i ladan och skrek glatt till mig!
- Nu du broder! Nu festar vi loss!
- Men Shamus, va i helvete gor du har?!
- Det skiter vi i nu broder, for nu ar det paaarty!!! WOHO!!!
- Men Shamus, har du suttit i min vaska hela vagen fran Kastrup?
- Vill du inte festa broder, sa blir det skrubben!
- Shamus jag ska upp klockan halv sju imorgon for att inte missa min buss, jag ska inte festa!
- Det later som det blir skrubbeli skrubb skrubb skrubb for gladjedodaren!
- Nej Shamus!
Sen laste Shamus in mig i en av hostelets skrubbar och valsade sedan ivag med en peruansk kompis till mig. De drog till reggeaklubben Mama Africa och festade till klockan halv 5.
Javla Shamus men jag kom med min buss till slut och en spontan huvudvark slog jag bort med stora mangder cocablad som jag tuggade i mig. Vagen mellan Cusco och Puno gick pa andisk hogplata och de krokkrokiga vagarna jag vant mig vid i Anderna fanns inte har. Bara rakt vag mellan ljusgrona berg och ljusbla himmel. Nar jag satt dar i mitt cocalkohol tillstand och sag vyerna till tonerna av Marie Fredrikssons Sparvoga sa blev jag sa obarmhartigt sentimental att en tar glimtade till i mitt oga. Javla fin varld alltsa.
Puno
Puno ar en bra mycket mer modern stad an Cusco och ligger precis vid Titicacasjon. Sa mycket mer an sa finner jag inte att skriva da Titicacasjon i sig ar en hundra ganger maktigare upplevelse.
Titicacasjon
Jag tog mig en heldagstur pa Titicacasjon som ligger hela 3800 meter over havsniva och ar saledes varldens hogsta navigerbara sjo och inte alls saledes Sydamerikas storsta. Det forsta stoppet pa batturen var ett besok hos Uros flytande oar. Uros ar en grupp indianattlignar som bor pa byggda vassoar i Punoviken.
Vidare fran Punoviken och de dar oarna sa gick resan mot Taquileon och under de dar tva timmarna och 45 minuterna forstad jag liksom mer av Titicacasjons storhet. Den blev bara ljusblaare och ljusblaare ju langre ut pa den man kom och alla olika ljusa nyanser fran himmelen som speglades av vattenytan gav verkligen sjon sin egen charm. En charm som lyftes upp av de bolivanska snotackta bergen vid horisonten, en horisont var man inte sag var bergen slutade eller var sjon borjade da dess farger var lika.
Taquilaon
Taquilaon ligger ute i den stora delen av Titicacasjon och bebos aven den av ursprungsbefolkning med egen fargglad tradition och kultur. Sjalva klimatet paminde om Madrids bergsomrade vilket manga platser har i Anderna gor men det omradet i kontrast till sjon var verkligen en bra kombination.
Nu drar jag till Bolivia.
Machu picchu
For att ta sig till Machu picchu fran Cusco sa ar det antingen den legendariska och vackra inkaleden som galler till fots. Eller sa kan man lata sig pa ett tag. Jag latade mig pa ett tag som gick fran Poroy (20 minuter utanfor Cusco med taxi) till Aguas Calientes. Fran Aguas Calientes kan man ga upp en maktig vag till Maccu Picchu. Eller sa kan man lata sig pa en buss. Jag latade mig pa en buss.
Tagresan till Aguas Calientes var i sig en upplevelse dar man startade pa hogplata innan ralsen borjade folja djupa dalgangar, sa djupa att man ofta bara kunde se bergstopparna via tagets takfonster. Efter ett tag la sig taget vid sidan om en brusande flod som tryckt sig ner i dalgangarna och den brusande floden ledde oss hela vagen till vart mal.
Scenariorna som foljde med hela den cirka 4 timmar langa resan var smatt otroliga med snoiga bergstoppar pa 6000 meter i fjarran, lodratta bergvaggar 500 meter precis vid sidan om ens fonster. Miljon startade torr ljusgron och stenig men forbyttes under vagen till morkgron regnskog som tackte precis allt med klangvaxter, buskar och tat tat vegetation. Att halla blicken borta fran utsikterna var omojligt och hela huvudet tomdes fran tankar da ingenting annat fanns plats an njutning av Andernas skonhet.
Machu Picchu
Satan helvetes djavlar... Satan Helvets djavlar! Jag har aldrig tidigare sett nagot mer fantastiskt som byggts av manskliga hander i mitt liv, aven om Angkor i Kambodja kommer pa en nara tva.
Att beskriva denna plats ar nastan en orimlighet men fuck it, jag forsoker! Machu Picchu ligger hogt upp pa ett valdigt (valdigt) brant berg och har stup omkring sig pa alla hall och kanter. Anda fram till stupens kanter byggde Inkaindianerna staden av sten och vi pratar om Macho machu Picchubyggare da de dar stupen inte ar att leka med om man ar radd om sin nacke. Jag fick svindel sakerligen 100 ganger nar jag gick omkring i omradet.
At ena hallet har Macho Picchu tva spetsiga toppar som vakar over omradet och pa sidorna som sagt snabb vag hundratals meter ner. Mellan de brantaste delarna ar det cirka bara 200 meter sa att beskriva Machu Picchu som ett berg kanns fel, det ar snarare en pelare rakt upp i himmelen.
Det som kryddade till hela omradet ytterligare ar de otroliga bergen runtom sjalva Machu Picchus berg, och dalarna med sina floder langt langt dar nere som skiljer bergen at. Utsikterna at samtliga hall var fantastiska och jag hoppas inkaindianen som bestamde att "Horro gubbar, har bygger vi" fick manga applader.
Mitt nya mal har i varlden ar att fa tag i alla pengar i hela varlden och sen kopa hela varlden, sen ska jag flytta till Macchu Picchu och festa loss varje dag med min familj och mina vanner som jag tvangsdeporterat dit (vilket jag da kan eftersom jag ager hela varlden).
Vet arligt talat inte hur jag behova skriva det har stallet mer. Hjartat bultar fortfarande for mycket for att jag ska tanka klart.
Cusco
Nu sitter jag pa plaza de armas, Cuscos centrala torg och chillar! Parkbanken delar jag med tva aldre peruaner som bagge tva far sina skor putsade av yngre skoputsande peuraner.
Nu kommer en folkmassa med demonstrationsrop, roda flaggor, trummor och attityd marscherandes in pa torget. Hoppas det inte ar mig de ar arga pa.. Nej det verkar som att det ar Cuscoregionens president de finner fa sympatier for. Statsinvanarna som inte deltar i demonstrationen verkar ytterst ointresserade av manifestationen, och de fa poliser som iaktar ser ocksa ratt somniga ut.
Lite trist att min spanska ar bedrovlig men jag tror ledaren for demonstrationen sager sa har i sin megafon
- Alltsa faan va Cusco ar fint! Det ligger perfekt i sin lilla dal med ljusgrona bergstoppar som omringar staden ovanfor dess hustak. Det ar skont att trots att Cusco ar ett stort turistmal anda behallt sin egen stadskultur och sin befolknings traditioner. Det finns inga vasterligt designade byggnader, inga casinon, inga fancy nattklubbar, inga fetinghotel, ingabillboards for Coca Cola eller Pepsi eller nat annat motbjudande. Nej Cusco bestar av vita eventuellt ljusgula tvavaningshus med tegeltak och klarblamalade sma balkonger, svarbestigna trappor uppfor de bebyggda bergsluttningarna och tranga grander dar man stalla sig platt mot vaggarna for att inte orfilas upp av taxibilarnas backspeglar som far forbi. Cusco bestar av kyliga natter med en otrolig stjarnhimmel och varma dagar med en klarbla himmel. Precis som idag.
Det ar i alla fall vad jag hade sagt!
Alltsa jag har lite svart att forsta mig pa den har demonstrationen. De hundra manniskorna som deltar star valdigt uppdelade i grupperingar och nu har de hissat gayflaggan pa halv stang pa en av torgets flaggstang som en gruppering star och sjunger under.
Men va fan..
Nu kommer ett till demonstrationstag fran andra hallet av torget och har sitter jag i mitten pa min parkbank! Arligt talat ser alla demonstranter ratt fredliga ut. Dessutom har det forsta demonstrationstaget inte en chans i en riotfight da nykomlingarnas grupp har dubbelt sa manga medlemmar. Det sista demonstrationstaget var hur som helst bara pa genomresa med sina ocksa fargglada flaggor och gick vidare in pa en annan gata bort ifran torget.
Naja. Aven om demonstranterna kanske ar besvikna pa Cusco sa jag desto gladare! Jag menar vem kan inte vara glad med narvara av alla korta damer med cowboyhattar, breda fargglada kjolar, barn hangandes i ett skynke som hanger pa deras ryggar och cocablad som hanger fran deras lappar. Jag menar vem kan inte vara glad med narvara av alla gatukorsade sota hundar. Lamapudeln ar en personlig favorit!
Nu dok ett tredje demonstrationstag visst upp har...
Marsvin som jag at.
Anderna
Lima - Cusco
Nu har jag lamnat Lima och dess konstanta graa torra vader via 22 timmar lang bussresa till Anderna och Cusco. Forst gick resan soderut genom storslagen oken som motte still havets vagor. Nar morkret borjade falla sa borjade bussen att kravla sig upp mot an mer storslagen natur.
Nar morkret lag som tatast vid midnatt sa var jag overtygad om att bussen korde upp i rymden. Kontanst skakig uppatfard och det enda man sag var stjarnhimmeln ovanfor en och andra bussars ljus nedanfor en. Man kan ju bli religios for mindre. Inkagudsfruktig.
Nar morgonen grydde sa hade bussen passerat rymdstadiet och verkligen tagit sig upp till inkagudarnas molniga rike. Men nar vi natt den hogsta synliga bergstoppen via oandliga serpentinvagar sa fanns alltid en an hogre bergstopp att kora upp mot... Andernas blev bara hogre och hogre och vackrare och vackrare och sa som bussen brummade pa sa antar jag att busschaufforen inte led av svindel. Att stirra ner for stup pa 100tals meter en halvmeter fran vagkanten gjorde dock min svindel pataglig. Hade bussen rasat ner for ett av alla helvetsgapen sa hade inte Ronja Rovardotter kunnat dra upp den. Vem tror hon att hon ar? - Pippi Langstrump?
Langst med stora delar av vagen bodde fattiga bonder i sonderfallande jordhus med varldens dyraste utsikt over de djupa molnfyllda dalarna och de grona branta bergen. Sno sag vi endast pa topp i fjarran da klimatet ar tamligen varmt trots den sydamerikanska vintern. Cusco ligger exempelvis pa 3600 meters hojd (hogsta platsen jag nagonsin besokt) och forsta dagen bjod t-shirtvader via det 25 grader varma vadret.
For att fixa denna hojden sa ar det Cocablad som ar det inhemska (och fullt lagliga) receptet. Nar jag pissade pa bussen hamndade jag i Trainspottinganda da andernas krokiga vagar gjorde att en slank jag dit, en slank jag dit och en slank jag ner i el baño! Jag simmade ner dar och fann tva cocablad pa botten. Genomblot pa bussen har jag suttit och tuggat sonder dessa blad. Det trista ar det kravs en hel grabbanave cocablad for att man ska kanna den minsta helande effekt men forberadda jag hade faktiskt ocksa kopt en pasa cocablad pa en marknad i Lima. Cocatet som en peruan gav mig hjalpte nog ocksa till att halla bort acute mountain sickness.
Angaende cocablad sa ar det sa att om man vill gora snabba cash via kokain sa kravs det betydligt mycket mer an bara bladen... cement, ett badkar och en stor nypa guts i tullen! Sjalv nojer jag mig gott med lagliga traditionella alternativet.
Lima 2
Jag skulle hellre vilja vara en sparv an en snigel!
Ja det skulle jag!
Om jag kunde!
Det skulle jag sakerligen!
Jag skulle hellre vara en hammare an en spik!
Ja det skulle jag!
Om jag kunde!
Det skulle jag sakerligen!
Ivag jag skulle hellre segla ivag
Som en svan, som ar har och borta
En man blir bunden till jorden
Han ger jorden
Dess mest sorgsna ljud
Dess mest sorgsna ljud
Jag skulle hellre vara en skog an en gata
Ja det skulle jag!
Om jag bara kunde!
Det skulle jag sakerligen!
Jag skulle hellre kanna jorden under mina fotter
Ja det skulle jag!
Om jag bara kunde!
Det skulle jag sakerligen!
Fri svensk oversattning av en av Paul Simons uslare lattexter och da ska det papekas att jag ar ett stort simon & Garfunkelfan. Att Simon lyckades bli stamd av den peruanska upphovsrattsinnehavaren till El Condor pasa over sitt textmassiga tilltagande gor ju inte spektaklet battre.
El condor pasa framfordes hur som helst (utan dess sketna nordamerikanska text) av en pampig orkester framfor Limas parlament igar. I samma omrade lag hela den fina gradden av parlamentsbyggnader, statsforvaltningar och katedraler.
I katedral San Franscisco de Asis och dess katakomber gick jag pa guidad tur igar och just katakomberna bjod pa mer skelett an the killing fields i Kambodja. Bortat 25000 peruaner hade valt att lata sina kvarlevor skottas ner i katedralens undre da det enligt rykten skulle farda deras sjalar snabbare till var allsmaktige fader.
"No touch"skyltarna vid benpipor och kranier kandes nagot overflodiga men om ett norskt Mayhemfan kommer pa besok sa kanske uppmaningarna kravs for han inte ska ta ett djupdyk i efterlamningarna. Vad vet jag.
Resterande del av gardagen spenderades med en infodd limanes, en brasilianska och en engelsk kvinna som rest i latinamerika i 20 manader! Hardcore! Vi fyra gick runt pa mafa i centrum dar vi bland annat ramlade in i Chinatown och jag fick aven min forsta blick pa sydamerikanska berg. Berg dar Lima kunde skryta med sina egna falevas.
Idag har jag provat Stilla havets vagor nere vid Limas playa. Jag har nog nagra surflektioner kvar innan jag saljer av alla mina tillgangar (vilka tillgangar) och koper folkabuss och borjar surfa tsunamis... Men det var att kul anda. Mindre kul var det att ta sig upp for kullerstensstrandkanten da stora vagor manglade min beniga lilla kropp brutalt upp mot de slata stenarna och sedan sog ner mig i djupet igen innan jag hunnit fa fotfaste. Av av av (Danskt aj).
Pa stranden motte jag tre trevliga peruaner som tog mig pa rundvisning i statsdelen Barranco. Dar pekade de ut Limas locos och vilka omraden man skulle undvika om man inte ville bli bestulen. De glomde namna Barranco for just dar forsokte en av gossarna att stjala min kamera. Den tryckte stamningen efterat fick oss att skiljas at. Det var lite synd da de var riktigt trevliga och lite stold far man val tala, amigos i mellan.
Peruaner ar korta! Jag forsoker notera fler saker med landet men manniskors korthet ar sa pafallande kort att jag har svart att koncentrera mig pa nagot annat alls. Jag har exempelvis rakat klippa sonder bade mitt pass och mitt visakort med en vass sax men jag ar sa fascinerad over hur korta manniskoran ar i Peru att jag inte kan med att bry mig alls over den stundande problematiska framtiden.
Dvargarnas rike.
Inkaindianernas rike reser jag till snart. Anderna, Cusco och Machu Picchu. Men forst ska jag salja cocaol som enligt rykten skall saljas runt hornet.
Salute!
Lima
Nu har jag landat i Lima och nej det ar inte den svenska dalaLima jag pratar om har aven om den bonnhalan sakert ocksa har sina exotiska inslag att bjuda pa. Det Lima jag befinner mig i ligger i Sydamerika (Its like america, but south) och mer specifikt i landet Peru dar Lima da ar huvudstad.
Flygresan hit gick tamligen smartfritt men hjalp vad USA brakar med vanliga hederliga resenarer och da aven vanliga resenarer som inte ens vill in deras javla skitland utan vidare till andra mer kultiverade kontinenter! De ma handa att forsta terroristattackerna handlade om att extrema fundamentalister i Mellanostern skarpt ogillade USAs stod till de kapitalistiska oljekonungarna i exempelvis Saudiarabien... Men nu tror jag mer pa att terroristerna fortsatter planera terrordad mot USA pagrund av att deras inresesystem ska vara sa sabla komplicerat!! Det ar en bra ond cirkel terroristerna och US border and custom protection hamnat i!
Men Lima ar trevligt hur som helst och bra stort med sju miljoner invanare i stadskarnan. Jag trodde det skulle vara en helt annan sida av planeten men Lima ar ganska vasterligt civiliserat vilket forvisso kan bero pa att jag bor i den mer vastligt civiliserade delen av staden, Miraflores. Forst hade jag tankt att bo hos nagra manniskor jag raggat upp pa internet men de ville inte alls svara i sin telefon sa det blev ett hostel istallet.
Det ar nu Perus independence day och jag hade ju latt trott att den skulle firas med tiotusen kondorer insvepta i peruanska flaggor som slapptes ut over staden... Men Lima ar mycket mer stilla an vad jag forvantat mig och den nationalistiska andan syns mest i flaggor som hanger fran bilar... Bilar som stannar vid rodljus! Jag trodde sydamerikansk trafik skulle vara brutalare an sydamerikansk kravallpolis men trafiken rullar pa lugnt och stilla... Hela staden ar ratt lugn och stilla faktiskt och alla tar det lugnt och skoter sitt.
Temperaturen ar cirka 15 grader och vadret gratt. Men gratt vader tvattar jag bort med lite peruansk ol deras sjalvstandighet till ara och det gor jag nu
Salute.