www.rocc.nu - En inkorrekt blogg

Precis allting är slut. Frihetens månader är över och för någon vecka sedan satt jag på Nils Ericson terminalens golv där jag väntade in bussen mot Oslo.

It was the bus of dreams to everyone else. To me, it was a slave ship taking me back to Beitostølen in chains. Outwardly, I was everything a well-brought up skirenter should be. Inside, I was screaming.

Well, I got one foot on the platform
The other foot on the bus
I'm goin' back to Beitostølen
To wear that ball and chain

Well, there is a house in Beitostølen
They call the Skirental
And it's been the ruin of many a poor boy
And God I know I'm one

All tomhet gjorde att jag började gråta där sittandes på en av mina väskor... Men då kom Ellis Paul gående på terminalen. När han såg mig sitta där och böla så tog han fram gitarren och framförde denna låten live till mig:



- "Så the world aint slowing down säger du Ellis, fan bäst att jag hoppar på bussen till Beitostølen så jag kan arbeta ihop mer pengar att resa runt den snabbt spinnande globen med?" Sa jag till Ellis
- "You better belive it, kiddo" svarade Ellis med ett filmstjärneleende

Jag hoppade på bussen med nytt hopp från min nya mentor Ellis och bussen började brumma fram på motorvägen som stått under ombyggnad sen första mosebok, E6an mellan Göteborg och Oslo. Tim Robbins var med på bussen och också han försökte peppa upp med mig orden

- "Hope is a good thing, maybe the best of things, and no good thing ever dies".

Även James Gandolfini var där med sitt stöd när han citerade sig själv från den sista episoden av den första säsongen av tvserien The Sopranos.

"If you're lucky you remember the little moments... That were good..."

Och tjocka James ord fick med att tänka tillbaks på bra stunder... Jag var nu senast i Dubrovnik och det var en samling av bra stunder. Några av de bästa stunderna.

Från Gardemoen så tog jag och flickvännen ett flygplan till München där jag först morrade över det usla tyska köket och sedan över att tjejen spöade upp mig i vektorrally. Som tur var lämnade vi all negativ energi i Tyskland bakom oss inom några få timmar och i gyllene Dubrovnik fann vi inga negativa energifält.
Detta innebär att det inte blev några utbrott oss i mellan i Kroatien. Inga poliser som sparkade in hotelrumsdörren efter att jag i min Jack Danielsfylla kastat ner tvn från balkongen i protest mot att hon dragit i sig en näve aspirin som hon klunkat ner med gin för att stilla sina nerver efter att jag bjudit in Dubrovniks lokala gangsterboss som tagit med sig 13 glädjeflickor från hotelets casino samt en skarpladdad och osäkrad revolver...

Inget av detta skedde utan helgen var cool, chill, soft, laidback, smooth etc i all evighet.



Fem stjärnor

Anledningen till att jag påpekar eventuella dramatiska hotelscenarion beror dels på att jag läst Mötley crües "The Dirt" för många gånger och dels på att vi checkade in på *Trumpetfanfar a la Ryan Air* in på fem stjärnigt hotel! Som boende på första klassens hotel så räknas man inte som en avdankad alkoholiserad vagabond längre oavsett hur avdankad och alkoholiserad man är... Utan man blir automatiskt snarare en lyckad exentrisk playboy. Phew! Så istället för att checka in på på avgiftning och rehab så är jag nu helt samhällsanpassad efter min vistelse på hotel Rixos.

Så fort vi kom i dessa välståndets lokaler sprang jag snabbt som en katt till hotelets restaurangveranda, tände en kubansk cigarr och rapade fram denna klassiker i den varma medelhavskvällen.



Jag var på toppen av världen men trots det verkade min flickvän skämmas lite över mig. Kan det ha berott på att jag var klädd i hoodie, vintermössa och slitna skor i denna katedral av påkostnad? Kan det ha berott på att jag som vit försökte mig på att rappa? Eller kan det berott på att jag missuppfattat vad det innebär att vara på toppen av världen?



Så här i efterhand spelade nog det där stekarhotelet mindre roll i bedömningen av vilken nivå av världen jag befann mig på när jag och tjejen såg ut på de glödande klipporna som banade väg mot medelhavets horisont. Jag hade inte bytt ut det mot Mount Everest då det tydligen skall vara brutalt kallt där uppe på världens topp.

På lyxhotelet hade jag trots min kärlek svårt att koncentrera min mig på min tjej. Jag ville hellre krama om marmorpelarna och massera sidenmöblerna... Eller ta en drink i baren... Med baren! Den var byggd av ebenholtsträ!
Då gick tjejen fram till mig och påpekade vem det var som vunnit resechecken till Dubrovnik och det femstjärniga hotelet och jag åtminstone kunna visa lite tacksamhet gentemot den personen. Henne.

Så romansen med själva hotelet fick ett abrupt slut och nästa morgon var det alltså inte tal om att stanna inne och kyssa mingvaser hela dagen lång. Attans.



Solen var med oss redan från scratch när vi vandrade två kilometer längst med branta klippor för att nå Dubrovniks gamla stad. Det är Dubrovniks gamla stad som är den kändaste sevärdheten  och inte undra på det. Innanför en ringmur med tinnar och torn låg den gamla staden inklämd med bostäder, kyrkor, butiker och restauranger. Alla kåkar var byggda i samma medeltida stil och skildes åt av små små gränder.



Die Mauer

Ringmuren hade gjort sitt jobb som försvarare mot erövrarer och pirater (exempelvis hade den hållit stånd mot en 14 månader lång arabisk belägring en gång i tiden) och står än idag helt intakt vilket gör att man kan följa den runt staden hur många varv man vill. De läsare som gissar att min flickvän inte tillät mig att springa tretton varv runt muren lekandes Link i Zeldaspelen gissar helt rätt. Kul för er att ni gissade rätt, trist för mig att jag inte fick leka Link. Sånt är livet.



Ringmuren hade dock under den sentida civilisationen mött en övermäktig armè, starkare än romare, araber och perser... Turisterna! Detta hänsynslösa erövrarfolk som nu har kontroll över allt från Sankt Peterskyrkan i Rom till Macchu Picchu i Peru.
Som tur är så är turisterna dekadanta soldater och kräver rätt väderförhållanden för krig... Och i Dubrovnik var turistsäsongen sent gången vilket gjort att många krigare seglat söderut till varmare fältslag på Kreta och Cypern. Tänk om Röda armens soldater vägrat kriga på grund av allt för låg temperatur i Stalingrads ruiner... Det var det nog föresten en del som gjorde. Men tillbaks från Stalingrad, Cypern, Kreta, Peru och Rom och BANG så landar historien åter igen vid Dubrovniks ringmur.
Den gamla staden ligger vid havet så i söder gick ringmurens precis där berggrunden kantrade ner i det feta blå. Eftersom pirathotet minskat de senaste seklerna hade de lagt en mindre uteservering på några förädiska klippor som man kunde nå via ett hål i muren.

Så där satte vi oss och kollade på solnedgången. Stämningen var nästan bögigt romantisk och det enda som skulle kunna göra ännu stämningen ännu mer bögig var om min tjej varit en karlakarl.
Förutom allt jag hade där på klippan så behövde jag endast ett ting till. Det absolut enda jag begärde... Och det fick jag! En öl!
Solnedgång, söt tjej, öl, kroatiska klippor, ingen tanke på framtid eller det förflutna. Alltså kan tiden stanna så tror jag nästan den stannade till där... Den gick i alla fall rejält mycket långsammare än den brukar. Det är trist att jag inte är duktig på matematik och fysik för den vetenskapliga formeln för tidstoppning skulle jag gärna lägga vantarna på. Öl upphöjt till tjej är lika med kvadratroten ur... Nja, nej jag tror inte det kommer fungera.



Jag får klura lite till på hur man hanterar tiden för när jag väl klarar av det så kommer jag resa tillbaks till den här förflutna bilden och sätta mig tillrätta på stolen bredvid henne igen.

Filosofiskt faktum: Solen går aldrig ner. Men den försvann från våra synfält till sist och då gick vi in i staden igen och fann en gränd med en pitoresk restaurang där vi åt bläckfisk och musslor. Sen var jag så mätt att jag ville ta en taxi hem till lyxhotelet och lägga mig på den otroligt mjuka hotelsängen och rapa. Min tjej är dock den galnaste seglaren och hon vägrade lämna stekarseglarnas Mekka som Dubrovniks gamla stad visade sig vara med en hamn så full av vita segelskepp att ett dussin pressats upp på kajen.
Så hon kunde inte koncentera sig på mig längre utan gick upp på en privat båt och började krama masterna och massera seglen! Hon tog sig en cider i ruffen... Med ruffen! - Isn't it good? Norwegian wood! sjöng tjejen till mig med sin norskklingande engelska och pekade mot träpanelen.
- Jo it's all good baby baby, men du vi får nog dra nu för där kommer hamnpolisen springandes!



Så med poliserna hack i häl sprang vi igenom hela staden likt Bonnie och Clyde efter ett bankrån. Jag tyckte att vi gott och väl kunde råna en bank nu när vi ändå hade polisen efter oss men tjejen menade på att vi inte hade tid. När vi kom utanför ringmurarna så slutade jakten tvärt. Poliserna smällde ner borgportarna istället för att försöka fånga oss. - "And stay out!" skrek de uppifrån muren.

Så nästa morgon var vi lite osäkra på vad vi skulle finna på för turistmässigt i Dubrovnik nu när vi var bokstavligen portade ifrån Dubrovniks mest kända del.



Så dagen till ära blev det istället kabinbana från centrum upp till en utsiktplats över den för oss förbjudna staden Dubrovnik och den adriatiska kustremsan.



Däruppe syntes även betydligt högre berg längre inåt land och blotta tanken på dess höjder gjorde mig väldigt höjdrädd. Så höjdrädd att jag vägrade kliva på den där förädiska kabinen igen... Att vi ens gick på en kroatisk kabinbana från början var ett otroligt orationellt beslut enligt mig.
Min tjej ansåg sig inte vara höjdrädd eller orolig över kabinbanans säkerhet men gick ändå med på att gå ner tillbaks när hon såg att min läpp började darra. Hon är snäll hon.

Det kroatiska kustklimatet var rock and roll med torra klippor och rullande stenar och detta fick vi känna in på bara skinnet när jag utdelade titeln vägvisare till mig själv och självsäkert började gå ner för berget. Tjejen ansåg att vi tog helt fel väg och att den smidiga stigen ner mot Dubrovnik fanns åt andra hållet... Kvinnor va, de ska alltid göra det så enkelt för sig! Jävlar vilka manliga svårigheter vi stötte på genom att ta min väg. Det torra branta berget bestod i princip bara av taggbuskar och de tidigare omskrivna rullande stenarna som var mer förädiska än Vidkun Quisling... Det ansåg dock inte min flickvän som ser ganska strängt på den norska historiens skurkar.

Så genom att springa baklänges på rullande stenar, göra bakåtvolter över taggbuskarna och hjula nedför klippkanter så nådde vi till sist stigen som tog oss ner till Dubrovnik igen. Den äventyrliga kvoten på semestern var fylld och jag fick sätta mig på en restaurang med en öl för att chilla ner kroppen som fortfarande darrade av alla tidigare snowboardturer utan snowboard ned för haven av småsten på berget.

Detta var ett av de sista äventyren i Dubrovnik för innan jag visste ordet av så stod vi plötsligt på flygplatsen redo att flyga hem igen... Det kändes mycket längre än tre nätter. Ofta kan tiden tyckas gå långsamt när man har tråkigt... Nu gick tiden långsamt på grund av motsatt anledning. Allt kändes så perfekt att tiden nog kände sig tvungen att kapitulera och gå lite långsammare för att hedra alla bra ting här i livet...



250 kg kärlek - Kapitulera

En revolution i mitt bröst men själv har jag stannat
Varför gör jag så här när jag vill något annat
Det måste va karaktären som står för alla besvären,
Ja allt det där som dom lär en, jag vill bara kapitulera

För alla dessa sköna ting för utan dom finns ingenting
så kasta bort förnuft och sans, jag vill bara kapitulera...
För kärleken är allt vi har och utan den finns inget kvar
så krossa alla barriärer, Jag vill bara kapitulera

När maskinerna tystnat och allting är stilla
När surret har lagt sig och det stora har blivit det lilla
Finns ingenting att försaka, finns inga vägar tillbaka
Å murarna har börjat att knacka, jag vill bara kapitulera...

För alla dessa sköna ting för utan dom finns ingenting
så kasta bort förnuft och sans, Jag vill bara kapitulera...
För kärleken är allt vi har och utan den finns inget kvar
så krossa alla barriärer, Jag vill bara kapitulera

En två tre fyr en två tre fyr alla ska marschera
jag har så svårt att hålla takten jag vill bara kapitulera

För alla dessa sköna ting för utan dom finns ingenting
så kasta bort förnuft och sans, Jag vill bara kapitulera...
För kärleken är allt vi har och utan den finns inget kvar
så krossa alla barriärer, Jag vill bara kapitulera...kapitulera...kapitulera

When you see the lights
And we hear the fights
It's gonna be a stunner
I've got something here
If you give me one more beer
I'm gonna call a runner
I don't wanna say what I have to say
Babe I'm a' kicking off now

Jag har återigen skrivit ner massor nonsens på olika platser i Europa och skall återigen försöka mig på att göra en löpande text av det. Det kan komma att bli rörigt, det kan komma att bli fel, det kan komma att bli förvrängt men och andra sidan är det väl lite så mitt liv ser ut så det är bara att tuta och köra! tut tut! brumm brumm!

Jag och Åskan reste från de sista gyllene spåren av marknadsekonomi i Västtyskland vidare öst och in i Tjeckoslovakien eller vad det nu heter, där vi intog huvudstaden Prag. Jag återkommer till Prag i detta inlägget. Sen reste vi till Schweiz huvudstad Bern, jag återkommer till Bern i detta inlägget. Sen reste vi till världens modehuvudstad Milano, jag återkommer till Milano i detta inlägget precis nu:



Milano

Jag skriver ifrån ett höghustak i Milanos utkanter då jag precis vaknade och sneglade ut genom fönstret från sängen och såg snötäckta alper i fjärran... En sannerligen bra start på dagen! Inne ifrån Milano är bergen ganska svårlokaliserade men min goda vän Testo de Cazzo som jag hälsar på valde att låta oss bo hos han mor utanför Milano då han inte ansåg att jag var redo för att bo inne i de höga klädprisernas Mecka.

Hade jag fått gå runt bland alla de där centrala marmorinredda klädbutikerna själv där 1600talstavlor och antika skulpturer kantrar korridorerna så hade jag förmodligen bränt hela mitt sparkapital på bara en enda minkkappa! 3900 euro var den lägsta prislapp jag såg medan de flesta klädesplagg inte ens hade någon prislapp...
Hade ingen stoppat mig så hade jag i min kommersiella glädje över all lyx skrikit ut "We just wanna make the world dance, forget about the pricetag" och jonglerat över mitt visakort till de grandiösa butiksbiträdena. Sen hade jag vandrat ut ur butiken med famnen full av pradapäls och förmodligen blivit så paranoid över klädernas penningvärde att jag hoppat in i en taxi, kört ut i skogen och grävt ner pälsen i fråga på ett säkert ställe. Sen hade jag ritat en klasisk skattkarta till platsen och testamenterat den till mina framtida barn, som 60 år senare reser till platsen och gräver upp den jord minkkappan ruttnat ner till.

Nej, det här med pengar och sakers rätta värde är verkligen inget jag förstår mig och detta kände alltså min gode vän Testo på sig. Så nu bor jag här hos hans ömma moder på ett hustak och jag tillåts endast resa in till Milanos shoppinggator med hans ekonomiskt förnuftiga närvaro... Här är föresten en bild på honom där han förnuftigt står på sin mors tak och iaktar en ny planet på himlavalvet:



Jag blir så förbryllad över denna ekonomiska värld, för jag flög senare med Ryanair från Milano till Oslo för 500 kr och där uppifrån fick jag se något av det absolut finaste jag någonsin betraktat. Jag hade lätt bytt bort varenda jävla minkfarm i hela världen mot den utsikten... Klockan var runt sju på morgonen och solen och flygplanet gled upp precis ovanför ett tätt hav av moln där snöiga alptoppar liksom fick representera himlahavets öar. Solens låga läge fick skuggorna från bergen att skifta i de klaraste ljusblåa färger och jag blev så fascinerad av all naturlig skönhet att det kändes som om tiden stannade till.
Så där satt jag och blickade ut över en extremt vacker och kostnadsfri miljö samtidigt som flygplanet brände upp extremt miljöfarlig och kostsamt flygplansbränsle... Nej det här med pengar och sakers rätta värde är verkligen inget jag förstår mig på.

Okej detta inlägget kommer bli bakvänt, för Milano var det sista av södra Europa jag såg. Jag befinner mig i Sverige nu, har varit i Norge en vecka och har bokat in biljetter till Irland om någon vecka men för att jag i min egen senila framtid inte ska läsa detta inlägget och kliandes i huvudet mumla för mig själv "Va fan... Berlin... Milano... Irland... Norge... Va fan sysslade jag med egentligen?" så kommer jag lägga all koncentration av just denna text på södra Europa.

I Italien så levde vi så där norditalienskt som bara turister kan få för sig att göra. Pasta, pizza och fotboll... Och uttalade självklart kontroversiella uttalanden om vilka fattiga inavlade bönder syditalienarena är och att lite ny fräsch fascism nog skulle få ordning på både dom och de italienska ekonomiska läget (Milano är huvudsäte för de gamla Mussoliniättlingarna i Italiens starka högerparti Lega Nord, ett parti som för övrigt vill dela syditalien och norditalien i två separata stater).

Testa di Cazzo är en en av min absolut bästa vänner och vi har lyckats att gå på varandra i Helsingfors, Stockholm och upprepade gånger i Beitostolen. Våran vänskap är djup... Jävlar vilken läcker mamma han har! 52 två år fyllda och med ett utseende som mest liknade en 32åring! Att krama om henne och tänka tillbaks på alla "din mamma" skämt jag dragit om henne till Testa under årens lopp var en vacker och känslomässigt korrekt upplevelse! Äntligen var hämndens timme slagen för alla gånger den jäkeln flåsat min mamma i nacken i Göteborg! Det trista i sammanhanget är bara det att han är en lång sexig exotisk italienare och jag är en liten fjunig blek skandinav. Testos mamma tog hand om mig som om jag vore ett spädbarn någon lagt på hennes trappa en kylig vinternatt! Men italiensk babymat och vaggvisor var rätt nice så its aaalll good.



Bern

Men nu ska jag inte förhasta mig i detta reseinlägg. Jag och Åskan reste ju till Bern några dagar innan Milano. I Bern jag fick chansen att träffa en kompis jag inte sett på 80000 år! Franz! Men jag tog inte den chansen. I Bern fick jag också chansen att träffa en kompis jag inte sett på 17 år! Hanz! Men jag tog inte den chansen heller. I Bern fick jag också chansen att träffa en kompis jag inte sett på 4 år! Kusi! Den chansen tog jag!
Han bjöd mig och Åskan på bergsklättring så vi mötte honom på en tågstation några kilometer utanför Bern uppklädda i gröna tighta lederhosen with the hat to match, med 300 meter rep samt en stenbock! Det visade sig att vi två (tre om man inluderar stenbocken) missuppfattat vad han menade med bergsklättring... Det han menade med bergsklättringen var detta:





Jag hade ju inte träffat Kusi på fyra år som sagt och det var han som stod nedanför mig och hanterade min säkerhetslina när jag med darrande händer tog mig upp för en stenvägg! Tänk om dessa fyra år behandlat Kusi så illa att han nu förvandlats till en manipulerande och mörksinnad mordmaskin som mest hela dagarna går runt och lurar upp lättlurade gossar han inte sett på fyra år i berg för att sedan skära av säkerhetsrepet med sin schweiziska armekniv!
Frågan man kan ställa sig är att det kanske är mina fyra år av liv som behandlat mig illa då jag uppenbarligen förvandlats till en paranoid verklighetsfrånkopplad bloggare! Hur som helst kunde jag vara helt lugn, Kusi var precis lika snäll och glad som han varit fyra år tidigare. Möjligtvis hade årens lopp gjort honom lite mer känslig för alkohol för de tre ölen han hällde i sig framför lägerelden gjorde honom åtminstone tre gånger så snäll och glad!



Att klättringen var över när mörkret var för mörkt hade vi två svårt att acceptera så det blev lite klättring på tåget tillbaks mot Bern igen och vår gemensamma stolthet över den korrekt utförda klättringen gjorde att vi gav varannan den välkända schweiziska butcheekhighfiven:



Förutom att klättra i Berg och i tåg i så gjorde jag och Åskan väldigt lite i Schweiz... Vi iaktog flodens Aares klara strömmande vatten och gick på Berns zoo. Ett zoo jag besökt fyra år tidigare men som jag först nu fyra år senare fick ut livets stora glädjeämnen ur!
Denna lama visade sig nämligen vara det mest humoristiska djuret jag någonsin sett och rakt upp i lamans ansikte skrattade jag rått åt dens uppsyn helt utan samvetskval!



Jag vet inte om det var hans livefåraktighet som gjorde själva humoriken... Hur han stirrade på mig i sin flummiga Knase Ankafrisyr... Så här i efterhand skrattar jag inte åt den stackars laman. Jag skrattar åt att sorgliga jag skrattade åt ett djur vilket gör att jag kommit in en märklig och ganska tragisk skrattloop. Fan.



Från ett djur till ett annat så tog jag även en bild på en fågel som badade i en hink vid en fontän på Berns torg. Åt fågeln skrattade jag inte, jag grät...
Men gråt eller så ska jag inte förhasta mig i detta reseinlägg. Jag och Åskan reste ju till Prag några dagar innan Bern.



Prag

Jag har besökt mer slående gråa gamla kommunistfästen än Prag (Exempelvis Göteborg), men nog har staden kvar the groovy feeling av förtryck... Ta bara biljettkontrollan... Äsch, jag orkar inte ens skämta om det psykiska lidande de tjeckiska KGBagenterna orsakade när de hotade mig med en t-banevagn direkt till Gulagläger i Sibirien för att jag valt att inte betala för det kollektiva samhället!

Andra scener som kunde vara hämtade från seriealbumet "Tintin i Sovjet" var promenaden vi tog över en stor järnvägsvall från hostelet varje gång vi skulle in mot centrum. Den rostiga metallbron över området gungade fram och tillbaks ovanför den igenväxta och sönderfallna godstågsstationen som självklart inte borde vara i bruk... Den var i bruk, big time, så enough said, ränderna i den döda bolsjeviktigern lär aldrig gå ur. Även om de sålt båda den utslitna tiger och minkpälsen.

Prag är ganska så fint och har en ganska så sevärd arkitektur på dagen. Men det är på natten när alla kyrkor, slott och katedraler tänds upp som Prags helt egna känsla vaknar till liv. Jag, Åskan och en fransman följde en väldigt entusiastisk argentinare med väldigt dåligt lokalsinne i flera timmar kors och tvärs över floden Moldau tills vi efter en att gått upp för en lång trappa där vi nådde en Stalins utsiktsplats där en staty av massmördaren Stalin mött sitt välförtjänta öde redan år 1962.
Så där satte vi oss i den månklara bohemiska natten och blickade ut över staden som låg där så stilla omfångad av floden. Vi passade också på att röka en hel del och försöka oss på att granska så många tankar Prags nattlampor klarade av att lysa upp.



With my lightnin' bolts a glowin'
I can see where I am goin’

Karlovy Lazne

Vi festade en hel del i Prag och det blev lite av ett sorgligt personligt avsked till den typ av festade vi gav oss på där... Centraleuropas största nattklubb Karlovy Lazne visade sig nämligen inte vara alls lika kul som jag hade ansett den vara om jag valsat in där vid 19 års ålder och shotat tequilasuicides i ögat. Jag kände mig bara negativ och föråldrad på varenda en av de där fyra våningarna packade av packade kids och med en musikvolym som förbjöd samtal (typiskt CP-CCCP). Jag är 24 år gammal nu så jag vet, dags att plocka fram pensionen, pipan och ett stort fat kanelbullar! Kanske tristessen jag känner på alla danshak inte endast är kopplad till min höga ålder utan även att jag inte längre kommer mig för att spana in eller dansa med främmande brudar nu när jag har en flickvän men då är det också ganska rimligt att skriftligen erkänna att jag, Åskan och några till från hostelet även besökte centraleuropas största strippklubb Hot peppers.

Hot Peppers

Men sorgligt nog slog mina föråldrade 24 varv runt solen ner som en komet i mig även i detta syndens näste... Jag var fan pervers en gång i tiden! Vad henne med min kåta ljuvliga pubertet där jag fick erektion av precis allt som kunde kopplas till något sexuellt... Och då menar jag kaffekoppar, Bingolotto, Ringaren i Notre Dame... Ja exakt och absolut allt alltså. Jag var en stolt snuskhummer i min ungdom men där på den tjeckiska strippklubben insåg jag att den ungdomen är förbi för all evig tid. Jag blev inte ett dugg upphetsad av de unga stripporna märkliga akrobatikövningar eller deras förfrågningar "Hey sexy boy, what you say, you and me have some private time together" som de yttrade samtidigt som slickade sig pengagirigt runt läpparna.
Nej jag är för gammal för sådant där trams, jag har varken orken eller lusten att ens försöka bli upphetsad över ungdomens nyfikna värld. Så sorgligt men sant, jag har gått och blivit gammal.

... Men och andra sidan, hade jag blivit upphetsad av de där stackars utnyttjade strippteasedansörerna så hade jag tagit klivet in i en bra mycket sorgligare personlighet. Sitta där som världens idiot och flåsa över konstgjord sexualitet bara för att jag inte har vett nog att uppskatta min flickvän till fullo? Nej hade jag upptäckt mig själv med att få stånd av den där känslolösa och förnedrande industrilokalen så hade jag förmodligen kännt mig så fruktansvärt feg och ful att jag gått till baren och beställt absint som jag injicerat in under stortånageln. Sen hade absinten fått mig att tro att jag förvandlats till en fe och då hade jag lunkat ut till Karlsbron (som syns lite högre upp i bild i detta inlägg) och försökt flyga och således avslutat min patetiska kvinnouppfattning i Moldaus iskalla vatten.



Alltså män får gärna sitta på strippklubbar och glo ögonen ur sig dag ut och dag in om de anser sig få ut så mycket av det... Men min personliga uppfattning är att sexualitet i kombination med klickande personligheter, starka känslor och en ömsesidig vilja, det är då vi snackar upphetsning kraftfullare än vulkanutbrott och värt mer än allt. Orka lägga energi på något mindre.

Så när folket runt omkring mig beställde in privata strippshower till höger och vänster satt jag istället kvar på min stol och tog för mig av ett nöje jag aldrig kommer bli för gammal för. Ölhävning. Jag hävde öl efter öl efter öl i fem jävla timmar på Hot peppers och märkligt nog kände jag mig inte alls berusad... Fast det var innan jag reste mig ur stolen. När jag reste mig ur stolen klockan fem på morgonen så lät mitt medvetande "Crash, boom, bang och hjälp vad full jag var! All promille kunde av någon anledning inte nå mitt hjärta i sittande ställning men i stående position anföll armén av alkohol på bred front!
När jag blir väldigt full försvinner all min hederlighet, moral och självkänsla med vinden så nu kan man tänka sig scenariot att jag totalt trampade ner mina så hjältemodigt beskrivna ideal och beställde in en hel cirkusparad av horor som jag kunde behandla i regi av Mötley crües "The Dirt".

Men det blev inte så, jag upptäckte att jag till och med blivit för gammal för att spåra totalt på fyllan. Att bli riktigt full det klarar jag av, men att orka göra något ansträngande i totalfyllan som att simma ut till en fiskebåt vid Kambodjas kust eller bli utsparkad från ett hostel i Sydney... eller då beställa in en cirkusparad med horor i Prag det orkar jag bara inte. Åldern har tagit ut sin rätt.

Bara att hitta hem i den tjeckiska natten utan min permobil var ett helvete!

In Europe and America theres a growing feeling of hysteria

Men i Ryssland är ingen fånig hysterisk bland någon, då det inte passar sig.

Jag har besökt indianer på flytande öar i Titicacasjön men aldrig mött en speciellare kultur än den ryska. Jag har besökt fijiöarna men aldrig kännt mig så långt borta som i Sankt Petersburg. Ryssar kanske inte alls känner sig hemma på jorden bland alla oseriösa folkslag och därför var det dom som var de första som tog steget ut i rymden för att söka en mer allvarstyngd intelligens.

Ryskt mentalitet

Ryskt mentalitet innebär spöklika gråa tomma blickar i gråa miljöer där ingenting vill eller får sticka ut. Om detta är ett resultat av den forna Sovjetregimens människohantering eller om det grundar sig ännu djupare i den ryska kulturen vet jag inte.
Min bror Stålmannen berättade att människors trista stelhet i Sankt Petersburg var grå småpotatis i jämnförelse med staden Murmansk på Kolahalvön som han hade besökt. Där stod folk och stirrade varandra i ögonen i timmar och klunkade vodka... Nej ursäkta, de stirrade inte på varandra utan vilade mer ögonen på varandra. Stirra gjorde de inte då egentligen inte var så intresserade av varesig främlingar eller nära familj. Livet gled på som det gled på och med lite alkohol i blodet blir kyla och tristess uthärdligt. Även om det tagit ex antal ryska generationer för mutera fram denna omänskliga uthållighet.



Missförstå mig inte nu, jag älskade sankt petersburg då staden presenterade en kompromisslös kontrast mot hela den varma omvärlden. Staden visade höjden av anspråkslöshet trots dess mäktighet, vilket är ett faktum jag inte kan känna annat än beundran över.

Sankt Petersburg har varit grått och likriktat under många långa år av så kallad kommunistisk frihet men dess mer färgglada och västeuropeiskt influerade historia innan sovjeteran lyser igenom med vackra palats, höga katedraler, mystiska tempel, dystra kloster, djupa kanaler och breda gator.

Historier från Sankt Petersburgs historia

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av historia men när man börjar granska St petersburgs historia så visar det sig vara underhållning på högre nivå än både Seinfeld och South park. Ta bara så humoristiskt färgstarka personligheter som Peter den store, Katarina den store eller varför inte Rasputin.



Tsar Peter den store var jävligt less på all dramatik, skvaller och allmänna kärringfasoner bland den ryska aristokratin i Moskva så han drog och grundlade St Petersburg istället och därifrån säkrade han hela det ryska riket från banditer som exempelvis Karl den tolfte.



Katarina den stora var en kvinna av storlek det. Hon föds i Tyskland och blir sedmera bortgift till Peter den tredje av Ryssland. Där avsätter och mördar hon sin make, tsaren. Sen utvidgar och regerar hon över det ryska riket med stöd av snuskigt många älskare till sin död.

(Hur kommer det sig att Katarina levde så här stiligt tro? Jo när Katarina var liten och varvade nintendospelet Bubble Bobble stod det i spelets eftertexter "Now you found the most important magic in the world. It's 'power' and 'sex'!". Det fick katarina att förstå var i livet hon ville)



Rasputin var en man med bizarra idèer. Han ansåg att för att få guds förlåtelse så måste man nå botten av mänsklig synd och omoral för att sedan vända om igen. Därför anordnade han diverse misshandeldanser och gruppsexorgier med likhjärtade lågliv runt om i Ryssland.
När han kände att han och hans långa skägg luffat runt och gruppknullat det ryska folket länge nog så kom han till St Petersburg där han började hela och spå framtiden för stadsinvånarna... Och tror ni inte han på så vis blev bästa kompis med kejsarinnan? Jo visst! Och vem vet vilka sprutorgier som kan ha förekommit i vinterpalatsen när tsaren själv drog ut i krig!
Aristokratin i St Petersburg uppskattade inte Rasputins inflytande över varesig kejsarinnan eller kejsarinnans könsorgan och försökte därför mörda honom. De förgiftade Rasputin men Rasputin vägrade dö. Då misshandlade de Rasputin men Rasputin vägrade dö. Då skjöt de Rasputin men Rasputin vägrade dö. Då kastade de Rasputin i floden Neva och det fick slutligen Rasputin att kila vidare till de sälla jaktmarkerna.

Rasputin påminner lite om den här jeppen:



Jag säger som Boney M

RA RA RASPUTIN
Lover of the Russian queen
There was a cat that really was gone
RA RA RASPUTIN
Russia's greatest love machine
It was a shame how he carried on

Ja skator i skogen vilket dåligt text... Men i alla fall.

Rasputin porträteras mycket ond i den animerade filmen Anastasia men det är en total historieförvanskning. Rasputin var sju tusen resor ondskefullare än så...



Vanligen brukar jag inte tänka så mycket på de som levat innan mig på samma vis som jag inte tänker så mycket på de som kommer leva efter mig (warm up this world! - why? - because of our future children! - so?). Men att vandra runt på St Petersburgs gator och tänka på Rasputin fick mig nästan att se honom lunka fram där i sin munkdräkt och spontant våldta någon brud till den grad att hon håller på att stryka med, men då tar Rasputin fram sin fromma sida och helar bruden från sina skador! Vilken syn va!

Jag har aldrig varit i någon stad som väckt mitt historieintresse så här, så fettack tjocke Peter och Fläsk-Katarina för den storartade historia ni skapat. Att den skulle leda till ett sådant omänsklig gap mellan aristokratin och vanligt folk att  den sistnämnda kategorin revolterade mot aristokratins palats i Sankt Petersburg kunde väl inte ni veta? Och dessutom kanske Peter och Katarina var lika kortsynta som mig och inte tänkte så mycket på de som skulle leva efter dom (Take care of the people! - why? - because of our future children! - so?).

Vinterpalatset

Enligt bolsjeviklegenderna så var ett av de palats som folket revolterade emot, det gamla tsarresidenset vinterpalatset och detta skedde viaen oblodig stormning. Skeptiker menar på att någon stormning var det inte tal om utan snarare en knackning på vinterpalatset portar och en lapp med texten:

"Kommunistisk revolution, var vänliga lämna palatset!

Så varför revolterade nu folket mot den styrande tsarfamiljen? Jo en liten del kan ha att göra med att tsarfamiljen i Sankt Petersburg spelade in denna ironiska och hånfyllda låt som de tillägnade sitt rike. Det är lilla Anastasia som klinkar på pianot och tsar Nikolay och hans son MC Aleksej som sköter rapen.



Eremitaget

Vinterpalatet tillhör eremitaget och är inte som man skulle kunna tro en eremitgrotta högt uppe bland Himalays toppar utan istället ett av världens främsta konstmuseum. Min personliga åsikt blev som sådan att det var det häftigaste moderna byggnadskomplex jag någonsin satt min fot i. Louvren och det egyptiska museumet, släng er in i era egna väggar.
All världens konst i all ära men tuffast i eremitaget var salarnas arkitektur, de kilometerlånga hallarna, de höga taken och ja en allmän finkulturell känsla som aldrig ville dö (det tog en stund att gå igenom eremitaget då det består av sex byggnader). Att kommunister som endast såg kultur i sina egna propagandaaffischer valde att bevara eremitaget så intakt får vi tacka gudarna för.

Det som jag tyckte var det vackraste var tsartronen. Jag tänkte att sätter man sig där så kanske man blir kejsare över hela Ryssland! Ungefär som svärdet i stenen men med mycket mindre ansträngning. Så jag satte mig och inväntade hela det ryska folkets lojalitet i varenda beslut jag tar, även om det är beslut till och med Ivan den förskräcklige hade ifrågasatt på grund av dess etiska brister.

Men ingen verkade notera mig där jag skrek ut order om kollektivisering av jordbruket på improviserad ryska. Det kändes som ingen verkade notera mig på min tron så jag sjöng "Im sitting down here, but hey you cant see me, kinda of invisible, you don't sense my stay!" till eremitagets gäster. Jag insåg att jag är alldeles för kort för att försöka spela tsar, Peter den store var över 2 meter och jag är väl snarare närmare 1.
Så jag fick ge upp mina anspråk på tronen... Men jag kommer komma tillbaks och nästa gång utklädd till Anastasia. Fungerar inte det för att ta totalitär makt över Ryssland så vet jag då inte... Putin kanske har några tips till mig.

Så vad har jag haft för mig i Sankt Petersburg då? Jo jag reste hit med min vanärade familj för att hylla min far på hans 60års dag. Vissa reser till Teneriffa för att fira fäder och vissa gör det framför köksbordet i Sverige. Vi tog mellanalternativet och reste till det forna Sovjetunionen.
Detta är den första familjeresan på många år och kan klassas som ett socialt expriment. Familjen samlas sällan nu för tiden då familjemedlemarna vet att en komplett familj innebär stora problem om så bara för en kväll. Det finns fem Starke Alfredstarka viljor och mamma. Konflikträdslan i familjen är närmast tryckt till ickeexistens under alla år av hatiskt familjeliv.

Även om familjethatet inte längre är ett öppet sår så ska man inte väcka den björn som sover. Men rysk vodka har en tendens att väcka björnar så det var nära att jag och min syster Usk ströp varandra under min fars 60årsmiddag. Jag fick gå ut ur restaurangen och lugna ner mig lite från vår syskonkärleksmässiga konflikt... När jag var lugn nog och grunnat igenom alla alternativ för att komma överens med min syster så kom jag till slut fram till den bästa lösningen...

Så jag ringder ryska maffian och bad dom wasta syrran. Så här gick samtalet:

- Hur mycket skulle ni ha för att wasta en snubbe?
- Что сказать вам?
- Hur mycket skulle ni ha för att wasta en snubbe, en störig jobbig jävel, syster till mig,
- да?
- Hon är så jävla jobbig, och hon dricker vet du så blir hon helsnurrig och härjar som fan
- Она сейчас дома?
- eh jag vete fan, vet inte var hon håller till men jag menar ni borde väl kunna ordna det där på nåt vis? Ni har ju puffror och grejer. Plocka upp henne i en skåpbil och så se till att hon försvinner lite diskret.
- Да, но где же она находится?
- Inte fan vet jag var hon är nu?
- Но как мы его знаем?
- Nej men om vi gör en deal du och jag va, bestämmer att ok vi erbjuder oss att wasta den här snubben och så får jag pröjsa er vad det kostar, 30 - 40 lakan, kan vara rimligt
- Нет такой сделки мы не
- Det gör ni inte?
- нет
- Eh får väl kolla med Alexander Nevskyklostermunkarna istället då.

Jag tror jag ringde fel där men lika bra det för jag kom på att det var lite drastiskt att wasta syrran, hon är ju ascool!

En annan ascool avlägsen släkting är min brorsa Stålmannen då han sjöng en rysk serenad till min farsas ära under middagen. Det var ett lite coolare framträdande för att hedra far, än min egen och syrrans slagsmålsshow men inte med det sagt att slagsmålsshowen inte var cool. Slagmål är coola oavsett mellan vilka, oavsett var och oavsett när.


The first rule of fight club is, fighting is cool, the second rule of fight club is, FIGHTING IS COOL

Och på tal om tvålen ovanför så är

The first rule of hotelstayin is, steal the soap, the second rule of hotelstaying is, STEAL THE SOAP

Och på tal om det citatet så är

The first rule of soapstealing is, soapstealing isnt cool, the second rule of soapstealng is, SOAPSTEALING ISNT COOL!

Men det hindrade inte mig från att stjäla den ryska tvålen på Hotel Moskva och ta med den som hudvårdsprodukt i de norska fjällen.

Men det känns som jag avikit lite från ämnet Sankt Peterburg här. Jag är rätt bra på att avvika från ämnen alltså. Hade jag skrivit ett blogginlägg med rubriken "precis allt!" så hade jag förmodligen lyckats cykla iväg från det ämnet med.



Men vad ska jag skriva mer om Sankt Petersburg egentligen? Jag var ju på vodkaflaskan mest hela tiden och då kan lätt verkligheten förvandlas till en mindre grå och mer svårihågkommen dimma. Jag är dock 1000 promille säker på att jag och min bror Stålmannen lunkade runt lite vingligt på ett stort nedsläckt klosterområde mitt i den ryska natten med varsin rysk pilsner i handen...
Jag är också tusen promille säker på att Stålmannen och jag satt i någon öde bar med två ukrainare och sög i oss vodka i dricksglas men att brorsan samma kväll blev påkörd i enlighet med nedanstående bild ser mitt minne inte lika klart på...

Jag tror dock han överlevde för jag har starkt för mig att han stod i åtminstone en av alla köer inne på St Petersburgs flygplats. Det var kö till att komma in på flygplatsen, det var kö att att komma in till första säkerhetskontrollen, det var kö till checkin, det var kö till att ta sig igenom andra säkerthetskontrollen, det var kö till gaten och det var kö till flygbussen och flygplanet. Jag blev så trött på alla köer att jag gick för att lämna ett formelt klagomål till klagomålsavdelningen. Jävlar vilken kö det var där! (Klassiskt sovjetvits)

Köförseningar gjorde att jag och min familj (förutom Stålmannen som jag är osäker på då) kom på flygplanet trots att jag envisades med att springa runt och lämna in formella klagomål. Sen brakade den gamla öststatskärran iväg över Finska viken och Östersjön mot Stockholm.
Trots att det var 20 år sedan det gamla blocket rasade så hade de ännu inte hunnit modernisera flygplanet något väldans... Flygplanet krängde hit och dit och upp och ner. Kanske är jag bara ett kapitalistsvin som inte förstår kommunistiskt solidaristisk synsätt: Det var inte maskinen det var fel på, det var de som styrde maskinen.

Och piloten på flygplanet var:

Drämm till stora trolltrumman för här kommer ett scoop! De talar inte klickspråket i Finland. Jag vet att de kan vara svårt att tro på detta men jag svär på 1000 offrade gödkavlar att det ar sanningen jag förtäljer.

Men klickspråk eller inte så är jag jävligt trött pa det här landet och dess korrupta regering som släpper in alla dessa primitiva invandrare som stjäl de finska jobben... Och när de inte stjäl de finska jobben sa stjäl dom de finska bidragen! Det mest problematiska ar dock inte att invandrare stjäl sånt som jag aldrig skulle få, nej det mest problematiska är att de pratar som (hör och häpna) mumintrollen, de badar konstant i sauna och de är mäkta trötta pa svenska framgångar i ishockey. Jävla invandrare!

Jag flyttar därför nu till ett land som inte tar emot några invandrare. Estland. I detta nu sitter jag på färjan till Tallin som precis har lämnat Helsingfors hamn bakom sig under en varm och molnfri himmel. Det är inte utan att känna lite vemod som denna tvåsprakiga stad försvinner bakom mig for det har trots allt inte bara varit dåligt här... Inte dåligt alls egentligen nu när jag tänker till.
Nu passerar exempelvis farjan ön Sveaborg och dess fästningsområde som jag och två vänner besökte i förrgår. Det var trevligt... och lite lite skrämmande. Fängelsehålorna, krutlagren och de underjordiska gångarna var nämligen inte upplysta. I ett mörkt rum trodde jag att jag skulle fa stanna resten av mitt liv då jag inte fann å. I rummet skulle jag bli tvungen att leva pa råttor och fukten pa rummets golv... Ja, jag borjade gråta. Ja, man skulle kunna klassa min gråt som storgråt och ja en bastant finländsk sexbarnsmamma hjälpte mig ut ur rummet... Sen gav hon mig smisk for att jag varit olydig och JA det var lite konstigt gjort av henne! aj liksom!

I Helsingfors har jag bott hos en vän i fem dagar och hennes lägenhet pa huvudgatan Mainhammergatan var mer finsk än grava alkoholproblem! Lägenheten hade högt tak, trägolv och var befolkad av Mumintrollen... I hennes lägenhet bodde exempelvis Mamman och pappan och Mårran och My, de ger oss en saga som alltid är ny!

Muminpappan hängde med mig på stadsvandring i centrum igår och problemen startade vid Uspenskijkatedralen och forbuden "No cameras", "No cellphone" och "No hat". Muminpappan har ju sin oerhört stora hatt som han ogärna tar av sig. Kyrkohedern gick fram till Muminpappan och var väldigt bestämd över att hatten skulle tas av...

Scenen som fortsatte var i princip likadan som denna


Muminpappan misshandlade prästen brutalt innan jag till slut lyckades dra undan trollet och sticka precis innan polisen dök upp. Det tog förvisso en bra stund då det knappt finns några poliser i Helsingfors.
Jag valde att lämna Muminpappan utanför när jag besökte Helsingfors domkyrka.

Dagen före i förrgår testade jag finsk sauna med Stora Mårran (När jag skriver Stora Mårran så menar jag inte min goda vän Kohuvudets gamla flickvän utan den riktiga Stora Mårran som finns med i Tove Janssons böcker om Mumindalen)


Finsk sauna: Hälväte! En svensk bastu är som ett nakendopp i norra ishavet i jämnförelse! Till och med Mårran svettades vilt trots att hon sprider frost och kyla var hon än går. Vi försökte svalka oss lite med några kalla lapin kulta med när de varit i Saunan över en minut så började ölen småputtra.
Min klaraste bild över vad Finland står för visades framför mig när jag steg in i saunan och ser en mycket korpulent kvinna iklädd mössa med texten "Sauna!" slunga en hink med vatten på bastuaggregatet... Gång på gång på gång på gång! Rent teoretiskt sett så tror jag att detta kan ha påverkat temperaturen.

Denna helvetes varma sauna fick samtliga i sällskapet att tro att han funnits och finns med oss här i tiden. Det var i alla fall så jag tolkade alla nerböjda ansikten och knäppta händer. Forgive us father because we have sinned!

Utanför saunan fanns som tur var en sjö där jag och Mårran kunde svalka oss från den finska saunahettan mellan varven. Mårran ser sjukt rolig ut med sin stora päls precis efter att hon tagit ett dopp föresten. Just for the record. Hur som helst blev det en lyckad och varm sommarkväll i Helsingfors utkanter.

Jag trivdes föresten så bra med Mårran och resten av sällskapet från Mumindalen att jag umgicks med dom varje kväll. Förutom Saunakväll arrangerade även trollen Ultimate frisbeekväll, Möölkikväll och vin och ostsmakarkväll. Det sista är självklart ingen egentlig finsk företeelse men Mumindalen befolkas av många spridda nationaliteter. Exempelvis Hemulen är från Indien. Det är egentligen det viktigaste jag har att skriva om Helsingfors så jag upprepar!

Sitter här på ett hostel i Bratislava och det är just på ett hostel i Bratislava där filmen hostel utspelar sig. Har inte sett den ännu men tror att den går ut på att rika amerikaner flyger till ett Bratislavahostel där de torterar hostelbesökare pa löpande band. Betvivlar dock att detta hostelet håller den typen av ambitioner.
Hostelet äger en bulldog som sakta lunkar fram och tillbaka. Vad det nu har med saken att göra.

Kom till Bratislava igår och lunkade runt i staden i soligt väder. Plötsligt upptäcker jag att det blir en liten liten svart fläck pa alla mina kamerabilder. Jag kom snabbt fram till att det ar något fel på objektivet och jag hade ju vg i teknik pa den gamla högstadietiden, så jag började... pilla lite. Ordentliga verktyg fanns inte tillgängliga så jag använde mig av en gren for att skrapa bort skräp på kamerans innersta linser. Gick sådar ärligt talat. Nu vet jag inte riktigt vad kameran står for längre.

Pa kvällen gick vi ut och drack billig slovakisk öl och persikovodka och som den storartade slagskämpe jag är så startade jag självklart barslagsmål i den slovakiska baren. Av någon anledning gick det inte alls bra. Ingen ville slåss med mig med motiveringar som att jag var för klen och att de var rädda att jag skulle skada mig. Så deppad gick jag tillbaks till hostelet och gömde mig under sängen från hela världen. Nu tar jag snart tåget till Wien. Nog tråkigt.

Hej hej. Ja nu sitter jag med trötta ben tillbakalutad i en bekväm stol med en Heineken i högsta hugg men det har inte alltid varit så. Ta exempelvis igår då satt jag inte i en stol utan surplade turkiskt kaffe ståendes i Belgrad samtidigt som jag insåg att det var bra bråttom till tåget.

Tåget tuffade senare fram över ett landskap som egentligen var en enda stor dimmig leråker där man passerade skördetröskor och trasiga bilar var femte minut och nej det är inte Västergötland jag talar om här utan då alltså Serbien. Belgrad ligger nämligen inte som man skulle kunna tro i Västergötland utan som sagt i Serbien... Serbien. Och Serbiens finaste hus är fulare än Västergotlands fulaste vilket säger en hel del om vilken klass Serbiens fastighetsmarknad håller.

Nar man passerar gränsen till Ungern stiger dock standarden en hel del och man ser ett och annat okrossat fönster tämligen ofta. När tåget kom in till Budapest gjorde jag en skrämmande upptakt. Precis bredvid spåret stod en kärnvapenmissil som ungrarna sparat på utifall det kalla kriget skulle värmas upp igen. Det var ett trästaket runt missilen dock så det är nog inte lätt for terrorister att stjäla den vilket gör att hela vår vida värld kan andas ut.

Idag har jag vandrat runt i centrala Budapest och sett på sevärdheter jag i slutändan inte får ut någonting alls av att se.

Jag började dagen med att klättra upp för en kulle till ett citadell och då såg jag plotsligt en varg några meter framför mig mellan träden. Ungern kryllar av dessa barnarovande bestar och den som dräper dom blir hyllade som hjältar. Jag fick upp en sten och drämde den mitt i pannan på vargen. SMACK sa det. Da hör jag en tant vråla bredvid mig. Det visade sig att det inte vara någon varg utan en sån där vargliknande hund och tanten visade sig vara den vargliknande hundens ägarinna. Tanten skrek högre och högre och jag sa vänligt men bestämt "Hörrö du tanten nu får du allt lugna dig". Men det gjorde hon inte och ni vet kanske att man lätt kan drabbas av panik när någon skriker väldigt högt så... SMACK så fick tanten stenen i skallen hon med. Sa här i efterhand har jag ju självklart dåligt samvete. Jag menar tanten kanske hade en gubbe som var väldigt fäst vid hunden. Var han det så kan han ju inte ha det lätt nu. Aja, gjort är gjort.

Jag gick vidare genom Budapest och passerade bland annat ett slott och en kyrka där jag gick in. Det var bra mycket guld där inne och jag tänkte att eftersom jag begått två grova brott idag så gör det kanske inget om jag begår ett litet mindre brott till och stjäl... lånar lite av guldet. Men då kom jag att tänka på vad Påven hade sagt till mig nar vi talades vi i Rom så jag stal mer guld än jag tänkt från början. Guldet spelade jag bort mot Ungerska schackspelare pa tågstationen.
Jag spelade ocksa bort min matkassa så jag får låta magen kurra tills jag kommer till Slovakien. Men det är en bra grej att vara hungrig för då släpps man in i den ungerska gemenskapen där samtliga svälter.

Noteringar och slutsatser

• Ungrarna ar värdelösa pa engelska, även de unga
• Budapest har mängder med sevärdheter
• Mycket turister

Sitter här i Bulgarien och funderar över hur jag ska lägga upp detta blogginlägg. Hade resans mest skrämmande situation pa nattåget mellan Istanbul och Sofia men om jag skriver det här så tror nog mina miljoner läsare att det ar ett skämt och som skämt är det inte roligt utan bara jävligt läskigt.

Tror man på vad jag skriver sa hade man nog tyckt det var underhållande läsning men tror man att jag överdriver vilket jag absolut inte har en tendens att göra så kommer man nog snabbt fram till slutsatsen att jag är minst lika dum i huvudet som personen jag tänkt berätta om. Så jag passar helt enkelt nattågshistorien mellan Istanbul och Sofia men kan avslöja att jag hade jävligt svårt att sova och att en blindgalen rumän var inblandad.

Det första man inser med Sofia är att samtliga brudar i landet ser ut som om de blivit masserade med gatsten. Jag har inte sett en söt tös i Sofia, jag kanner ingen som sett en söt tös i sofia och jag känner inte en som känner en som sett en söt tös i Sofia. Inte faan tror jag då på att det finns söta töser i Sofia.

Hur som helst gillar jag ändå Sofia eftersom jag bor hos ett väldigt trevligt bulgariskt par. Gottar mig extremt åt det att bulgaren jämnt klagar på det faktum att de aldrig slått Sverige i en officiell fotbollsmatch. Han är ett inbitet bulgariskt fotbollsfan och man hör honom vråla bulgariska svordomar över Sveriges existens genom väggen.
Det ar lite läskigt men småpotatis i jämförelse med tågresan mellan Istanbul och Sofia. Staden Sofia har inte mycket att erbjuda egentligen. Grekland och Serbien var bussiga nog att ha översättning på alla deras kryptiska bokstäver men inte Bulgarien inte. Så att begripa var man skulle gå av spårvagnen någonstans var ej det lättaste men det löste sig som det alltid gör.
Nu om några timmar ska jag ta taget till Belgrad igen då jag är skyldig några Serber pengar efter att jag förlorat ett pokerparti förra gången jag var där. Har i och för sig inte pengar precis nu men hoppas på serbiskt överseende.

Noteringar och slutsatser

• Mycket lösa hundar
• Extremt fula tjejer
• Staden är omringad av höga berg

Jag sitter nu i Istanbul och tänker inte besöka Konstantınopel då det trots allt är samma stad vilket beskrivs mycket tydligt i They might be giants gigantiska hit Istanbul och här kommer den!

Istanbul was Constantinople
Now it's Istanbul, not Constantinople
Been a long time gone, Constantinople
Now it's Turkish delight on a moonlit night

Every gal in Constantinople
Lives in Istanbul, not Constantinople
So if you've a date in Constantinople
She'll be waiting in Istanbul

Och så var det uträtt. Innan jag dök upp i Istanbul fick jag vänta en dag vid den grekiskturkiska gränsen på mitt tåg. Stationen hette Pythıon och det var en av de mest spöklika platser jag någonsin besökt. På morgonen passerade vi en sjö åt det grekiska hållet så jag tänkte att eftersom jag ända hade 8 timmars väntetid så kunde jag lika gärna vandra via tågsparet tillbaks till sjön och spana in den.
Men genom att följa tågspåret och inte vägen så missade jag alla röda 'restricted area'skyltar och gick rakt in i ett troligt kontramilitärt grekisk ortodoxt läger. Ivägjagad av kulspruteeld gick jag in i ett villaområde där husen var inringade med höga nätstaket med taggtråd längst upp på staketen i fråga. Det var helt öde om man bortser från ett fotografi med två soldater och nyplockade blommer bredvid. I fjärran hörde man en högtalare som mumlade besvärjelser på grekiska så jag tog beslutet att gå tillbaks till tågstatıonen och inte lämna den för allt förän jag kommıt på tåget.

I Istanbul gick flyglarmet. Trots att Istanbul är en rik och modern stad var flyglarmet inte av elektronisk ton utan istället hade ingen mindre än Tarzan hyrts in för att härma ett flyglarm. AaaaEeeeAaaaEeeeAhhhhhhhh! Jag greps av panik som en kille som jag lätt gör då jag trodde att det stundande turk/irakıska kriget redan dragit igång och att de irakiska fundamentalisterna snäppt turkarna på näsan genom att anfalla Turkiet fran väster vilket man kanske inte skulle förvänta sig av ett land vid östra gränsen.

Snart visade det sig att det inte var något flyglarm utan böneutrop fran moskeernas högtalare och ja... Nej låtarna var sådär bara och sångarnas röster var smått skrämmande. Intrycket kan i och för sig påverkats negativt av att jag lunkade på en bro proppad med fiskare som tillsammans med Fiskekyrka ordnat ett internationellt kollektivavtal för ersättning för illaluktande arbetsförhållanden.
En annan Goteborgsreferens är att även turkarna kallar sina utetoaletter for bayan vilket ännu en gång bevisar vilket inflytande Götet har ute i stora världen. Stockholm kan ocksa få sig lite att gotta sig i då turkarna använder sig av exakt samma ton som Stockholms tunnelbana innan de annonserar nästa hållplats för sına spårvagnar. Kan inte minnas att jag hört det någon annanstans än just i Istanbul här ute i Europa.
Jag lyckades faktıskt bli pickpockad här i Istanbul men det gör inte sa mycket då jag inte tror förövaren inte fick med sig så mycket i svenska kronor. 10 lire fıck tjuven med sig vilket är *Meckar med en miniräknare*... 54 kr! VAD I HELVETE! Den lilla satans kleptomanen. Hemresa helt off och Istanbul lämnas inte forän han är hıttad och sen kommer jag call a coupla hard, pipe-hittin' niggers, who'll go to work on the homie with a pair of pliers and a blow torch.
Klurar dock lıte på hur han kom ner i mına djupa fickor då jag har för mig att jag förvarade sedlarna längst ner och en hel drös med grejer ovanför. Jag brukar alltid fylla pa fickorna med allt jag hıttar som tex äppelskruttar, kartor, trams, fimpar och skräp tills fickbulorna liknar slutet på två långa hängbröst. Det kan vara så att jag helt enkelt tappat sedlarna när jag dragıt upp stadskartan ur fickan. Jag vill lite att detta ska vara sant eftersom jag då slipper kontakta a coupla hard, pipe-hittin niggers och köpa blåslampa för att trycka allt på en oskyldig men dock suspekt person som står i begrepp att bli torterad.

Noterıngar och slutsatser

• Istanbul är Konstantinopel
• Har sett fler turkıska flaggor än jag sett turkar idag beroende på att de firar slutet på första världskriget
• Istanbul har många mattaffärer och fler kringelstånd än Grekland
• Taxichaufforerna tutar åt dig for att fråga om du vıll ha en taxi
• Många många moskeer

Ja idag tänkte jag ta fram min äventyrliga sida och visa att jag ar minst lite mycket man som mina tjejkompisar som äventyrar runt i Australien med extremsporter som djuphavsdykning och krokodilbrottning dagligen. Så jag tog tåget till Korrint och därifran en taxi till korrintkanalen for att riskera livet via bungyjumping. Men eh... Det var... just precis säsongsstängt så jag kunde inte hoppa från en bro 80 meter upp i luften rakt ner i helvetet.

Området kring Korrintkanalen var inte särskilt bebott och njaa inte så där jätteroligt men jag tankte att jag ska minsann inte hänga läpp över utebliven död utan istället vandra runt lite för att få en bättre insikt i Greklands landsbygd. Mycket vacker natur med mycket sten... en och annan buske... sten igen.
En motorvag gick precis bredvid mig. Vackert absolut men efter några timmar tänkte jag att lantidyll i all ära men nu får jag nog dra mig tillbaks till Aten innan det mörknar. Så jag gick och frågade en butiksägare var jag kunde plocka en buss till Aten och han visade mig en tydlig vägbeskrivning till motorvägen. Vifta bara åt bussen så stannar den menade den grekiska butiksägaren. Bussarna på motorvägen körde aningen snabbt och även om de velat tror jag det hade blivit svårt att stanna till vid motorvägskanten.
Så jag tröttnade och vankade ivag till en annan väg där jag liftade till Korrints tågstation istället. Fick napp direkt och ja det lite sorgliga i mina ögon var att han som körde mig var lika om inte mer homosexuell an mannen som stötte på mig i Milano och detta är inget skämt.
Jag har inte riktigt sett mig som den bögigaste klippan i bergen men eftersom det bara är rumpnissar som noterar min skönhet borde jag kanske ta en funderare. Mannen frågade var jag kom ifran och jag svarade "Sweden". "Oh Sweden... I like Sweden. Very much beautiful boys and girls" och ungefär där gav han mig en blick och sa "Like you". Jag blev aningen orolig över detta yttrande och satt tyst fram tills tågstationen där han undrade om jag hade tid att åka upp till bergen och kolla pa en gammal borg. Jag sa "NOOOO" och sprang från bilen i den allra högsta hastighet de 200 meterna till tågstationen utan att ens våga vända mig om och titta om han var efter mig. Homofob och fordomsfull... Lite kanske.

Väl framme i Aten har det inte hänt något förutom att jag ätit den godaste mackan i mitt korta liv.

Noteringar och slutsatser

• Det krylliska alfabetet dominerar Grekland
• Nastan alla töser har stovlar
• Aten är i princip helt vitt

Liknelsen mellan Balkan och Mordor jag drog tidigare var mer rätt än jag tidigare hade trott. Ungefär halvvägs in i Makedonien lättade mörkret, sorgen, regnet och dimman och det skulle kunna jämföras med Mordors södra gräns i en liknelse mellan den korrekta Europakartan och Tolkiens Midgårdkarta.
Resan från Serbien till Thessaloniki från Belgrad var spännande och stundvis riktigt spännande. Det var jag ensam och hela tjocka släkten Czonich... Zigenare... I en kupe. Forst trodde jag att jag var populär på grund av alla smekningar men ack det var mina pengar och värdesaker de ville åt de små liven. Måste dock ge zigenarna (de behövde inte stjäla just detta) att de hade humor då de härmade hundskall at hundarna utanför på tågstationen så hundarna blev helvilda och började skälla tillbaks ljudligt. Det hade väl inte varit så roligt i sig men grejen var att det var tullhundar vid den Serbiskmakedonska gränsen de drog igång till bristningsgränsen.
Tullvakterna var tuffa typer och missade inte att muddra en enda zigenare vilket är imponerande då det var många, många zigenare pa tåget.
Tåget kom självklart väldigt sent fram till Thessaloniki med tanke på all muddring så jag fick hänga lite i staden innan tåget till Aten gick. Det var den mest uppstressade staden jag sett, New York i all ära men jäklar vilket tempo. Stadens rytm fick mitt svaga hjärta att klappa fortare än en hottentottbongotrummare från Kongo.
Såg fram emot en lugn tågresa till Aten och det var den i och för sig tills lamporna i taket plötsligt började att blinka ungefär som ett flipperspel för att sedan slockna helt och tåget blev kolsvart då det var kolsvart även ute. Jag hör albanen bredvid mig säga TERROR och hör ljudet av en butterfly fällas fram.

Till slut nådde jag i alla fall Aten och hostelet jag bokat in mig på lackerad av min egen svett så jag slickade ren varenda yta av min kropp innan jag somnade. Idag har jag vandrat runt i Aten och ja det är en riktigt trevlig och fin stad. Uppe på Akropolis pratade jag lite med byggarbetare och de sa "Vi har bildat Akropolis för att få respekt! Och det har vi fått... Ingen kan ge oss skit längre!" Det var brådmogna greker så jag avstod fråm att ta upp hur och när Akropolis verkligen hade kommit till.
För att vara ärlig vet jag väl inte riktigt det själv heller men jag antar att det var för åtminstone mer än 50 år sedan. Sen gick jag vidare runt alla arkologiska kvarlämningar och ah ne Aten spöade inte riktigt Rom i tävlingen om hur mycket kulturellt skräp man egentligen kan lämna efter sig.

Jag avslutade dagen med att klättra upp på ett centralt berg ännu högre än själva Akropolis för att titta på solnedgången. Dar uppe kom jag att tänka på att jag för länge sedan skrev en serie om en Cigarett som hette Nikotinella Stellan som hade rest till Grekland där han hade nobbat en cigarettjej for att hon hade så dålig andedräkt genom att kalla henne Grekjävel.
Det påminner mig om att min andredräkt nog är aningen vidrig nu också. Har inte borstat tänderna sen jag rest hemifrån eftersom sådant kostar pengar. Mina tänder svider. For övrigt har det ryktats hemifran om norrmännen släppt min bror ur fangenskap och att deras vrede börjar stillas.

Har fått min forsta passtämpel idag! Ja nu kanns det lite sådär och frågan är om vi ska bli snäppet allvarligare i denna bloggrapport. Till och med jag har mina gränser, för vad jag sett idag ar nog den största misär mina ögon skådat.
Zigenarlägret precis vid järnvagsspåret på väg in mot Belgrad var något extremt och något som jag trodde endast existerade i Asien och Afrika. Lådorna de bodde i var 2 x 2 kvadratmeter och det enda viset man kunde lista ut att det var hus på var att dom hade en liten skorsten som det puffade ut rök ur. Lådorna låg inpå varandra på en skrottipp och utanför, i regnet stod zigenarbarn och sparkade burkar mellan varandra. Inte roligt det där.

Hade inte riktigt trott att skillnaden mellan Krotien och Serbien skulle vara så stor som den visade sig vara. Den serbiska landsbygden bestod i princip bara av en gigantisk leråker och var femte minut passerade man ihoprasade eller icke fardigbyggda kåkar utan fönsterrutor. Träffade en serb pa tåget som berättade att inga hade råd att reparera eller bygga klart husen så de fick stå som de gjorde.
Belgrads utkanter var exakt som man kunde föreställa sig med 20våningshus med toksöndriga fasader. En annan rätt otrevlig grej var att en kille i militäruniform gick runt och bad om pengar sa att han kunde ta tåget hem till sin familj då han precis lämnat militärtjänstgörningen. Serbien gav inte soldaterna ett öre efter muck och raka vägen i fängelse om man vägrade gå med i armen.

Centrala Belgrad var tämligen fint då det verkar som det var den enda platsen i landet de lyxat upp. Bombade regeringsbyggnader hade de dock låtit stå orörda sen kriget och de stod väldigt centralt. Ganska rejält intressant. Det ar rätt svårt att beskriva Serbien men det första ordet som dyker upp är att allt är skräpigt. Skräp överallt. Ska luffa runt hela dagen i Belgrad imorgon och ta nattåget till Grekland efter det. Hare bra så länge.

No worries, jag slet mig ur myndigheternas grepp genom att muta dom med mina Björn Borgkalsingar samt en och annan euro.
Resan mellan Ljubljana och Zagreb blev också ett äventyr för att vara oärlig. Sanningen är den att ju längre österut man kommer desto dystrare blir stämningen. Några passagerare borjade gråta nar vi passerade den slovenskkroatiska gränsen i takt till de andra passagerarnas pillerknaprande. Inte ens loket klarade av den depressiva pressen och la av några kilometer in i Kroatien. Darfor blev jag och dom andra tvungna att lifta in till Zagreb.
Jag lyckades få napp rätt fort men resan var smått obehaglig då chaffisens mustach kittlades och hans djuriskt kåta blickar kunde fått den mest djärve att ta till flykten.
Till slut nådde vi i alla fall Zagreb och jag klev på första bästa spårvagn in i stadskärnan. Jag blev paff. Zagreb hade inte offentliga våldtäkter, gatubarn eller sönderslagna åldringar i rännstenen utan staden påminde väldigt väldigt väldigt mycket om Sverige och tack men nej tack till kommentarer i stil med "Men Sverige har ju nästan kommit i den fas att offentliga våldtäkter är accepterat med tanke pa att det kroatiska buset har flyttat upp hit och därför ska jag rösta på SD och sedan raka skallen så att den liknar ett gigantiskt ollon".
Hur som helst så har man inte stött på en sorglig stämning forän man kommer hit. Samtliga medborgares blickar riktades neråt och ingen pratade med nagon annan. Inte lätt, inte lätt.

Noteringar och slutsatser

• Arkitektuellt liknar Zagreb en svensk stad
• Spårvagnarna ar ultramoderna, Göteborg ligger rejält efter
• Befolkningen är väldigt trevlig och öppen mot främlingar

Så fort tåget lämnat Venedigs central borjade regnet spöa ner och mörkret foll snabbare än ett städ. Jag var på väg emot Europas svar på Mordor. Dock ska man inte kalla Orcher snåla för priserna föll snabbare än både regn och mörker utanför. En pizza 1,2 Euro. Smakade som kyckling.
När jag kom in pa stationen hade jag lite svårigheter att finna den jag skulle bo hos så jag slutade hos en annan slovensk tös som bjöd pa traditionell slovensk mat. Inälvor. Jag går ju under den fasta judiska principen att gratis är gott så det var bara att surpla i sig.
Vadret blev bättre denna dag och solen strålade till och med in efter en så dimmig och disig morgon man kan förvänta sig av Östeuropa. Först klättrade jag upp i Ljubljanaborgen varifrån jag inte kunde se ett dugg eftersom det som sagt var dimmigt.
Sen jag gick vidare i staden och satte mig pa ett cafe och bestallde in kaffe men de råkade förväxla det med en liten kopp rävgift istallet. Kaffet var starkare an den venediska vodkan. Så med söndrig gom och nerfrätna tänder lufsade jag upp i en skog som låg väldigt nära centrum. Ljubljana är inte så stort och de slovenska skogarna kryper allt närmare in i storstäderna. Där stötte jag på en trevlig sloven som visade mig till ett zoo... Och med Janes addiction textfras "When i want something i dont wanna pay for it" i bakhuvudet plankade jag in zoot genom ett söndrigt staket.
Ja det mesta i Ljubljana är sondrigt och staketet på zoot var inget undantag. Dock var inte staketet till Lejonen heller ett undantag i detta fallet och jag fick lägga benen på ryggen inne i zoot. Jag trodde allt var lugnt när jag löpt ifran Lejonet när det kom fram en skötare och fragade hur jag kom in. "I payed" sa jag med självsäkerhet ala Berlosconi. "Thats strange because we arent open today".
Hur jag skulle ta mig ur knipen kom jag inte på fören den slovenska polismyndigheten plockade in mig för intrång på privat mark. Är lite skraj nu efter repliker som "We have methods for you mr Rocco" och "your gonna talk sooner or later" med slovensk, ja nästan rysk brytning. Det lat mig låna en dator i alla fall och det tyckte jag var valdigt snällt.

Noteringar och slutsatser

• I Ljubljana använder de trottoarerna som parkeringsplatser, trångt
• I Ljubljana har de en drakbro
• I Ljubljana käkar de ruskigt mycket (döner) kebab