Wellington 2
Nagot sensationellt har skett pa den internationella scenen! Hall i hatten nu och spetsa oronen nu for har kommer ett scoop ni aldrig trodde ni skulle komma. Jag har stott pa en amerikan... Som var... Har kommer det... Vettig! Detta alarm ar inget test och vettigheten ar inte allt... Hon var rolig ocksa!
Jag vet att om jag kommit med en histora om att jag blivit bortford av anatomiintresserade utomjordingar sa hade ni mycket enklare trott pa den an skronor om vettiga och roliga amerikanska resenarer. Men detta ar faktiskt sant!
- Du vi har last din blogg forut din lilla lilla mytoman!
... Nu vet jag hur Peter kande sig nar han varnade folket for vargen... Jag vet aven hur gamle Tobias kande sig nar han till slut lyckades spa fram en korrekt vaderleksrapport till folk och rovare i Kamomilla stad.
Jag vet inte om ni har forstatt det men jag ar valdigt fordomsfull mot amerikaner pa resande fot men inte utan god anledning. Man kan alltid peka ut amerikanerna ur massan da deras beteende mer tyder pa de ar i fran en annan planet an en annan kontinent.
Detta har formodligen till stor del att gora med att det amerikanska skolsystemet endast lar kidsen om amerikansk kultur (Om man nu kan skriva att de har nagon), amerikansk historia, amerikansk geografi och amerikansk samhallskunskap. Att varlden runt de forenta staternas granser skiljer sig en aning fran all dumhet USA star for verkar har gatt skolorna forbi.
I slutandan blir det alltsa sa att amerikanerna inte anpassar sig alls till de platser de reser till da inte forstar att manniskor och kulturer i andra lander skiljer sig radikalt fran USA.
Ta bara amerikaner som reser till Irak. Hur manga irakiska traditioner som exempelvis fortryck av civila, religios fanatism och oberättigad krigsforing har de anammat for att visa respekt for sitt vardland?
Nej nu blev det ju lite fel har. Hittills har jag ju bara lyckats lyfta fram vilka overkorande langtradarchaufforer amerikanerna ar. Det jag vill papeka i detta inlagget ar ju snarare att de antligen borjar falla ut ur monstret och morkret och bete sig som folk. Jag menar finns det en vettig amerikansk resenar sa finns det sakert tva. Kanske tre. Sannolikt fyra. Mojligen fem. Men sex? Ar det for optimistiskt?
Nu kanske ni tror att omvarlden inte behover angslas mer over fler oprovocerade attacker fran Amerikat efter denna revolutionerande vandning med en vettig amerikan i Wellington.Tyvarr far jag nog gora er besvikna for tjejen var nog bara vettig i mina vettighetsmatt matt.
Har kommer en kort resume over var dag i Wellington och ni (Undrar varfor jag skriver ni, det ar ju anda bara min mamma som laser och henne duar jag) far sjalva bedomma om den verkar vettig.
Vi traffades i rummet pa hostelet och det forsta hon sa till mig var "Damn there is no toiletpaper here, I guess i gonna have to shake it off" nar hon granskade toaletten. Vi gick senare ut pa Wellingtons gator och kabelvagnen upp till den botaniska tradgarden ovanfor staden. Vid ankdammen i denna tradgard drog amerikanskan igang alternativ ankmatning. Den gick ut pa att ta stora brodbitar och istallet for att kasta dom framfor ankorna, dramma dom pa ankorna och rakna poang for varje traff.
Dagen fortsatte pa cafe och den ny nyzeelandska flottans enda kryssare. Till mat stal den amerikanska tjejen sallad fran Wellingtons stad. Den vaxte vid turistkontoret som lag vid centrala Wellingtons mest trafikerade korsning. Till Desert stal hon bakelser fran en buffe tillhorande en skolklass pa studiebesok i huvudstaden.
Personligen stal jag ingenting utan var mer av en Charles Manson och beordrade bara brotten... ( I verkligheten beordrade jag ingenting utan stod mest och gapade over stoldvagen och jag far skriva att det var lange sedan jag varit sa imponerad over kriminell skicklighet).
Efter maten var dagen tillsammans slut da vi gick ut och krokade pa olika hall. Jag var ute med lokala studenter som jag traffat nagra dagar tidigare och kom tillbaks till hostelet vid tretiden den natten. Klockan fem brakade amerikanen in i sovsalen med ett ragg hon dragit med sig.
Det kan val anda inte bara vara mitt vettighetsmatt som anser att den har tjejen var en bra skon lirare. "Det ar skillnad pa att vara vettig och att vara en skon lirare" kanske vissa skulle saga. "Nej det ar det inte" skulle jag svara i sadana fall".
Studenterna jag var ute med tva kvallar i rad var skona lirare de med. Kvallarna minns jag inte sa mycket av. Tydligen snubblade vi runt genom det mesta av Wellingtons krogkvarter. Det lilla jag minns var att jag dansade runt pa ett blinkande 70tals golv. Slang ut John Travolta nar jag kommit framslirande till Staying alive! Tydligen var det nagon pa dansgolvet som kladde bade mig och John i Discodans for jag blev ocksa utkastad av vakterna pa nattklubben Boogie Wonderland.
- "You fat fecking Maori! You look like you came out of your mother and hit the wall!" Sa jag till Maorivakten... Okej jag kanske inte sa det men det skulle jag ha sagt. Det skulle jag.
Sista dagen i Wellington blev ratt lugn da jag var lite trott efter tidigare dagars strapatser. Jag och amerikanskan orkade oss i alla fall i vag till Westpac stadium aven kand som The Caketin for att se Wellington Phoenix mota Melbourne Victory i sporten kallad fotboll.
Det var som att se GAIS och Ytterby IS braka i divison tva. Sa daliga var dom. De felpassade varre an kvinnofolk och foll standigt som klumpiga bergsbestigare. Det kan kanske ha att gora med att det pissregnat over planen hela dagen. Sa som spelarna halkade runt (Flip, Swosch, Zloop) sa kunde de lika garna ha kunnat spela pa en plan av bananskal.
Slutresultatet blev 4 - 2 till Melbourne varav tva mal gjorde pa straffar med tva minuters mellanrum. Phoenixsupportrarna bestamde sig for att skylla resultatet pa fusk.
Same old aussies!
Always cheating
Same old aussies!
Always cheating
Nu vantar farja till Sydon. Hej da Nordon. Hare bra.
Jag vet att om jag kommit med en histora om att jag blivit bortford av anatomiintresserade utomjordingar sa hade ni mycket enklare trott pa den an skronor om vettiga och roliga amerikanska resenarer. Men detta ar faktiskt sant!
- Du vi har last din blogg forut din lilla lilla mytoman!
... Nu vet jag hur Peter kande sig nar han varnade folket for vargen... Jag vet aven hur gamle Tobias kande sig nar han till slut lyckades spa fram en korrekt vaderleksrapport till folk och rovare i Kamomilla stad.
Jag vet inte om ni har forstatt det men jag ar valdigt fordomsfull mot amerikaner pa resande fot men inte utan god anledning. Man kan alltid peka ut amerikanerna ur massan da deras beteende mer tyder pa de ar i fran en annan planet an en annan kontinent.
Detta har formodligen till stor del att gora med att det amerikanska skolsystemet endast lar kidsen om amerikansk kultur (Om man nu kan skriva att de har nagon), amerikansk historia, amerikansk geografi och amerikansk samhallskunskap. Att varlden runt de forenta staternas granser skiljer sig en aning fran all dumhet USA star for verkar har gatt skolorna forbi.
I slutandan blir det alltsa sa att amerikanerna inte anpassar sig alls till de platser de reser till da inte forstar att manniskor och kulturer i andra lander skiljer sig radikalt fran USA.
Ta bara amerikaner som reser till Irak. Hur manga irakiska traditioner som exempelvis fortryck av civila, religios fanatism och oberättigad krigsforing har de anammat for att visa respekt for sitt vardland?
Nej nu blev det ju lite fel har. Hittills har jag ju bara lyckats lyfta fram vilka overkorande langtradarchaufforer amerikanerna ar. Det jag vill papeka i detta inlagget ar ju snarare att de antligen borjar falla ut ur monstret och morkret och bete sig som folk. Jag menar finns det en vettig amerikansk resenar sa finns det sakert tva. Kanske tre. Sannolikt fyra. Mojligen fem. Men sex? Ar det for optimistiskt?
Nu kanske ni tror att omvarlden inte behover angslas mer over fler oprovocerade attacker fran Amerikat efter denna revolutionerande vandning med en vettig amerikan i Wellington.Tyvarr far jag nog gora er besvikna for tjejen var nog bara vettig i mina vettighetsmatt matt.
Har kommer en kort resume over var dag i Wellington och ni (Undrar varfor jag skriver ni, det ar ju anda bara min mamma som laser och henne duar jag) far sjalva bedomma om den verkar vettig.
Vi traffades i rummet pa hostelet och det forsta hon sa till mig var "Damn there is no toiletpaper here, I guess i gonna have to shake it off" nar hon granskade toaletten. Vi gick senare ut pa Wellingtons gator och kabelvagnen upp till den botaniska tradgarden ovanfor staden. Vid ankdammen i denna tradgard drog amerikanskan igang alternativ ankmatning. Den gick ut pa att ta stora brodbitar och istallet for att kasta dom framfor ankorna, dramma dom pa ankorna och rakna poang for varje traff.
Dagen fortsatte pa cafe och den ny nyzeelandska flottans enda kryssare. Till mat stal den amerikanska tjejen sallad fran Wellingtons stad. Den vaxte vid turistkontoret som lag vid centrala Wellingtons mest trafikerade korsning. Till Desert stal hon bakelser fran en buffe tillhorande en skolklass pa studiebesok i huvudstaden.
Personligen stal jag ingenting utan var mer av en Charles Manson och beordrade bara brotten... ( I verkligheten beordrade jag ingenting utan stod mest och gapade over stoldvagen och jag far skriva att det var lange sedan jag varit sa imponerad over kriminell skicklighet).
Efter maten var dagen tillsammans slut da vi gick ut och krokade pa olika hall. Jag var ute med lokala studenter som jag traffat nagra dagar tidigare och kom tillbaks till hostelet vid tretiden den natten. Klockan fem brakade amerikanen in i sovsalen med ett ragg hon dragit med sig.
Det kan val anda inte bara vara mitt vettighetsmatt som anser att den har tjejen var en bra skon lirare. "Det ar skillnad pa att vara vettig och att vara en skon lirare" kanske vissa skulle saga. "Nej det ar det inte" skulle jag svara i sadana fall".
Studenterna jag var ute med tva kvallar i rad var skona lirare de med. Kvallarna minns jag inte sa mycket av. Tydligen snubblade vi runt genom det mesta av Wellingtons krogkvarter. Det lilla jag minns var att jag dansade runt pa ett blinkande 70tals golv. Slang ut John Travolta nar jag kommit framslirande till Staying alive! Tydligen var det nagon pa dansgolvet som kladde bade mig och John i Discodans for jag blev ocksa utkastad av vakterna pa nattklubben Boogie Wonderland.
- "You fat fecking Maori! You look like you came out of your mother and hit the wall!" Sa jag till Maorivakten... Okej jag kanske inte sa det men det skulle jag ha sagt. Det skulle jag.
Sista dagen i Wellington blev ratt lugn da jag var lite trott efter tidigare dagars strapatser. Jag och amerikanskan orkade oss i alla fall i vag till Westpac stadium aven kand som The Caketin for att se Wellington Phoenix mota Melbourne Victory i sporten kallad fotboll.
Det var som att se GAIS och Ytterby IS braka i divison tva. Sa daliga var dom. De felpassade varre an kvinnofolk och foll standigt som klumpiga bergsbestigare. Det kan kanske ha att gora med att det pissregnat over planen hela dagen. Sa som spelarna halkade runt (Flip, Swosch, Zloop) sa kunde de lika garna ha kunnat spela pa en plan av bananskal.
Slutresultatet blev 4 - 2 till Melbourne varav tva mal gjorde pa straffar med tva minuters mellanrum. Phoenixsupportrarna bestamde sig for att skylla resultatet pa fusk.
Same old aussies!
Always cheating
Same old aussies!
Always cheating
Nu vantar farja till Sydon. Hej da Nordon. Hare bra.
Wellington
Sa da befinner jag mig i Nya Zeelands huvudstad men int utan att jag fick resa hit fran platsen jag befann mig pa tidigare. Taupo hette den platsen och det slar mig (Smack! Smock! Tjosmack!) nu att jag inte alls beskrev sjalva Taupo sarskilt val i mina rapporter som skulle handla om just Taupo. Sa jag lanar helt enkelt lite utrymme fran detta Wellingtoninlagg for att papeka vilken hala Taupo ar. Fast Lake Taupos strandkant var fylld med flytande vulkanstenar. Det tyckte jag var sa intressant sa jag gick och hamtade en annan elefant.
De snokladda bergen i fjarran och vyn over sjon i all ara men hade det inte varit for jag hade tillfalle att sitta pa strandenoch plaska med flytande stenar sa hade jag aldrig spenderat tio dagar i samhallet.
Mina stenplaskardagar i Taupo var en morgon over da det var hog tid att hoppa pa en buss till Wellington. Busschaufforen var en stor bred Maoriman som kravde mig pa pengar. Det var namligen sa att mina brott till slut hunnit i kapp mig... Jag vill egentligen inte skriva att jag helt enkelt struntat i att betala for min Hobbitontur i Rotorua men det precis vad jag gjort. Den breda Maorin knegade tydligen extra vid sidan om sitt busschaufforjobb som inkasserare at Hobbitarna i Fylke. Han forklarade med basrost att antingen betalade jag mina skulder till honom eller sa skulle han backa bussen over mig. "I dont think you got the guts" menade jag. Sa han band mig, la mig bakom bussen och satte sig framfor ratten. "Bip bip bip bip" sa bussen och "Okey, i pay!" skrek jag.
5 minuter senare satt jag och citronsurade 85 dollar fattigare pa bussen som lamnade Taupo bakom sig. Min surhet gentemot chaffisen svalnade dock pa grund av att han avslutade varje mening med "Sweet ass". Att vara sur pa en fet maori som avslutar varje mening med "Sweet ass" strider mog naturlagarna, vett och sans samt all logik.
Landskapet bussen bussade fram igneom blev haftigare och haftigare for varje kilometer. Nya Zeeland har tidigare inte riktigt levt upp till mina forvantningar pa dess storslagna natur. Men har i soder vaxte kullarna till sig, vagarna krokade till sig, faren forokade sig, skogarna gronskade till sig och kusten slingrade in sig i omradet nar man minst anade det.
Det tog kanske fyra och en halv timme att ta sig i fran Taupo till Wellington, en stad jag inte hade nagra sarskilda forvantningar pa alls.
Det visade sig att Wellington vad den i sarklass finaste staden jag sett pa den har resan (vilket kanske inte sager sa mycket da de enda platser jag besokt som kan raknas som stader ar Bangkok, Phnom penh, Sidney, Surfers paradise och Auckland). Wellington ligger vid en havsvik i ett grasligt omrade av branta kullar. Eftersom staden ar huvudstad finns alla regeringsbyggnader har. Staden sags ocksa vara Nya Zeelands cafehuvudstad md alla sina cafeer vilket passar en kaffeknarkare och kakmonster som mig bra.
Maorichaufforen korde forst upp till wellingtons kandaste utsiktsplats Mount Victoria dar jag blev snurrig pa grund av de 360 graderna av utsikt. Sedan bussades vi ner igen till centrum och skyfflades av vid vara hostel.
Jag gillar mitt hostel... Men mitt hostel gillar inte mig och som straff for det sa ar jag tvungen att varje dag byta rum i fem dagar. Forst kvallen fragade jag receptionisten om jag kunde en godnattkram. "Tyst, ga till ditt rum!" blev responsen. Nu blev jag lite nostalgisk har da det dar sista jag skrev beskriver min barndom i ett notskal.
Jag gick till mitt rum dar aven tva tjejer fran Skottland bodde och de hade manga historier pa lager om det som ar viktigt har i livet. Deras utseende. De berattade att en frisor i Australien rakade farga deras har lila respektive oranget och att de storgratit hela den kvallen at deras bistra ode. Nasta historia beskrev hur de de forsokt pruta ner en designvaska genom att papeka for forsaljaren att de inte skulle ha rad att ordna sina frisyrer om inte vaskpriset sanktes.
Liksom hostelet sa gillade inte tjejerna mig nagot sarskilt. Detta kan ha att gora med att jag gapskrattade at allt de berattade. Trots ogillandet av mig sa ville de anda ha min asikt i amnet "Marker killar opropert nopprade ogonbryn?". Jag fick ju erkanna att tjejers ogonbryn var det enda skonhetsatributet som spelade roll. En brud kan ha hockeyfrilla kombinerad med tuppkam samt hitlermustach och pipskagg men ser jag ett enda harstra fran ogonbrynen som inte visar toppklass sa slar jag ner tjejen for att hon tagit upp min tid. Fast i och for sig... Tjejer med onopprade ogonbryn ar ju oftast ytterst maskulina sa det hander latt att jag ar den som far storstryk. Av nagon anledning ville inte de skottska toserna prata mer med mig efter min redogorelse.
Lord of the rings tour
Nasta morgon bytte jag rum och sedan var det dags for Sagan om ringentur igen. Min sagan om ringenbudget lag ju back pa grund av att jag blev tvungen att hosta upp pengar for Hobbitonturen sa gick jag denna turen och smet fran notan sa skulle jag plotsligt vara plus minus noll igen. Sa smart resonerade jag. I slutandan fick jag dock betala for Wellingtonturen ocksa da guiden hotade med att ringa en viss Maoribusschauffor som tydligen var duktigt pa att hamta in skulder. "Vem kan det vara" tankte jag. Hur som helst lat han otrevlig att ha att gora med sa jag betalade. Min sagan om ringenbudget mar sadar nu.
Hur turen var?
Jo tack den var intressant. I broschyren utlovades 25 inspelningsplatser. Halften av dessa platserna lag pa en och samma plats. Denna en och samma plats bestod nu 10 ar senare av en parkeringsplats. Jag tog 20 kort pa asfalten och bilarna och gottade mig sen over hur avundsjuka min vanner kommer bli nar de far hora vad jag sett med egna ogon.
Turen fortsatte till Isengard och sen Rivendel. Alverna hade lamnat Rivendel for att segla till antarktis for att bo och leva med pingvinerna. Tror jag. Parken Rivendel lag i var hur fin som helst sa jag har lite svart att forsta deras beslut om flytt. De kanske blev mobbade i skolan for sina langa oron? Exempelvis jag hade ju latt mobbat alverna for deras langa oron om de dykt upp pa min skolgard och jag vet att mina gamla klasskamrater haller med mig de de mobbade mig for mina langa oron. Men att flytta till Sydpolen pa grund av lite gammal hederlig langoronmobbing ar enligt mig ett drastiskt beslut. Fast det ar ju bara en teori och formodligen flyttade de till Antarktis av helt andra orsaker... Kanske de blev mobbade for sitt feminina sett? Exempelvis jag hade ju latt mobbat alverna for deras feminina sett om de dykt upp pa min skolgard och jag vet att mina klasskamrater haller med mig da... Na det borjar bli ratt tjatigt det har.
Jag tror jag hoppar till nasta stopp pa turen vilket var Fylkes skogar. Scenerna darifran var inspelade kanske tre kilometer fran Wellingtons centrum i en park som lag i narheten av Mount Victoria. Precis dar ramlade hobbitarna ner for slanten och precis dar hittade de svamp for att sedan gomma sig for Riddar Kato... Eller vem det nu var.
Nar vi stod pa vagen och lyssnade pa guidens babble kande jag mig plotsligt valdigt Sagan om ringeninspirerad... och orolig. Nagonting hemskt var pa vag mot oss sa jag skrek till guiden och resten av gruppenm "Get off the road!". De sag forvanat pa mig men rorde sig inte ur flacken. Da vaknade hjalten till liv inom mig sa jag greppade gruppmedlemmarna en efter en och kastade dom av vagen. Den forsta var en indisk hippie, den andra en arabisk bokstavstroende muslim och den sista en kinesisk tjockis som var tung, alla fran Kalifornien. Till sist hoppade jag sjalv ner och lamnade guiden at sitt ode. Ingen riddare dok upp sa jag kunde andas ut... Trodde jag. Det visade sig att det storsta hotet mot min sakerhet inte var nagon fantasi i mitt huvud utan tre arga amerikaner med stukade ben som jag nyss forsokt radda. Guiden berattade senare om tva personer som var nastan lika galna som mig.
Den forsta personen var en hobbitutkladd tysk pa over tva meter som vagrade att lamna Hobbitoninspelningsplatsen da han ansag att det var hans hem. Det tog ett dygn innan hans lyckades overtalas att lamna farfarmen.
Den andra personen var en kvinna som kopte en 24karatguldring smidd av samma smedja som smidde ringarna som var med i filmen. Sedan hyrde hon en helikopter i Taupo och flog till Mount Ngauruhoe (Mount Doom) och kastade ner sin ring i kratern.
Efter att sett skogarna kring Fylke gick turen mot sitt slut vilket nog var lika bra de tre toserna tydligen kande sig osakra i mitt sallskap. "Men ursakta mig da! Nasta gang riddar Tengil kommer ridande med galen blick for att sprida skrack, valdta och morda sa vet jag en person som inte kommer att varna nagon! Annu battre, jag tanker peka ut de mest forsvarslosa offren at riddar Lancelot sa han slipper grubbla over det sjalv! Vad sager ni om det?! De tre tjejerna sa inget om det da de lamnat turbussen. Det var bara jag och turguiden kvar och aven om han ocksa sag lite skramd ut sa korde han mig till mitt hostel.
I mitt hostel kokade jag sedvanligt upp min havregrynsgrot och satte mig sen i tvrummet dar de sag pa OS fran Kina. Det ar ju nu sa att jag bojkottar OS i Kina sa jag lamnade rummet.
Kina ar en diktatur med lagar som strider mot allt vad mankliga rattigheter heter. Deras ekonomiska system far skrackexemplen pa kapitalism kommunister berattade om pa 70talet att framsta som guld och grona skogar. Ett ytterst tunnt formoget skikt av befolkningen blir rikare och rikare medan resten av befolkningen blir lusfattigare och lusfattigare. Politisk cencur, slavloner, fortryck av minoriteter och dodstraff ar vad Kina star for att deras historia innehar varldshistoriens storsta folkmord gor inte direkt saken battre. Medan Tyskland tar itu med sin historia genom att bygga sitt tjugoelfte forintelsemonument sa arrangerar Kina OS. Kina har en skitregering, ett skitsystem och en skithistoria och att omvarlden later landet gora reklam for att denna skit for att gynna ekonomiska mojligheter ar skit enligt mig.
Detta ar en av anledningarna till att jag bojkottar OS men den absolut storsta anledningen ar att det ar sa sabla trist att kolla pa... Rodd, gang, fjarilsim. BOOOOORING!
Idag ar det i alla fall en ny dag och alltsa dagen efter Sagan om ringenturen. Jag har tillbringat dagen med att lunka omkring i centrala Wellington bland cafeer och musuem. Staden har givit ett mycket gott intryck om man bortset fran en sak. Skoluniformer. Sma grupper i exakt samma drakter for mina tankar till 30talets Berlin och brunskjortorna. Vem vet vilka typer av vapen skolflickorna gommer under sina grona koftor och rutiga skjortor dar de taktfast marscherar fram.
Jag upprepar ett av mina favoritlatcitat
Just because you're paranoid
Don’t mean they're not after you
Nirvana - Territorial pissings
Skulle nagon av flickorna ranmorda mig sa kommer jag aldrig att kunna peka ut den skyldiga eftersom de ser exakt likadana ut. Dessutom hade jag nog aldrig vagat peka ut den skyldiga aven om jag kunnat. Tank er lilla mig i vittnesbaset framfor en rattsal fylld till bradden av hotfullt stirrande skolflickor.
Vem vagar vittna nar blodet fros?
Vem vagar vittna nar blodet fros?
Nationalteatern - Jack the ripper
Ar det bara jag eller haller jag pa att sla personligt rekord i inhalkningar i olika amnen i detta inlagget?
Mitt forsts stopp for dagen jag nu skriver om blev pa nationalmuseumet Te papa. Jag vill egentligen inte ga in dar eftersom konst och information trakar ut mig. BOOOOORING! Men det var gratis sa jag gick in anda for att tjana en slant.
Pa museumet larde jag mig historien om den langfjadrade goken
Historien om den langfjadrade goken
En Ny zeelandsk gok blev som barn adopterad av ett vithuvat sparvpar. Gokungen blev matad till max och fick mycket karlek fran sina adoptivforaldrar. Goken tyckte anda inte den fick nog med mat och karlek fran sina foraldrar sa goken mordar kallblodigt sina adoptivsyskon genom att putta ut dom ur boet.
Foraldrarna ar forkrossade men tackar gud att de i alla fall har ett barn kvar. Karleken ar dock inte omsesidig for nar goken ar gammal nog att flyga lamnar den boet utan en blick bakat och flyger till Fiji. Detta blev for myckt for det stackars vithuvade sparvparet. Hanen flog in i en ruta och honan ar nu gravt alkoholiserad.
Men hur gick det da for varan gok? Jo den festade vilt i Fiji och nar sommaren kom flog den tillbaks till Nya Zeeland och varpte agg i ett vithuvat sparvbo. Sparvarna tog val hand om agget.
Sa mycket mer an denna verklighetsbaserade historia larde jag mig inte pa Te papa da jag rakade fastna i museumets cafe. Vilket ni kanske markt?
De snokladda bergen i fjarran och vyn over sjon i all ara men hade det inte varit for jag hade tillfalle att sitta pa strandenoch plaska med flytande stenar sa hade jag aldrig spenderat tio dagar i samhallet.
Mina stenplaskardagar i Taupo var en morgon over da det var hog tid att hoppa pa en buss till Wellington. Busschaufforen var en stor bred Maoriman som kravde mig pa pengar. Det var namligen sa att mina brott till slut hunnit i kapp mig... Jag vill egentligen inte skriva att jag helt enkelt struntat i att betala for min Hobbitontur i Rotorua men det precis vad jag gjort. Den breda Maorin knegade tydligen extra vid sidan om sitt busschaufforjobb som inkasserare at Hobbitarna i Fylke. Han forklarade med basrost att antingen betalade jag mina skulder till honom eller sa skulle han backa bussen over mig. "I dont think you got the guts" menade jag. Sa han band mig, la mig bakom bussen och satte sig framfor ratten. "Bip bip bip bip" sa bussen och "Okey, i pay!" skrek jag.
5 minuter senare satt jag och citronsurade 85 dollar fattigare pa bussen som lamnade Taupo bakom sig. Min surhet gentemot chaffisen svalnade dock pa grund av att han avslutade varje mening med "Sweet ass". Att vara sur pa en fet maori som avslutar varje mening med "Sweet ass" strider mog naturlagarna, vett och sans samt all logik.
Landskapet bussen bussade fram igneom blev haftigare och haftigare for varje kilometer. Nya Zeeland har tidigare inte riktigt levt upp till mina forvantningar pa dess storslagna natur. Men har i soder vaxte kullarna till sig, vagarna krokade till sig, faren forokade sig, skogarna gronskade till sig och kusten slingrade in sig i omradet nar man minst anade det.
Det tog kanske fyra och en halv timme att ta sig i fran Taupo till Wellington, en stad jag inte hade nagra sarskilda forvantningar pa alls.
Det visade sig att Wellington vad den i sarklass finaste staden jag sett pa den har resan (vilket kanske inte sager sa mycket da de enda platser jag besokt som kan raknas som stader ar Bangkok, Phnom penh, Sidney, Surfers paradise och Auckland). Wellington ligger vid en havsvik i ett grasligt omrade av branta kullar. Eftersom staden ar huvudstad finns alla regeringsbyggnader har. Staden sags ocksa vara Nya Zeelands cafehuvudstad md alla sina cafeer vilket passar en kaffeknarkare och kakmonster som mig bra.
Maorichaufforen korde forst upp till wellingtons kandaste utsiktsplats Mount Victoria dar jag blev snurrig pa grund av de 360 graderna av utsikt. Sedan bussades vi ner igen till centrum och skyfflades av vid vara hostel.
Jag gillar mitt hostel... Men mitt hostel gillar inte mig och som straff for det sa ar jag tvungen att varje dag byta rum i fem dagar. Forst kvallen fragade jag receptionisten om jag kunde en godnattkram. "Tyst, ga till ditt rum!" blev responsen. Nu blev jag lite nostalgisk har da det dar sista jag skrev beskriver min barndom i ett notskal.
Jag gick till mitt rum dar aven tva tjejer fran Skottland bodde och de hade manga historier pa lager om det som ar viktigt har i livet. Deras utseende. De berattade att en frisor i Australien rakade farga deras har lila respektive oranget och att de storgratit hela den kvallen at deras bistra ode. Nasta historia beskrev hur de de forsokt pruta ner en designvaska genom att papeka for forsaljaren att de inte skulle ha rad att ordna sina frisyrer om inte vaskpriset sanktes.
Liksom hostelet sa gillade inte tjejerna mig nagot sarskilt. Detta kan ha att gora med att jag gapskrattade at allt de berattade. Trots ogillandet av mig sa ville de anda ha min asikt i amnet "Marker killar opropert nopprade ogonbryn?". Jag fick ju erkanna att tjejers ogonbryn var det enda skonhetsatributet som spelade roll. En brud kan ha hockeyfrilla kombinerad med tuppkam samt hitlermustach och pipskagg men ser jag ett enda harstra fran ogonbrynen som inte visar toppklass sa slar jag ner tjejen for att hon tagit upp min tid. Fast i och for sig... Tjejer med onopprade ogonbryn ar ju oftast ytterst maskulina sa det hander latt att jag ar den som far storstryk. Av nagon anledning ville inte de skottska toserna prata mer med mig efter min redogorelse.
Lord of the rings tour
Nasta morgon bytte jag rum och sedan var det dags for Sagan om ringentur igen. Min sagan om ringenbudget lag ju back pa grund av att jag blev tvungen att hosta upp pengar for Hobbitonturen sa gick jag denna turen och smet fran notan sa skulle jag plotsligt vara plus minus noll igen. Sa smart resonerade jag. I slutandan fick jag dock betala for Wellingtonturen ocksa da guiden hotade med att ringa en viss Maoribusschauffor som tydligen var duktigt pa att hamta in skulder. "Vem kan det vara" tankte jag. Hur som helst lat han otrevlig att ha att gora med sa jag betalade. Min sagan om ringenbudget mar sadar nu.
Hur turen var?
Jo tack den var intressant. I broschyren utlovades 25 inspelningsplatser. Halften av dessa platserna lag pa en och samma plats. Denna en och samma plats bestod nu 10 ar senare av en parkeringsplats. Jag tog 20 kort pa asfalten och bilarna och gottade mig sen over hur avundsjuka min vanner kommer bli nar de far hora vad jag sett med egna ogon.
Turen fortsatte till Isengard och sen Rivendel. Alverna hade lamnat Rivendel for att segla till antarktis for att bo och leva med pingvinerna. Tror jag. Parken Rivendel lag i var hur fin som helst sa jag har lite svart att forsta deras beslut om flytt. De kanske blev mobbade i skolan for sina langa oron? Exempelvis jag hade ju latt mobbat alverna for deras langa oron om de dykt upp pa min skolgard och jag vet att mina gamla klasskamrater haller med mig de de mobbade mig for mina langa oron. Men att flytta till Sydpolen pa grund av lite gammal hederlig langoronmobbing ar enligt mig ett drastiskt beslut. Fast det ar ju bara en teori och formodligen flyttade de till Antarktis av helt andra orsaker... Kanske de blev mobbade for sitt feminina sett? Exempelvis jag hade ju latt mobbat alverna for deras feminina sett om de dykt upp pa min skolgard och jag vet att mina klasskamrater haller med mig da... Na det borjar bli ratt tjatigt det har.
Jag tror jag hoppar till nasta stopp pa turen vilket var Fylkes skogar. Scenerna darifran var inspelade kanske tre kilometer fran Wellingtons centrum i en park som lag i narheten av Mount Victoria. Precis dar ramlade hobbitarna ner for slanten och precis dar hittade de svamp for att sedan gomma sig for Riddar Kato... Eller vem det nu var.
Nar vi stod pa vagen och lyssnade pa guidens babble kande jag mig plotsligt valdigt Sagan om ringeninspirerad... och orolig. Nagonting hemskt var pa vag mot oss sa jag skrek till guiden och resten av gruppenm "Get off the road!". De sag forvanat pa mig men rorde sig inte ur flacken. Da vaknade hjalten till liv inom mig sa jag greppade gruppmedlemmarna en efter en och kastade dom av vagen. Den forsta var en indisk hippie, den andra en arabisk bokstavstroende muslim och den sista en kinesisk tjockis som var tung, alla fran Kalifornien. Till sist hoppade jag sjalv ner och lamnade guiden at sitt ode. Ingen riddare dok upp sa jag kunde andas ut... Trodde jag. Det visade sig att det storsta hotet mot min sakerhet inte var nagon fantasi i mitt huvud utan tre arga amerikaner med stukade ben som jag nyss forsokt radda. Guiden berattade senare om tva personer som var nastan lika galna som mig.
Den forsta personen var en hobbitutkladd tysk pa over tva meter som vagrade att lamna Hobbitoninspelningsplatsen da han ansag att det var hans hem. Det tog ett dygn innan hans lyckades overtalas att lamna farfarmen.
Den andra personen var en kvinna som kopte en 24karatguldring smidd av samma smedja som smidde ringarna som var med i filmen. Sedan hyrde hon en helikopter i Taupo och flog till Mount Ngauruhoe (Mount Doom) och kastade ner sin ring i kratern.
Efter att sett skogarna kring Fylke gick turen mot sitt slut vilket nog var lika bra de tre toserna tydligen kande sig osakra i mitt sallskap. "Men ursakta mig da! Nasta gang riddar Tengil kommer ridande med galen blick for att sprida skrack, valdta och morda sa vet jag en person som inte kommer att varna nagon! Annu battre, jag tanker peka ut de mest forsvarslosa offren at riddar Lancelot sa han slipper grubbla over det sjalv! Vad sager ni om det?! De tre tjejerna sa inget om det da de lamnat turbussen. Det var bara jag och turguiden kvar och aven om han ocksa sag lite skramd ut sa korde han mig till mitt hostel.
I mitt hostel kokade jag sedvanligt upp min havregrynsgrot och satte mig sen i tvrummet dar de sag pa OS fran Kina. Det ar ju nu sa att jag bojkottar OS i Kina sa jag lamnade rummet.
Kina ar en diktatur med lagar som strider mot allt vad mankliga rattigheter heter. Deras ekonomiska system far skrackexemplen pa kapitalism kommunister berattade om pa 70talet att framsta som guld och grona skogar. Ett ytterst tunnt formoget skikt av befolkningen blir rikare och rikare medan resten av befolkningen blir lusfattigare och lusfattigare. Politisk cencur, slavloner, fortryck av minoriteter och dodstraff ar vad Kina star for att deras historia innehar varldshistoriens storsta folkmord gor inte direkt saken battre. Medan Tyskland tar itu med sin historia genom att bygga sitt tjugoelfte forintelsemonument sa arrangerar Kina OS. Kina har en skitregering, ett skitsystem och en skithistoria och att omvarlden later landet gora reklam for att denna skit for att gynna ekonomiska mojligheter ar skit enligt mig.
Detta ar en av anledningarna till att jag bojkottar OS men den absolut storsta anledningen ar att det ar sa sabla trist att kolla pa... Rodd, gang, fjarilsim. BOOOOORING!
Idag ar det i alla fall en ny dag och alltsa dagen efter Sagan om ringenturen. Jag har tillbringat dagen med att lunka omkring i centrala Wellington bland cafeer och musuem. Staden har givit ett mycket gott intryck om man bortset fran en sak. Skoluniformer. Sma grupper i exakt samma drakter for mina tankar till 30talets Berlin och brunskjortorna. Vem vet vilka typer av vapen skolflickorna gommer under sina grona koftor och rutiga skjortor dar de taktfast marscherar fram.
Jag upprepar ett av mina favoritlatcitat
Just because you're paranoid
Don’t mean they're not after you
Nirvana - Territorial pissings
Skulle nagon av flickorna ranmorda mig sa kommer jag aldrig att kunna peka ut den skyldiga eftersom de ser exakt likadana ut. Dessutom hade jag nog aldrig vagat peka ut den skyldiga aven om jag kunnat. Tank er lilla mig i vittnesbaset framfor en rattsal fylld till bradden av hotfullt stirrande skolflickor.
Vem vagar vittna nar blodet fros?
Vem vagar vittna nar blodet fros?
Nationalteatern - Jack the ripper
Ar det bara jag eller haller jag pa att sla personligt rekord i inhalkningar i olika amnen i detta inlagget?
Mitt forsts stopp for dagen jag nu skriver om blev pa nationalmuseumet Te papa. Jag vill egentligen inte ga in dar eftersom konst och information trakar ut mig. BOOOOORING! Men det var gratis sa jag gick in anda for att tjana en slant.
Pa museumet larde jag mig historien om den langfjadrade goken
Historien om den langfjadrade goken
En Ny zeelandsk gok blev som barn adopterad av ett vithuvat sparvpar. Gokungen blev matad till max och fick mycket karlek fran sina adoptivforaldrar. Goken tyckte anda inte den fick nog med mat och karlek fran sina foraldrar sa goken mordar kallblodigt sina adoptivsyskon genom att putta ut dom ur boet.
Foraldrarna ar forkrossade men tackar gud att de i alla fall har ett barn kvar. Karleken ar dock inte omsesidig for nar goken ar gammal nog att flyga lamnar den boet utan en blick bakat och flyger till Fiji. Detta blev for myckt for det stackars vithuvade sparvparet. Hanen flog in i en ruta och honan ar nu gravt alkoholiserad.
Men hur gick det da for varan gok? Jo den festade vilt i Fiji och nar sommaren kom flog den tillbaks till Nya Zeeland och varpte agg i ett vithuvat sparvbo. Sparvarna tog val hand om agget.
Sa mycket mer an denna verklighetsbaserade historia larde jag mig inte pa Te papa da jag rakade fastna i museumets cafe. Vilket ni kanske markt?
Tongariro national park
Ibland hamnar jag precis ratt. Inte ofta men nagon gang ibland sa dar. Just idag lyckades jag hamna pa precis ratt plats. Nej inte Beckomberga. Nej inte haktet. Nej inte nerskottad i min egen grav.
Platsen jag befinner mig pa ar Tongariro national park och narmare bestamt sittandes i en varm fatolj i the main lounge i slottet Chateau Tongariro som ligger pa Mount Ruapehus sluttningar. Slottet ar byggt 1929 och har inte byggts om sen dess vilket innebar hogaristokratisk design. I min fatolj dricker jag mitt kaffe och lyssnar pa Beatles, Stones och Stevie Wonder. Vissa kanske inte anser att sadan musik passar en sa anrik byggnad som Chateau Tongariro. Det gor jag och tydligen aven den musikansvariga.
En bit ifran min fatolj knastrar en stor oppen eld for att halla ute minusgraderna som harjar utanfor. Tongariro national park ligger namligen i ett bergigt omrade hogt over havet och eftersom det ar vinter pa Nya Zeeland sa ar det sno sa langt ogat kan na har uppe.
Aven om brasan ar valdigt inbjudande sa ar min fatolj vand bort fran den. Det ar namligen sa att en meter framfor mig har jag ett fonster med utsikt over det snotackta och soliga landskapet utanfor. Det som fullbordar vyn ar vulkanen Ngauruhoe som reser sig upp mot den bla himmelen med sin runda krater. Denna vulkan ar kanske mera kand som Mount Doom i resterande delar av varlden da den fick gestalta Domedagsberget fran Sagan om ringenfilmerna. Scenerna fran nar Frodo och Sam ( lika slitna som det tva asgamar slass om) kravlar sig upp for berget fick dock spelas in pa en annan vulkan i omradet, Mount Ruapehu eftersom Maorifolket ar enna kinkiga typer och inte tillat Peter Jackson (Eller Fat Petro som vi hans nara vanner kallar honom) filma pa Mount Ngauruhoe da det ar helig mark for dom.
Naja hur som helst ar alltsa Tongariro national park Mordor. Jag maste skriva att det ar snoigare och kallare an jag hade forvantat mig. Jag trodde Mordor var kvavt, sotigt, torrt och liksom laskigt... Nej jag haller nog kvar pa min teori om att Mordor ar... JUST DET! Balkan. Men nog om sagan om ringen nu.
Jag tankte forsoka foreviga min High classstund pa Chateau Tongariro lite battre. Scones? HIGH CLASS! Sex kristallkronor? HIGH CLASS! Atta fristaende pelare for att halla upp det hoga taket? HIGH CLASS! Sockersota servitriser? HIGH CLASS! Kaffesurplande finnig backpacker?... ... ... high class? NEJ! NEJ! NEJ! Hade jag kunnat bete mig hade jag lamnat Chateau Tongariro pa momangen till forman for alla som vill ha en high classupplevelse utan luffare pa slottet! Darfor ar det allt en sabla tur att jag inte kan bete mig.
- Kan man fa en pilsner pa den har syltan eller!?
Sa dar ja. Skal pa dig Mount Dummelidum.
Man skulle latt kunna tro att jag suttit har inne och gottat mig mest hela dagen men jag har faktiskt varit ute pa aventyr lite tidigare. Anledningen till att jag tog mig upp hit till de snoiga vulkanerna fran Taupo var for att ga blivit rekommenderad att ga runt lite i landskapet. Det visade sig tyvarr att alla gangvagar utom en var igensnoade... Eller ja det kanske ar att ta i att kalla den icke igensnoade vagen for gangvag. Det ar den glashala tungt trafikerade vagen upp till Mount Ruapehus skidanlaggning jag skriver om har och just en vag som denfick jag for mig att valsa fram pa. Nar jag vandrat vagen upp i 45 minuter med vackra vyer omkring mig sa borjade det blasa mindre vackert pa vagen och i sarklass minst vackert borjade det blasa i min mage sa jag lunkade tillbaks igen.
Foresten, jag har precis avslutat boken Shadowman som jag recenserade i ett tidigare inlagg.
Om ni inte vill veta vem mordaren ar sa fortsatt for all del att lasa. Det var psykologen och det kunde man ju kunnat tanka sig eftersom precis ingenting tydde pa att han var mordaren.
Platsen jag befinner mig pa ar Tongariro national park och narmare bestamt sittandes i en varm fatolj i the main lounge i slottet Chateau Tongariro som ligger pa Mount Ruapehus sluttningar. Slottet ar byggt 1929 och har inte byggts om sen dess vilket innebar hogaristokratisk design. I min fatolj dricker jag mitt kaffe och lyssnar pa Beatles, Stones och Stevie Wonder. Vissa kanske inte anser att sadan musik passar en sa anrik byggnad som Chateau Tongariro. Det gor jag och tydligen aven den musikansvariga.
En bit ifran min fatolj knastrar en stor oppen eld for att halla ute minusgraderna som harjar utanfor. Tongariro national park ligger namligen i ett bergigt omrade hogt over havet och eftersom det ar vinter pa Nya Zeeland sa ar det sno sa langt ogat kan na har uppe.
Aven om brasan ar valdigt inbjudande sa ar min fatolj vand bort fran den. Det ar namligen sa att en meter framfor mig har jag ett fonster med utsikt over det snotackta och soliga landskapet utanfor. Det som fullbordar vyn ar vulkanen Ngauruhoe som reser sig upp mot den bla himmelen med sin runda krater. Denna vulkan ar kanske mera kand som Mount Doom i resterande delar av varlden da den fick gestalta Domedagsberget fran Sagan om ringenfilmerna. Scenerna fran nar Frodo och Sam ( lika slitna som det tva asgamar slass om) kravlar sig upp for berget fick dock spelas in pa en annan vulkan i omradet, Mount Ruapehu eftersom Maorifolket ar enna kinkiga typer och inte tillat Peter Jackson (Eller Fat Petro som vi hans nara vanner kallar honom) filma pa Mount Ngauruhoe da det ar helig mark for dom.
Naja hur som helst ar alltsa Tongariro national park Mordor. Jag maste skriva att det ar snoigare och kallare an jag hade forvantat mig. Jag trodde Mordor var kvavt, sotigt, torrt och liksom laskigt... Nej jag haller nog kvar pa min teori om att Mordor ar... JUST DET! Balkan. Men nog om sagan om ringen nu.
Jag tankte forsoka foreviga min High classstund pa Chateau Tongariro lite battre. Scones? HIGH CLASS! Sex kristallkronor? HIGH CLASS! Atta fristaende pelare for att halla upp det hoga taket? HIGH CLASS! Sockersota servitriser? HIGH CLASS! Kaffesurplande finnig backpacker?... ... ... high class? NEJ! NEJ! NEJ! Hade jag kunnat bete mig hade jag lamnat Chateau Tongariro pa momangen till forman for alla som vill ha en high classupplevelse utan luffare pa slottet! Darfor ar det allt en sabla tur att jag inte kan bete mig.
- Kan man fa en pilsner pa den har syltan eller!?
Sa dar ja. Skal pa dig Mount Dummelidum.
Man skulle latt kunna tro att jag suttit har inne och gottat mig mest hela dagen men jag har faktiskt varit ute pa aventyr lite tidigare. Anledningen till att jag tog mig upp hit till de snoiga vulkanerna fran Taupo var for att ga blivit rekommenderad att ga runt lite i landskapet. Det visade sig tyvarr att alla gangvagar utom en var igensnoade... Eller ja det kanske ar att ta i att kalla den icke igensnoade vagen for gangvag. Det ar den glashala tungt trafikerade vagen upp till Mount Ruapehus skidanlaggning jag skriver om har och just en vag som denfick jag for mig att valsa fram pa. Nar jag vandrat vagen upp i 45 minuter med vackra vyer omkring mig sa borjade det blasa mindre vackert pa vagen och i sarklass minst vackert borjade det blasa i min mage sa jag lunkade tillbaks igen.
Foresten, jag har precis avslutat boken Shadowman som jag recenserade i ett tidigare inlagg.
Om ni inte vill veta vem mordaren ar sa fortsatt for all del att lasa. Det var psykologen och det kunde man ju kunnat tanka sig eftersom precis ingenting tydde pa att han var mordaren.
Taupo 2
Dar jag lag med tungan slappt liggandes utstrack pa kinden och med forkylningshallucinationer i mina nerkallsvettade lakan fick jag plotsligt en uppenbarelse. En uppenbarelse i form av en bekant Maoriindians ord. "Ryck upp dig nu for bovelen du slitna blekansikte!". Dessa ord starkte mig sa jag satte mig upp i sangen med ett ryck. Pa med langkalsonger, dieseljeans och raggsockor! Pa med E.T.t-shirt, Hardrock cafe munkjacka och numera morkvit mossa. Jag studsade upp pa golvet och skrek med skrovlig rost "Idag kan ingenHOST tingHOST HOST stoppa mig! Pa klena ben sprang jag ut fran mitt rum till receptionisten och undrade om jag kunde boka upp ett fallskarmshopp och ett bungyjump just en dag som dagen i fraga. Receptionisten undrade om jag ansag att det var en speciellt bra ide da jag enligt henne inte sag frisk ut alls. "Hur menar du da?' hostade jag ur mig. Hon plockade fram en spegel och pekade ut alla sjukdomstecken i mitt ansikte. Svullna kinder, flackande stirrig blick, rinnande nasa, stora roda prickar over allt. "Jag mar finfint!' fick jag fram samtidigt som snoret som rann ur min nasa borjade skifta farg till blodigt rott. Receptionisten ryckte pa axlarna och bokade in mig.
Taupo skidive
Sa en grupp pa sju personer bussades ivag fran hostelet till Tauposkidiveanlaggningen vid Taupos flygplats for att kastas ut ur flygplan 3657 meter ovanfor mark. Jag funderade lite pa hur mycket jag skulle fa betalt for att stalla upp pa nagot sa vansinnigt men som vanligt hade jag fatt allt om bakfoten. Jag var den som skulle betala for att dom skulle leka med mitt liv och inte tvartom... Sa jag betalade.
De undrade om jag ville betala dubbelt for att en jeppe skulle hoppa ut ur planet samtidigt som mig och filma min fard mot jorden. Jag ville inte betala det dubbla och jag ville inte foreviga det formodliga scenariot dar jag sitter inne i flygplanet hart omslingrad ett sate och grater medan jag hulkande far ur mig "Jag vill inte! Jag vill inte! Jag ville inte hoppa!
Vi fick inte hoppa forst da vadret slagit om till regn. Fint vader utan moln var det enda som gallde for ett bra skydyk sa vi fick vanta i hangaren pa en klarare himmel. Jag satte mig i en fatolj och pa bordet framfor mig lag en vass sax. Jag hade ju inget battre for mig sa jag borjade klippa i ett tygstycke jag hittade. Det blev julpyssel i form av 4000 tomtenissar som holl varandra i handerna. Det var ett ratt stort tygstycke.
Da var plotsligt vadret battre sa varan grupp blev uppkladda i overoler, sakerhetsselar, mossor och fallskarmar. "Men fallskarmar da?! Har ni tankt er att vi ska hoppa utan fallskarmar?! Ar ni inte kloka i huvudet?! Vi kommer ju sla ihjal oss!! Ah herregud!! Vralade jag. jag ombads att lugna mig och sedan forklarades det att vi skulle hoppa tillsammans med en erfaren fallskarmshoppare. Han var den som skulle ha pa sig fallskarmen, han skulle vara fastspand bakom mig och han skulle ta hand om utlosningen... Det dar sista kandes lite olustigt att skriva.
Flygplanet vi flog upp med var gult och ganska trangt. I planet satt gruppen med varsin fallskarmshoppare och det fanns aven tre fallskarmshoppare som endast foljde med for att filma de som betalt for en dvd med sitt hopp.
Efter en halvtimme i luften oppnades luckan pa det lilla planet och sa var det dags for de forste att hoppa... jag och min fallskarmshoppare. Det var kyligt och hogt dar uppe tankte jag innan vi hoppade ut.
Schwoooop tror det kan ha sagt nar vi lamnade planet. Det forsta som slog mig var att jag rakade lamna min mage kvar pa planet. For det kandes helt tomt dar magen brukar halla till. Det visade sig snabbt att inte bara magen hade lamnats bakom mig utan hela kroppen kandes helt tom och dessutom helt viktlos. Att jag susade ner fran himmelen i over 200 kilometer i timmen kunde jag inte riktigt fa perspektiv pa da man inte passerade nagot som kunde ge mig en vink om farten. Det enda var marken under en som valdigt valdigt sakta kom narmare och narmare.
Det var 45 sekunder fritt fall med utsikt over Lake Taupo innan killen som jag hoppade med loste ut fallskarmen och det ryckte till nagot rejalt pa grund av den fartminskningen. Det gick betydligt langsammare efter det. Vi dalade ner i kanske 10 minuter innan vi landade vid hangaren vi flygit upp i fran.
Med darriga ben och med lockiga oron upptackte jag att min mage hittat tillbaks till ratt plats igen. Jag tog upp min kalender och bockade av "Livsriskering 1". "Livsriskering 2" var annu inte ibockad sa jag bad att fa bli kord till Taupo bungy.
Taupo bungy
Taupo bungy lag vid en vattenfylld canyon. Inte det hogsta tankbara bungyhoppet direkt med sina 47 meter men mer an nog for att skramma slag pa lilla mig. En jarnstallning ledde ut over vattnet och att kolla over kanten pa racket fick mig att fa svindel. Detta var liksom laskigare an fallskarmshoppet da detta var mer patrangande nara och har fick man vara sa god att hoppa helt sjalv utan nagon nagon fullvuxen man att halla i handen.
Solen tittade fram lagom till det att minja fotter kopplades ihop med en sele som kopplades ihop med bungyrepet och sa det var dags for mig att hoppa. Med tomtesteg kom jag fram till hopplatformen. Graten i halsen och hjartat i halsgropen. Ingenstans att halla mig i och med fotterna pa kanten till avgrunden.
"One, two, three, bungy!" ropade bungyskotaren. "Ner dar? Ar du inte riktigt riktig? Jag tanker da fan inte hoppa ner dar utan anledning! Jag kan ju bryta nacken!" Tankte mitt huvud. Sa tankte inte alls min kropp som vilt kastade sig ut for stupet nar den horde ordet "bungy!".
Aterigen var magen pa villovagar och jag var livradd. Repet tog mot mina tvivel faktiskt emot innan jag brot alla ben i kroppen och jag flog upp och ner nagra ganger innan en fiskade ner mig fran repet. Efter detta var mina ben sa darriga att de fick vila upp sig resten av kvallen pa krogen med massor av ol.
phew.
Taupo skidive
Sa en grupp pa sju personer bussades ivag fran hostelet till Tauposkidiveanlaggningen vid Taupos flygplats for att kastas ut ur flygplan 3657 meter ovanfor mark. Jag funderade lite pa hur mycket jag skulle fa betalt for att stalla upp pa nagot sa vansinnigt men som vanligt hade jag fatt allt om bakfoten. Jag var den som skulle betala for att dom skulle leka med mitt liv och inte tvartom... Sa jag betalade.
De undrade om jag ville betala dubbelt for att en jeppe skulle hoppa ut ur planet samtidigt som mig och filma min fard mot jorden. Jag ville inte betala det dubbla och jag ville inte foreviga det formodliga scenariot dar jag sitter inne i flygplanet hart omslingrad ett sate och grater medan jag hulkande far ur mig "Jag vill inte! Jag vill inte! Jag ville inte hoppa!
Vi fick inte hoppa forst da vadret slagit om till regn. Fint vader utan moln var det enda som gallde for ett bra skydyk sa vi fick vanta i hangaren pa en klarare himmel. Jag satte mig i en fatolj och pa bordet framfor mig lag en vass sax. Jag hade ju inget battre for mig sa jag borjade klippa i ett tygstycke jag hittade. Det blev julpyssel i form av 4000 tomtenissar som holl varandra i handerna. Det var ett ratt stort tygstycke.
Da var plotsligt vadret battre sa varan grupp blev uppkladda i overoler, sakerhetsselar, mossor och fallskarmar. "Men fallskarmar da?! Har ni tankt er att vi ska hoppa utan fallskarmar?! Ar ni inte kloka i huvudet?! Vi kommer ju sla ihjal oss!! Ah herregud!! Vralade jag. jag ombads att lugna mig och sedan forklarades det att vi skulle hoppa tillsammans med en erfaren fallskarmshoppare. Han var den som skulle ha pa sig fallskarmen, han skulle vara fastspand bakom mig och han skulle ta hand om utlosningen... Det dar sista kandes lite olustigt att skriva.
Flygplanet vi flog upp med var gult och ganska trangt. I planet satt gruppen med varsin fallskarmshoppare och det fanns aven tre fallskarmshoppare som endast foljde med for att filma de som betalt for en dvd med sitt hopp.
Efter en halvtimme i luften oppnades luckan pa det lilla planet och sa var det dags for de forste att hoppa... jag och min fallskarmshoppare. Det var kyligt och hogt dar uppe tankte jag innan vi hoppade ut.
Schwoooop tror det kan ha sagt nar vi lamnade planet. Det forsta som slog mig var att jag rakade lamna min mage kvar pa planet. For det kandes helt tomt dar magen brukar halla till. Det visade sig snabbt att inte bara magen hade lamnats bakom mig utan hela kroppen kandes helt tom och dessutom helt viktlos. Att jag susade ner fran himmelen i over 200 kilometer i timmen kunde jag inte riktigt fa perspektiv pa da man inte passerade nagot som kunde ge mig en vink om farten. Det enda var marken under en som valdigt valdigt sakta kom narmare och narmare.
Det var 45 sekunder fritt fall med utsikt over Lake Taupo innan killen som jag hoppade med loste ut fallskarmen och det ryckte till nagot rejalt pa grund av den fartminskningen. Det gick betydligt langsammare efter det. Vi dalade ner i kanske 10 minuter innan vi landade vid hangaren vi flygit upp i fran.
Med darriga ben och med lockiga oron upptackte jag att min mage hittat tillbaks till ratt plats igen. Jag tog upp min kalender och bockade av "Livsriskering 1". "Livsriskering 2" var annu inte ibockad sa jag bad att fa bli kord till Taupo bungy.
Taupo bungy
Taupo bungy lag vid en vattenfylld canyon. Inte det hogsta tankbara bungyhoppet direkt med sina 47 meter men mer an nog for att skramma slag pa lilla mig. En jarnstallning ledde ut over vattnet och att kolla over kanten pa racket fick mig att fa svindel. Detta var liksom laskigare an fallskarmshoppet da detta var mer patrangande nara och har fick man vara sa god att hoppa helt sjalv utan nagon nagon fullvuxen man att halla i handen.
Solen tittade fram lagom till det att minja fotter kopplades ihop med en sele som kopplades ihop med bungyrepet och sa det var dags for mig att hoppa. Med tomtesteg kom jag fram till hopplatformen. Graten i halsen och hjartat i halsgropen. Ingenstans att halla mig i och med fotterna pa kanten till avgrunden.
"One, two, three, bungy!" ropade bungyskotaren. "Ner dar? Ar du inte riktigt riktig? Jag tanker da fan inte hoppa ner dar utan anledning! Jag kan ju bryta nacken!" Tankte mitt huvud. Sa tankte inte alls min kropp som vilt kastade sig ut for stupet nar den horde ordet "bungy!".
Aterigen var magen pa villovagar och jag var livradd. Repet tog mot mina tvivel faktiskt emot innan jag brot alla ben i kroppen och jag flog upp och ner nagra ganger innan en fiskade ner mig fran repet. Efter detta var mina ben sa darriga att de fick vila upp sig resten av kvallen pa krogen med massor av ol.
phew.
Taupo
Vill forst och framst aterogem papeka hur valdigt lite ofin jag inte vill vara mot min vard i Rotorua men det var lite kyligt dar. Ett hus utan element eller kamin med oppna fonster i minusgrader kan latt bli. Men efter detta papekande lamnar jag rapporteringen fran Rotorua darhan.
Varmesystemet pa bussen mellan Rotorua och Taupo fungerade ej. Det var lite olyckligt da jag dragit pa mig nagon slags haxblandning av kikhosta och lunginflamation i Rotorua och bussfarden kryddade liksom upp det hela med lite akommor fran Läkarboken för hela familjen.
Aven denna gangen var bussen en slags guidad tur som tog gruppen till de mest dumma och dyrbara aktiviteter en dum och rik person kan tanka sig. Att hora busschaufforens "personliga" asikt om hur otroligt spannande aktiviteterna skulle vara var formodligen mer spannande an aktiviteterna i sig. Hans positiva uttalanden var som uttalade av en grupp amerikanska collageflickor som vill beromma kocken pa en skabbiug Europavagskrog. "This sausage was fantastic!"... "This steak was extraordinary!"... This portion of bacon and egg was absolutely marvelous"... "I cant find words because this tunasandwich was out of this world".
Busschaufforen korde oss dock till tva platser han inte verkade tycka var speciella alls da han inte namnde alls hur fantastiska de var... Och sa var platserna ocksa gratis att besoka. Pa forsta platsen fick jag se mitt livs andra gejser. Lady knox gejser hette den och den sprutade for kung och fosterland.
Hukafalls var den andra platsen man inte behovde betala for att se och det visade sig vara en flod vildare an Vilda Western och Vilda babyn kombinerad. Floden mynnade ut i ett vattenfall (Darav Huka falls skulle man kunna tanka sig) som mynnade ut i en sjo och var sjon mynnade ut, det vete fan.
Runt middagstid kom vi fram till det lilla samhallet Taupo som ligger precis i kant med Lake Taupo, Nya Zeelands storsta sjo. Fran Taupo har man en fin utsikt over sjon till Tongariro nationalpark och dess snotackta vulkaner. Jag ska inte utskriva mig allt for mycket om omradet kring Taupo an da jag i arlighetens namn (I arlighetens namn ar val foresten ett uttryck jag inte ska behova anvanda mig av i denna blogg da det liksom ar hela bloggens signum att jag haller mig till sanningen utan pardon) inte har strosat i omgivningarna sarskilt mycket an. Nej jag har legat nerbaddad i min sang i mitt rum i mitt hostel eftersom jag ar lika forkyld som Gullefjun skulle varit om han halsat pa vanner pa Antarktis.
Forsta dagen lag jag nerbaddad med tacket uppdraget over oronen och feberyrslade i mitt eget dreggel. Jag hackade aven tander, tokhostade och famlade i blindo med mina hander (eftersom jag hade tacker uppdraget till oronen sa sag jag ju inget).
Trots mina anstrangningar att bygga en liten koja av mina filtar sa blev det inte varmare och da visade det sig att elementet var sonder har med. Jag har ju VG i teknik fran hogstadiet sa jag hoppade upp ur min sang och gav mig pa en mission att fa igang det igen. Efter lite kung fu kickar pa det foraldrade elementet lyckades jag fa i gang det och i sann Kaminmannenanda aven trimma upp det sa det blev riktigt fasligt varmt.
Jag somnade gott runt klockan 6 medan elementet fortsatte jobba pa hogvarv. Mina rumskamrater dok upp vid midnatt till det inferno varat rum hade blivit. Det var sadar uppskattat.
For att rada bot pa min sjukdom stannade jag aven dagen efter inomhus. Mar battre nu men det sitter fortfarande en slemmklumpeduns langt ner i halsen som liksom inte hostningarna far tag. Han verkar trivas dar han sitter och jag malar upp inuti mitt huvud att han fnissar for sig sjalv nar hostvindarna bara smatter till honom pa nastippen. Men han ska ut om jag sa ska behova dra upp honom med en stalgalje!
Varmesystemet pa bussen mellan Rotorua och Taupo fungerade ej. Det var lite olyckligt da jag dragit pa mig nagon slags haxblandning av kikhosta och lunginflamation i Rotorua och bussfarden kryddade liksom upp det hela med lite akommor fran Läkarboken för hela familjen.
Aven denna gangen var bussen en slags guidad tur som tog gruppen till de mest dumma och dyrbara aktiviteter en dum och rik person kan tanka sig. Att hora busschaufforens "personliga" asikt om hur otroligt spannande aktiviteterna skulle vara var formodligen mer spannande an aktiviteterna i sig. Hans positiva uttalanden var som uttalade av en grupp amerikanska collageflickor som vill beromma kocken pa en skabbiug Europavagskrog. "This sausage was fantastic!"... "This steak was extraordinary!"... This portion of bacon and egg was absolutely marvelous"... "I cant find words because this tunasandwich was out of this world".
Busschaufforen korde oss dock till tva platser han inte verkade tycka var speciella alls da han inte namnde alls hur fantastiska de var... Och sa var platserna ocksa gratis att besoka. Pa forsta platsen fick jag se mitt livs andra gejser. Lady knox gejser hette den och den sprutade for kung och fosterland.
Hukafalls var den andra platsen man inte behovde betala for att se och det visade sig vara en flod vildare an Vilda Western och Vilda babyn kombinerad. Floden mynnade ut i ett vattenfall (Darav Huka falls skulle man kunna tanka sig) som mynnade ut i en sjo och var sjon mynnade ut, det vete fan.
Runt middagstid kom vi fram till det lilla samhallet Taupo som ligger precis i kant med Lake Taupo, Nya Zeelands storsta sjo. Fran Taupo har man en fin utsikt over sjon till Tongariro nationalpark och dess snotackta vulkaner. Jag ska inte utskriva mig allt for mycket om omradet kring Taupo an da jag i arlighetens namn (I arlighetens namn ar val foresten ett uttryck jag inte ska behova anvanda mig av i denna blogg da det liksom ar hela bloggens signum att jag haller mig till sanningen utan pardon) inte har strosat i omgivningarna sarskilt mycket an. Nej jag har legat nerbaddad i min sang i mitt rum i mitt hostel eftersom jag ar lika forkyld som Gullefjun skulle varit om han halsat pa vanner pa Antarktis.
Forsta dagen lag jag nerbaddad med tacket uppdraget over oronen och feberyrslade i mitt eget dreggel. Jag hackade aven tander, tokhostade och famlade i blindo med mina hander (eftersom jag hade tacker uppdraget till oronen sa sag jag ju inget).
Trots mina anstrangningar att bygga en liten koja av mina filtar sa blev det inte varmare och da visade det sig att elementet var sonder har med. Jag har ju VG i teknik fran hogstadiet sa jag hoppade upp ur min sang och gav mig pa en mission att fa igang det igen. Efter lite kung fu kickar pa det foraldrade elementet lyckades jag fa i gang det och i sann Kaminmannenanda aven trimma upp det sa det blev riktigt fasligt varmt.
Jag somnade gott runt klockan 6 medan elementet fortsatte jobba pa hogvarv. Mina rumskamrater dok upp vid midnatt till det inferno varat rum hade blivit. Det var sadar uppskattat.
For att rada bot pa min sjukdom stannade jag aven dagen efter inomhus. Mar battre nu men det sitter fortfarande en slemmklumpeduns langt ner i halsen som liksom inte hostningarna far tag. Han verkar trivas dar han sitter och jag malar upp inuti mitt huvud att han fnissar for sig sjalv nar hostvindarna bara smatter till honom pa nastippen. Men han ska ut om jag sa ska behova dra upp honom med en stalgalje!
Rotorua 4
Sista dagen i Rotorua gick jag och en fransyska pa langfard i The Redwoods. Regnet over Nya Zeeland har tagit kompledigt ett tag nu sa vi hade fint vader dar vi traskade upp for berg och ner for dalar. I princip over allt trampade vi pa Nya Zeelands nationalsymbol, det vita ormbunksbladet. Jag stallde mig den moraliska fragan, vad skulle jag ha sagt om nya zeelandarna kom och trampade pa den svenska nationalsymbolen, algen? Nej det hade jag inte gillat forstass sa jag undvek att trampa pa nagra fler ormbunksblad.
Efter 18 kilometer av gang var jag och fransyskan sa slitna att vi tog hennes bil till Waikite valley thermalpool 18 kilometer utanfor Rotorua. I 38 grader varmt vatten satt vi och blickade ut over jordbrukslandskapet och solnedgangen fran varan jordvarmda utomhusspaanlaggning. Det fanns bara en sak som fattades! l'amour! Sa jag fragade fransyskan efter lite franska kyssar och hennes svar blev lite franska orfilar. Smack, smackeli, smack smack smack! sa det
Efter det tog vi bilen tillbaks till Rototura. Trodde vi. Bilen hade gott om bransle ocksa. Trodde vi. I morkret rakade vi komma pa villovagar och vid en korsvag i mitten av ingenstansland sa pekade matarpilen pa empty. Nu fanns det bara en sak som fattades! l'amour! Det tyckte inte fransyskan sa jag fick ga ut och vinka till mig forsta Hillbilly som passerade. Det var Gammelmor Betty som kom i sin pickup och bjod med oss till sin gard dar vi kunde fa kopa lite bensin. Pa garden fanns 6 hundar alla i olika storlek och ras, en son som aldrig klippt sig alls, ett gang med svin och en man som inte sa ett ord. Texas chainsaw familjen pa nya betesmarker kanske?
De lat oss av kroken i alla fall och salde av branslet som var amnat at skordetroskan. Naja det ar nog inte skordetid an pa ett halvar med tanke pa kylan i Rotorua...
Efter 18 kilometer av gang var jag och fransyskan sa slitna att vi tog hennes bil till Waikite valley thermalpool 18 kilometer utanfor Rotorua. I 38 grader varmt vatten satt vi och blickade ut over jordbrukslandskapet och solnedgangen fran varan jordvarmda utomhusspaanlaggning. Det fanns bara en sak som fattades! l'amour! Sa jag fragade fransyskan efter lite franska kyssar och hennes svar blev lite franska orfilar. Smack, smackeli, smack smack smack! sa det
Efter det tog vi bilen tillbaks till Rototura. Trodde vi. Bilen hade gott om bransle ocksa. Trodde vi. I morkret rakade vi komma pa villovagar och vid en korsvag i mitten av ingenstansland sa pekade matarpilen pa empty. Nu fanns det bara en sak som fattades! l'amour! Det tyckte inte fransyskan sa jag fick ga ut och vinka till mig forsta Hillbilly som passerade. Det var Gammelmor Betty som kom i sin pickup och bjod med oss till sin gard dar vi kunde fa kopa lite bensin. Pa garden fanns 6 hundar alla i olika storlek och ras, en son som aldrig klippt sig alls, ett gang med svin och en man som inte sa ett ord. Texas chainsaw familjen pa nya betesmarker kanske?
De lat oss av kroken i alla fall och salde av branslet som var amnat at skordetroskan. Naja det ar nog inte skordetid an pa ett halvar med tanke pa kylan i Rotorua...
Rotorua 3
Eftersom jag ar den kulturelitist jag ar sa ar det val inte mer ratt att jag borjar recensera bocker har pa forumet? Nej just det. Just denna boken bytte jag till mig pa Fiji och jag har annu inte hunnit lasa ut den men hoppas anda jag kan gora den rattvisa.
Shadowman av Cody McFayden
Shadowman handlar om en FBIagent vars dotter och man blivit ritualmordade. Fortfarande knapp i huvudet over detta sa blir agentens polare som hon inte sett pa 20 ar ocksa ritualmordad och lamnar efter sig en dotter och tror ni inte den psykiskt instabila FBIagenten blir chef over hela utredningen och dessutom adopterar offrets dotter! En bra bok.
Jag har precis kommit till kapitlet dar FBIagenten spenderas sin forsta dag med den traumatiserade flickan och tar med henne till skjutbanan for lite prickskytte.
Har ar ett stycke citat ur boken som jag anser vara nagot av det djupaste jag nagonsin last
I sum up the past days to myself. I had gone from suicidal to wanting to live. I had lost my best friend in the world. I had reacquired a mute daughter, who might never recover. I had remembered killing my own daughter. I had found out that Callie had not just a daughter, but a grandson. I'd discoverd that a woman I love, Elaine, had cancer and might or might not be fine. I hade become more familiar with the business of pornography than i ever wanted to be.
Nej det har med bokrecensioner var ju inget kul alls. Jag tror jag atergar med lite udda rapporteringar fran Rotorua istallet. Mekanikern jag bor hos visade sig vara lite insnoad i rallytrasket i alla fall da han tog med mig och en irlandare pa en rallytur upp i bergen dar vi hade en fin vy over Rotorua. Efter den rallyfarden behovde jag vila upp mig i tre dygn eftersom jag blivit forkyld o grejer.
Jag lyckades dock slapa in mig till Rotorua centrum for lite cafesittande och precis som i varje liten smastad hangde det populare ungdomsganget i centrum. Jag fick ju aldrig riktigt delta i populara ungdomsgang i yngre ar sa jag tankte att detta kanske var en ny chans for mitt daliga sjalvfortroende! Detta ungdomsgang gjorde nagot jag aldrig sett tidigare och jag hade inte nagon aning om att de ansags som coolt. De vanliga ar ju att man roker, dricker 3,5or och leker med skateboards men kidsen har sprang runt med ett spadbarn och hade kul med det. Jag gick fram till killen med spadbarnet och fragade om jag fick halla barnet men han menade att jag inte var tillrackligt tuff. Bara de coolaste skatarna fick tillatelse.
Med svansen mellan benen sokte jag skydd pa Starbucks. Dar laste jag den har fortraffliga boken Shadowman. Vet inte om ni hort talas om den men hall i hatten vilken bra bok. Det ar nastan otroligt hur forfattaren har kunnat komma fram med en sa vettig handling.
Pa kvallen bjod min rallyvard med mig pa pokerturnering med gubbarna. Det var jag och 6 byggarbetare och 5 mekaniker. En var pa permission, alla bar kniv. Vi satt i en iskallt garage och det var en macho iskall stamning. Jag visste att det enda jag behovde gora har for att klara mig undan med livet i behall var att forlora. Vilken jag inte trodde skulle vara nagon match for en san fisk som jag. Men nu ar ju poker inte sa forutsagbart riktigt som jag ville fa det till sa nar jag forsokte bluffa bort mina marker rakade jag istallet vinna pot efter pot. Mannen runt omkring mig stirrade pa mig med svarta blickar. En fingrade pa sin kniv. En klamde en ooppnad olburk med bara handerna. Mannen pa permission borjade spontant beratta om mordet han satt inne for. Nar agaren av garaget plockade fram sitt nya hagelgevar for demonstration sa kande jag att det var dags att ta till flykten fran fororten till fortorten vi befann oss i.
Hobbiton
Ja idag tog jag den guidade turen till Hobbiton movie set. Alltsa platsen dar de spelade in scenerna fran Hobbiton i den storartade filmtrilogin Sagan om ringen.
Det tog cirka 45 att aka dit men tiden gick valdigt fort med den pratglada guiden Danny som chauffor och hans tveksamhet till Elvis dod. Ojamn mark med grona kullar och manga far senare sa var vi snart pa platsen for hela kalaset. Det som var lite slaende var hur manga far de var pa platsen. Det var liksom far var man an tittade. Far har och far dar och far har och var. Jag kunde inte forsta var alla far kom ifran foren guiden forklarade att omradet var en stor farfarm. Jag klurade lite pa svaret och kom efter nagra minuter fram till att lat logiskt.
Vid inspelningsplatsen blev jag besviken da inga hobbitar levde dar. Detta kanske later markligt men jag har liksom en marklig formaga att bygga upp de mest markliga fantasier i mitt huvudet och sedan tro till fullo att de existerar i verkligheten. Hobbitar i Hobbiton ar en av de fantasier jag byggt upp som starkast. Jag sag framfor mig i mitt eget huvud hur jag och hobbitarna skulle plocka gronsaker tillsammans. Jag vill leva som hobbitar, jag vill gora allt vad som an hobbitar gor, jag vill ligga med hobbitar, jag vill ligga med hobbitar som dig.
Det fanns inte en sjal pa inspelningplatsen forutom den guidade turgruppen och da tar jag det som ett faktum att far inte har sjalar. I princip alla byggnader som var med i filmen var bortrivna men 17 av 37 ursprunliga hobbithal fanns kvar. Hobbithalens fasader var vita och ingenting av tradgardarna eller staketen fanns kvar och min besvikelse var inte slut dar da man inte kunde ga in nagot av halen forutom Bilbos kak. Hade Bilbos hala en trevlig varm inbjudande kansla och en kanna te kokandes pa spisen? Nej insidan av Bilbos hala sag ut som en skyttegrav. Fast jag har ju alltid varit fascinerad av krig och sadar sa jag lekte soldat dar inne. Inne fran halan siktade jag med mina hander ut over den grona hobbitdalen och latsades skjuta far. PANG! PAFF! PANG! PAFF! Ingen av deltagarna i turgruppen pratade inte mer mig efter detta.
Filmbolaget som producerade Sagan om ringen, New Line cinema tog det billiga hobbithalbyggaralternativet med hjalp av material som inte haller alls och darav anledningen till allt borttagande. Detta till trots sa rekommenderas turen starkt till alla som sett filmerna. Arligt talat till de som inte sett filmerna ocksa da landskapet ar hur fint som helst med sina grona kullar till farbetesmarker.
Farfarmaren som agde omradet ville dock inte slapa ivag nagra turister utan att visa upp lite klassisk farklippning. Sa en jeppe gick loss pa ett far och avlagsnade dess ull. Min familj har ju haft far och jag maste saga att metoderna for farklippning har utvecklats sen de dagar min far holl pa med det. Denna farklipparen anvande en slags elekrisk farklippsax och holl djuret i ett stadigt grepp utan att varken sova det eller skada det. Hemma pa min gard i bohuslan sa var det stammjarn i huvudet pa faret sa det tuppade av och sedan gick vi loss med grasklipparen pa ullen.
Shadowman av Cody McFayden
Shadowman handlar om en FBIagent vars dotter och man blivit ritualmordade. Fortfarande knapp i huvudet over detta sa blir agentens polare som hon inte sett pa 20 ar ocksa ritualmordad och lamnar efter sig en dotter och tror ni inte den psykiskt instabila FBIagenten blir chef over hela utredningen och dessutom adopterar offrets dotter! En bra bok.
Jag har precis kommit till kapitlet dar FBIagenten spenderas sin forsta dag med den traumatiserade flickan och tar med henne till skjutbanan for lite prickskytte.
Har ar ett stycke citat ur boken som jag anser vara nagot av det djupaste jag nagonsin last
I sum up the past days to myself. I had gone from suicidal to wanting to live. I had lost my best friend in the world. I had reacquired a mute daughter, who might never recover. I had remembered killing my own daughter. I had found out that Callie had not just a daughter, but a grandson. I'd discoverd that a woman I love, Elaine, had cancer and might or might not be fine. I hade become more familiar with the business of pornography than i ever wanted to be.
Nej det har med bokrecensioner var ju inget kul alls. Jag tror jag atergar med lite udda rapporteringar fran Rotorua istallet. Mekanikern jag bor hos visade sig vara lite insnoad i rallytrasket i alla fall da han tog med mig och en irlandare pa en rallytur upp i bergen dar vi hade en fin vy over Rotorua. Efter den rallyfarden behovde jag vila upp mig i tre dygn eftersom jag blivit forkyld o grejer.
Jag lyckades dock slapa in mig till Rotorua centrum for lite cafesittande och precis som i varje liten smastad hangde det populare ungdomsganget i centrum. Jag fick ju aldrig riktigt delta i populara ungdomsgang i yngre ar sa jag tankte att detta kanske var en ny chans for mitt daliga sjalvfortroende! Detta ungdomsgang gjorde nagot jag aldrig sett tidigare och jag hade inte nagon aning om att de ansags som coolt. De vanliga ar ju att man roker, dricker 3,5or och leker med skateboards men kidsen har sprang runt med ett spadbarn och hade kul med det. Jag gick fram till killen med spadbarnet och fragade om jag fick halla barnet men han menade att jag inte var tillrackligt tuff. Bara de coolaste skatarna fick tillatelse.
Med svansen mellan benen sokte jag skydd pa Starbucks. Dar laste jag den har fortraffliga boken Shadowman. Vet inte om ni hort talas om den men hall i hatten vilken bra bok. Det ar nastan otroligt hur forfattaren har kunnat komma fram med en sa vettig handling.
Pa kvallen bjod min rallyvard med mig pa pokerturnering med gubbarna. Det var jag och 6 byggarbetare och 5 mekaniker. En var pa permission, alla bar kniv. Vi satt i en iskallt garage och det var en macho iskall stamning. Jag visste att det enda jag behovde gora har for att klara mig undan med livet i behall var att forlora. Vilken jag inte trodde skulle vara nagon match for en san fisk som jag. Men nu ar ju poker inte sa forutsagbart riktigt som jag ville fa det till sa nar jag forsokte bluffa bort mina marker rakade jag istallet vinna pot efter pot. Mannen runt omkring mig stirrade pa mig med svarta blickar. En fingrade pa sin kniv. En klamde en ooppnad olburk med bara handerna. Mannen pa permission borjade spontant beratta om mordet han satt inne for. Nar agaren av garaget plockade fram sitt nya hagelgevar for demonstration sa kande jag att det var dags att ta till flykten fran fororten till fortorten vi befann oss i.
Hobbiton
Ja idag tog jag den guidade turen till Hobbiton movie set. Alltsa platsen dar de spelade in scenerna fran Hobbiton i den storartade filmtrilogin Sagan om ringen.
Det tog cirka 45 att aka dit men tiden gick valdigt fort med den pratglada guiden Danny som chauffor och hans tveksamhet till Elvis dod. Ojamn mark med grona kullar och manga far senare sa var vi snart pa platsen for hela kalaset. Det som var lite slaende var hur manga far de var pa platsen. Det var liksom far var man an tittade. Far har och far dar och far har och var. Jag kunde inte forsta var alla far kom ifran foren guiden forklarade att omradet var en stor farfarm. Jag klurade lite pa svaret och kom efter nagra minuter fram till att lat logiskt.
Vid inspelningsplatsen blev jag besviken da inga hobbitar levde dar. Detta kanske later markligt men jag har liksom en marklig formaga att bygga upp de mest markliga fantasier i mitt huvudet och sedan tro till fullo att de existerar i verkligheten. Hobbitar i Hobbiton ar en av de fantasier jag byggt upp som starkast. Jag sag framfor mig i mitt eget huvud hur jag och hobbitarna skulle plocka gronsaker tillsammans. Jag vill leva som hobbitar, jag vill gora allt vad som an hobbitar gor, jag vill ligga med hobbitar, jag vill ligga med hobbitar som dig.
Det fanns inte en sjal pa inspelningplatsen forutom den guidade turgruppen och da tar jag det som ett faktum att far inte har sjalar. I princip alla byggnader som var med i filmen var bortrivna men 17 av 37 ursprunliga hobbithal fanns kvar. Hobbithalens fasader var vita och ingenting av tradgardarna eller staketen fanns kvar och min besvikelse var inte slut dar da man inte kunde ga in nagot av halen forutom Bilbos kak. Hade Bilbos hala en trevlig varm inbjudande kansla och en kanna te kokandes pa spisen? Nej insidan av Bilbos hala sag ut som en skyttegrav. Fast jag har ju alltid varit fascinerad av krig och sadar sa jag lekte soldat dar inne. Inne fran halan siktade jag med mina hander ut over den grona hobbitdalen och latsades skjuta far. PANG! PAFF! PANG! PAFF! Ingen av deltagarna i turgruppen pratade inte mer mig efter detta.
Filmbolaget som producerade Sagan om ringen, New Line cinema tog det billiga hobbithalbyggaralternativet med hjalp av material som inte haller alls och darav anledningen till allt borttagande. Detta till trots sa rekommenderas turen starkt till alla som sett filmerna. Arligt talat till de som inte sett filmerna ocksa da landskapet ar hur fint som helst med sina grona kullar till farbetesmarker.
Farfarmaren som agde omradet ville dock inte slapa ivag nagra turister utan att visa upp lite klassisk farklippning. Sa en jeppe gick loss pa ett far och avlagsnade dess ull. Min familj har ju haft far och jag maste saga att metoderna for farklippning har utvecklats sen de dagar min far holl pa med det. Denna farklipparen anvande en slags elekrisk farklippsax och holl djuret i ett stadigt grepp utan att varken sova det eller skada det. Hemma pa min gard i bohuslan sa var det stammjarn i huvudet pa faret sa det tuppade av och sedan gick vi loss med grasklipparen pa ullen.
Rotorua 2
Sa da har jag bekantat mig annu mer med det rykande samhallet Rotorua. Jag tankte borja med att papeka ett fel i forra rapporten om Rotorua. Angorna, oset, gejsrarna och lukten beror inte pa att helvetet ligger under staden. Vi ber om ursakt for denna miss.
Anledningen till angorna, oset, gejsrarna och lukten ar istallet geotermisk aktivitet. I mina oron later det smatt riskabelt att bo nara geotermiska aktiva omraden. En maoristamm delade mina farhagor och bosatte sig inte nara ett sadant omrade. De bosatte sig i det. Jag besokte byn som heter Whakarewarewa igar. Whakarewarewa kan fortkortas med Whaka och Whaka uttalas Fuck a. Fniss.
Hela byn var inslingrad i angor och sa aven byns gravplats. Ur de vita maorigravarna pyste det fram maorisjal efter maorisjal. jag fangade en sjal i en glasburk for att pa sa sett fa en ny van. Jag orkar dock inte slapa med mig en fanig glasburk pa mina resor sa jag oppnade glasburken och andades in maoriindianen. Mina nya van framtrader nu via roster i mitt huvud.
I maoribyn fanns det tva gejsrar och de var haftiga att se pa. Maorirosten var bussig nog att halla en liten forelasning om gejsrarna. De kunde spruta upp till 30 meter upp i luften och vaknade till liv cirka tio ganger per dag.
Efter besoket i Whakarewarewa sa foljde jag en varm flod till skogsomradet som hette... som hette... (lite hjalp har du helige maoriindian)... Just det ja, The Redwoods. Dar lunkade jag runt omgiven av enorma ormbunkar och hoga breda (lite hjalp har du helige maoriindian)... Just det ja, Californa redwoodtrad.
Nar jag gick dar pa stigen rakade en liten grabb springa pa mig for att sedan springa vidare. Jag tankte inte pa det alls foran mamman kommer gaende med den stackars ungen och tvingade honom att be om ursakt till mig. "Eh... No problem" sager jag lite forvanat. Mamman sager med strang rost at pojken "Dont touch other people" och sen tittar hon pa mig och ber om ursakt hon med.
Om det ar sa dar man maste uppfostra sina ungar for att de ska bli vettiga manniskor sa vill jag inte ha nagra. Fast i och for sig, hur mycket ar barnbidraget pa i tider som dessa? Om man later knatten leva pa instant chicken noodles och ra lok sa kan man ju gora bra profit pa affaren och da ar det ju skit samma om ungen blir vettig eller ej... Fast den maste ju vara sa pass vettig att den inte aker dit for skadegorelse eller nagot annat jag blir tvungen att sta for, for da spricker ju hela budgetkalkylen.
Men nog om hushallsekonomi nu. Idag gick jag och genomlevde en Roturansk sed. Spabad. Eftersom det kryllar av varma kallor har sa kryllar det aven av spaanlaggningar. Den anlaggning jag besokte hette polynesian spa och ar som jag forstatt det Rotoruas kandaste och mest centrala spabad.
Det var forsta gangen jag testade pa spa. Eller... Ja min granne kokar varje ar upp godselvatten i en tunna bredvid hans ladugard lagom till jul. Han bjuder hela byn ner i tunnan och dar sitter vi och dricker brannvin tills vi svimmar av varmen och far sen transporteras med grannens antika traktor till akuten.
Men detta spat var lite annorlunda da vattnet luktade agg istallet for godsel. I den varma poolen blev jag sa snurrig att jag fick ga upp och svalka mig i den mindre varma poolen. Jag cirkulerade de tre poolerna tre ganger innan jag trottnade och gick och fastnade pa ett cafe igen.
RallyKalle som jag bor hos har nog lite forarblod i sig trots allt da han racade upp mig och en annan jeppe till bergen ovanfor Rotorua dar vi kollade pa utsikten nu ikvall. Det var en haftig utsikt over alla gatlampor och husljus. HEJ DA!
Anledningen till angorna, oset, gejsrarna och lukten ar istallet geotermisk aktivitet. I mina oron later det smatt riskabelt att bo nara geotermiska aktiva omraden. En maoristamm delade mina farhagor och bosatte sig inte nara ett sadant omrade. De bosatte sig i det. Jag besokte byn som heter Whakarewarewa igar. Whakarewarewa kan fortkortas med Whaka och Whaka uttalas Fuck a. Fniss.
Hela byn var inslingrad i angor och sa aven byns gravplats. Ur de vita maorigravarna pyste det fram maorisjal efter maorisjal. jag fangade en sjal i en glasburk for att pa sa sett fa en ny van. Jag orkar dock inte slapa med mig en fanig glasburk pa mina resor sa jag oppnade glasburken och andades in maoriindianen. Mina nya van framtrader nu via roster i mitt huvud.
I maoribyn fanns det tva gejsrar och de var haftiga att se pa. Maorirosten var bussig nog att halla en liten forelasning om gejsrarna. De kunde spruta upp till 30 meter upp i luften och vaknade till liv cirka tio ganger per dag.
Efter besoket i Whakarewarewa sa foljde jag en varm flod till skogsomradet som hette... som hette... (lite hjalp har du helige maoriindian)... Just det ja, The Redwoods. Dar lunkade jag runt omgiven av enorma ormbunkar och hoga breda (lite hjalp har du helige maoriindian)... Just det ja, Californa redwoodtrad.
Nar jag gick dar pa stigen rakade en liten grabb springa pa mig for att sedan springa vidare. Jag tankte inte pa det alls foran mamman kommer gaende med den stackars ungen och tvingade honom att be om ursakt till mig. "Eh... No problem" sager jag lite forvanat. Mamman sager med strang rost at pojken "Dont touch other people" och sen tittar hon pa mig och ber om ursakt hon med.
Om det ar sa dar man maste uppfostra sina ungar for att de ska bli vettiga manniskor sa vill jag inte ha nagra. Fast i och for sig, hur mycket ar barnbidraget pa i tider som dessa? Om man later knatten leva pa instant chicken noodles och ra lok sa kan man ju gora bra profit pa affaren och da ar det ju skit samma om ungen blir vettig eller ej... Fast den maste ju vara sa pass vettig att den inte aker dit for skadegorelse eller nagot annat jag blir tvungen att sta for, for da spricker ju hela budgetkalkylen.
Men nog om hushallsekonomi nu. Idag gick jag och genomlevde en Roturansk sed. Spabad. Eftersom det kryllar av varma kallor har sa kryllar det aven av spaanlaggningar. Den anlaggning jag besokte hette polynesian spa och ar som jag forstatt det Rotoruas kandaste och mest centrala spabad.
Det var forsta gangen jag testade pa spa. Eller... Ja min granne kokar varje ar upp godselvatten i en tunna bredvid hans ladugard lagom till jul. Han bjuder hela byn ner i tunnan och dar sitter vi och dricker brannvin tills vi svimmar av varmen och far sen transporteras med grannens antika traktor till akuten.
Men detta spat var lite annorlunda da vattnet luktade agg istallet for godsel. I den varma poolen blev jag sa snurrig att jag fick ga upp och svalka mig i den mindre varma poolen. Jag cirkulerade de tre poolerna tre ganger innan jag trottnade och gick och fastnade pa ett cafe igen.
RallyKalle som jag bor hos har nog lite forarblod i sig trots allt da han racade upp mig och en annan jeppe till bergen ovanfor Rotorua dar vi kollade pa utsikten nu ikvall. Det var en haftig utsikt over alla gatlampor och husljus. HEJ DA!
Rotorua
Sista kvallen i Auckland skulle enligt min egen planering bli en lugn kulturafton. Antriko serverad med jasminris, timjan och selleri. Ett glas rott. Roda rummet av August Strindberg. Beethovens femma pa gramofonen. Men sa gick jag pa tva islandska blondiner som var frikostiga med sin vodka sa kulturaftonen slutade pa krogen i stallet.
Med min bakfylla sag jag fram emot en lugn snabb fard till Rotorua nasta morgon men ack ack ack. Jag hade rakat boka in mig pa nagon slags guidad tur mellan de tva staderna sa istallet for tva och en halv timmes bussfard sa tog turen hela dagen. 75 procent av den guidade turen forsokte jag sova och de resterande 25 procenten forsokte jag sova till busschaufforens prat om Maorikungar och maoridrottningar och dittan och dattan.
Har i Rotorua bor jag hos RallyKalle... Eller atminstone RallyKalles mekaniker. Han har deltagit (som mekaniker) i race i Japan, Australien och Nya Caledonien etc vilket jag personligen anser vara urtufft.
Utanfor hans hus ryker det nagot valdigt ur marken. Man skulle kunna tro att det beror pa ett gigantiskt tunnelbanenatverk under Roturas yta om man ar dum i huvudet. Naturligtvis ar det sa att det angar och osar offantliga mangder anga och os lite har och var ur markerna runt och inom Rotura eftersom Helvetet ligger precis under Rotura. Sa ar det med den saken.
Enligt vad jag hade hort sa skulle hela Rotura lukta fjart pa grund av gaserna. Jag tyckte inte det luktade fjart utan snarare agg. Sa jag blev allt lite sugen pa kokt agg nar jag gick runt i omradet.
Jag startade min forsta dag i Rotorua med att ga runt i Kuirau park. Angorna dar var sa tjocka att jag fick svarigheter att se var jag gick... Sa jag gick fel. Jag hade tankt ga till informationscentret for att kopa mig en karta men hamnade istallet framfor en sjo som visade sig vara Lake Rotorua. Jag foljde strandkanten och bekantade mig med svarta svanar, fiskmasar och hal i marken dar det leriga vattnet bubblade vilt pa grund av varmen fran helvetet nedanfor.
Snart kom jag in i Rotorua igen och fann informationscentret. Men da hade jag tappat sugen pa att bli informerad utan ville hellre fa i mig lite billig mat och soka skydd fran regnet pa narmaste Subway. Jag fragade en kille
- "Hello, do you know where the nearest Subway is"
- "Somewhere in Rotorua brother" blixtreplikerade han
Hans svar var sa klockrent och coolt att jag nastan blev lite kar i honom. Men det gar ju inte eftersom han var en kille! Man ar val ingen javla bog heller!!! USCH BLAA OCH FY FOR BOGAR!... Dessutom var han nog bara atta ar gammal.
Jag fann Subway i alla fall. Efter att spillt ut min laskeblask dar sa gick jag vidare till cafet bredvid. Sa vitt jag vet sa sitter jag dar an idag och luktar pa mina blommor... Och jag ar saaaa lycklig.
Med min bakfylla sag jag fram emot en lugn snabb fard till Rotorua nasta morgon men ack ack ack. Jag hade rakat boka in mig pa nagon slags guidad tur mellan de tva staderna sa istallet for tva och en halv timmes bussfard sa tog turen hela dagen. 75 procent av den guidade turen forsokte jag sova och de resterande 25 procenten forsokte jag sova till busschaufforens prat om Maorikungar och maoridrottningar och dittan och dattan.
Har i Rotorua bor jag hos RallyKalle... Eller atminstone RallyKalles mekaniker. Han har deltagit (som mekaniker) i race i Japan, Australien och Nya Caledonien etc vilket jag personligen anser vara urtufft.
Utanfor hans hus ryker det nagot valdigt ur marken. Man skulle kunna tro att det beror pa ett gigantiskt tunnelbanenatverk under Roturas yta om man ar dum i huvudet. Naturligtvis ar det sa att det angar och osar offantliga mangder anga och os lite har och var ur markerna runt och inom Rotura eftersom Helvetet ligger precis under Rotura. Sa ar det med den saken.
Enligt vad jag hade hort sa skulle hela Rotura lukta fjart pa grund av gaserna. Jag tyckte inte det luktade fjart utan snarare agg. Sa jag blev allt lite sugen pa kokt agg nar jag gick runt i omradet.
Jag startade min forsta dag i Rotorua med att ga runt i Kuirau park. Angorna dar var sa tjocka att jag fick svarigheter att se var jag gick... Sa jag gick fel. Jag hade tankt ga till informationscentret for att kopa mig en karta men hamnade istallet framfor en sjo som visade sig vara Lake Rotorua. Jag foljde strandkanten och bekantade mig med svarta svanar, fiskmasar och hal i marken dar det leriga vattnet bubblade vilt pa grund av varmen fran helvetet nedanfor.
Snart kom jag in i Rotorua igen och fann informationscentret. Men da hade jag tappat sugen pa att bli informerad utan ville hellre fa i mig lite billig mat och soka skydd fran regnet pa narmaste Subway. Jag fragade en kille
- "Hello, do you know where the nearest Subway is"
- "Somewhere in Rotorua brother" blixtreplikerade han
Hans svar var sa klockrent och coolt att jag nastan blev lite kar i honom. Men det gar ju inte eftersom han var en kille! Man ar val ingen javla bog heller!!! USCH BLAA OCH FY FOR BOGAR!... Dessutom var han nog bara atta ar gammal.
Jag fann Subway i alla fall. Efter att spillt ut min laskeblask dar sa gick jag vidare till cafet bredvid. Sa vitt jag vet sa sitter jag dar an idag och luktar pa mina blommor... Och jag ar saaaa lycklig.
Auckland 6
Eftersom jag ska spendera tre manader i landet i fjarran sa anstranger jag mig for att skaffa en identitet vardig landet.
Det forsta jag gav mig i kast med var att forsoka ordna ett nyzeelandskt telefonnummer till min mobil men hepp, det var inte lattare gjort an sagt. Min telefon morrade och reste ragg nar jag tryckte in det nya Vodafonesimkortet istallet for TREkortet nallen var van vid. Det visade sig att telefonen var last sa jag fick helt enkelt lunka ivag till en kinesisk telefonreperator.
Han berattade att det skulle ta 5 ar och kosta 60000 dollar att lasa upp telefonen sa att jag kunde anvanda vilket simkort jag helst behagade. Hans engelska var lite tafflig och min engelska sprakuppfattningsformaga var lite tafflig sa jag missuppfattade formodligen den gamle kinesen.
Sa nu har jag ett dilemma. Ringa hem till TRE och sta i ko i "under 20 minuter" dar varje minut kostar 15 svenska kronor eller betala kinesen 60000 vilket jag inte har.
Det andra jag gav mig i kast med var att oppna ett konto for allt guld jag tankte hacka fram i landets gruvor. National bank fick det bli da jag stodjer alla nationalistiska rorelser aven de utanfor Sverige. Pa National bank fick jag hjalp av en trevlig kines och det fick mig att undra om verkligen National banks personalavdelning riktigt forstatt vad nationalistiska rorelser gar ut pa. Sen hjalpte banken en utlandsk rasframling att skaffa ett konto ocksa! Namligen mig... Det ar for mycket ruckningar i de nationella leden nu for tiden! Judar i Sverigedemokraterna och svarta i KKK. Var ar varlden pa vag egentligen. Hur som helst la jag in 20 $ for de kommande sotbrodesdagarna.
Det tredje jag gav mig i kast med var att inhandla fingervantar, halsduk och paraply sa nu har jag alltsa en identit vardig Ny Zeeland. Detta firar jag med att ga och se The Dark knight pa Aucklands superduberbiograf Imax. 20 $ kostade biljetten sa jag fick knatta upp Queenstreet till National bank och plocka ut mina pengar igen. Men ta det lugnt, jag ar annu inte helt utblottad da jag har hela 5 $ i vaxelmynt i fickorna... Fast dar star en san dar gossedjurskranautomat med nintendogossedjur inuti... Mario, Luigi, Toad och Donkey Kong... Bara tio meter ifran bordet dar jag sitter och skriver... Jag aterkommer.
Fem minuter senare
FORBANNADE SATANS SLAPPA GOSSEDJURSKRANHELVETE!!! Jag hade lika garna kunnat forsoka fiska upp Mario med kokt spaghetti. Skojare, bedragare och soner av hyndor ar ni allihopa som konstruerat fram dessa helvetesmaskiner!
Det ar fortfarande tva timmar kvar till filmen borjar och nu har jag inte ens rad med instant chicken noodles langre. Det ar bara att joina upp med de overviktiga uteliggarna utanfor gallerian jag sitter inne i. De skrek at mig senast jag inte gav dom pengar (Jag har aldrig gett dom pengar) Sa fragan ar om jag verkligen ar valkommen. Kanske var skriket en inbjudan?
Om nagon ar i krokarna runt Auckland och far syn pa mig i rannstenen sa kan ni val vara snalla att ge mig pengar sa jag far rad att handla sprit.
Ser nu att de senaste inlaggen mest tagit upp min handelselosa vardag nar inlaggen egentligen skall handla om det rubriken sager. Dagens rubrik ar (Fa se nu) Auckland 6. Men innan jag beskriver vadret i Auckland sa tankte jag lista mina fordomar som jag fullt och fast haller pa.
Det forsta jag gav mig i kast med var att forsoka ordna ett nyzeelandskt telefonnummer till min mobil men hepp, det var inte lattare gjort an sagt. Min telefon morrade och reste ragg nar jag tryckte in det nya Vodafonesimkortet istallet for TREkortet nallen var van vid. Det visade sig att telefonen var last sa jag fick helt enkelt lunka ivag till en kinesisk telefonreperator.
Han berattade att det skulle ta 5 ar och kosta 60000 dollar att lasa upp telefonen sa att jag kunde anvanda vilket simkort jag helst behagade. Hans engelska var lite tafflig och min engelska sprakuppfattningsformaga var lite tafflig sa jag missuppfattade formodligen den gamle kinesen.
Sa nu har jag ett dilemma. Ringa hem till TRE och sta i ko i "under 20 minuter" dar varje minut kostar 15 svenska kronor eller betala kinesen 60000 vilket jag inte har.
Det andra jag gav mig i kast med var att oppna ett konto for allt guld jag tankte hacka fram i landets gruvor. National bank fick det bli da jag stodjer alla nationalistiska rorelser aven de utanfor Sverige. Pa National bank fick jag hjalp av en trevlig kines och det fick mig att undra om verkligen National banks personalavdelning riktigt forstatt vad nationalistiska rorelser gar ut pa. Sen hjalpte banken en utlandsk rasframling att skaffa ett konto ocksa! Namligen mig... Det ar for mycket ruckningar i de nationella leden nu for tiden! Judar i Sverigedemokraterna och svarta i KKK. Var ar varlden pa vag egentligen. Hur som helst la jag in 20 $ for de kommande sotbrodesdagarna.
Det tredje jag gav mig i kast med var att inhandla fingervantar, halsduk och paraply sa nu har jag alltsa en identit vardig Ny Zeeland. Detta firar jag med att ga och se The Dark knight pa Aucklands superduberbiograf Imax. 20 $ kostade biljetten sa jag fick knatta upp Queenstreet till National bank och plocka ut mina pengar igen. Men ta det lugnt, jag ar annu inte helt utblottad da jag har hela 5 $ i vaxelmynt i fickorna... Fast dar star en san dar gossedjurskranautomat med nintendogossedjur inuti... Mario, Luigi, Toad och Donkey Kong... Bara tio meter ifran bordet dar jag sitter och skriver... Jag aterkommer.
Fem minuter senare
FORBANNADE SATANS SLAPPA GOSSEDJURSKRANHELVETE!!! Jag hade lika garna kunnat forsoka fiska upp Mario med kokt spaghetti. Skojare, bedragare och soner av hyndor ar ni allihopa som konstruerat fram dessa helvetesmaskiner!
Det ar fortfarande tva timmar kvar till filmen borjar och nu har jag inte ens rad med instant chicken noodles langre. Det ar bara att joina upp med de overviktiga uteliggarna utanfor gallerian jag sitter inne i. De skrek at mig senast jag inte gav dom pengar (Jag har aldrig gett dom pengar) Sa fragan ar om jag verkligen ar valkommen. Kanske var skriket en inbjudan?
Om nagon ar i krokarna runt Auckland och far syn pa mig i rannstenen sa kan ni val vara snalla att ge mig pengar sa jag far rad att handla sprit.
Ser nu att de senaste inlaggen mest tagit upp min handelselosa vardag nar inlaggen egentligen skall handla om det rubriken sager. Dagens rubrik ar (Fa se nu) Auckland 6. Men innan jag beskriver vadret i Auckland sa tankte jag lista mina fordomar som jag fullt och fast haller pa.
- Alla dorrvakter ar flanga i huvudet. Inga undantag.
- Amerikaner har svart att anpassa sig efter andra manniskor. Undantag finns
- Frisorer kan inget om historia. Inga undantag.
- Zigenares personlighet liknar min. Undantag finns.
- Alla poliser ar dumma i huvudet. Inga undantag.
- Frireligiosa manniskor ar aldrig djupsinniga. Inga undantag.
- Blondiner ar ej smarta. Inga undantag.
- Overviktiga svenska tjejer mellan 15 och 30 ar antingen blyga eller riktiga subbor. Inga undantag.
- Judar ar smarta och ekonomiska. Inga undantag.
- Norrlanningar ar tystlatna. Undantag finns.
Auckland for ca en manad sen
Av nagon anledning forsvann detta ett inlagg fran bloggen men det ar skrivet och inlagt innan jag flog till Samoa och Fiji.
Min blogg kanns inte komplett utan inlagget sa har postas det igen for att hela den heliga kropp denna blogg har kommit att bli. Halleluja.
Jag sitter i detta nu och skriver sa skakigt att jag formodligen kommer fa svarigheter att renskriva detta till en dator och internet senare ikvall. Detta ar formodligen inte alls det som jag fran borjan skrev ner utan eh rejal forvanskning av min egen verklighet. Uh,oh nu blinkar den roda varnligslampan i mitt huvud igen. Den blinkar nar jag startar en bloggrapport alldeles for rorigt och den blinkar ofta.
Okej vi borjar om fran borjan. Jag skriver numera aldrig bloggrapporterna framfor datorskarmar utan funderar hellre over livets tillkortakommanden pa cafeer och skriver sedan ner funderingarna i en svart bok. Jag kallar den... Svarta boken. Nar jag skrivit ner allt jag kan komma pa for stunden beger jag mig till ett internetcafe och renskriver over mitt liv till blogg.se.
Idag finns det ett problem. Jag kan inte lasa vad jag tidigare idag skrev ner pa Cafe Revel eftersom jag av nagon outgrundlig anledning hulkade i mig tre liter kaffe svartare an svarta boken. Koffeinet i de tre literna kaffe jag drack gjorde mina hander sa skakiga att jag fick problem att skriva normalt. Texten i svarta boken liknar nu mer hieroglyfer an det romerska alfabetet jag ar van vid.
Om det nu ar hieroglyfer jag vill uttrycka mig med sa tror jag det star "HUS BRINNER KONTAKTA BERG ANNARS HUS"... Ah na det verkar inte vettigt. Om det ar romerska bokstaver jag ville skriva med sa ar det enda lasbara ordet "Hjalp!". Det star skriver flera ganger har ser jag nu.
Hur som helst sa kan jag inte forsta mer an sa utifran mina egna anteckningar sa jag kan tyvarr inte redovisa vad som hant mig idag.
HEJ DA!
Min blogg kanns inte komplett utan inlagget sa har postas det igen for att hela den heliga kropp denna blogg har kommit att bli. Halleluja.
Jag sitter i detta nu och skriver sa skakigt att jag formodligen kommer fa svarigheter att renskriva detta till en dator och internet senare ikvall. Detta ar formodligen inte alls det som jag fran borjan skrev ner utan eh rejal forvanskning av min egen verklighet. Uh,oh nu blinkar den roda varnligslampan i mitt huvud igen. Den blinkar nar jag startar en bloggrapport alldeles for rorigt och den blinkar ofta.
Okej vi borjar om fran borjan. Jag skriver numera aldrig bloggrapporterna framfor datorskarmar utan funderar hellre over livets tillkortakommanden pa cafeer och skriver sedan ner funderingarna i en svart bok. Jag kallar den... Svarta boken. Nar jag skrivit ner allt jag kan komma pa for stunden beger jag mig till ett internetcafe och renskriver over mitt liv till blogg.se.
Idag finns det ett problem. Jag kan inte lasa vad jag tidigare idag skrev ner pa Cafe Revel eftersom jag av nagon outgrundlig anledning hulkade i mig tre liter kaffe svartare an svarta boken. Koffeinet i de tre literna kaffe jag drack gjorde mina hander sa skakiga att jag fick problem att skriva normalt. Texten i svarta boken liknar nu mer hieroglyfer an det romerska alfabetet jag ar van vid.
Om det nu ar hieroglyfer jag vill uttrycka mig med sa tror jag det star "HUS BRINNER KONTAKTA BERG ANNARS HUS"... Ah na det verkar inte vettigt. Om det ar romerska bokstaver jag ville skriva med sa ar det enda lasbara ordet "Hjalp!". Det star skriver flera ganger har ser jag nu.
Hur som helst sa kan jag inte forsta mer an sa utifran mina egna anteckningar sa jag kan tyvarr inte redovisa vad som hant mig idag.
HEJ DA!
Auckland 5
Tankte summera min resa pa Fiji lite snabbt. Den vackraste platsen jag nagonsin besokt. Den basta gruppen jag nagonsin rest runt med. Det vildaste festandet jag nagonsin gett mig i kast med. Den hogsta totalnota jag nagonsin raknat ut. Den basta resan jag gjort.
Jag hoppas pa att Nya Zeeland sparkar skiten ur torra Fiji da jag kommer stanna har i tre manader men en liten fagel skriker i mitt ora att det kommer bli svart att toppa paradisoarna dar.
Har i Auckland ar det sedvanligt vader med sporegn en timme, sol en timme, sporegn en timme, molnigt en timme, sporegn en timme, sol en timme, sporegn en timme, molnigt en timme etc etc etc i alla oandlighet.
Det nagot halvtrista vadret verkar dock inte paverka de valdigt feta maorianska tiggarna som ses med 100 meters mellanrum pa Queenstreet da de skrattar och kramas lika glatt oavsett vaderlek. Undrar hur de feta och glada tiggarna skulle klara sig i Bangkok bland alla sorgsna benrangel...
Jag hade som vanligt problem med att bli inslappt genom riksgransarna pa Aucklands flygplats. Tullen ska namligen allta grata och gnalla over allt pick och pack jag forsoker deklarera in i landet. Lite knark har val ingen dott av?!
For en manad sen kom jag framstapplande till deklaringsdisken just influgen fran Sydney och min allra karaste agodel var da en not. En australiensisk not fran Fraser island.
Tullen slet hjartat ur brostet pa mig och mera bokstavligen noten ur handen pa mig. De var radda att jag skulle plantera noten och att de som noten skulle utvecklas till skulle ta over hela Nya Zeeland och kanske aven varlden.
Nar jag denna gangen kom fram och skulle deklarera sa hade jag ingen not men daremot lite annat smatt och gott fran Samoa och Fiji. Tullvakten plockade upp en gron korall som liknade en hjarna ur min pase och undrade vad jag skulle gora med den. Jag forklarade sanningsenligt att jag tankte sprida horror med den. "Braincorall is actually illegal to bring in to the country butt..." sa han och la tillbaks den i min pase vilket alltsa ar ett tecken pa att jag trots olagligheten fick behalla den. Skulle jag ha lika bra flyt med mitt kokain? Skulle jag ha lika bra flyt med mitt kokain?... Jag hade inte lika bra flyt med mitt kokain.
Sa har sitter jag nu pa Starbuck cafe pa K'road med en hjarnkorallbit i handen men utan mitt kokain. Jag har skrivit en checklista for dagarna i Auckland och den presenteras har:
Jag hoppas pa att Nya Zeeland sparkar skiten ur torra Fiji da jag kommer stanna har i tre manader men en liten fagel skriker i mitt ora att det kommer bli svart att toppa paradisoarna dar.
Har i Auckland ar det sedvanligt vader med sporegn en timme, sol en timme, sporegn en timme, molnigt en timme, sporegn en timme, sol en timme, sporegn en timme, molnigt en timme etc etc etc i alla oandlighet.
Det nagot halvtrista vadret verkar dock inte paverka de valdigt feta maorianska tiggarna som ses med 100 meters mellanrum pa Queenstreet da de skrattar och kramas lika glatt oavsett vaderlek. Undrar hur de feta och glada tiggarna skulle klara sig i Bangkok bland alla sorgsna benrangel...
Jag hade som vanligt problem med att bli inslappt genom riksgransarna pa Aucklands flygplats. Tullen ska namligen allta grata och gnalla over allt pick och pack jag forsoker deklarera in i landet. Lite knark har val ingen dott av?!
For en manad sen kom jag framstapplande till deklaringsdisken just influgen fran Sydney och min allra karaste agodel var da en not. En australiensisk not fran Fraser island.
Tullen slet hjartat ur brostet pa mig och mera bokstavligen noten ur handen pa mig. De var radda att jag skulle plantera noten och att de som noten skulle utvecklas till skulle ta over hela Nya Zeeland och kanske aven varlden.
Nar jag denna gangen kom fram och skulle deklarera sa hade jag ingen not men daremot lite annat smatt och gott fran Samoa och Fiji. Tullvakten plockade upp en gron korall som liknade en hjarna ur min pase och undrade vad jag skulle gora med den. Jag forklarade sanningsenligt att jag tankte sprida horror med den. "Braincorall is actually illegal to bring in to the country butt..." sa han och la tillbaks den i min pase vilket alltsa ar ett tecken pa att jag trots olagligheten fick behalla den. Skulle jag ha lika bra flyt med mitt kokain? Skulle jag ha lika bra flyt med mitt kokain?... Jag hade inte lika bra flyt med mitt kokain.
Sa har sitter jag nu pa Starbuck cafe pa K'road med en hjarnkorallbit i handen men utan mitt kokain. Jag har skrivit en checklista for dagarna i Auckland och den presenteras har:
- Kopa rakhyvlar at min senpubertala skaggvaxt CHECK
- Kopa harmousse at mitt judelockiga har CHECK
- Betala min 3rakning CHECK
- Uppdatera bloggen
- Hoppa bungyjump med fara for eget liv
- Kolla upp mitt minneskort som gick i vattnet tillsammans med min kamera i Samoa CHECK
- Kopa busspass CHECK
- Oppna ny zeelandsk konto
- Tvatta mina formultnande klader CHECK
- Samla navelludd
- Ringa min norska chef och hora om bygones kan vara bygones sa jag far jobb i oljestaten igen
- Ga pa toaletten CHECK
- Kopa halsduk och vantar (Vill ju inte sluta som tomten) CHECK
Auckland 4
Auckland 4? Det faktum att jag stannat har sa lange ar orovackande i mina ogon. Vad tusan gor jag har egentligen? Sa ruskigt mycket finns det trots allt inte att gora pa Ponsonby eller K road.
Jo nu kom jag pa vad jag spenderar tiden med har. Namligen vantan. Forst vantade jag pa mitt kreditkort och nu vantar jag pa ett flygplan som ska flyga mig till det himmelska paradiset.. Ja jag tror naturligtvis inte att planet kommer att storta sa mer bokstavligt och lattforstaligt uttryckt sa menar jag att flyget ska flyga mig till Fiji.
Jag tycker att alla som jag kanner ska maila ett ordentligt farval till mig for om planet trots allt skullestorta sa kommer vi inte ses FORAN NI HAR HAMNAT I HELVETET! Jag vill rikta ett stort tack till min gamla prast Pekka for hur skickligt han lart upp mig i amnet religios dramatik
Flygplanet fran Auckland lyfter om mindre an tva dagar och fram till dess har jag inga storre aventyr inplanerade. Jag maste nog stanna pa hostelet i tva dygn i vilket fall da mina klader maste tvattas kanske fyra eller till och med fem ganger om da de luktar omanskligt. Det kan mycket val handa att tvattandet blir ett riktigt aventyr.
Jag bor pa Kiwi international hostel och igar slog en fraga mitt huvud som en slagga. "Vad ar egentligen skillnaden mellan Kiwi international hostel och fralsningsarmens harbarge Nattugglan?".
Jag kan tanka mig att spanjorer knackar pa klockan tva pa natten, mumlar nagra fraser pa spanska for att sedan somna pakladda pa forsta sangen de ser pa bada platserna. Jag kan ocksa tanka mig att det finns en svensk motsvarighet till skylttexten "Please DO NOT eat food that doesnt belong to you, if caught you will be instantly evicted from the hostel" pa harbarget Nattugglan. Formodligen ar vaen gasternas lukt och elementens brus jamnlika varandra pa bagge sidor jordklotet.
Men saken ar den att jag trivs bra med mina mexikanska smatt hotfulla sanggrannar, jag trivs bra med de rangliga sangarna, jag trivs bra med finlandaren som vaknar mitt i natten for att halsa lite vodka och sedan somna om och jag trivs bra med personalen som tycker synd om mig pa grund av min ekonomiska situation. Jag trivs helt enkelt bra pa Kiwi international hostel... Innebar det att jag skulle trivas bra pa Nattugglan ocksa?
Kanske uteliggare ar nagot som skulle passa mig egentligen? Man slipper ju exempelvis villalan. Fast undrar hur familjen och vannerna skulle reagera? Min mamma skulle nog ta det mest sansat.
- Mamma... Jag ska flytta hemifran och bosatta mig pa gatan
- ... ... Men du kommer val hem och halsar pa ibland?
Min pappa har nog inte lika stort overseende med mitt val av karriar
- Pappa... Jag ska bli uteliggare
- Finns det nagra pengar i det?
- Eh... alltsa... Na... Om jag saljer Faktum sa kanske...
Efter dessa orden skulle min pappa vanda ryggen att mig och viska for sig sjalv "Jag har ingen son" for att sedan lamna rummet.
Mina vanner skulle nog mest rycka pa axlarna at mitt nya arbete och papeka att jag kommit hem till dom full som ett agg och kravt att fa sova pa deras soffa i alla tider sa var skulle egentligen skillnaden ligga?
Det som i slutandan hindrar mig fran att ta steget till hemloshet ar min egen bizarra mentalitet. Som hemlos anser man nog inte att det ar okej att gora narr av hemlosa nar man sjalv sitter pa en biljett till Fijioarna. Uppenbarligen anser jag att det ar fullkomligt okej att gora det.
Jo nu kom jag pa vad jag spenderar tiden med har. Namligen vantan. Forst vantade jag pa mitt kreditkort och nu vantar jag pa ett flygplan som ska flyga mig till det himmelska paradiset.. Ja jag tror naturligtvis inte att planet kommer att storta sa mer bokstavligt och lattforstaligt uttryckt sa menar jag att flyget ska flyga mig till Fiji.
Jag tycker att alla som jag kanner ska maila ett ordentligt farval till mig for om planet trots allt skullestorta sa kommer vi inte ses FORAN NI HAR HAMNAT I HELVETET! Jag vill rikta ett stort tack till min gamla prast Pekka for hur skickligt han lart upp mig i amnet religios dramatik
Flygplanet fran Auckland lyfter om mindre an tva dagar och fram till dess har jag inga storre aventyr inplanerade. Jag maste nog stanna pa hostelet i tva dygn i vilket fall da mina klader maste tvattas kanske fyra eller till och med fem ganger om da de luktar omanskligt. Det kan mycket val handa att tvattandet blir ett riktigt aventyr.
Jag bor pa Kiwi international hostel och igar slog en fraga mitt huvud som en slagga. "Vad ar egentligen skillnaden mellan Kiwi international hostel och fralsningsarmens harbarge Nattugglan?".
Jag kan tanka mig att spanjorer knackar pa klockan tva pa natten, mumlar nagra fraser pa spanska for att sedan somna pakladda pa forsta sangen de ser pa bada platserna. Jag kan ocksa tanka mig att det finns en svensk motsvarighet till skylttexten "Please DO NOT eat food that doesnt belong to you, if caught you will be instantly evicted from the hostel" pa harbarget Nattugglan. Formodligen ar vaen gasternas lukt och elementens brus jamnlika varandra pa bagge sidor jordklotet.
Men saken ar den att jag trivs bra med mina mexikanska smatt hotfulla sanggrannar, jag trivs bra med de rangliga sangarna, jag trivs bra med finlandaren som vaknar mitt i natten for att halsa lite vodka och sedan somna om och jag trivs bra med personalen som tycker synd om mig pa grund av min ekonomiska situation. Jag trivs helt enkelt bra pa Kiwi international hostel... Innebar det att jag skulle trivas bra pa Nattugglan ocksa?
Kanske uteliggare ar nagot som skulle passa mig egentligen? Man slipper ju exempelvis villalan. Fast undrar hur familjen och vannerna skulle reagera? Min mamma skulle nog ta det mest sansat.
- Mamma... Jag ska flytta hemifran och bosatta mig pa gatan
- ... ... Men du kommer val hem och halsar pa ibland?
Min pappa har nog inte lika stort overseende med mitt val av karriar
- Pappa... Jag ska bli uteliggare
- Finns det nagra pengar i det?
- Eh... alltsa... Na... Om jag saljer Faktum sa kanske...
Efter dessa orden skulle min pappa vanda ryggen att mig och viska for sig sjalv "Jag har ingen son" for att sedan lamna rummet.
Mina vanner skulle nog mest rycka pa axlarna at mitt nya arbete och papeka att jag kommit hem till dom full som ett agg och kravt att fa sova pa deras soffa i alla tider sa var skulle egentligen skillnaden ligga?
Det som i slutandan hindrar mig fran att ta steget till hemloshet ar min egen bizarra mentalitet. Som hemlos anser man nog inte att det ar okej att gora narr av hemlosa nar man sjalv sitter pa en biljett till Fijioarna. Uppenbarligen anser jag att det ar fullkomligt okej att gora det.
Auckland 3
Har kommer ytterligare en bloggrapport fran Auckland eftersom jag strandat lite har for invantningar och inbokningar sa jag har mycket tid att uttrycka mig i skrift pa Cafe revel.
Jag upptackte foresten en rolig funktion pa denna blogg dar man kunde se hur manga besokare jag har som dagligen slaviskt foljer mina predikningar. 10000 besokare tankte jag chansa pa forst. Lite val drastiskt kanske. For att bli positivt overraskad andrade jag min gissning till 8000 besokare. For att vara helt pa den sakra sidan och slippa bli ledsen sa blev min slutgiltiga chansning 5000 besokare per dag. Sen klickade jag fram resultat... 3 besokare per dag! 2 unika av dom 3.
har lagger jag ner min sjal for att marknadsfora min sjal och det har ar uppskattningen man far?!
Fa besokare har i och for sig aven positiva effekter. Jag slipper namligen halla upp den politiskt korrekta och seriosa fasad denna blogg vilar pa. Eftersom ingen laser smorjan anda sa kan jag gott borjade anvanda mig av uttryck som... NegerGreger!... NegerGreger! NegerGreger! NEGERGREGER! och hor sen.
En effektiv losning och ursakt for de fa deltagarna i mina tankegangar ar att jag ar ett missforstatt geni. Just det! Ta exempelvis mitt ansikte. Jag har inte rakat det pa tre veckor da jag inte orkat tjacka rakhyvlar och med min ojamna och senpubertala skaggvaxt sa ser det ut som jag rakat mig under ett epileptiskt anfall. Ar inte det ett utseende bara ett missforstatt geni skulle kunna ga runt med utan att skammas.
Jag ar en valdigt odmjuk person sa jag vill ogarna skryta mer om min genitalitet utan byter istallet amne till amnet : Vad har ett valfritt geni gjort idag? Ja om vi exempelvis tar mig sa har jag besokt Aucklandmuseumet.
Pa forsta vaningen visades atiraljer skapade av de polynesiska folkgrupperna i krokarna kring Nya Zeeland. Ah naa det var primitivt sa jag gick upp en vaning dar man kunde studera Nya Zeelands djur och naturliv. Ah naa det var primitivare sa jag gick upp till den tredje vaningen dar Nya Zeelands krigshistoria visades upp.
Maste erkanna att jag aldrig hort Nya Zeeland nagonsin namnas i nagot historiskt sammanhang tidigare men det visade sig att de blandat sig i bada har och dar. Kanske lite beroende pa att de tillhorde det Brittiska imperiumet. Utstallningen visade krigens mest fasansfulla sidor och pa vaggarna hade alla offer som bott i Aucklandsomradet printats in. Jag fick en otrevlig kansla i magen. Med andra ord: Jag var hungrig.
Innan jag skuttade ivag till Subway glad som en kanin over att jag inte behover delta i nagot krig hann jag med att se en Maorishow pa museumet. Mariofolket ar alltsa Nya Zeelands ursprungsbefolkning. Fem indianer dansade och sjong i 40 minuter.
Innan det sista numret papekade varden att vi inte skulle skratta at den stundande showen eftersom det var respektlost upptradande upptradande gentemot Maorikulturen. Jag forberede mig for komik och humor pa hog niva och varmde upp skrattmusklerna i och med denna informationen.
Det sista numret gick ut pa den storsta indianen stampade vilt i golvet och granskade publiken med en galen blick som antydde att han funderade pa att ta ut hela publiken med sin indianstav. Jag skrattade inte. Jag var livradd.
Jag upptackte foresten en rolig funktion pa denna blogg dar man kunde se hur manga besokare jag har som dagligen slaviskt foljer mina predikningar. 10000 besokare tankte jag chansa pa forst. Lite val drastiskt kanske. For att bli positivt overraskad andrade jag min gissning till 8000 besokare. For att vara helt pa den sakra sidan och slippa bli ledsen sa blev min slutgiltiga chansning 5000 besokare per dag. Sen klickade jag fram resultat... 3 besokare per dag! 2 unika av dom 3.
har lagger jag ner min sjal for att marknadsfora min sjal och det har ar uppskattningen man far?!
Fa besokare har i och for sig aven positiva effekter. Jag slipper namligen halla upp den politiskt korrekta och seriosa fasad denna blogg vilar pa. Eftersom ingen laser smorjan anda sa kan jag gott borjade anvanda mig av uttryck som... NegerGreger!... NegerGreger! NegerGreger! NEGERGREGER! och hor sen.
En effektiv losning och ursakt for de fa deltagarna i mina tankegangar ar att jag ar ett missforstatt geni. Just det! Ta exempelvis mitt ansikte. Jag har inte rakat det pa tre veckor da jag inte orkat tjacka rakhyvlar och med min ojamna och senpubertala skaggvaxt sa ser det ut som jag rakat mig under ett epileptiskt anfall. Ar inte det ett utseende bara ett missforstatt geni skulle kunna ga runt med utan att skammas.
Jag ar en valdigt odmjuk person sa jag vill ogarna skryta mer om min genitalitet utan byter istallet amne till amnet : Vad har ett valfritt geni gjort idag? Ja om vi exempelvis tar mig sa har jag besokt Aucklandmuseumet.
Pa forsta vaningen visades atiraljer skapade av de polynesiska folkgrupperna i krokarna kring Nya Zeeland. Ah naa det var primitivt sa jag gick upp en vaning dar man kunde studera Nya Zeelands djur och naturliv. Ah naa det var primitivare sa jag gick upp till den tredje vaningen dar Nya Zeelands krigshistoria visades upp.
Maste erkanna att jag aldrig hort Nya Zeeland nagonsin namnas i nagot historiskt sammanhang tidigare men det visade sig att de blandat sig i bada har och dar. Kanske lite beroende pa att de tillhorde det Brittiska imperiumet. Utstallningen visade krigens mest fasansfulla sidor och pa vaggarna hade alla offer som bott i Aucklandsomradet printats in. Jag fick en otrevlig kansla i magen. Med andra ord: Jag var hungrig.
Innan jag skuttade ivag till Subway glad som en kanin over att jag inte behover delta i nagot krig hann jag med att se en Maorishow pa museumet. Mariofolket ar alltsa Nya Zeelands ursprungsbefolkning. Fem indianer dansade och sjong i 40 minuter.
Innan det sista numret papekade varden att vi inte skulle skratta at den stundande showen eftersom det var respektlost upptradande upptradande gentemot Maorikulturen. Jag forberede mig for komik och humor pa hog niva och varmde upp skrattmusklerna i och med denna informationen.
Det sista numret gick ut pa den storsta indianen stampade vilt i golvet och granskade publiken med en galen blick som antydde att han funderade pa att ta ut hela publiken med sin indianstav. Jag skrattade inte. Jag var livradd.
Auckland 2
Haleluja!... Haleluja!... Haleluja!... Haleeeluja!
Mitt kreditkort ar antligen i sakert forvar i mina hander och jag slipper med andra ord salja min bak till medelaldersman for att overleva ekonomiskt.
Som vasterlanning och djupt indoktrinerad kapitalist har det varit tuffa tider utan mitt alskade kort. Nar man vill ha en ol pa en krog far man dricka andras slattar. Nar man vill ata mat far man leta igenom Subways papperskorgar efter kost andra manniskor ratat. Nar man vill ata grus sa far man ata grus andra manniskor trampat pa.
Ja its the hardknocklife for manniskor utan kreditkort men jag har i arlighetens namn aldrig tillhort den klubben. For jag blev ju aldrig av med kortet i fraga utan magnetremsan slutade bara fungera. I nagra fa (ytterst fa) butiker ar personalen inforstadda i vad magnetremsan egentligen ger ut for information och de later mig handla hur mycket jag vill och tar betalt genom att trycka in kreditkortnumret och utgangsdatumen manuellt.
I resterande butiker tror personalen att jag ar en kreditkortbedragare och hotar med att kontakta Interpol.
Nu sitter jag pa ett mysigt cafe pa min favoritgata har i Auckland, Karangahape road och funderar pa vad jag och mitt kreditkort ska resa har nast. Ska det bli det mysiga cafeets toalett eller kanske Fijioarna?
Mitt kreditkort ar antligen i sakert forvar i mina hander och jag slipper med andra ord salja min bak till medelaldersman for att overleva ekonomiskt.
Som vasterlanning och djupt indoktrinerad kapitalist har det varit tuffa tider utan mitt alskade kort. Nar man vill ha en ol pa en krog far man dricka andras slattar. Nar man vill ata mat far man leta igenom Subways papperskorgar efter kost andra manniskor ratat. Nar man vill ata grus sa far man ata grus andra manniskor trampat pa.
Ja its the hardknocklife for manniskor utan kreditkort men jag har i arlighetens namn aldrig tillhort den klubben. For jag blev ju aldrig av med kortet i fraga utan magnetremsan slutade bara fungera. I nagra fa (ytterst fa) butiker ar personalen inforstadda i vad magnetremsan egentligen ger ut for information och de later mig handla hur mycket jag vill och tar betalt genom att trycka in kreditkortnumret och utgangsdatumen manuellt.
I resterande butiker tror personalen att jag ar en kreditkortbedragare och hotar med att kontakta Interpol.
Nu sitter jag pa ett mysigt cafe pa min favoritgata har i Auckland, Karangahape road och funderar pa vad jag och mitt kreditkort ska resa har nast. Ska det bli det mysiga cafeets toalett eller kanske Fijioarna?
Auckland
Sa da befinner jag mig i Nya Zeelands storsta stad Auckland och filosoferar over livet och min ekonomiska situation. For tillfallet ligger den i kris. Mitt kreditkort som skeppas over hit har annu inte natt sin slutdestination och jag har djup paranoia over att en tjuvaktig brevbarare ska behalla mitt kort for egen rakning och satta spratt pa mina surt forvarvade pengar.
For att stilla min paranoia forde jag over samtliga av mina tillgangar fran min bank till ett schweiziskt tidslast konto dar pengarna kommer var stelfrusna de narmaste 50 aren. Sa har i efterhand kan jag medge att det var lite drastiskt da jag i nulaget har 85 nzdollar pa fickan och utan tillgang till absolut nagonting annat... De narmaste 50 aren vill saga.
Naja jag bor i ratt del av staden for tjana snabba pengar i alla fall. Hostelet ligger namligen i the red light district och jag har ju aldrig varit petig nar det galler arbetsforhallanden. Situationer i Italien, Grekland, Turkiet och Kambodja har ju visat att jag har det som kravs for att attrahera medelalders man.
Prostitutionen har ar dock inte mer utbredd an den ar pa andra langgatan i Gotet sa att kalla omradet red light district ar kanske lite att ta i.
Jag trivs bra har i Auckland da det ar en avslappnad stad och jag ar en avslappnad, pa gransen till apatisk person. Pa manga sett liknar Auckland Sydney, men anda inte. Det finns ett tydligt skyskrapscentrum vid vattnet men efter det omradet tar skyskraporna slut och Europeisk takhojd tar over med cafeer bokaffarer och pubar. Huvudgatan Queenstreet som delar Aucklands centrum ar smalare an Avenyn.
Trots huvudgatans bredd sa ar det inga koer pa den vilket kan forklaras med den minimala trafik Auckland har att erbjuda.
Forsta dagen i Auckland kunde dock startat battre da jag vaknade med ett toksvullet oga som gjorde att min likhet med ringarpuckelryggen i Notre dame aldrig varit mer komplett. Sa en karriar som missfoster pa Cirkus har i Nya Zeeland kanske kan vara nagot for att skrapa ihop pengar.
Nu har forvisso svullnaden gatt ner igen sa jag far nog noja mig med de vanliga spontana gatubidragen angaende mitt utseende.
Efter tarar over min svullnad sa spatserade jag runt pa mafa i Auckland och jag behovde ga i femton minuter innan det kandes som om jag gick i en smastad istallet 1,4 miljonermetropolen i fraga. Staden ar byggd pa bredden istallet for pa hojden med stora omraden av fororter.
Jag fick bevittna detta fran Mount Eden, En vulkan 15 minuter med buss fran Queenstreet. Besoker man Auckland sa rekommenderas 360graderutsikten fran Mount Eden skarpt.
Mount Edens krater var helig mark for Maorifolket och man fick inte under nagra som helst omstandigheter klattra ner dar. Legender talar om att den som gor det ska do den mest hemska dod som existerar. Jag blev lite nyfiken pa vilken dod det kan tankas vara sa jag klattrade ner lite. Sa nu sitter jag har framfor datorn och funderar over hur mitt liv kommer spillas. Dessa tre alternativ tycker jag later riktigt lebbiga
1. Bli stenad av araber som samtidigt skriker att jag ar en otrogen hund (Jag menar vem vill bli kallad otrogen hund liksom)
2. Fastna i en skansk bondes skordetroska och hora han svara med sin vridna dialekt at varfor det later sa konstigt i fran agrigatet
3. Bli valdtagen till dods av en ruman pa ett nattag mellan Istanbul och Sofia (Alla kan kanske inte satta sig in i denna situationen men det kan jag)
Liemannen har nog nagot varre an dessa tre i sin kappsack.
Nej nu blev det en lite val morbid stamning tycker jag. Avslutar med att notera att under tva dagar i Nya zeeland har jag hunnit se 8 bungyjumps pa nara hall och aven ett hopp fran Aucklands hogsta byggnad och stolthet Skytower. Ar den nya zeelandska befolkningen lite insnoade pa sant dar tro?