www.rocc.nu - En inkorrekt blogg

Läs inte detta inlägget. Ok? =)

Egentligen hade jag tänkt lägga upp den här bloggen vidöppen på internet nu i dagarna men i och med det sista händelseförloppet så väljer jag att vänta ännu en stund till. Just i dessa dagar så har jag lyckats klanta till mitt liv ännu ytterligare och jag tror jag behöver bearbeta denna ångest lite för mig själv innan jag presenterar den öppet på internet. Även om bloggen är anonym.

Jag tänker inte gå in på några detaljer egentligen men jag mår som en katastrof förtjänar och tänkte analysera detta i del 2 av detta inlägg. Del 1 har jag skrivit ner innan jag fick extremt dåliga nyheter men redan då var extremt ångestfylld. Eftersom min skrivning är den enda sysselsättning som jag kan förhålla mig till så raderar jag inte Del 1 utan lägger upp den här även om jag aldrig hade skrivit den idag. Minuterna efter att jag skrivit avslutningen på Del 1 på ett tåg mellan Katrineholm och Göteborg så slog karma till... och det var inte till min fördel. Not one bit.

OBS!: Jag eller mina vänner har inte skadat några människor eller någon egendom. Vi har inte heller nyttjat olagliga droger eller liknande. De med lösenord till denna bloggen bör veta detta så inga samtal till svenska myndigheter inleds.

/Undertecknat från en av de sämsta dagarna i mitt liv

(och det absolut sämsta med det faktumet är att jag så förtjänar det)

---

Del 1

Så en solig eftermiddag så var Norge slut för min del. Norge får i slutbetyg fyra fjordlaxar av fem möjliga. Jag hoppas att landets naivitet sjunker och solidaritet stiger men förutom det har jag få vidare synpunkter på landet. Tack för pengarna. Klirr. Klirr. Klirr.

Resan från Norge gick till så att jag myglade mig in i en volvo (samma volvo jag och min sherpas försökt bestiga fjälltoppen Bitihorn med) med två brudar i framsätena som tog mig hela vägen över svenska gränsen till Götet. Vid gränsen hukade jag mig ordentligt i baksätet så denna gången fick tullvakterna mig inte. Hukar jag mig lika bra mellan Vitryssland och Ryssland i höst så kommer jag kunna  smuggla med mig stora mängder plutonium... Allting handlar om effektiv hukning i baksäten! Så varför skulle jag vilja smuggla plutonium genom Europas skummaste delar? Jo mest beroende på grund av plutoniums söta namn:



Mitt barnsliga utseende gör mig till bästa vapensmugglaren av pluto voff voff nium. Jag ser nämligen lika söt ut som en vilsen babysengångare. Detta innebär tyvärr att min sexuella attraktionsförmåga är stendöd... Om den kvinna jag inte stöter på är pedofil vill säga. Jag är pojken som vägrade växa upp till den grad att t.o.m. mitt utseende stannade i 10årsåldern. Men tyvärr är min själ allt annat än söt. Min själ är svart och om godhet är ljus så har mitt inre drabbats av ett strömavbrott.
Detta skall dock ändras! Inte bara genom att smuggla plutonium för att jag tror att det finns någon fantastisk koppling mellan radioaktivt kärnbränsle och Musse Piggs hund. Nej jag skall också börja skriva sockersött:

Check it:

När jag lämnade Norge så vara alla kedjor krossade. Inget arbete, ingen boende, ingen flickvän, ingen förflutet, ingen framtid... Hela universum väntade framför mina nyöppnade ögon! Öppna hav och oändlig frihet! Jag kunde göra vad jag ville och resa var jag ville! Freedom!!!

...

Jag reste hem till mamma och pappa.


De bor på en gård norr om Göteborg och som den söta gosse jag numera vill vara så har jag spenderat de senaste dagarna med att leka med hundarna och koka kaffe åt mor och far. På denna gård i mitt pojkrum skall jag förevigt stanna med facebook och flashback som mina enda fönster mot omvärlden... Trodde jag! Men lika fullt sitter jag här på ett tåg mot Stockholm bort ifrån mitt trygga barndomshem. Som tur är är kära mor och far med på tågresan så jag känner mig ganska trygg ändå.

Kärlek



Till Stockholm reser vi för att hedra kärleken! Min kusin har nämligen har nämligen tagit sitt gudsfruktiga förnuft till fånga och ska gifta sig kyrkligt med the one.

Solen strålade över Stockholm och fåglarna kvittrade! "Denna helgen kommer ju bara kunna sluta bra!" tänkte naiva jag när brudparet svarat ja till den frågvisa prästen och sedan kysst in sin totala kärlek!

Jag blev så till mig av romans i kyrkan att jag reste mig upp från första bänkraden och vrålade ut "Och så lite jävlar anamma i denna då!" när prästen förklarade att vi skulle skunga psalm 201. Prästen, brudparet, mina släktingar... Ja egentligen allihop i kyrkan såg lite förvånade ut över mitt utspel. Jag satte mig generad ner i bänkraden igen och yttrade mig inte mer i onödan... Förutom för att glatt sjunga med i alla psalmer då förståss... Där hedningen jag satt och hycklande skrålade med i religiösa texter så visste jag föga om hur mäkta religiös jag skulle bli inom loppet av bara några få dagar. Religös i den mån att blivit övertygad om karmas reella existens.

Bröllopsfesten var ett kul spektakel och ja det spårade totalt. Det sista jag minns från den dagen var att min mor sa till mig "Men drick inte mer nu" i festlokalen och det första jag minns från dagen efteråt var att min kusin erbjöd mig en eftersläckaröl där jag vaknade upp på en soffa på Elite plaza hotel vid Humlegården.

Sedan yttrade kusin Honung orden "nej fan jag måste dra kreditkortet, jag börjar få abstinensbesvär!" och det var liksom startskottet för jag och mina två kusiners försök att rent handlingsmässigt definiera verbet att flowa. Vi har väl alla vår egen privata syn på det perfekta flowet och många floware kanske flowar bäst med frimärkssamling, fjärilsfångst eller varför inte heroin men jag och mina kusiner flowade helt enkelt bäst över Östermalm, Gamla stan och vidare till Medborgarplatsen genom att tillsammans dikta ihop historier om skådespelaren Mikael Persbrandts liv.



Mikaels behov att konstant dra sitt VISAkort var ofrånkomligt men gick lite stick i stäv med det faktum att han egentligen helst av allt inte ville betala någonting med tanke på att en man med hans status inte borde krävas på någon ekonomisk ersättning för någonting.

Fantasi-Mikael, jag och mina kusiner gick sida vid sida och Mickes aggresiva attacker på precis allt Stockholms stad hade att erbjuda fick oss att skratta konstant...

Mikael Persbrandt är för övrigt tydligen tillsammans med 17-åriga Tyra från gårdagens bröllopsfest och Tyra fick inte under några omständigheter gå på fotbollsträningen för sin hårdnackade pojkvän då hon var tvungen att laga mat honom... Själv hade han inte tid att laga mat då han skulle se sig själv spela Gunvald Larsson i valfri Beckfilm. Satan vilka bra scener han spelat in!

När vi till sist kom in på Kvarnen och började mala i oss bröllopsbrunsch så hade fantasifostret Mikael och våran energi upphört. I alla fall min.

Som den allsmäktige gud Mikael Persbrandt trots allt är så hann ordna början på straffet för min orespekt. I en Carlingsbutik efter brunchen så kom en frispråkig klädsäljare fram och förklarade för mig att jag borde fira valborgsmässoafton i Uppsala. Uppsala var tydligen staden where the shit goes down! Det jag då inte visste var att detta plötsliga tips om Uppsala var en direkt order från Storebror Mikael och att Uppsala verkligen skulle krossa mig bortom igenkänlighet...

Detta skulle i alla fall vara mer realistiskt än samtliga Beckfilmers manuskript.



Med den Uppsalahinten växandes i mitt huvud så halkade jag spontant in i en skoda pickis och följde med Albino och Honung till Muskö i Stockholms skärgård. När vi kom fram där upptäckte vi att resten av våra galna släktingar höll på att elda upp samtliga av sommarstugans sängar under ett infall av tro att sömn på trägolv är bra för matsmältningen... Håhåjaja.



Jag skrek förtvivlat till släkten "How do we sleep while our beds are burning?" för jag var sjukt trött.

Ångest



Nästa morgon tog ett pendeltåg till centrum igen där jag gick på Jets. Stackars Jets. Jets som jag kännt i några år nu är verkligen världens snällaste... Av någon outgrundlig anledning umgås han ofta med desto mer suspekt folk än honom själv och hamnar således i situationer han inte alls förtjänar... Snälla Jets planerade att plugga över Valborg och hålla sig väldigt nykter men så stod vi där på Sergels torg i solskenet... Och jag började påpeka vilken kort tågtur det är till Uppsala.

Det var synd att den spontana tågturens lokomotiv inte spårade ur direkt där på Stockholm central för det gjorde senare våran kväll. Valborg i Uppsala är så ångestladdat att jag egentligen inte vill avslöja några detaljer... Alls. Varför? Jo av den enkla jävla anledningen att det ger mig ångest! Åhh den ångesten.

Lugnet före stormen i Uppsala vill jag nog ändå minnas... Kombinationen park öl musik och människor skall aldrig glömmas oavsett ångestlevel.







Så nu spolar jag bara in i framtiden till nästa dag som var den första maj 2012. Åhh den ångesten! Den första maj var den mest ångestladdade dagen i hela mitt liv och både Brumm (som vi träffade i Uppsala) och Jets mumlade ångestladdat fram något liknande. Av rent vetenskapliga skäl så borde denna dag dokumenteras då ångesten i studentlägenheten på Lappkärrsberget dit vi till sist tog oss var så intakt att den gick att ta på.

Exempelvis när någon drog vitsen om att vi alla skulle efterlysas med bild på TV3s Efterlyst inför våra mödrars chockade tvtittande ansikten så var skratten inte av glad natur utan av djup ångest över att alla såg en sannolikhet i just det scenariot. Åhh den ångesten! Brumm var ganska långt ut i Mälaren för att i tystnad dränka sig. Jets och jag som satt på strandkanten gjorde inget för att hejda honom av den enkla anledningen att vi starkt övervägde att i tystnad följa honom.



And if you drown
You won't even make a sound
You'll just swallow water down
At the bottom, you'll find out
That it's quiet when you drown

Ååh den ångesten!

Ja de som läst den här bloggen kan säker gissa sig till vad som skedde sen. Ja jag fick panik. Ja jag flydde Stockholm. Jag hoppade spontant med min kusin ner till Linköping för att hitta ett tåg mot Göteborg. Ambitionen vann ej över min geografiska okunskap. Det går inga lämpliga tåg från Linköping till Götet så har snubblat runt från tåg till tåg hela eftermiddagen men tror mig nu äntligen vara på väg mot ett ångestfritt rehab...

---

Del 2

Jag upprepar:

Minuterna efter att jag skrivit klart Del 1 på ett tåg mellan Katrineholm och Göteborg så slog karma till... och det var inte till min fördel. Not one bit.



Karma ansåg vid det här laget att jag passerat precis varenda tänkbara gräns och ignorerat alla Karmas varningar så denna gången skulle jag straffas lite mer kännbart än vanligt...

Jag kan gott se Karmas poäng då jag skrivit in dessa citat i bloggen

"Man I was mean, but I'm changing my scene and I'm doing the best that i can!"

och

"The truth is that I'm a bad person, but that's going to change, I'm going to change. This is the last of this sort of thing. I'm cleaning up and I'm moving on, going straight and choosing life."

Bara för att krossa gränsen till Sverige och inom loppet av några få dagar spåra ur brutalare än jag gjort någon gång tidigare. Uppsala kan verkligen varit det mest IQbefriade alkoholintaget jag någonsin gett mig i kast med... Och jag som lovat Karma att inte tänja gränserna något mer alls.

Karma öppnade en ologisk lucka i min tillvaro och la där en bomb som hämnd!



Vendetta.

Den exploderade några minuter efter att jag skrivit klart Del 1 i en anteckningsbok den andra maj 2012. Bombens natur spelar inte så stor roll.

Det mer intressanta med bomben var att bombens skadoeffekt endast var det sekundära problemet... Det primära problemet var det faktum att jag verkligen förtjänade fetbomben. Det sved värst. Jag hade ju för i helvete planerat total recovery och en sommar av kärlek och fred! Och istället tar jag ett jumbojet och flyger in i en solid bergvägg!

Jag har i två veckors tid kännt mig lika ondsint och svekfull som Anakin och då... Då är det illa!



"It was said that you would destroy the Sith, not join them! Bring balance to the Force, not leave it in darkness!"

Ursäkta nördigheten här men jag kommer inte på någon bättre liknelse och jag har varken någon lust eller någon förmåga att förklara de senaste veckorna bättre. Min hjärna har varit på en ologiskens odyssé och har varit helt tom och helt fylld på en och samma gång och först nu har lugnet lagt sig igen.

Denna krash är inte som andra krasher... Trots att det är första gången jag inte vill redovisa mitt obetydliga liv på denna bloggen så är det ändå den krash jag kan komma att minnas bäst... Det kommer min nyväckta religiösa tro på Karma se till. Karma har mig ett järngrepp... And karma is only a bitch if you are!

Inga droger förutom alkohol hör samman med det här inlägget. Jag har skrivit det tidigare men med tanke på inläggets karaktär (efter att läst igenom det en gång) så skadar det nog inte att påpeka det med största tydlighet en gång till... Speciellt med tanke på hur jag tänkt avsluta inlägget du just nu läser.

För nu är det dags att dra ett sträck över all negativ energi och välja livet.



Choose Life.
Choose a job. Choose a career. Choose a family.
Choose a fucking big television, choose washing machines, cars, compact disc players and electrical tin openers.
Choose good health, low cholesterol, and dental insurance. Choose fixed interest mortgage repayments. Choose a starter home.
Choose your friends. Choose leisurewear and matching luggage.
Choose a three-piece suit on hire purchase in a range of fucking fabrics.
Choose DIY and wondering who the fuck you are on Sunday morning.
Choose sitting on that couch watching mind-numbing, spirit-crushing game shows, stuffing fucking junk food into your mouth.
Choose rotting away at the end of it all, pissing your last in a miserable home, nothing more than an embarrassment to the selfish, fucked up brats you spawned to replace yourselves.
Choose your future.
Choose life... But why would I want to do a thing like that?
I chose not to choose life. I chose somethin' else.

Jag väljer att för artonde gången i detta blogginlägget ge intrycket av att jag är en sprutnarkoman via att presentera en av mina nya favoritlåtar...

And the reasons? There are no reasons. Who needs reasons when you've got music?



Med denna suveräna text i åtanke så tar jag nu Karmas hand och springer ut och väljer livet! Haleluja!

---

Detta blogginlägg står utan ansvarig utgivare... Jag ångrar att jag skrev den och du ångrar säkert att du läste den men hey, du blev varnad redan i första meningen remember?, så jag hoppas dess låga kvalite inte gav allt för mycket ångest i en annars så kärleksfull värld. Kärlek och ångest är en svårhanterlig kombination men det finns alltid metoder att få den blytunga ångesten att lätta till ånga... Min metod är att skriva.

Nu jävlar skall min flummigt djupa samt idiotfilosofiska sida få springa fritt för www.rocc.nu ligger fortfarande nere och utanför internets radar på grund av att den storm den blåste upp i den inte omringande inte lika oseriösa verkligheten.

Detta innebär att ingen förutom mig själv komma att läsa detta. Så med andra ord behöver jag inte be om ursäkt över hur overkilldjupt och ostrukturerat jag skriver utan bara släppa tyglarna totalt...

Detta kan bli något av märkligaste jag skrivit. Tro mig.



Jag har lärt mig att saknaden är värst när nån har sovit som ett barn
Genom en iskall vinter

~ Kent - VinterNoll2

Om linje nitton tar mig hela vägen ut
Om den här vintern nånsin nångång
kommer att ta slut

~ Thåström - Brev från tioende våningen

Förlåt dudes...

Jag har halkat lite i mitt egocentriska huvud denna iskalla vinter och jag ber om ursäkt för just detta. Det var aldrig min mening att sprida så mycket negativ energi men nog fan har jag gjort det. Jag har dumt nog låst in mig och mina hjärnspöken i mitt huvud allt för många nätter och dagar. Tankarna handlade om bara mig och ja, jag är en ärkefitta som gnäller över min tillvaro när jag egentligen har det så bra... Men ibland är det svårt att se klart i mörka rum.

Det är först nu när jag tydligare börjar se att egoism inte bara är en mycket omoraliskt och människofientlig filosofi... Det krossar sakta även egoisten själv i det negativa energiflöde egoismen skapar.

Jag hoppas alla mina tappra positiva tankesoldateratt accepter min ursäkt över det förflutna där jag råkade hamna i maskopi med de negativa fiendetankarna... De som vill oss alla illa.

Man I was mean but I'm changing my scene
and I'm doing the best that I can



Den senaste veckan har jag äntligen lyckats få upp mitt totalspårade huvud på rälsen igen... En meter i taget ska vi nu försöka ta en annan väg än den vägen där spåren plötsligt tar slut... Slutgiltig logik.



Jag får erkänna att lilla jag helt förlorade förmågan till att ha en stabil sinnesstämning de sista sju månaderna. Jag har varit tokigt glad, sorgligt nedslagen och zombieapatisk allt med några ynka timmars mellanrum många dagar i sträck. Alltså jag mår ju inte dåligt egentligen men jag vantrivs i sådana stadien på grund av jag inte känner att jag kan utveckla och lära mig något när hela hjärngröten stormar.

Så min arbetsplan har länge varit att försöka sluta tänka så förlamande mycket på alla små detaljer i mitt liv, min existens  eller ännu längre bort... Jag vet inte hur det är för andra människor men för mig var detta helt fel väg att ta... Utan tankekraft går man helt jävla vilse i sin djungel.

"Sluta tänka, det är svårt ändå, du får ta en dag i taget"

Är ett låtcitat av Nordman som jag har hållt varmt om hjärtat i många år... Men nu känner jag starkt att det inte stämmer särskilt bra in på mig längre. Citerar istället Markus Krunegårds ord som säger mycket mer för mig idag:

"Men lilla gubben hur är det fatt? Du fattar väl att du måste stå upp och slå tillbaks annars kommer dom aldrig låta dig va".

Sinnesfrid kommer inte per automatik, den kommer via en själv.



Så nu i helgen tog gjorde jag ett intervention med mig själv (interventionbanderoll och ett dussin handskrivna brev var självklart närvarande) och gav mig på att skrapa ihop all information som torkat in djupast på hjärnans väggar... Positiv och negativ och apatisk. Sen gick jag lugnt och stilla igenom allt.

Till sist kunde jag tydligt se tre "dominerande" problem som huvudorsak till att mitt humör aldrig riktigt kunde stanna ovanför mark där det hör hemma.



Dessa tre problem gick jag lös på med skalpell och motorsåg och så plötsligt såg jag dom tydligt och klart för vad de var... Vacuum med ett värde på noll i universums alla växelkurser... De påverkade mig inte alls.

Detta har jag kommit fram till om och om och om igen tidigare... Men de gångerna var det mer desperata försök att försöka slappna av mer än att verkligen erkänna problemens obetydlighet för mig själv. Men på grund av denna grundliga rättegång i lördags så godkändes de positiva argumenten till sist av min mycket svårflirtade jury och de senaste dagarna har varit guld från morgon till kväll. Med tanke på hur ofta jag lurar mig själv så kanske de negativa spökena överklagar till högre ort men den dagen den sorgen.

Hur som helst var dessa problem snarare sammanlänkade med en mer sann slutsats ännu djupare ner i kaninhålet...



7 månader

Från att jag reste iväg ut i Europa med min legendariska vän Åskan fram tills denna helgen så har min tillvaro varit vilsen... Efter lite väl många lite väl djupgående och logiska diskussioner om livet kom vi två fram till en oundviklig slutsats där ute i Europa. Vi följde den vita kaninen lite väl djupt ner i Underlandet och i vår filosofiska värld så var slutet på sagan inte lyckligt... Det var inte heller olyckligt utan ännu värre. Det saknade värde.

Slutsatsen är extremt omfattande och lika logisk och enkel att se som att ett plus ett är två eller att man inte lever för evigt. Denna slutsatsen har legat som en spöklik dimma över hela min tillvaro i sju månader och har egentligen ingenting med mig själv, mitt liv, någon annan eller någon annans liv att göra. Den berör egentligen precis allt och det kan vara en stor anledning till att den är så satans svårhanterlig.

Jag har försökt förklara slutsatsen för mig själv trehundra gånger om men mitt rationella och samtidigt dumdristiga sinne ger den alltid samma tomma innebörd.

Denna gången (efter väldigt mycket fundering genom denna vinter) vet jag vad jag måste göra. Ta en annan väg istället för att så brutalt försöka mig fortsätta framåt vid en vändpunkt. Logiska och vetenskapliga slutsatser om livet, moral och existens är i slutändan en vändpunkt.

Jag hoppas jag nu kan börja gå en väg där något slutgiligt mål inte behöver existera... För det var väl resan och inte målet som var det viktiga right?

För kall logik innebär:



Okej Gandalf, jag fattar vinken... Logik kanske är den sanna oillusionerade beskrivningen av verkligheten och med den ständigt i baktanke så överlever vi bäst i den verkliga världen... Men med bara atomer, molekyler, kemiska reaktioner och materia så känns världen plötsligt så ensam o livlös att den skrämmer mer än den välkomnar.

Jag har suttit vid Gandalfs skylt och grubblat allt för många månader nu och har bestämt mig för att packa ihop mitt fiskespö och min flaska moonshine och vända tillbaks och finna en annan väg... Min väg.

Hela detta inlägget är ganska förenklat men det bygger på funderingar som tagit en vinter att gå igenom. De gånger inte andra människor varit stor del av alla dessa funderingar så har jag k-pistat mig själv i foten. Andra människor är allt och på denna nya väg så ska jag se till att komma ihåg det. Don't give up on me.

Så systrar och bröder, jag hoppas ni godtar min oförståeliga ursäkt och tror på mig när jag skriver att jag verkligen försöker... Men jag vet att jag inte kan hjälpa någon när jag själv är helt fel ute... Om jag är på rätt väg nu återstår att se, men för första gången på sju månader så känns det som att stigen i den här mörka djungeln och vintern ljusnar...



Tack dudes och vägvisare...

Publicerat den 2012-03-23 @ 09:56:36

---

(www.rocc.blogg.se heter nu www.rocc.nu, börja gärna använda den nya adressen då jag är osäker på hur länge den gamla kommer vara kvar)

Det förra blogginlägget tog sin tid att få publicerad men oerhört uppenbart så var det inte på grund av dess höga kvalité utan andra mindre respektabla anledningar låg bakom. Ja faktum var att jag väntade ut att hotelägarna skulle betala tillbaka min deposition och förbetald hyra på sammanlagt 9500 norska kronor (500 krävde de av mig för att jag städat rent lägenheten för dåligt och det erkänner och accepterar jag) innan jag vågade lägga ut vräkningsorder och bilder som denna på internet.



Nu kanske jag är lite väl paranoid men vem vet vilka ansvariga för skidorten som kan råka sladda in på min blogg i internetdjungeln och riva sitt hår i vrede över skräckpropagandan emot resorten jag gör! - "Dom där pengarna vi är skyldiga den där pulverskallade idioten på skitutleie, bränn dom! och låt han absolut inte hyra ens ens fuktiga jävla källare av oss igen!".

Ironiskt nog sitter jag liksom fortfarande i samma båt. Jag har nämligen kravlat mig upp ur den där ingrodda källaren under hotelet och in i ett hotelrum ovanför där en tjej vid namn Teletubbie långtidsbor. Det utan att riktigt ha frågat varken henne eller hotelägarna om det är okej...
Det finns dock en väldigt god anledning till att jag inte frågat hotelägarna om det är okej att jag bor i deras hotel då hotelägarna i slutändan är de samma som äger leilighethotelet som jag blivit vräkt ifrån... twice.

Att jag nu kan bo här i denna hotellägenhet där jag nu sitter och lyssnar på min spotifylista "en ny bra start" beror ganska mycket på att killen som Teletubbie tidigare delade lägenheten med har försvunnit... Han skulle till Oslo några dagar för en månad sen och har ännu inte kommit tillbaka. Vem vet vilka hemskheter som kan ha skett honom? Nåja, så länge han är borta så jag kan jag gott ta hans ställe... Eller i alla fall så länge jag struntar i att blogga bloggrapporter där jag helt utan respekt eller samvetskval beskriver hur svinaktigt jag behandlar båda resorten goda anseende och egendomar... Eller i alla fall så länge ingen av de ansvariga för skidresorten finner och läser igenom denna blogg.

Ja fuck it, det verkar som jag undermedvetet pushat gränsen för hur länge jag kan fortsätta att bo här och det beror kanske på att jag helt enkelt vill härifrån. Det känns väldigt bra att min skiduthyrarkarriär är över om mindre än en månad.

"I think careers are a 20th century invention and I don't want one"

Jag märker att jag citerar filmen "Into the wild" lite väl ofta nu för tiden men att semestra iväg så extremt vilt som Alexander Supertramp gjorde planerar jag inte... Inte ännu i alla fall. Sen är det inte heller meningen att gråta över varken denna skidort eller mitt liv i denna blogg. Men allting har sin tid och det gäller även denna skidort och mitt liv.

Det är samma utslitna visa varje vår. Jag tröttnar och gnäller över rutinerna jag själv satt mig i och håller uppe humöret via att börja drömma om de långa resornas och förändringarnas tid. Där målet är de ord som en god vän yttrade i somras. "Öppna hav och oändlig frihet".



Otroligt töntig och dimmig fras (vi var töntigt borta i dimman i Stavanger när den yttrades) men jag gillar den ändå då den är väldigt svår att ta in men ändå väldigt lätt att längta efter.

Okej okej, jag börjar bli allt för lullig i mitt skrivande nu och trycker lite lätt på bromsen så jag inte återigen plötsligt skall upptäcka mig själv sittande framför ett totalspårat inlägg utan en enda hel vagn.

Men vad jag just nu försöker göra är inte att beskriva det gyllene och abstrakta målet med allt resande utan det jag försöker göra är att peppa upp mig lite! Att peppa upp mig själv med resplaner är ett lyckopiller som sällan slår fel... Nu är jag inte olycklig här i fjällen men hade jag inte vetat att jag snart skall härifrån så hade jag nog inte varit speciellt glad nej. Detta beror inte på att det är fel på orten utan det beror på att jag är en personlighet som inte riktigt förstår någonting alls om någonting alls och detta skapar vilda stormar i mitt huvud. Jag kan helt enkelt inte slappna av... Blame it on my ADD. Men när jag bryter rutiner så ändras mitt huvuds utgångsläge och skapar således en väg bort från okonstruktivt ältande och mitt fokus på min egen förvirring. Den där sista meningen till exempel, förstod jag inte själv alls.

Jag skulle kalla min åkomma för... Korkad... Ja det är nog den korrekta diagnosen.


Och jag som korkad har väldigt svårt att ta in visdom som i exempelvis dessa två citat som jag anser passar väl in i ämnet "resande".

• Remember that happiness is a way of travel - not a destination

• Ibland reser man längst när man är stilla

Jag som korkad anser mig dock inte helt förlorad i ett negativt träsk även om min oförmåga att slappna av och ta del av alla sköna ting i denna värld är rent av patetisk. Det är som att det står en skottsäker fönsterruta mellan mig och dessa orden:

När man är närvarande i det exakta ögonblicket och låter tankarna kapitulera helt för det fantastiska man upplever.

Jag upprepar dessa ord en gång till för mig själv för att verkligen betona deras vikt för "inre lugn och självkänsla".

När man är närvarande i det exakta ögonblicket och låter tankarna kapitulera helt för det fantastiska man upplever.

Jag har för mig att denna "känsla" var väldigt återkommande i barndomen... Ämnet är evigt stort och jag bör nog inte gå djupare in i det just idag. Vill ändå presentera två väldigt sorgliga men tydliga texter angående situationen...

 

Arcade fire - Wake up

Somethin’ filled up
my heart with nothin’,
someone told me not to cry.

But now that I’m older,
my heart’s colder,
and I can see that it’s a lie.

Children wake up,
hold your mistake up,
before they turn the summer into dust.

If the children don’t grow up,
our bodies get bigger but our hearts get torn up.
We’re just a million little god’s causin rain storms turnin’ every good thing to rust.

 

Supertramp - The Logical song

When I was young, it seemed that life was so wonderful,
a miracle, oh it was beautiful, magical.
And all the birds in the trees, well they'd be singing so happily,
oh joyfully, oh playfully watching me.
But then they sent me away to teach me how to be sensible,
logical, oh responsible, practical.
And then they showed me a world where I could be so dependable,
oh clinical, oh intellectual, cynical.

There are times when all the world's asleep,
the questions run too deep
for such a simple man.
Won't you please, please tell me what we've learned
I know it sounds absurd
but please tell me who I am

I said now watch what you say they'll be calling you a radical,
a liberal, oh fanatical, criminal.
Won't you sign up your name, we'd like to feel you're
acceptable, respectable, oh presentable, a vegetable!

Jag skulle påstå att ju visare man är desto bättre är man på att se det makalösa i precis i allt även i vuxen ålder. Jag som då är drabbad av det korkade syndromet är inte är lika duktig och försöker därför  att finna den där känslan i en hjälplista jag och några polare producerat.

• Öl

• Kvinnor

• Kreativitet

• Musik

• Extraordinära upplevelser

Den dagen dessa fem ting inte längre existerar ser jag väldigt få ljus på min tårta... Men den dagen de existerar är ju ta mig fan den lyckligaste i världen! Och den dagen är idag! Och imorgon! Och dagen efter det!... Och här sitter jag och gnäller över massor jävla nonsens? Bitchslappar mig själv här framför datorskärmen och det med rätta! Smack!

Fan bara att skriva här i går ju under kreativitet, ölen ligger och väntar på mig i kylen, en tjej som sagt upp kontakten med mig för över ett år sedan tog upp den igen just idag, musiken som spelas är Eva Cassidy - Feels of gold (Den kvinnan kunde sjunga med genuin känsla hon).

Den femte punkten, extraordinära upplevelser måste jag nästan kategorisera norrskenet jag och kompisarna skådade på den öde parkeringen i Garli några kilometer ifrån här. (Får flika in att fyrverkerier exploderar precis utanför mitt fönster här och det känns ju lite lagom extraordinärt det också, pang pang pang!)



Enligt de andra åskådarna var detta norrskenet inte så speciellt i jämnförelse med färggladare norrskensattacker men min synpunkt var att det var bra mycket speciellare än en vanlig natthimmel i alla fall så jag blev satan entuasiastisk! Appropo var den som var mest på min sida när han citerade det här filmklippet åt himlaskådespelets storhet! "Det här händer ju inte!"

Det finns alltid en naturlig och logisk förklaring till allt och det inkluderar förmodligen norrsken men jag valde att naivt tro att de gröna ljusstrålarna som konstant flög upp från horisonten rakt upp i himlens mitt var spöken som lämnade jorden bakom sig för att söka öppna hav och oändlig frihet. Katjing!

I am nothing without pretend
I know my faults, cant live with them

 

Jag tror inte jag riktigt behöver dra i nödbromsen på detta inlägg längre för att hindra en spårning.
Jag har nog skrivit ut mitt huvud för denna gången i vilket fall...

Som vanligt vill jag dock hinna med att försvara mig lite innan jag publicerar dyngan. Eller försvara och försvara, jag vill högtidligt erkänna mina brott men påpeka de förmildrande omständigheterna. Detta inlägg som mina flesta inlägg är mer egocentrerat än en igelkott. Igelkotten är alltså ensamlevande och trivs inte alls i sällskap. Det jag menar är att det kan verka som att jag inte riktigt insett att det finns andra livssituationer än min egen och att jag endast och åter endast fokuserar på mig själv. Jag skäms som en hund (inte som en igelkott då de aldrig skäms) över detta men den förmildrande omständigheten jag gråter fram för juryn är att jag är av det egenkära manliga könet.


Det automatiska straffet för egoism är ännu värre än brottet: Hjärnan och hjärtat kryper ihop som två igelkottar.



Så för min egen skull borde jag nog försöka att lära mig att se större perspektiv, men kanske inte just inatt... Eller kanske ändå just inatt på grund av den sista spalten nedanför.

Jag avslutar detta inlägget med att påminna mig själv om ett citat. Den dagen jag inte mår och mina prioriteringar är mer än vanligt felkonstruerade då måste jag försöka ändra min inställning direkt. Var dig själv just nu eller förbli någon annan för all framtid.

We gotta make a decision
We Leave tonight or live and die this way

Jag skriver nu ganska mycket så kommer inte fokusera på den här bloggen särskilt mycket då det romanprojektet jag håller på med fyller mitt narkotikabehov till skrivande (Inte helt och hållet uppenbarligen med tanke på detta inläggets blotta existens).

Jag är tillbaks i Beitostølen, har åter igen startat upp skiduthyrningen och åter igen flyttat in i leilighetshotelet som jag och mina vänner blev vräkta från för tre år sedan... Water under the bridge menade hyresvärden och krävde sedan en saftig deposition.

Jag har insett att nu är min enda medicin är just det som skrämt skiten ur mig tidigare i mitt liv. Rutiner...
Arbete, träning, skrivande, havregrynsgröt och tvserier (Seinfeld, Breaking bad, Sons of Anarchy, The Walking dead). Det är allt vad mitt rutinmässiga samhällssynkroniserade liv består av just nu.

Om jag bara skulle våga ta ett steg ur schemat att skriva två sidor till min roman varje dag eller strunta i att springa fem kilometer varannan dag så hade dominobrickorna direkt börjat rasa igenom hela min livssituation och plötsligt sitter jag där på ett flygplan mot Guatemala med världens bredaste flin... Det är först när jag landar i Guatemala city som jag vaknar upp ur min antirutinreaktion och inser att det kanske inte var jättesnyggt att dra ifrån flickvännen eller att strunta i informera min arbetsgivare att jag valt att olagligen ignorera anställningskontraktet.

Förenklat, om jag inte stannar kvar i rutinernas grepp så kommer tankegången nedanför att slå bort allt förnuft!



Okej det är bara första månaden här uppe i skidnorge så det är knappast så att jag är inte ens i närheten av att fly fältet. Men jag gillar att påminna mig själv ibland att det faktiskt är ett alternativ. Att jag nu redan från scratch bakat in en tidskrävande schema i mitt liv beror på att tror jag känner att jag förändrat mitt tänkande en del de senaste åren... Och rutiner håller tankarna i shack.
Jag skriver inte att jag blivit klokare då det hade varit en high frase från en stubbdum snubbe som jag men jag tänker mer och om fler ting... Ju mer jag tänker desto mer tankar skapas som öppnar nya dörrar med en hel drös med tankar som står där inne och bara väntar på att få min uppmärksamhet. Som inte det skulle vara nog så öppnar de nya tankarna inne i rummen ännu fler dörrar till ännu fler tankar. Men det är här jag måste se upp eftersom allt för många tankar samtidigt sällan är till godo...

Den här filmen visar lite hur en smart liten tanke kan växa till många svårhanterliga och problematiska tankar...



Så det gäller att hålla koll på hur många tankar man släpper in i huset om det ska vara kontrollerbara. Jag och Åskan under våran Europatrip hade långa filosofiska samtal mest hela tiden i en månad och många gånger så slutade det bara med att vi satt och stirrade på varandra över de abstrakta slutsatser vi trodde vi kommit fram till... Rotar man för djupt i existensiella frågor så kan iaktagelser nere i det undermedvetna skrämma skiten ur en så uppmaningen till mig själv är balansera tänkandet, alltså inte sluta tänka men att inte heller tänka för djupt...

Eventuellt ta med tankarna på en solig picnic!



Picnic eller inte, att ta hand om alla tankar samtidigt blir kan göra en lite galen! Kanske jag redan är lite galen som tar Kalle Anka och Musse Pigg på picnic med mina tankar... Äsch det är inte upp till mig att avgöra!

Summan av kardemumman är hur som helst efter en ganska ordentlig filosofisk meltdown i Europa så börjar jag återigen få fotföste i berget igen och vågar kanske mig på att balansera ut på den här plankan...



Detta är alltså mount Huashan i Kina och det är dit jag ska nästa gång jag reser! Inget snack om saken! Jag längtar nästan mer till Kina än jag längtar till goda snöförhållande för offpist här i Norge. Kina har även en annan plats inom sina murar som väckt mitt reseintresse med en bergsprängare.



"Oh, man. I'm going, that's all there is to it. I'm fucking going."

Tragiskt att det floden Li i Giangxiregionen ska vara under kontroll av fascisterna i Kinas styre. Jag kanske borde spara in på sådana kommentarer på internet om jag någonsin vill få ett visum in i landet men och andra sidan är det kinesiska nätet så sorgligt reglerat att det inte skulle förvåna mig om styret för mittens rike även råkat stänga av sig själva från www.blogg.se i sin maniska jakt på att underkuva sina medborgare. Fast och tredje sidan så besöks denna bloggen av två nissar per dag så riskerna att detta inlägg skulle stå i begrepp att starta upp ännu ett studentuppror på himmelska fridens torg är små... Mina internationella status som opinionsbildare är i ett extremt tidigt skede... Fast och sista sidan så är ju denna bloggen anonym så skit samma... Det skulle vara om blogg.se golade ut mitt IPnummer till kommunisterna men blogg.se vet nog mycket väl att golare inte har några polare.

Detta inlägget är ganska nära att avslutas på grund av att det spårat



men jag ska försöka ge hjärt och lugnmassage på det för att få igång pulsen igen och bogsera upp det på rälsen...

Alltså min värld består nu av rutiner, musik och väntan. Hade jag inte kunnat kramla fast vid dom tre punkterna så vete fan hur jag hade mått. Det klockrena med just väntan är att jag väntar verkligen på underbara ting som lätt är värda att vänta på! Till jul och nyår så kommer mina bästa vänner upp till Beitostølen och hälsar på och dom har tydligen alla skrivit under ett kontrakt de kallar "Hur vi ska få Rocco vräkt från leilighetshotelet igen!"... Alltså dudes, inte okej! Vidare väntan är den på offpist och jag har redan skrivit tillräckligt mycket på denna blogg om det ämnet så jag låter det va idag. Ännu längre väntan är den på resande i vår som kommer gå till Kina och vidare! Jag skriver mest det här för att verkligen se till att jag gör det då jag har en mycket larvig principfast åsikt att har man sagt att man ska göra något så får man fan göra det också... Även om inte en själ förutom jag själv bryr mig.

I Beistølen sker inte så mycket att skriva om. Jag drack precis en slurk kaffe ur min Vladimir Putinmugg och sjöng lite med i Samy deluxes tyska raplåt "Wech mich auf". Jag kan inte tyska så jag klarade bara av att sjunga med i den korta engelskspråkiga delen med ett klassiskt hiphopcitat "Wake the fuck up, or get woke the fuck up, wake up! wake up..."

Jag läste igenom det jag hittills skrivit ... Jag är ju fan inte riktigt klok i huvudet? Eller hur?
Nej det här inlägget är bortom räddning. Så nu återstår bara att ge sista smörjelsen och sjunga med i Imperiets tolkning av Bellman...

Jag har velat skriva ett inlägg om mina egna teorier om välbefinnande ett tag. Ett inlägg som jag kan klamra mig fast vid när världsammanfundet ter sig allt för hotfulla runt min grubblande snubblande själ! Ett inlägg som jag skänka mig positiv energi när alla jordklotets kontinentalplattor synkroniserat haverar i den fetaste jordbävningen och apokalypsens fyra ryttare kommer galoperande med sjuttio insegel i högsta hugg! Ett inlägg som lägger saker och ting tillrätta i ett orkandrabbat mig.
Mitt mig (hmm ja det får gå) är ju egentligen inte det minsta negativt nu utan det är snarare precis tvärtom men det är väl just det som är poängen. Jag kan bara skriva ett positivt inlägg om jag är positiv, men det är ju när jag är negativ som jag behöver ett positivt inlägg så här och nu ska jag göra mitt framtida patetiskt sorgsna jag en god jävla tjänst! Hoppas han har vett nog att tacka mig för min ansträngning, den där framtida nissen!

Så positivt var det ja, och vi börjar så klart med det viktigaste... Musik:



Detta stycke är komponerat av John Powell och taget ur den mycket inspirerande filmen "How to train your dragon" som jag och min bäste broder Nicloss satt och kollade på för någon vecka sedan. Vanligtvis brukar jag somna när filmvisningen passerar klockslaget fyra på morgonen men denna film var allt för cool och glad för att jag inte skulle sitta på helspänn till klockan fem. Sedan somnade jag sött som en drake på Nicloss matta. Barnfilmer har en vana att vara positiva and its all good, baby baby!

Men angående huvudämnet välbefinnande så har jag fått nästan en religiös inställning till just positiv och negativ energi... Jag intalar mig själv att tro att hela jävla universums existens balanseras mellan dom där två abstrakta svårbeskrivna fälten.

Negativ energi

Om jag för att få det överstökat börjar med att beskriva min syn på negativ energi. Negativ energi har extremt mycket inom sina breda diaboliska ramar... En person som pratar illa om någon sprider negativ energi från sin egen negativt infekterade hjärta. En person som blir behandlad orättvist och hjärtlöst mottar negativ energi till hjärtat sitt och ju mer negativt inställd man är från början desto mer mottaglig är man. Negativ energi sprids med vinden och den verkar nästan finnas en högre intelligens bakom med tanke på hur effektiv spridningen är...
Ju mer man tänker på att arbeta emot den negativa energin, ju mer fotfäste får den... Det spelar ingen roll hur gott uppsåt man har, kan man inte hantera negativ energi korrekt så är man dömd till att ta fler felaktiga negativa beslut som resulterar i ännu fler negativa beslut. Har man riktigt otur blir man en av de där bittra satarna som tycker synd om sig själva ända till slutet...

Negativ energi är cancerframkallande radioaktiv strålning och samtidigt hjärtcancer på en samma märkliga gång!

En negativ tanke tar alltid chansen att växa sig större och utvecklas till en jävla skogsbrand i huvudet och plötsligt känns det som att det simmar runt elaka hjärnspöken i varenda kroppsdel man har!



Det läskiga med de där spökena är att de inte slutar där, de tar sig ut ur negativa människors kroppar och försöker sprida bitterhet och hat med varenda människa den drabbade väljer att interagera med! Det gäller att försvara sig med alla rustningar och sköldar man har mot alla negativa spöken som hemsöker våra mänskliga sinnen ...

- But its not that easy, nowadays

Men det går! Notera det framtida Benny som läser detta! Det går alltid, hur hopplöst det än kan kännas! Jag kan inte understrycka det tidigare orden tillräckligt. Det går på grund av att det finns en motståndskraft mot all sorg, alla tvivel, alla grubblerier och all förvirring. Det är ganska naturligt. Positiv energi.

Positiv energi

Positiv energi, kärlek, Lycka. Ja vad man nu vill kalla det där som gör livet värt att leva men ändå märkligt nog inte går att köpa för pengar (Möjligtvis och möjligen för hela Norges skattkassa men så mycket cash sitter jag inte på... Och hade jag gjort det, så hade jag ju inte sagt det!).
Jag hoppas att positiv energi har samma effektiva spridningsgrad som negativ energi men de har två stora skillnader i hur de arbetar sig framåt i mänskliga sinnen. Negativ energi blir större ju mer tankekraft en mänsklig hjärna ger den, positiv energi är inte kopplat till en människas egna huvud på det viset... Utan positiv energi strålar alltid från omgivningen. Positiv energi ligger alltid i andra människor eller andra typer av intryck (positiv natur, positiv musik, positiv känsloförmedling) och jag tror personligen endast buddhistiska munkar i Bumra klarar av att skapa positiv energi från ingenting. 

Alltså det här börjar bli för komplicerat men ska lägga fram det enklare för mig själv:

Negativ energi skapas och försvinner.
Positiv energi är konstant närvarande.

Greppa den positiva energin och ge den ifrån dig... Det är först då den positiva energin kan strömma igenom en. Detta är inget jag själv kommit fram till under ett ganjarus utan det är något jag sakta men säkert försökt inse genom de visa människor som talat om liknande information för mig eller skrivit hinter till det i låttexter... Ta denna ärkepositiva låttext som exempel.



Gotye - Learnalilgivinanlovin

If you're always trying to get to the top
You don't get to the bottom of nothing
Then you're gone before you know it
You'd better stop
Learn a little giving and loving

It's been done before
C'mon, do it again
'coz if it's good
Then you should share it round
What's the use of keeping
All the good things that you've found to yourself?

Learn a little, learn a little, learn a little giving
Learn a little, learn a little, learn a little giving and loving

You don't gotta keep no other man down
For you to get up
There's no need to worry
Just don't give away your self-respect
'coz if it's all you've got left
The rest don't really matter now anyway honey

But give away love
And give it for free
No strings attached
Just don't ask for it back

Learn a little, learn a little, learn a little giving
Learn a little, learn a little, learn a little giving and loving

Ta bara texten, musiken och videon här. Jag höll på att falla av stolen här av det positiva radioaktiva vattenfallet som strömmade ner över mig och som gjorde strålande av glädje. Så ger jag mig ifrån positivitet då? Ja självklart! Annars hade jag ju inte kännt av den! Självklart är det aningen förbryllande vad som egentligen menas med att "ge ifrån sig" men det är ännu knivigare när man frågar sig själv, varför man vill ge ut positiv energi? Är det av generositet eller egoism?
När jag försöker få en person att skratta? Är min personliga vinst att den person skrattar... Eller är vinsten att jag själv mår bra över att jag få personen att skratta? Här kan jag personligen direkt sätta ner foten i alla fall för mig själv: Självklart är det av egoistiska skäl jag försöker sprida positiv energi! Ren egoism faktiskt! Men ser jag det som ett misslyckande? Njae inte egentligen. Egoism är ett ord som liknar demokrati. Samhället har försökt få oss att ha ensidiga starka åsikter om dessa ord. Men egoism kan inte vara oändligt ondskefullt då det definierar varenda människa och demokrati är inte oändligt gott då vad som är rätt inte kan avgöras på en universiell nivå... Oavsett majoritet eller inte. Ursäkta sidospåret...

Egoism i sig är inget jag ska proklamera för i någon större grad... Men det är skillnad på att vilja ha makt över alla och allt i sin värld och att bara vilja ha bra känslor... lycka för stunden... Positiv energi. Tror man vägen dit är via makt, pengar och negativ hantering av medmänniskor så tror jag personligen att man ska ringa och fråga efter en date med sig själv. För det är nog bara en själv som kan förklara i tydliga ordalag att jaget finns inom dig och inte utanför... Så sluta för helvete att försöka fånga det utanför dig.

För övrigt skriver jag inte nu för att förklara för andra hur det ligger till... Jag försöker desperat förklara för mig själv hur det ligger till! Jag skriver ihop vilken ologisk jibberish som helst, whatever makes me sleep better at night...

En viktig del för att jag och John Blund ska komma överens och kunna sova skavfötters utan att sparka varandra i pannan hela nätterna är att kunna stänga av två de mest fundamentala negativa kärnkraftverken. Girighet och beroende. Det är svårt och jag kommer tyvärr inte idag kunna lägga fram en blueprint över de bägge systemen som tydligt visar var nödstoppknappen finns.
Beroende förklarades bäst av min kompis Kohuvudet i Kungälv för någon månad sen och jag ska försöka förmedla hans inställning här:

Solfjäderteorin

Tänk att varenda människa stod i botten av en solfjäder och vid varje ände av solfjädern såg sina olika behov. Strängerna på solfjädern är vägar man kan gå ut på åt de håll som behöver extra mycket stöd. Som när man är hungrig då koncentrerar man sig på det hungriga behovet, när man är kåt koncentrerar man sig på det sexuella behovet och vid båda tillfällen lämnar man sin plats längst ner i solfjädern och börjar gå längre ut... Detta innebär att man inte ser sina andra behov längre och därav förlorar synfältet över vem man är. Den hungriga personen längst ut i änden av det hungriga behovet är i slutändan så hungrig att han helt tappat allt annat som gör honom till den han är... Detta innebär att desto mer kontroll över dina behov desto mer ser du från änden av din solfjäder. Och desto mer du ser av dig själv desto mer har du att grunda dina livsbeslut på.
Någon menade att var bara där längst ute på solfjädern med klar blick över samtliga av sina behov man verkligen var sig själv.

Beroende och girighet



Här har vi dom otygen. Beroende och girighet som båda bor i mitt huvud och ställer till problem.

Behoven är i princip alltid mer eller mindre kopplade till beroende och då är det inga barnsliga drogproblem jag relaterar till här utan beroendet av bekräftelse, uppmärskamhet, ärlighet, självkännedom etc. Det är sådana beroenden man måste släppa för de är bara dolda negativa moln nära besläktade med nästa bandit som står inför rättegången. Girigheten.
Girighet är för mig känslan av att man vill ha något, man vill ha något så starkt att man glömmer bort vad man redan har. Det innebär allt för ofta att plötsligt allt är fel i en omvärld beroende på ett minimalt hål. Skrattretande hur simpelt ens prioriterande fungerar. Jag trivs med det underbara livet här och kan inte se något hota den inställningen... Men andå kan en liten liten kula av negativitet rasera hela sagoslottet. I mitt fall beror det nästan uteslutande på girigheten. Girighet som ibland kan vara så häxan i Snövitdesperat att den inte ens är verklighetsförankrad för fem öre... Vill ha, vill ha, vill ha som värsta osjälvständiga babyn... Vill ha ett annat förflutet, vill ha ett annat nu, vill ha en annan framtid.

Trots all pretantiös flummig hippiedynga i det här melodramatiska inlägget så är det mest framgångsrika receptet emot hjärnspöken, beroende och girighet mer verklighetsanpassat: Logik. Logiskt tänkande över den situation man befinner sig i kan förvånande ofta ge en brutal spark upp ur sin egen röv där man tydligt ser det dumma i att låta ett litet negativ hjärnspöke dra ner hela sig i mörkret.

Nu dyker nästa tankegång upp i detta inlägg som jag har tänkt att läsa när ligger i min säng och gråtandes sväljer allt för många sömnpiller som alla sätter i halsen... Haha! Vilken kul syn det hade varit!

Hur som helst, without further ado i give you

Acceptera

Ja ordet ser kanske inte så där speciellt starkt ut där det står handfallen och berättar om en man som fastnade framför en kontorbänk istället för resa till Buenos Aires och gifta sig med sin ungdoms kärlek. Men med att lyfta fram acceptera så framhäver jag hellre innebörden att man måste acceptera allt man inte själv styr över... Allt man själv styr över ska man verkligen ifrågasätta och försöka se djupare i. Men det som står utanför ens egen räckvidd behöver inte analyseras av en själv... Speciellt inte om det är mörka negativa moln man tror man behöver dissekera. Dessa moln är din överman i alla väder så kommer dom in, jaga ut dom och acceptera sedan att du inte rår på dom.

Acceptering är också viktigt i detta citat från "Sail away" med David Gray

What will be, will be

Dessa få ord definierar enligt mig problematiken i att oroa sig över det framtida. Vad man inte har och vill ha, vad man vill ska ske och vad man inte vill ska ske och girigheten i att helhjärtat försöka kontrollera något mer än nuet.
Vad "What will be, will be" säger är inte en framtidsprofetia eller ett logiskt faktum... Det är något mitt i mellan.
Jag utvecklar det så här: Det framtida bestämda är inte upp dig till att avgöra i ett hav av negativitet utan du gör mer nytta i att acceptera att framtiden snart kommer vara en tid du lever i där dina frågor kommer att ha besvarats.

Allting startar med en själv

Detta kan vara väldigt tufft att acceptera för en så människoberoende människa som jag. Jag tror ärligt talat alla andra människor tänker på mig jämnt och ständigt och att alla deras handlingar mot mig är djupt igenomtänkta på grund av att jag är världens centrum. Så är det tyvärr inte... Jag hade inte tackat nej till att vara världens centrum, fett coolt att spinna runt hela planeten i en klump magma. Nåja, hur som helst nu är jag inte alltets centrum och det innebär att det är inga andra än mig själv som ser vad som försigår i mitt korrupta huvud... Så bli aldrig sårad över att människor inte ser in i dina sårade tankar för de kan de enkelt inte.

Ett bra citat från en bok om kognitiv psykologi passar in här:
"De viktigaste tankarna man bör kunna läsa, är sina egna"

Människor är alla centrerade runt sig själva på gott och ont och även om vänner och familj självklart är de mest sprudlande positiva källorna så skjuter man sig själv i foten när man får för sig att de är ansvariga över ditt eget välbefinnande. Det är ens eget ansvar att vara glad och det är ens eget ansvar att vara positiv... Man kan skylla ifrån sin sorg och lidande på okänsliga älskare och ohörsamma vänner bäst man vill... Men det enda resultat det ger är att man bryter ner sig själv i små små bitar och som om inte det skulle vara nog har man även lagt sig till med den falska tron "Jag kan inte göra något åt detta tillstånd då det är deras fel". Nej man, det är ditt fel.

Detta kan låta lite trippigt men det stöd man kan ge sig själv är i slutändan det enda som kan hålla en på benen... Den positiva energin är konstant och den är konstant inom en. Man måste bara finna den och det gör man så fort man accepterar det faktum att den finns där... Nästan moment 22, men bara nästan.

En väg som kan fungera många gånger är att lyssna på positiv musik och tänka sig att sången är sjungen av sig själv till själv... Det lät nog också lite trippit men det fungerar.
För därifrån dömmer man ingen annan persons handlingar negativt och således skapar man ingen negativ energi... Däremot så kan man fånga sin egen positiva energi, låta den glida igenom sin egen kropp och sedan släppa ut den igen.



Ane Brun - True colors

You with the sad eyes
Don't be discouraged
Oh I realize
It's hard to take courage
In a world full of people
You can lose sight of it all
And the darkness inside you
Can make you feel so small

But I see your true colors
Shining through
I see your true colors
And that's why I love you
So don't be afraid to let them show
Your true colors
True colors are beautiful,
Like a rainbow

Show me a smile then,
Don't be unhappy, can't remember
When I last saw you laughing
If this world makes you crazy
And you've taken all you can bear
You call me up
Because you know I'll be there

And I'll see your true colors
Shining through
I see your true colors
And that's why I love you
So don't be afraid to let them show
Your true colors
True colors are beautiful,
Like a rainbow'

För egoistiskt nog så handlar sluttanken om att man måste ha respekt gentemot sig själv först... Utan självkänsla så är man ganska doomed. Tar man aldrig en tanke på att lära känna sig själv eller ens reflektera över om det man gör är rätt eller fel så tar lägre instinkter så tyst och försiktigt att man knappt märker det... Girighet, avund, själviskhet, bitterhet, ånger, hat. Aningen dramatiskt kanske men jag tror det ligger nära sanningen.
Man är lycklig när man är den man själv anser sig borde vara. Detta innebär att reflektion över sin självkännedom och självrespekt är två skattkammare som fått kung Salomo grön av avund... Han hade nämligen enligt historikerna problem med sin självkänsla...

Okej det här inlägget börjar knaka i fogarna så vi avrundar... Fick ner dom punkterna jag funderar mest på. Så framtida patetiskt sorgsna jag, hoppas du mår lite bättre nu, annars kan du också kolla på videon här under... Musiken är fin och de där vackra platserna som visas kan besökas hur många gånger som helst...

Detta är min första pause på månader... Eller pause och pause. Jag har inte pausat tiden för de kan man tydligen inte enligt en dokumentär från SVT, men jag återkommer till det. Detta är första gången på månader jag stannar upp ett tag, utan någon människa i närheten och andas lite.... Samt klunkar lite kaffe, ölar lite öl och röker mig en cigarett. Det första jag vill skriva är (ni känner mig) ren skryt. Jag har nått det mål jag satte upp för några månader sedan i denna blogg... Att ha sex till Comfortably numb med Kenny Rogers... Det skedde dock inte med Kenny Rogers personligen som förmodligen hade varit det mest ultimata. Någon kanske påstår att det inte är ett speciellt svårt mål men ärligt talat, jag är ocharmigare än gammalt slaktavfall min granne grävt ner här ute på åkern framför mig så jag tyckte det var klurigt.

Nästa mål: Köra en bil på en otrafikerad väg nattetid i Arizona med glad countrymusik trallandes ut ur en kassettbandspelare.

But thirst things first. Jag har känslan av att detta inlägget kan bli aningen långdraget och utslitet redan från scratch så jag startar med att förmedla det enklaste.

Nutid

Just nu sitter jag i Bohuslän på mina föräldrars altan och framför mig står en kopp kaffe, ett glas öl, två snusdosor, ett orginal av Mötley crüe´s bok "The Dirt" och ett paket marlboro som är lika utslitet som detta inlägg står i begrepp att bli beroende på att vissa individer använt sig av paketmaterialet till att göra filter till vissa jointar. Bakom mig spelar Eddie Wedder "Rise" och framför mig håller avloppsgrävare på att dra ett avlopp över min grannes åker. Förövrigt samma åker som min granne grävt ner sitt slaktavfall i.
Jag släppte precis ut mina föräldrars vildhundar Hjördis och Doris och även dom verkar sugna på att gräva lite slaktavfall en dag som i dag.
Att jag just en dag som i dag tar mig tid att skriva beror på att det enda som skulle kunna hålla mig helt ockuperad från mig själv försvann ifrån mig igår. Ja ni vet väl redan vad det är... En brud. Jepp jag har trots mina slaktavfallcharmiga drag gått och blivit tillsammans med en tjej. Men jag återkommer till det. Mina bästa systrar och bröder studerar eller jobbar eller dylikt så de är inte heller närvarande... Bortsett från Doris och Hjördis som ser ut att ha dragkamp i gamla älgtarmar med avloppsgrävarna på åkern.

I närheten av denna nutid har jag varit hos poliskonstapeln i Stenungsund och beställt mig ett pass då jag inte tänkt stanna i detta stillastående och rofyllda tillstånd i detta stillastående och rofyllda land. Den där dokumentären på SVT igår om tiden igår skrämde skiten ur mig, även om jag någonstans vet att det är ögonblicken och inte tiden man ska fokusera på... Men jag är en simpel karaktär och behöver skriva ner mina tankar för att få någon ordning på dom... Kände mig som mördaren John Doe från Se7en när jag öppnade en låda i mitt gamla pojkrum där jag arkiverat sju svarta böcker helt nerklottrade med osammanhängande drabbel från världens alla hörn... Ni som läst min blogg tidigare vet vad jag skriver om.

Denna första del ska handla om min nutid och den prövar jag på att få ner här i min åttonde svarta psykopatbok. Jag har försökt förändra, automatiskt förändrat och lyckats förändra många tankar och ståndpunkter denna sommaren. Inte tack vara mig själv utan tack vare andra. Jag behöver nog inte skriva att jag inte är klar med min skalle, det blir jag aldrig. Men nog fan trivs jag bättre just nu än jag gjort vid tidigare tillfällen.

Speciellt två tankegångare är tydligare nu är tidigare.
Den första tankegången handlar om politik. Politiska åsikter och principer är helt lönlösa att debattera eller klia sig i skägget över (inte för att min 24åriga senpubertala fjuniga skäggväxt är mycket att klia i). Det politiska debattklimatet handlar inte längre om moral eller vikten av att alla människor ska ha det så bra det bara går utan handlare snarare om ett utdraget historiskt händelseförlopp. Det räcker med att snegla på valfri politiker, affärsman eller lärare. De nämner bara och åter bara sådant som stämmer överens med hur de vill att det ska bli... De nämner inte allt som bör nämnas... Och det är extremt mycket som bör nämnas.
Men missuppfatta mig inte nu. Jag är inte fientlig mot någon politiker eller samhällsstruktur, har har ärligt talat knappt någon åsikt länge om alla små detaljer som anses vara rätt eller fel. Vad jag däremot tror på är att man mycket enklare och effektivare förändrar det som är fel med sin egen attityd gentemot livet än med sina egna politiska åsikter. Om man lägger större fokus till hur man behandlar sina vänner, främlingar, hela sin omvärld och tar ansvar för alla led i sina handlingar så gör man mycket större skillnad än man gör när man muttrar över vargjakt eller skattesmitande feta direktörer. Positiva ideal har en tendens att sprida sig... Inte bara in i medmänniskor utan in i precis allt som händer.
Hippieåsiker? Ja ge dom vilken definition ni vill. Åsikterna gör de människor som lärt mig dom lyckligare och åsikterna gör mig lyckligare. Den mänskliga arten och alla dess individer är extremt påverkningsbara. De som tror sig vara opåverkbara är de mest påverkningsbara... Och positivitet, kärlek och frisk luft kan vara det som påverkar oss mest och bäst. Det är väldigt enkelt att sprida dessa faktorer...

Den andra tankegången som krashlandat hårt i mitt virriga huvud i sommar kan nog också räknas som en hippieåsikt... Dudes!!! Materialismen och betydelsen av pengar. Det där som jämnt surrar runt våra huvuden men så plötsligt sitter man där på en klippa vid havet i solnedången med de finaste människorna och inser att den här lyckan inte kostat ett öre men är värt allt.
Oroa er inte, jag har inte gått och blivit någon typ av anarkokommunist som vill krossa kapitalismen och penningsystemet. Pengar är jättebra för att byta varor smidigt... Men det var väl också det som var syftet med kosingen, inte att ekonomisk rikedom plötsligt skulle vara mer värt än varorna vi ville ha. Jag personligen är helt grundlurad och indoktrinerad från dag ett i det materialistiskas betydelse... Men nu skriver jag inte om vem jag är, utan om vem jag vill vara.
Ett citat jag tycker är värt att lägga på minnet är "money is the substitute for nothing". Det man vill göra med pengarna är alltid mer värdefullt. Nu befinner jag mig i en bra ekonomisk position och jag har inga planer på att sända en check på allt till svältkatastrofen i Somalia för att sedan cuta kreditkortet så kanske jag är hycklaren? Det är inte upp till mig att bedöma. Men min personliga åsikt även om den kan tolkas tvetydligt handlar inte om ekonomiska och materiella positioner utan vad den ekonomiska och materialla positionen skall syfta till... Är den ren lycka eller är den stress, är den inom det medvetandes kontroll eller istället djupt rotad i det undermedvetna giriga.

Om vissa läsare börjar irritera sig på drygheten i detta inlägg, så vänta bara, det kommer bli värre.

Summan av kardemumman är idag just nu så har jag avsagt mig starka politiska åsikter och arbetar istället med filosofiska ideal och ser till att de påverkas av alla de underbara människorna där ute på vägarna... Det kan lite slaktavfall som mig behöva. I dessa filosofiska ideal är positiv energi kontra materialism a och o.

Innan jag avslutar denna första del om denna perfekta nutid (Låten Breathing place med Vibrasphere satte pricken över i) känner jag mig manad i respekt till mina inte särskilt drogliberala föräldrar att påpeka att jag inte rökt bort mitt huvud under sommaren... Olagliga (dock helt naturliga) substanser har förekommit, fråga bara den norska tullen... Eller fråga inte dom föresten, de lyckades ju inte finna jota trots deras självsäkerhet över vilken droglord jag såg ut att vara. De droger jag nyttjat är tjejen jag träffat (även hon extremt kritisk mot droger, både lagliga och olagliga) och andra sköna inspirerande vänner.

Dåtid

Sommaren har varit soligt fin och jag har fått tillfälle att besöka större delen av centralnorge. I Norge har jag arbetat med något som egentligen inte passar mig. Säljare. Jag har allt för dålig koll på mitt huvud för att inte bli totalt demoraliserad (som om inte mitt fall var illa nog redan innan) om jag fortsatt med det. Dock kändes det aldrig som ett riktigt yrke. Mer som en kurs i rallyförande i tung trafik och intensiv social psykologi... Eller varför inte ett resande sommarläger med extremt humoristiska människor och ständigt uppdykande udda situationer på en konstant resa mellan köpcenter, torg och hotel.
Från Fløyen och den finaste utsikten över Bergen till den mest utstuderade knarkarkvart jag satt foten i, den låg högst upp i en villa med utsikt över Stavanger. Intensivt pokerspel i Grimstad till en pårökt palestinier i den idylliska seglarorten Lillesand till så kallat välgörenhetsarbete i folktäta Kristiandsand.
Ungefär där så drog jag till mina systrar och bröder i Göteborg och firade midsommar vilket inkluderade trashning av min grannes logfest där jag och Erikus sjöng 800 grader på kareokemaskinen till förvånade grannar från min barndom. Sedan tillbaks till Norge, Stavanger - Haugesund - Bergen och vidare norr till Førde, den enda kommunen i Norge som inte har lov att sälja öl i matbutik... Orten var lite öde så jag kan gott se att alkoholkonsumtion  blivit ett starkt problem och att de högkristna kommunalpolitikerna vist nog införde undantagstillstånd.
I Førde blev Notorious B.I.G.s låt "Juicy" mest påtaglig då vi spenderade varje kväll i utomhuspoolen med en drink i allas högerhänder. En dyngrak arbetskollega spelade rock´n´roll myten mer i enlighet med "The Game" och höll att på att börja slåss med den skånska hotelreceptionisten bara för att tre timmar senare ännu lite dyngrakare övertala samma receptionist att öppna upp poolen bara för att han skulle dra över en brud han fått med sig just där i.

Efter Førde och även det vackra fjordlandskap i Florø körde vi som tvättäkta idioter över Norge till Gjovik en natt. Ska man ta lyckas ta sig någonstans i Norge så måste man köra fort, annars kommer man likt farfar som fastnat med hängslena i gungstolen aldrig fram. Norges vägar är mer ett abstrakt försök att stoppa tiden än ett försök till effektiv infrastruktur... Så man kör så fort det bara går... Hela tiden. Gud sände mirakulöst ner det mest mirakulöst extrema regn jag någonsin kört några mil innan Gjövik och jag kunde inte längre hålla 150 km/h utan fick lugna ner mig till 70 för att inte vara väldigt säker på att vattenplana in i en bergvägg eller ner för en bergvägg. I dessa 70 passerar jag en polisbil vid vägkanten så tack Gud för det fartnedsättande regnet. Hade poliserna tagit mig i sedvanlig hastighet så hade de inte bara tagit mitt körkort, de hade tvingat mig att äta upp det, sen misshandlat mig och förmodligen konfiskerat hela företagsbilen. Så tack Gud.

Från Gjøvik till Kongsberg och just den veckan i Kongsberg minns jag knappt då attentaten i Norge plockade ner mig totalt. Tror aldrig en historisk händelse har påverkat mig så mycket. Har egentligen inte mycket att skriva om det fruktansvärda inträffande men vill nämna norrmännens generella hållning med "Vi slår ned hat med kärlek"... Jag har aldrig kännt sådan respekt inför ett folk och ett lands politiker.

Efter Kongsberg reste vi sydöst till Ski och ungefär där upptäcker jag att tjänat ihop de pengar jag velat tjäna ihop och säger upp mig från säljandet. Sen dess har jag och hon tjejen semestrat i Stockholm och Göteborg men nu har hon rest tillbaks till Norge och jag själv sitter på två månaders semester innan jag återigen börjar hyra ut skidor i Beitostølen.
Polisen skickade mig just sms om att jag nu kan plocka upp mitt pass. Det gick väldigt snabbt men förmodligen vill väl säkerhetspolisen att en sådan total ligist och nollkvalitetsbidragare till samhället som jag ska lämna du gamla du fria A.s.a.p... That means now.

Framtid

Innan jag går in i min dunkla framtid ska jag presentera ett personligt faktum som kan göra läsare illamående... Hade jag själv läst något annan skriva det så hade jag blivit illamående, spytt över den dryga skribentens ansikte och sen skrattat den dryga skribenten mitt i ansiktet.
Men jag vill skriva det här ändå och dessutom har jag införskaffat mig ett paraply mot eventuella spyor.

Jag får fan allt jag vill ha, jag har mest tur i hela världen och minsta lilla negativa händelse resulterar uteslutande i en större positiv händelse. Jag vet inte varför det är så här...
Jag är the drunken sailor som berusat efterblivet nog ignorerar mitt skepps roder, alla hål i seglet och att skrovet håller på att ruttna både inifrån och utifrån. Istället sitter sitter jag på däck, dricker rom och sjunger politiskt inkorrekta piratvisor för mig själv. Jag förtjänar det verkligen inte men havsvindarna håller mig ändå på rätt köl och blåser mig till de vackraste paradisöarna där de finaste människorna bor... En ensam egostisk drunken sailor borde förlist och drunknat i sitt eget bottenlösa hav för länge sedan...

På något litet vis oroar jag mig över den den totala krashen då allt vänder sig emot mig och den tsunami av skit jag gjort mig förtjänt av under årens lopp rammar över mitt skepp och sänker det snabbare än jag kan sjunga ut "Earl-eye in the morning"...
Men det är bara på den psykologiska ytan jag oroar mig för tänker jag lite mer rationellt på slutet på "Jag får fan allt jag vill ha", när mina bästa vänner tröttnat på min pretantiösa personlighet, när min flickvän dumpar mig för någon mer älskvärd, när min frisksförklaring raderas i ett bubbel av ny cancer, när min arbetssituation blir ansvarsfylld och betalar ut mer resonliga löner vilket gör att min budget för öl och resor går tom, när mina föräldrar ber mig att ta tag i mitt liv och sluta snylta upp ett startkapital så fort jag går bankrutt, när jag blir så patetiskt deprimerad att vitklädda män låser in mig i en madrasserad cell på Beckomberga...

När allt det där sker så skiner ett par ord alltid starkare än mina:

I guess I could be pretty pissed off about what happened to me.
But it's hard to stay mad, when there's so much beauty in the world.
Sometimes I feel like I'm seeing it all at once, and it's too much,
my heart fills up like a balloon that's about to burst.
And then I remember to relax, and stop trying to hold on to it, and then it flows through me like rain and I can't feel anything but gratitude for every single moment of my stupd little life.

(American beauty)

Men tror jag att min framtid är ett skepp på grund? Jag vet inte. Det är inte mer än vad jag borde "betala" tillbaks men varför oroa sig... Dessutom kommer jag nog fly båda vitklädda män och Europa när det händer.

I guess i gotta hide away, far away, coz i gotta find a way to find my way.

(Bubba Sparxxx - Deliverance)

Och även det alternativet låter ju helchill och i och med den meningen är jag tillbaks i grundtanken... Livet är underbart och jag får fan allt jag vill.

Det enda egentliga "problemet" (även det extremt egoistiskt) är just den där förbannade dokuementären på Svt om tiden. Den känns högst relevant i ett inlägg om min tid.
Livet är sagolikt och fantastiskt. Livet är kärlek, vänskap, upplevelser, musik och kreativitet. Livet är ta mig fan allt! Men nu säger den där dokumentären att tid är högst reellt och liv är bara existerande 0,00000000000 (en herrans massa fler nollor) procent av tiden. Sedan tar universum och tiden slut i ett öändligt mörker. Ett jävla deppigt scenario så jag får ta och beställa in en öl (är inte kvar på Göteborgs landsbygd när jag skriver detta utan sitter på ett cafe på Söders höjder i Stockholm.

Men ok, tiden är reell. Så nu finns det enligt mig två alternativ för framtiden... Antingen stannar jag tiden (Reser till London och the royal observatory i Greenwich och trycker ner en käpp i kugghjulet på den där fetingklockan) Eller så förvaltar jag tiden jävligt bra... Det finns dock enligt många ett abstrakt mellanalternativ. Förvaltar man sin tid bra nog så stannar tiden automatiskt... Som där på en klippa vid havet i solnedången med de finaste människorna.

Min framtid är ganska tankspridd märker jag. Jag har två månaders semester kvar så jag och en kompis glider ner till Köpenhamn och vidare ut i Europa i morgon. Sen vill jag vara i Oslo i slutet av September, sen vill jag till Irland och kanske Kroatien. I November startar min sista vintersäsongen med skiduthyrning i Beitostølen... Och där vet jag att tiden kommer stanna då Offpiståkning kan vara något av det främsta tiden kan förvaltas med... Men det som alltid kommer vara det främsta är andra människor. De som drar upp mig ur min egen röv och leder mig rätt.
Jag vill avsluta det här inlägget med att trots allt drabbel i det här inlägget så anser jag att det enda faktiska och moraliska som existerar är andra människor. Det enda i mitt liv jag är säker på. Fuck demokrati, äganderätt, lagar, idealism, stolthet, materialism, pengar, vinst, förlust och även tid. I slutändan består vår värld endast av natur och människor och människornas tankar om natur och människor.

Och det är en jävla tur bara det.

Så har jag ställt mig i två gamla goda fotspår på Cafe Fiasco i Oslo med en öl och en svart skrivbok. Cafet håller stilen med rimliga ölpriser och Bob Marley jammandes i bakgrunden där det ligger mellan Bussterminalen och en bro där en tiggare har suttit sen tidernas begynnelse.

Av samma anledning som jag tidigare ölat på Cafe Fiasco ölar jag nu. Jag väntar på en buss. Denna buss ska ta mig till the old Country innan etapp 2 på denna norska själsäljarturné fortsätter. Etapp 1 har gått Kongsberg - Bergen - Haugesund - Egersund - Stavanger - Sandnes - Grimstad och kan kortfattat beskrivas med en omskriven musiktext...

Vi bilar runt i Norge, Vi säljer på gator och torg
Vi säljer till allt och alla, Ja till och med bergatroll
Vi säljer så vilt att vi förlorat all moralisk kontroll,
Vi säljer till gubbar, säljer till gummor, vem vi säljer till spelar ingen roll

Ibland när vi står där och säljer, Så kommer det fram till oss
Sura gamla gnetar, Som inte gillar oss
Då vill dom köra bort oss, Men vi kan inte slåss
Då charmerar vi dom, Vi manipulerar dom
Tills de köper vår produkt förståss

än mindre kortfattat blir i detta citat:

The chasm between what we're told is going on and what is really going on is absolutely enormous.

Men långfattat blir det i stycket under:

Arbetsmoral

Vad vi i vårt säljarteam gör är egentligen inte att sälja en produkt utan ett medlemskap i en välgörenhetsorganisation... Och att ta klivet in i den storm av komplicerad etisk filosofi som ligger mellan en norrman på ett köpcenter och ett svältande negerbarn i Etiopien har varit ganska omtumlande. Vad som sker i välgörenhetsorganisationer är att de hyr in säljare från konsultbolag som "legosoldater" till att få in nya medlemar i organisationen. Människor som är starkt involverade i välgörenhetsorganisationer har sällan det moraliska psyket att göra vad som krävs för att få mer medlemar. Vad som krävs är en provisionsbetald renodlad säljare.

Personlig arbetsmoral

De moraliska problemen för mig personligen är inte att att dra till med halvsanningar eller hellögner för en främmande människa på ett torg. Herregud, har någon följt min blogg så vet den personen att jag är oetik personifierad och just osanningar är denna grundens enda grundlag (Exempelvis det här styckets sanningshalt bör tvivlas på).
Men ett problem som till och med jag inte kan bortse ifrån är att jag befinner mig i en arbetsposition där man i princip kan vinna på att organisera en mindre seriös medlem då det är enklare än att organisera en seriös medlem. Men vad man därmed gör är att presentera en dålig deal för välgörenhetsorganisationen i fråga. En dålig deal som resulterar i ett underskott i organisationen som kommer vägas upp med pengar som egentligen skulle hela vägen till Haitis koleradrabbade...

Självklart är jag helt själv moralisk ansvarig över de situationerna men ibland är det väldigt svårt att väga potentiella ekonomiska bidragsgivares värde. Det enda man vet är att om man väger fel då står man indirekt i en handling som gör fattiga människor inte får så mycket hjälp som de kunnat få... Fast och andra sidan, väger man väldigt rätt så gör man raka motsatsen och ordnar större hjälp till behövande.

I enlighet med att jag nu på en nivå är ganska klar över vilka medlemmar jag med ett okej samvete kan skriva upp på mina registreringsdokument gör att jag accepterat min egen moraliska del i ärendet. Så länge jag inte motarbetar syftet så får de längre upp i hierarkin kontrollera hur mycket av min förtjänst som skall gå var... Och välgörenhetsorganisationen hade aldrig vänt sig till konsultbolag om de trodde att det var något av en ekonomisk chansning.

Välgörenhetens moral

Nu skriver jag inte det här för att någon panikartat skall fly ifrån välgörenhetsorganisationer girighet men har efter att pratat med många människor på gator och torg som direkt arbetat i välgörenhetsorganisationers fältarbete och som delat med sig av sina erfarenheter så framstår det tydligt och klart att det är väldigt liten procent av givarbeloppen som verkligen växlas in till det där svältande negerbarnet i Etiopien.
Detta beror inte enligt min egen tro på att massor giriga hajar på toppen slukar hela vinsten i löner, bonusar och fallskämar utan snarare på grund av det faktum att det är en lång väg till Etiopien och det är många oengagerade mellanhänder som självklart måste få något i sina händer. Problemet handlar inte om människors girighet utan globala ärendens stora komplicerade förhållanden som alla måste lösas på ekonomisk väg i denna turbokapitalistiska värld.

Så hur ska man lägga upp välgörenhet för att det ska fungera? Att som många människor ignorera all typ av givande med argumentet "det kommer ju aldrig fram" och sedan sova med gott samvete känns ganska ordentligt kyligt. Det svältande negerbarnet i Etiopien förblir svältande och oskyldigt och det är just barnet som plötsligt får ta skiten för att välgörenhet inte är effektivt... Och det är väl en absurd tanke om någon?

Jag har dock inga tydliga svar i dom här frågorna men har lagt mycket vikt på dom sedan jag startade arbeta i förbindelse med dom... Dess värre av mer nyfikna själ än moraliska. Tyvärr är jag helt enkelt inte en av de eldsjälar som förgäves försöker slåss mot det kapitalistiska och korrumperade skithavet som sväljer hjälpen som är tänkt att landa på de mest utsatta människorna i värlen.

Nu är dock hela detta inlägg bara enskilda tolkningar och inget som jag är helt säker på. Alla får bilda sin egen uppfattning. Det enda klara faktumet är att om dessa välgörenhetsorganisationer och dess medlemmar inte funnits så hade hundratusentals fler barn dött i denna värld.



Nu är det dags att lämna Cafe Fiasco och ta mig på bussen till Göteborg för en klassisk mp3indränkt halvsömn bredvid tjock platsgirig medpassagerare. Fan om man inte skulle starta en välgörenhetsorganisation som helt inriktar sig på att minska feta människors inflytande över båda sätena på fulla långdistansbussar... ... ... Eller eventuellt en välgörenhetsorganisation som helt inriktar sig på att minska gnäll över i-landsproblem.

Hej

Jag sitter på femte våningen på Quality hotel i Sandnes, söder om Stavanger och iaktar mina två däckade arbetskamrater framför mig samtidigt som jag lyssnar på en av mina absoluta favoritlåtar Bonnie Prince Billy - I see a darkness. Varför jag vill delge detta till historien är jag osäker och den osäkerheten beror mest på mitt osäkra alkoholpåverkade tillstånd. Jag står inte inte i begrepp att däcka direkt men är ändå så pass onykter att jag inte helt har koll på det slutiltiga målet med mina handlingar. Vilket i och för sig kan vara fallet i mitt nyktra tillstånd också... Jag har ett inlägg på gång angående Stavanger men har i dagarna många skjutit fram nerkskrivning till förmån för sen hemkomst från arbete, alkohol och sömn men har så här klockan tre den nittonde juni 2011 insett att jag behöver lite terapi i form av skrift.

Nu kom en gäst fram och frågade varför jag inte tog hand om mina däckade kompisar och jag försökte förklara att de nog sitter bättre i soffan här än de skulle sitta någonstans i denna vida värld. Soffan står alltså i en hall i förbindelse till en takterass och tanken var väl att vi skulle innjuta morgonen från den takterassen men när vi kom hit nu för en halvtimme sedan så var den ockuperad av mycket äldre ännu onyktrare norrmän. I väntan på att de ska avlägsna sig har mina vänner landat i soffan och jag på den här bloggen.

Så vad behöver jag få ur mig i form av ord här för att jag ska kunna somna tömd på funderingar. Det vet jag inte... Och det är det som gör det hela intressant.

Jag kommer skriva detta. Men även ett svin som jag har mina gränser och inser att jag nog får ta och väcka fyllesvinen framför mig och transportera dom till deras respektive hotelrum... Sedan kanske jag även tar chansen att finna mitt eget.

Cliffhangern är att nästa inlägg kommer bli ganska ärligt angående moral och omoral.

/Tobecontinued.

Return of the living Shamus

I mitten av vintersäsongerna här uppe så brukar alltid min elaka tvillingbror Shamus komma upp och hälsa på mig i Beitostølen. När jag säger hälsa på, så menar jag att Shamus helt enkelt låser in mig i en skrubb i min egen lägenhet och sedan tar över mitt liv, i några för Beitostølen mörka månader.

Första säsongen fick han mig portad från krogen Arnolds, andra säsongen fick han mig vräkt från min lägenhet på Leilighetshotelet, tredje säsongen brände han av en vätebomb på fjället...

Shamus är förvisso ingen otrevlig prick men har är inte riktigt lika förstående och omtänksam som jag vill representera mig... Shamus är lite som en Mogwai, och inte en söt liten gossig nalleapa till mogwai utan en mogwai som svullat sig mätt efter midnatt. En sådan Mogwai är mer känd som en gremlin!


Varken Gremlins eller Shamus är rent helvetes onda utan snarare mer humoristiskt kortsinta i sin elakhet och ser djävulskap och synd som den enda vägen att leva livet fullt ut!

Det jag vill lägga fram i detta inlägget är som ni kanske märker att den äkta författaren (jag) till www.rocc.blogg.se nu till slut blivit utsläppt ur min skrubb då Shamus tröttnade och ville vidare på nya äventyr. Han låste upp skrubben i morse, berättade lite kortfattat hur illa omtyckt han gjort min identitet det senaste, han gav mig en brödrakram och sprang sen ut genom lägenheten med sina väskor. Väskorna var packade med klipulver, slangbällor, råttfällor, a bottle of shine och plutonium.

Shamus, du får ha det bra tills vi ses igen...

Vad Shamus hittat på har jag fått reda på lite kortfattat i efterhand och egentligen vill jag bara förtränga hans bravader och koncentrera mig på att få ordning på mitt liv igen men vissa händelser bör nämnas om inte annat för dess humoristiska poänger.

Shamus hade typ världens odugligaste sex med en brud och försökte fly situationen in på sin egen toalett, på vägen dit helt naken finner han en bög i min lägenhet. Nu kanske ni undrar hur ofta man spontant hittar bögar i min lägenhet men det sker faktiskt ganska sällan... Och nu beskriver jag inte något metrosexuellt halvdant exempel på homosexualitet utan i soffan satt verkligen en tvättäkta helyllebög klockan halv fem på morgonen...
Jag har ju dock inte något emot bögar, men jag... Shamus avlägsade sig ändå snabbt från den märkliga nakna situationen och sa till bögen "stanna eller gå eller gör vad du vill, men kom inte in i mitt rum då jag har främmat!".

Bögen hade dock avlägsnat sig på morgonen... Vilket påminner mig om att Shamus fyllestudsade upp ur mitt rum med den sovande bruden bredvid sig, hoppade in i duschen och sen utan ett ord lämnade lägenheten åt sitt öde. Det var lite svinigt gjort kanske...



Shamus bröt sig för övrigt in min kusin Biltjuvens lägenhet och valde att ockupera hans säng bara för att dra över någon nerrökt holländsk tjej som i sitt drogrus virrat sig ända upp till Beitostølen. Shame on you, Shamus.
Men det värsta Shamus gjort med mitt rykte är det faktum att han inte kan hålla sig ifrån spriten... EN JÄVLA SEKUND! Han har lyckats bli polare med varenda bartender och kvinnomisshandlare i hela Oppland, shotat mer shotar än samtliga jägare skjuter shots mot Valdres samtliga fjällripor och dragit fram den största alkoholrelaterade polisutredningen i Länsmansjävelns (Den norska polisen) historia.
Shamus under ett rus lurat en kock och en bartender att göra inbrott i en lägenhet och stjäla skor från tio tonårsbrudar. Shamus har under rus stoppar sittliftar och tänt eld på våffelstugor. Shamus har under rus kidnappat hundar och Shamus har under rus lagt råttfällor på turisters ostmackor!

Shamus ordnade efterfest i min lägenhet bara för att börja kasta mina grejer in i mina egna väggar tills han blev utkastad av Biltjuven. Där efter började han slåss med en annan jeppe, vilket slutade med att de kraschade hela lobbyn i hotelfaciliteten där jag bor. Sedan vinglade han ut därifrån fortfarande så aggressiv att han spontant slog till en tjej och en kille han mötte utanför. Detta var ju egentligen helt naturlig Shamusbeteende men ändå lyckades han lura i hela Beitostølen att det i själva verket var en annan person som orsakat hela spektaklet. Den personen är fortfarande sjuskriven på grund av alla rykten...

The Body of Shamus

Shamus kropp är ett samhälle i upprorstillstånd med ett hjärta som håller på att bulta sönder kammarna av nervositet över att levern håller på att spränga sig själv i luften i ett självmordsattentat, samtidigt som mina njurar gått ut i strejk för att tvinga fram förbudsreformer från den inkompetenta marionettregeringen i hjärnan.

Diskussion mellan en minister i Shamus hjärna och en facklig representant för Shamus njurar:



Ministern:
I've heard whispers about the financial support
the kidneys receives from the drug industry.

Den fackliga representanten:
Well, the irony of this, of course, is that this money,
which is in the billions, is coming from the brain.
You see, you are the major purchaser of
our national product, which is of course alcohol.

Ministern:
On one hand, you're saying the kidneys
is spending millions of dollars to
eliminate the flow of drugs into the body. At the
same time, we are doing business with the very same
brain that is flooding our vains with alcohol.

Den fackliga representanten:
Mmm-hmm, si, si.

Håhåjaja. for a minute there, I lost myself, I lost myself. Phew, for a minute there, I lost myself, I lost myself. Men nu har har som sagt Shamus flyttat och jag är tillbaks... Som tänker leva straight edge och konservativt katolskt kristet (kkk).



Jag ska skaffa mig en principfast uppfattning om precis allt och alla och med de uppfattningarna ska jag sedan kan gå runt och osmakligt dryga mig! Jag ska snacka skit bakom ryggen på alla som dricker och knarkar och försöka få det att låta som att jag bryr mig av moraliska skäl när det i själva verket är så att mitt tarjiga självförtroende endast klarar att hålla sig ovanför ytan om jag kan få mig själv att tro att jag är lite bättre på att leva än andra.

Med den inställningen och med Jesus i ryggen ska jag förverkliga mig själv och se fram emot paradiset som väntar de samhällsmoraliskt rättrogna.

Mitt liv ska bli som en sentimental politiskt korrekt film där jag tar under fallande regn skall råka dansa in i mitt livs kärlek och oavsett alla kommande intriger så skall filmen sluta sååå lyckligt. Fast var inte tanken att livet skulle vara mer än en film? Mindre regisserat än en film? Men med mer verkliga känslor än i en porrfilm eller en romantisk komedi?:



(Den här måste ju bara seeees!!!!!)

Men... men... Fan jag saknar änna Shamus lite ändå! Eller ja, jag saknar nog egentligen en ny plats där Shamus kan få ny inspiration och uppfinningsrikhet... Längtar kanske det blir istället då. En och en halv månad kvar här uppe i Beitostølen innan jag blir frånkopplad från mitt anställningskontrakt, men det blir nog en laidback sweet tid... Och all personlig utveckling är inte helt urmjölkad då den största inspirationskällan, solen lyser allt starkare och jag senast igår hade en riktigt underbar tid i offpisten...



På återseende.

Inledning

Detta inlägget skall behandla det känsliga och osäkra ämnet osäkerhet men inte utan goda anledningar. Jag vet inte vem jag är eller vem jag var. Dessutom verkar hela världen vara lite snurrig...

Hela världen - Det är inte jag som är snurrig, du vet ju inte ens vem du är!
Jag - Åh, och jag antar att du vet det?
Hela världen - Självklart. Du är Mufasas son. Mors!
Jag - Say what?



Jag tror mig ha gjort lite dumma grejer och lite mindre dumma grejer det senaste men det är ett helt omöjligt uppdrag att försöka mig på att få till ett osammanhängande blogginlägg om det livet i detta nu. Därför kommer detta inlägg bli cposammanhängande... med flit!

Ta bara det faktum att all text här undertill har jag redan skrivit. Detta skriver jag först efteråt. Allt för att stå upp för min mission att se till att ingen orkar läsa det här för då finns det höga risker för att jag blir tvångsinspärrad på den norska motsvarigheten till Beckomberga. SMACK så sitter man där i Tvångströja, madrasserad cell och Hannibal Lectormask.

Let det osäkra begins

Det förflutna osäkra

Hej

Jag har inte skrivit på ett tag då jag inte riktigt befunnit mig verkligheten. Jag har befunnit mig en surrealistisk paralell version av Beitostølen och varje morgon när jag tittat i badrumsspegeln har funnit denna spegelreflektion...



Någon plågar en stackars hund i lägenheten under oss vareviga jävla kväll. Det är jag helt säker på.

Kom Erikus och Nicloss och deras respektive crew upp till nyår? För vilka satt jag annars med i en avstängd stolslift i den värsta snöstormen jag någonsin gett mig in på toppen av Beitostølens backar samtidigt som jag hostade sönder halsen i takt till tickandet mot tolvslaget och det nya året 2011? Satt jag där överhuvud taget? Det låter inte alls i närheten av sanningen då jag i mitt tillstånd borde vara nerbäddad under en isbjörnspäls och ett pingvinskinn i ett ide.

Det mest osäkra med den osäkra början på säsongen är att jag tar så lätt på hur osäker den har kommit att bli. Jag har accepterat att de diverse gifter jag förpestar min kropp och sinne med nu slagit ut bortåt 75 % av min memoreringskapacitet som i yngre år lärde sig hela Idas sommarvisa innantill innan jag ens hört hela texten... Jag fick sjunga Idas sommarvisa inför hela Munkegärdeskolan men Donnan som spelade gitarr hade inte alls memorerat några ackord så det lät satan. Munkegärdeskolan mördade sedmera John Hron i kallt blod.



Det är jag ganska säker på.

Det nutida osäkra

Ja vad händer exakt nu i den här Salvador Dalimålningen till liv? Jag är osäker! Jag tror bestämt att jag befinner mig på månen och bygger en slalombacke ner till beitostølen och jorden. Men mitt medvetande flackar som fan och så sitter jag istället här på min kontor, framför datorn och lyssnar på Svensk punk när den är som bäst.

Vidare så kommer danskar in på skiduthyrningen då och då och frågar frågor som de sedan vägrar förstå svaret på. De tittar på mig som om svenska och danska var lika avlägsna språk som klickspråket och mandarin. 

Har jag satt upp som ett livsmål att få till sex med en tjej i tonerna till denna sången? JA HELT JÄVLA LÄTT SÄKERT!



Att jag lyckas med den bedriften... 2,5 procent säkert.

Det är högst osäkert om jag använder min arbetsplats nätverk för att illegalt tanka min nyinköpta terabyte med avancerad barnporr med inslag av slagborr. Då är det bra mycket säkrare att jag illegalt citerar Simon Gs brutalt usla men samtidigt bizarrt bra raptexter i dessa stycken.

Lika säkert som när en paranoid stackare helt tackar nej till sex för att helt slippa oroa sig för könssjukdomar är det att jag dyrkar musik i denna sekund.

Solen är på väg ner över fjällen i fjärran men skiner med sina sista andetag in lite ljus i butiken här. Nu dök min kusin upp också, även han en solstråle. Men nu drog han igen. Solen går ner. The End med Kings of Leon spelar på spotify.

Tror jag.

Det framtida osäkra

Nu börjar det bli osäkert på riktigt här... typ groupwoundsex med ett dussin prostituerade karlakarlar från mörkaste Afrika. Alltså jag ska inte ha det (tror jag) men säkerhetsnivån ligger på de nivåerna. En plan är att jag ska bli volontär i mörkaste Afrika och hjälpa till med vad nu de i mörkaste Afrika kan behöva hjälp med. En annan tanke som surrar runt i mitt huvud är volontärarbete i Palestina... Ännu längre framtid planer är om att drygt ett år resa en riktig långresa i vår värld.

Hide away, far away, coz i gotta find a way, to find my way.

Det är dock osäkert. Jag kan vara död om drygt ett år. Bortsprängd av en israelisk arme som stöds av hela det här gänget:

United States
Germany
United Kingdom
France
Italy
South Korea
Belgium
Spain
Czech Republic
Slovakia
Canada
Slovenia
Bosnia and Herzegovina
Austria
Australia
Romania
Hungary
Serbia
India
Colombia
Brazil

Varför dessa stater säljer millitärutrustning till skurkstaten Israel är lite osäkert men ganska säkert är att pengar är en lite mer säker investering än människoliv. Jag vet inte riktigt varför detta blogginlägget plötsligt blev så poltiskt men FUCK IT, Det här blogginlägget blir nog det sämsta jag någonsin haft mage att publicera ändå.

Mina osäkra ideal

Mina politiska ideal är osäkra. Jag är egentligen inte socialist men har liksom blivit det för att väga upp alla omoraliska beslut jag tar i mitt vardagsliv, socialism är nämligen helt och hållet moraliskt korrekt. Satan själv hade inte kunnat leva mitt liv i mer synd så mina socialistiska principer väger väl inte upp mitt svarta hjärtas vågskål helt...



Jag är dock inte så pass naivt god att jag är demokrat. Det får finnas måtta på den polkagrissöta moralen. Det faktumet slår väl ondskans vågskål i backen oavsett om jag är socialist eller inte men det får gå. Jag vill andå inte till det korrekta paradiset..

When I die fuck it i wanna to go to hell
cause im a piece of shit it aint hard to fucking tell
it dont make sense going to heaven with the goodie goodies
dressed in white, i like black tim's and black hoodies
god would probably have me on some real strict shit
no sleepin all day no geting my dick licked
hanging with the goodie goodies loungin in paradise
fuck that shit i wanna tote guns and shoot dice

Nu står jag förhoppningsvis inte i lika stort begrepp som Biggie att bli ganglandrunneddown så helvetet, himmelen eller den oexisterande evigheten ligger inte nära till hands... Fast det är jag förvisso inte säker på.

Jag har helt tappat hela nystanet av trådar i detta inlägget och HTMLfunktionen som gör att jag kan koda in youtubefilmer är också en enda villervalla. OSÄKERT.



Denna bild är min verklighet. Men bara för stunden för från och med idag ska jag klättra upp för Beitostølens berg av komplett säkerhet för mig själv och för mitt välbefinnande. Jag ska veta allt om tid, rum och livet, universum och allting. Den vetskapen ska jag sedan sälja för pengar för pengar är enligt vad jag förstått viktigast här i livet och det är säkert!

(Jag måste bara avbryta och skriva att fan va skönt det är att bara helt raca iväg med ett tangentbord och bara skriva allt dumt som faller en in.)

Jag börjar nästan koppla verkligheten här igen genom den här formateringen av mitt medvetande. Jag känner mig nämligen säker på att min lägenhet är helt trashad sen den senaste festen. Även om det faktumet inte direkt får mig på sprudlande glatt humör så är det ändå skönt att jag börjar se klart igen.

Detta kan säkerligen resultera i att nästa blogginlägg blir intressantare men men men men.

Spara och publicera osäkerhet

Fick lust att skriva lite men... Men i den svenska trafiken rullar mina tendenser till att reflektera över min samtid på tomgång över gatorna då Sverige är sig likt i vått och torrt och på gott och ont. Att bila till Mars och skriva vore enklare för det är bara att börja klutta ner intryck i sin anteckningsbok. Mars. Mars är rött. Mars är kyligt där bak och varmt där fram. Etc etc.

Det är den enkla vägen till att skriva, att resa och skrapa ihop intryck istället för att fundera fram tankar värda att skriva ner på en fast plats. Den enkla vägen för mig att leva är att resa och fylla huvudet med intryck som en pundare fyller sig med heroin, istället för att ta tag i min egen fasta situation.

Så nu med sviktande budget för resor måste jag ge mig på det betydligt svårare uppdraget att skriva något intressant om mitt liv istället för intressanta ting om världen. Att leva mitt liv till den grad att jag åstakommer något intressant.
Status quo: Världen är jävligt intressant och Jag är jävligt ointressant... Och det skriver jag inte för att trycka ner mig själv eller visa på ömjukhet. Jag är inte ödmjuk utan stolt över att vara ointressant och ond. För att bli en intressant människa enligt mina egna vaskade ideal så måste man göra saker för andra. Jag kan för tillfället inte komma på något jag gjort för någon annan.
I och för sig har jag bjudit hela vänskapskretsen från Göteborg hem till mig på lördag för ölande men det är mer för min egen skull än för deras då jag saknat att öla med de små liven.

Trots all denna deprimerande text så mår jag toppen! Hösten visar sig från sin finaste sida med lövregn över Hisingens krokiga vägar där jag brummade fram idag helt vilse. Hisingen är dock en ön med många kvaliteer och en av de absolut hjälpsamma är att det är ganska omöjligt att komma någon annanstans än typ Volvofabriken, och Säve. Vidare så har jag sugit in mig de sista varma hösttimmarna i Slottskogen med gott sällskap och filosofiskt diskussion... Jag och min bästa vän Nicloss bråkade om solen var vit eller gul... Efter att våran filosofiska diskussion urartade kom vi överens om att solen var svart och att himlen är oskyldigt blå.

Så rent spontant så behöver jag inte tänka en tanke till för att vara lycklig då jag är otroligt lycklig. Det finns hur mycket som helst av allt det där som gör mig helt varm inombord surrandes omkring mig... Så varför bör jag tänka en tanke till?... Fuck it! Why not! Calm down! Wise up!... Och le avslappnat hela jäkla vägen till Nirvana!

Tjena

Efter att sett Karate Kid på flygplanet från USA till Sverige så landade jag i Stockholm. Det var inte så att det var filmen Karate Kid som var den bidragande orsaken till att flygplanet lyckades flyga mig från USA till Sverige vilket min inledning kanske kan antyda till... Nej med betydelsefulla orsaker kan tänkas vara... Vingar... Motorer... Piloter.

Karate Kid var suverän. Se den.

I Sverige har jag inte lyckats utträtta någonting egentligen förutom att ha festat i Stockholm och Göteborg. Förvisso har jag insett att samhället kyliga verklighet inte passar mig och att jag vill resa raka vägen tillbaks till det avslappnade Sydamerika jag kom ifrån... Men den insikten kanske inte räknas som ett uträttande i någon högre grad då den insikten står i behov av ekonomi jag inte har. Det som gör det hela ännu sorgligare är inte bara det att jag inte har pengar utan jag har minus pengar i form av skulder... Norska staten kicksparkade in restskatt på 5siffrigabelopp till min folkbokförda adress i Sverige.

... Där satt jag på Ipanema med en öl i handen i solnedgången och CRASH JÄVLA BOOM BANG så är jag i Sverige där ansvar hugger tag i mig likt en fet yxa... Men jag är inte bitter och det på grund av att de svenska vänner jag träffat som har hållt mig på gott humör... Jag är nämligen tungt drogberoende av socialitet. Jag har mött och tjötat med människor varje dag i elva månader... Nu när jag hoppat in hos mor och far på grund av min oansvarliga hantering av min egen privatekonomi så står jag utan fix... här ute i no man land så består endast socialiteten av grannfejder över vem fan som har rätten till traktorvägen vid MurJannes mosse... Om en månad är jag i Norge och skålar i vänner svett eight days a week men här utanför Kungälv i Bohuslän kommer den sociala abstinensen förmodligen göra så att jag kliar min kropp ändå tills jag når benmärgen.

Eller så kanske jag finner mig själv och slutar söka mig själv genom andra? Fast då kan man också tänka att jag inte vill finna mig själv då jag innerst inne är helt tokig i hela huvudet! Tänk om min sanna natur är att sitta naken högst upp i en gran och försöka kommunicera med Södergöken... Det är ju trots allt något jag skulle kunna göra här ute i skogen för att hålla borta sorgen som kommer i och med att jag inte kan krama alla de jag älskar!

Men då säger The Verve att "theres love if you want it"... Fast och andra sidan så säger då Good Charlotte att "Everybody put up your hands, say: i dont wanna be in love"...

- Så frågan lyder: Vill jag ha kärlek eller vill jag sitta uppe i en gran och försöka kommunicera med Södergöken?
- Tricky... Riktigt tricky...
- Vad jag nog verkligen vill är att få typ ett arv på en miljon och sen kasta dom på 100 flygbiljetter och sen tilta vidare runt vår färgglada planet och gå in i all vänskapens värme där... Högervindarna i det europeiska samhället får ju inte direkt mitt hjärtas fågel att flyga till Bryssel och hålla ett tal till administrationen om hur stolta europas invånare borde vara över sig själva...

(Jag skrev det här inlägget jättesnabbt så rätt åt er om det är uselt) (nej jag skojar bara, jag gillar er)

Puerto Iguazu - Buenos Aires

Nagonting jag gillar ar kombinationen: langa bussturer, fulladdad mp3spelare och ol. Pastar att jag nog aldrig ar mer avslappnad och hemma i mig sjalv an bakatlutad i en bussate med exotiska miljoer, tankvarda lattexter, stamningsfyllda melodier och en smula alkohol simmandes igenom mitt blodomlopp...
Bussen jag sitter pa rullar soderut genom Argentina och har 18 timmars korvag ner till Buenos Aires. Pa vanster sida om vagen ligger en sjo och pa hoger sida breder gron djungel ut sig. Vi passerar pickups med flak fyllda med manniskor pa var motorvag och alla har sin egen historia. Latar som passerar ar Modern times - Voices inside, Alanis Morissette - Uninvited, Shiny new toyguns - Dont cry out, James Blunt - Goodbye my lover, Hakan Hellstrom - Nu kan du fa mig sa latt. Olen jag dricker heter Brahma.

Jag antar att det ar ratt osocialt och egocentriskt att uppskatta sadana har ensamvargstunder sa mycket som jag gor men nar man befinner sig langt borta fran allt sa kanns det som att det ar av mindre betydelse vilka negativa atribut man kan ge ett tidsforlopp.

Ebba Gron - Mental istid

Det finns ingenting att bli uttrakad over da bussen standigt ror sig framat. Det later lite larvigt men det ar som att tankarna foljer samma framatstravande rutt. Jag klarar aldrig av att alta nagon tankegang en langre tid pa en fartfylld buss.

Snow patrol - I am an astronaut

Att sedan somna lite berusad till fin musik maste jag nog klassa det basta insomnandet. Ursakta alkoholromantiken. Nej foresten, ursakta inte alkoholromantiken. Manipulation ar hetset mot berusning och andra verklighetsbilder fran manniskor som tror sig sitta inne pa monopol pa vad ratt sinnesnarvaro innebar.

Metallica - Nothing else matters

Da ska vi se, nasta ol ar en Isenbeck. Knapp! Sa var den oppnad. Jums jums jums. Hor sjalv att jag later som en Absolut fyllebult, The Country of Sweden men de som laser detta far garna anse vad de vill om mig. I det langa loppet sa overlever nog bade domarna och de domda alla domar.

Dire straits - Why worry

Kvallen har lagt sig over det forbifarande Argentina och mina tankar dansar tango. Poangen ar inte att mitt huvud blir problemfritt under langa bussturer. Poangen ar det blir sa tomt att jag for en gangs skull kan koncentrera mig och fokusera pa tankar som nu har utrymme att rora sig pa. Att sitta stilla pa en buss innebar namligen att jag inte har nagon anledning att tanka pa den nara framtiden eller det nara forflutna da jag ar i en position dar jag inte kan paverka dom.

Sarah Brightman - En aranjuez con tu amor

Detta mediterande tillstand sker sa naturligt och ingen anstrangning kravs.

Vildangel - Kommer inte Snovit snart
Hans Zimmer - This land

Fragan ar om man via underbar musik kommer bort ifran sig sjalv eller in sig sjalv. Personligen tror jag att svaret pa fragan ar att fragan inte har nagot svar... Som de flesta fragor

Goo goo dolls - Iris

Manga ganger ar det korta citat som ar gnistan som far hela huvudet att dra igang. Nar jag reser ar "Goo goo dolls - Iris: I dont want the world to see me cause i dont think that theyd understand", "Shiny toyguns - Dont cry out: I dont get you, i cant forget what you forgotten all along" och "Bubba Sparxxx - Deliverance: I guess i gotta hide away, far away, cause i gotta find a way, to find my way" sanger och citat som loopas.

Cornelis Vreeswijk - Marcuses skog

Pretantiosa snorvalp kanske en lasare av denna dynga anser om skribenten, mig. Ja det ar jag sakert. Men ser inte vilken roll det spelar.

Alicia Keys - No one

Just nu skriver jag bara spontant i en svart bok pa en buss i Argentina och forvisso kanske jag inte har koll pa laget men vem har det i denna varld? Nagon slutsats ar jag inte nara men gillar liksom att atminstone forsoka vara arlig mot mig sjalv.

Kent - 747

Jag nar enklast dit nar jag ar langt langt borta fran allt. Vissa battre manniskor har battre kontroll over sitt eget huvud an mig... Men med sa manga for komplicerade filosofiska och psykoligiska motstridigheter i det jag tanker, kanner och ser sa ar det svart att ha dom under kontrol... Och jag forsoker fa kontroll over dom for att finna min livslinje. Jag ar krokodilskotaren som reser till Afrika och Sydamerika for att lara mig mer om krokodiler for att sedan kunna resa hem och fa battre ordning pa mina olydiga cirkuskrokodiler hemma i Sverige.

Bonnie Prince Billy - Ive see a darkness

Jag kanner nastan sjalv att jag ar superlost i mitt eget skrivande nu men kanner anda att jag narmar mig nagot...

Abba - The Winner takes it all

Jag tror pa begreppet "Minds are flexible". Minns att jag diskuterade detta med en viss person men att vi hade helt olika asikter. Hennes poang ar att om man forsoker forandra sin personlighet sa flyr man fran den man ar.

Blir en till Brahmapilsner har!

Min poang ar att man alltid ar sig sjalv men att medvetanden ar tranga. Anstranger man sig for att pressa vaggarna utat sa far man storre sikt men ens karna ar fortfarande den samma... En storre den samma. Det finns manga sakra manniskor som ar sakra pa sin personlighet, sina handlingar och sin varldsbild men jag tror att desto sakrare man ar desto mindre pressar man sina vaggar.

Angelo Badalamenti - Twin peaks theme

Men som sagt ar det bara min simpla tro jag skriver om har och vad vet jag.

Lars Winnerback - Kom anglar

Jag tror att det ar den dar osakerheten som far mig att ta mig till platser jag inte kanner och fly all stabilitet. Trots att jag verkligen avgudar min familj och mina vanner.

Bruce Springsteen - Paradise

Jag trivs bra pa mitt arbete och pa de flesta vis trivs jag i samhallet, men det racker liksom inte. Formodligen ar det girigheten och min egocentriska sida som talar. Mycket vill ha mer. Det ar nog ocksa det som ar mitt livs storsta problem. Jag ar sorgligt egoistisk.

Imperiet - Alla darars dag

Jag behandlar inte manniskor lika bra som de behandlar mig. Kanske ar jag en helt okej person korsiktigt men i langden sa far jag sa mycket mer an jag ger... Jag flyr hellre an att ge tillbaks. Jag har resonerat med mig sjalv over detta faktum manga ganger och den standigt framkrypande slutsatsen ar att jag maste finna mig sjalv innan jag arligt kan koncentrera mig pa andra.

Citizen Cope - Let the drummer kick that

Men kanske ar det bara min djupa egoisms forsvarsmekanism. For den markliga tankegangen bygger knappast upp for sociala relationer. Sa hur lange tanker jag fly fran allt innan jag kanner att "Det har ar jag, fucking deal with it".

Tuk tuk rally - Luftballong

Pa nagot vis sa kan jag nastan sjalv erkanna att flykt fran allt i slutandan mest handlar om flykt fran ett kort liv. Men ar inte accepterande av vardagsrutin det med? Bra mycket mer suddigt och fornekande. Fast jag vet att alla sjalvklart inte har samma vilda prioriteringar som mig...

U2 - One

Nast pa tur star en Quilmespilsner. Salud.

Mina flyktforsok eller vad man ska kalla dom bottnar i enlighet med manga av mina teorier om min barndoms radsla for doden.

Red hot chilipeppers - Snow

Nu for tiden kanner jag inte pa samma sett pa doden men jag kanner starkt for clitchecitatet "Man lever bara en gang". I mina yngre ar forsokte jag pressa in dodsoverlevande teorier innan jag accepterade situationen med citat som "I guess i could be pretty pissed off about what happend to me, but its hard to stay mad when there is so much beauty in the world. Sometimes i feel like im seeing it all at once and its too much. My hears fills up like a balloon thats about to burst... And then i remember to relax and stop trying to hold on to it and then it flows through me like rain and i cant feel anything but gratitude for every single moment of my stupid little life". Nu nar jag ar lite aldre sa ar citat som "Red hot chilipeppers - Snow: The More i see the less i know" mycket pafallande.

James Horner - Hymn to the sea

Mmm jag gillar allt citat. Mycket smorjolja och lite information. Det kanns som hela varlden far for mycket jarnhard information och den standiga uppmaningen att acceptera. Menar dock att detta inte har nagot med resande eller mig att gora. Att resa ifran sina fragar ar for sissies. Att acceptera svar ar for sissy sissies. Att gora nagot for att besvara sina fragor ar for hjaltar. Att lyckas att for hjaltemodiga hjaltar.

Otis Redding - My lovers prayer

Men vad lyckas innebar...

Nu dok en bricka mat upp har pa bussen. Jums!

Adolphsson och Falk - Blinkar bla
Carter Burwell - Fargo main theme
The Upperfield - House
Michael Andrews & Gary Jules - Mad world
Johnny Cash - Hurt

Maten ar slukad och en warsteiner ol ska knappas. Men atergar snabbt till amnet "Lyckas" och skriver att Johan Johanssons lattext "Va" alltid varit en inspirationskalla. Det starkaste citatet gar "Om du ser din historia ta slut och du tanker pa vad du har fatt ut, och ar stolt for att du ar just du, ar du fattig eller rik da?". Finns fa tankegangar jag funderat sa mycket pa som denna.

Matt Webble - Hey ya

Det ar pa ett eller annat vanster dit jag forsoker strava... Eller forsoker intala mig sjalv att jag forsoker strava. For jag ar inte stolt over mig sjalv an.

Ennio Morricone - Chi mai

Jag vet inte heller sjalv vad som kravs av mig sjalv for att jag ska kanna stolthet... Vad fan ar stolthet? Trams? Eftersom natten ligger over landet sa har bussen slackt ner lamporna for att folk ska kunna sova. Detta gor att jag knappt ser vad jag skriver.

Kent - Jarnspoken

Sa nu har jag bytt plats och funnit bra ljus. Jag har aldrig skrivit annat an lattexter pa bussar tidigare sa vill garna avsluta detta langre inlagg nar jag sjalv vill.

Cue - Burning

Atergar till tankarna om att vara nojd med sitt liv nar man val nar dess slut. For att vara lite sjalvupphojande sa pastar jag att jag pa denna buss ar mer nara an langt ifran. Men da menar jag inte jag ar nara att vara nojd med livet, jag ar nara att finna en vag som kanske kommer fa mig att bli nojd med livet.

Kasey Chambers - The Captain

Sa ar jag ocksa en mastare pa att lura mig sjalv. Mina stora idoler ar miljoner mil ifran vad jag nagonsin kommer bli. Ar jag missnojd over detta? Knappast.

Bob Dylan - Boots of spanish leather

Jag ar nojd da jag pa manga vis kanner att jag kampar for att stalla mig till ratta. Men om jag ar nojd och positiv ar da inte malet redan natt? Fast det existerar aldrig ett enda mal.

Idde Schultz - Fiskarna i havet

Ater igen handlar min diskussion om min egen sjalvcentrering. Ratt intressant att jag forsoker bryta det monstret pa egen hand for exempelvis nar jag blir foralskad bryter sig det monster utan minsta anstrangning. Ironiskt nog sker det sa dar en gang var tredje ar och det faller sig aldrig omsesidigt i det langa loppet med tanke pa hur mycket skitsnack jag bubblar ur mig. Enough is enough.

Anna Ternheim - Shoreline

Den har laten fick helt ratt pa den kambodjanska kustens klippor. Vad hjalper de perfekta minnena mig nu. Ska man stanna vid dom, den gyllene framtiden eller det spirituella nuet. Jag tror ater igen att svaret pa fragan ar att fragan inte har nagot svar.

Covenant - Invisible & silent

Eller sa ar det bara en ursakt for mitt laga svaga intellekt... Fast jag ar forvisso stolt over mitt laga intellekt. De smarta manniskorna jag moter ar sallan sarskilt sympatiska. De visa daremot. Sa vad ar skillnaden. Skillnaden enligt mig ar att de visa kanner till skillnaden medan de smarta inte har en aning.

David Gray - Sail away

Jag kanner att jag haller pa att somna ifran mitt skrivande, mitt forflutna och min framtid... It happends. ¨Sail away¨ far mina tankar till kryssning mellan oar i Fiji och det finns inte ens sa starka somnmedel som det minnet pa ett bolivanskt oreglerat apotek.

Johan Pachelbel - Canon in G minor

Intressant ar det ocksa att endast melodier kan tilta till ens medvetand. Att lomska texter kan gora det kanns ratt naturligt men att bara musiken sitter inne pa sadan kraft nar den endast bestar av vibrationer. Finns mindre komplicerade ting som kan fa mig att ifragasatta verklighetens korrekthet.

Placebo - Running up that hill

Men vet inte om jag lurar mig sjalv eller inte sa djupt in i tankarna. Korekthet, fakta, normalitet och logik har svart att existera i enlighet med sig sjalva. Det later skrammande aven for mig sjalv men enligt mig och manga finns det inte sa manga andra slutsatser. Allting maste bottna i nagot men fakta, logik och korrekthet lutar sig bara pa andra slutsatser som lutar sig pa andra slutsatser. Men nagot sista del finns inte da det vore ologiskt och inkorrekt.

Foo fighters - My hero
Cornelis Vreeswijk - Sommarkort
Marie Fredriksson - Sparvoga

¨Drom dina drommar sa lange du kanner liv". Sa vad ar mina drommar? Vad vet jag... Jag alskar livet, varlden, karleken. Men karlek finner jag alltid dar jag inte letar och av personer som inte sarskilt vettiga eller vackra. Precis som jag sjalv. Vad jag faller for ar kristallklara personligheter och det finns inte sa manga av dom dar ute... Och de manniskorna ar kristallklara i huvudet nog for att se mina brister och rora sig vidare.

Lifehouse - Everything

Det later ratt deprimerande men sjalv kanner jag inte sa. Allting vantar pa en. ¨You cant always get what you want but if you try sometimes you might find, you get what you need¨. Gladjer mig at den lilla akta karlek jag fatt ut da jag vet alla inte far de chanserna.
Spola tillbaks, spola fram. Fuck it! Jag sitter bra pa min buss. Det enda som lyser upp ar vaglampor men just nu alskar jag morkret.

Ted Strom - Den tatuerade ankan main theme

Aven om morkret gjort djungeln mork. I min och mina larviga liknelser varld sa susar bussen fram i mig sjalv och vill inte langre koncentrera sig pa kranglig djungel och lagger darmed ett morker over den.

The Corrs - Everybody hurts

Jag ser aterigen knappt inte vad jag skriver men det gor Absolut, The Country of Sweden ingenting... Jag vet att orden finns dar i morkret i vilket fall.

Nils Lofgren - Black books

De som orkat slapa sig igenom allt skitsnack anda hit skulle sakerligen ge mig uppmaningen ¨Slappna av!¨ men mot aven min egen formodan sa ar jag djupt avslappand. Formodligen mer avslappnad an jag nagonsin varit. Brukar bli den effekten nar haller ut alla tankegangar ur min kanna.

Cornelis Vreeswijk - I mina kvarter

Detta till trots att Argentinska militarpoliser precis bordade bussen och genomsokte mitt handbagage. Men olen ar uppdrucken sa den kan inte bangen konfiskera.

Arcade fire - Wake up

Nu ar jag riktigt nara ljuva somn. Nar man skriver sa illa att man sjalv somnar ifran det da ar man som skribent illa ute.

Super Mario galaxy - Waking up

Men det var valdigt vad mp3spelarens shuffle vill vara ironisk. Wake up. Waking up. Nar jag forsoker sova. Men det kanske ar hog tid att vakna upp ifran sitt medvetandes konstgjorda varldsbild som man bara maste acceptera for att inte klassas som galen.

Louise Hoffsten - Blod och heligt vatten

Den har laten handlar for mig om det jag tanker pa

Tori Amos - Smells like teenspirit

Intressant att det ar det basta latarna man somnar lattast till...

Billy Boyd - Dust & shadow
Emma Shaplin - Vedi Maria
Robbie Williams - Love supreme
Simon & Garfunkel - Kathys song
The Police - Every breath you take

 

Så nu har jag fått sova ut efter några dagars intensiva kvällsaktiviteter och tidiga uppstigningar och kan koncentrera fram ännu ett inlägg... Jag har under 22 bistra år lärt känna mig själv till den grad att jag nu vet att källsortering av mina stinkande tankar till text förenklar miljön. Min globala miljökatastrof till medvetande är det kanske för sent att rädda, men jag är en naivt befolkad planet som lever på hoppet och älskar sagor...

Enligt mig så älskar alla som accepterar och aldrig ifrågasätter sin inlärda världsbild sagor... Och alla mår bra av en bra saga. Genom att rota runt i min ursäkt till mänsklig hjärna så är det knappast så att jag tror att jag någonsin kommer finna en sanning bortom den etablerade logiska och vetenskapligt bevisade världsuppfattningen. Nej det jag söker är endast en saga som tilltalar mig mer... För vem vill inte höra den saga som passar en själv bäst?

Hade det inte varit så mycket mysigare och trevligare om hela världen och alla dess invånare levde i sagornas värld?... Och enligt mig är det så på riktigt! All information, all logik och all vetenskap är skapade av mänskliga fantasifulla sinnen... Sagor som medicin för vårt eget välbefinnande.
Antingen lever man sig in i den sagan som man har blivit inlärd från barns ben eller så fantiserar man fram sin egen... I mitt tycke ska man leva i enlighet med vad man själv vill och via en väg som gör att man mår bra och är stolt. Min kritik landar på att samhället som det ser ut idag presenter väldigt få sagoalternativ... Min kritik landar på att samhället ogillar att låta andra sagor än sin egen se vilda fantasi se dagens ljus... Livet är en saga och ett äventyr med en början och ett relativt kort slut. Låt inga andra jävlar försöka styra det.

Som vanligt svänger jag av från min motorväg och börjar skriva överseriöst trams som jag inte alls tänkt skriva. Jag är väldigt lättdistraherad och har svårigheter att koncentrera mig på ett ämn... Oj nu flyger det en drake utanför mitt fönster i enlighet med min sagoteori! Undrar vad draken kan tänkas heta? Starke Arvid kanske... Det påminner mig om en kille som hette Arvid, han var visserligen inte särskilt stark men... BRYT! Det jag ville ha skrivit är att jag är lättdistraherad.

... Detta är också en huvudanledning till att jag skriver. Jag får inte plats med särskilt mycke tankar i mitt tighta huvud. När det begränsade lagerutrymmet är fullt så är det helt lönlöst att få någon ordning på skiten och rent nonsens sipprar ut genom lagerutrymmets dörrar. Så på en liten söt gul gaffeltruck kör jag runt i mitt lager och försöker strukturera upp mig själv...

Detta leder mig till en problematisk situation som jag kört runt med de senaste veckorna och det handlade om att jag har helt enkelt haft för mycket att fundera över. Detta ledde i sin tur till att jag försökte måla upp en positiv ofunderande färg på mitt lagers ytterväggar för att inte oroa människor jag bryr mig om. Färgen var dock av så dålig och falsk kvalitét att hela min lagerlokal såg helt miserabelt ut efter att färgen torkat. Detta ledde i sin tur att jag plötsligt inte kände igen mitt lager alls!
När jag kom till mitt lager på min gaffeltruck på morgonen för arbeta så kändes det som jag truckat in ett lekprogram på tv.

Tvvärden - Välkomna till en ny omgång av theee Roccshow! Jag heter Roger Silversmith och mycket står på spel när vi ska försöka finna vem clownen Rocco verkligen är i showen som får dig att kikna av skratt eller kanske bryta samman i tårar? Haha! Har vi publiken med oss idag?!!
Publiken - JA!! WOOOOO!!
Tvvärden - Då säger vi välkomna till kvällens första, enda och alltid besökande gäst Rocco!!!
Publiken - WOOOOO!!
Jag - Tack tack..
Tvvärden - Men varför i hela friden har du med dig en gaffeltruck Rocco?!!
Jag - Jo för att ja
Tvvärden - Men det skiter väl jag i! HAHA!
Publiken - HAHA!!
Jag - ...
Tvvärden - Nu sätter vi igång spelet! Rocco... Framför dig här ser du tre identiskt lika dörrar. En av dörrarna leder till dig själv och de andra två leder dig långt bort ifrån vem du är!
Jag - Okej
Tvvärden - Nu ska du välja en dörr och hoppas på att du tar den dörr som leder tillbaks till dig själv så du får lite ordning på det där lagret du har!
Jag - Jag tar dörr nummer 1
Tvvärden - Okej då markerar vi dörr nummer 1. Men för att spetsa till det här cocktailspelet lite så öppnar jag jag dörr nr 2 istället! Och där bakom har vi en väg som leder bort till någon helt annan personlighet än din egen! Men du har valt nummer 1 och nu när du vet vad som finns bakom nr 2, vill du då byta till dörr nr 3 istället? Tänk efter noga nu...
Jag - ...

Vad borde jag ha gjort?

Att detta är en känd gåta med ett logiskt svar hjälpte mig inte... Logiska svar är inte allt alltid så logiska som vissa vill ge sken av.

Det som i slutändan hjälpte mig ut ur tvstudion och in genom rätt dörr var att ett beslut blev taget åt mig av en vän. Ett beslut jag inte ville ta men så här i efterhand så kändes det rätt nödvändigt för att jag skulle slappna av och landa lite. Min vän ska ha ett stort tack.

Har lärt mig att i många fall är det via andra som min egen saga kontrolleras och skrivs om... Det är tur för mig det för utan deras inverkan skulle inte sagan vara bra... Nej en saga utan stor inverkan av mina vänner hade haft för mycket vättar monster och annat oknytt i sig och förmodligen utspelat sig i Trollskogen.

 

Min saga har hursom helst fått nya kapitel att gå igenom från den svenska sjukvården och mitt fysiska tillstånd...

Rafiki - Men som jag ser det kan du antingen rymma från det ... eller lära av det

Helt rätt Rafiki... Och jag väljer att rymma genom att lämna landet och kontinenten på måndag!

 

Den här bilden gör mig glad! Hoppas den kan glädja någon annan också.

Eftersom jag åkt runt i min hemmasnickrade lådbil lite väl oseriöst och barnsligt i de senaste blogginläggen så känner jag för att väga upp vågskålen med lite överseriöst och överanalyserande skitsnicksnack nu.
Jag har fått kritik för att vara en överseriös och överanalyserande pratkvarn utan någon som helst fingerkänsla för det enkla och simpla i tillvaron men jag tror helt enkelt jag är en person som har väldiga svårigheter med att hålla mitt frågvisa kontra lata medvetande i ett konstant stadium... De flesta större världsåskådningar handlar enligt min uppfattning om att sluta grubbla och istället acceptera sin plats i helheten. Det kan vara så att jag flyger runt den slutsatsen och inom sinom tid kommer landa just där, vem vet. I've see myself when i get there... If i ever get there.

Ibland är jag en vandrare som putsar min spotlight lite väl intensivt för att få ett starkare ljus på vägen där framme... Och ibland är jag en vandrare som sjunger Roxette högt för sig själv utan att alls bry mig om var vägen leder. I mitt sällskap kan båda dessa jävla vandrare gå på ens nerver och det har jag förståelse för. Speciellt om den första vandraren ger sken av att hans lampa minsann lyser upp allt som kommer komma på vägen... Men just så är det sällan jag känner mig...  Jag känner snarare att jag i egentligen inte vet någonting, min uppfattade självsäkerhet beror nog mer på ett generat lugn gentemot min egen okunnighet om så mycket...

Tvserien Lost kan liknas mycket med hur mitt tänkande fungerar. För varje svar man får så presenteras tre nya frågor... Tillfredställelsen över att man fått ett svar gör att man omedvetet väljer att bortse från att man uppenbarligen är ännu längre bort ifrån helheten i och med de nya frågorna...

Det här inlägget skriker pretantiös jibberish värre än shiamuslimsk domedagsprofet men fuck it, sitter i Idre och har inte så mycket att göra för dagen så roar mig lite genom att försöka beskriva mig... Har lust att lämna landet egentligen men tror jag först behöver träffa eller åtminstone få en tid till en kirurg i Göteborg. Så jag haltar lite i hur jag ska planera min framtid... Med lite tur så får jag en tid snabbt och med lite otur så får jag ingen tid lite snabbt och kan således sitta här på denna bloggen och gråta över hur orättvist livet och samhället behandlar mig... Vilket med enkel prioritering är miljoner mil ifrån hur jag känner mig.

Jag vill just nu få gjort vissa saker jag måste få gjort innan jag kan fortsätta men någonting säger mig att det där är ett ekorrhjul jag jämnt lurar in mig själv i... Denna gången tror jag dock att min motståndskraft mot mina mönster är starkare genom att jag känner mig positivare och öppnare än jag gjort tidigare... För i slutändan handlar det nog bara om att finna en linje som gör en glad och stolt... En linje som visar respekt till de människor som hjälpt mig finna linjen i fråga.

Ive been looking for a lifeline for it seems like a lifetime

Detta blogginlägget kommer att inledas som det så tragiskt gjort många gånger förut. Nämligen... ehm, skrivligen genom att erkänna att jag inte alls vet vad jag ska skriva.

- Så skriv inte då?
- Jo men skriva, se det vill jag!
- Varför det?

Jo redan innan jag hunnit börja skriva svaret på frågan "varför jag vill skriva" så har frågan rent magiskt besvarat sig själv... Och det utan att använda frasen 'Simsalabim!' eller 'Akrakadabra'. Från att ha startat utan att haft något som helst att skriva, har jag nu trettio ord senare något att skriva om. Det jag menar är att finns enkla möjligheter och komplicerade möjligheter i skrivandets storhet. Ett oändligt antal vägar i en evigt stor yta.

Jag ville bli upptäcksresande men det finns inget kvar att upptäcka på världskartan så detta papper blir mitt substitut. Från att jag startat med ett tomt papper helt utan några planer så har redan texten vaknat till liv som en amöba som växer för varje ord som jag skriver ner.

Det jag skrivit hittills är inte bra skrivet... Och säkerligen inte grammatiskt korrekt heller, men skit i det för fan. Det viktiga i skrivande är inte korrekthet eller kvalitè för någon utomstående enligt mig. Det är inte direkt något nationalepos jag försöker blogga fram utan ett tidsfördriv med kvalitèer långt bortom andras åsikter om texten i fråga.

Det viktiga med skrivande är enligt mig friheten att skriva vad jag vill. Göra vad jag vill. Bygga vad jag vill... Riva vad jag vill. Ifrågasätta vad jag vill.

Det känns som att jag har huvudet långt upp i tarmkanalen med den uppblåsta och pretantiösa skiten jag hittills skrivit, men i skrivandets värld har jag full frihet till vilket beteende som jag anser passar. Det är just det som är det och det är inte bara dåligt beteende som kan ignoreras i text. Logik och vetenskap. Moral och etik. Historia, nutid, framtid. Allt detta kan jag avrätta med min penna utan att ens erbjuda de dödsdömda en sista cigarett. Det är inte alla sysselsättningar som har denna övernaturliga potential.

En annan viktig aspekt i skrivande i förhållande till rent tänkande är att man slipper den omedvetna , konstanta och mycket kontraproduktiva ältningen... Alltså att upprepa tankegångar för att de är obesvarade eller oförståliga. Om svaret inte finns i mitt huvud så förblir frågehelvetet obesvarat och kommer således att dyka upp igen lika optimistiskt som Toker när han vill få en långtradare av Snövit innan han knallar till gruvan.
Dvärgens optimism att få släta av prinsessan hjälper inte honom och tankegångens optimism att bli besvarad hjälper inte den. Frågan förblir lika obesvarad som förut och kan tragiskt nog helt ge upp hoppet och hoppa från Angeredsbron då den känner att den aldrig kommer få något svar.
Men om jag istället skriver ner tankegången/frågeställningen på ett papper då ligger den där så konkret att den inte behöver skrivas fler gånger. Den formuleras inte heller om som den skulle göra tusen gånger i mitt ständigt Katrinadrabbade New orleanshuvud utan står fast vilket förenklar försök att förklara tankegången...

Fördelar i form av egenterapi, skaparglädje och ren utveckling kan tillskrivas skrivandet för skrivande mig. Det tog dock en lång stund för mig att finna glädjen att skriva efter väldigt många år av skolgång som sa till mig hur jag skulle skriva, om vad jag skulle skriva och vilka stormästare jag skulle efterlikna.
Att skriva på det viset är liemannen när man vill krascha de jävla ramarna och skulptera om tavlan till en skulptur. Jag förstår skolan och undervisningen... Om eleven inom en framtid ska skriva för samhället, för arbetsintervjun, ja om man överhuvudtaget ska skriva korrekt för någon annan.
Men när man ska skriva för sig själv och inte för samhället så behövs ingen korrekthet eller riktlinjer. Men om ungjäveln nu tycker det är så förbannat underhållande att leka med pennor så kan den väl göra det på sin fritid istället för under viktig skoltid? ELLER?! Njae, om man tvingas göra en uppgift som gör att man känner sig negativ så tror jag knappast att man går hem från skolan och prövar uppgiften igen med förhoppning om att den mirakulöst skulle blivit positiv? Skaparförmågan finns i alla men berövas när man "tvingas" anpassa sig efter en av andra utstakad framtid.

De som läser detta och känner sig djupt manade att missförstå det jag skriver, för all del, gör det. Jag försöker inte beskriva skolan eller samhällets fel. Vad jag gör och kommer att fortsätta göra är att försöka presentera frågeställningar för mig själv och de kan handla om allt mellan himmel och jord. Det är som är så bra med skriva ner tankegångar som dessa är att jag kan läsa detta igen vid senare fillfälle när jag sitter inne på mer information och anse att jag var mer rätt ute än översexuella Ragnar i Playboyvillan när jag skrev det än när jag nu läser det eller tvärtom inse att jag var mer fel ute än en mammut på ett minfält när jag skrev det.

Avbryter spontant och informerar om att jag avsäger mig allt ansvar för texten. Skottar istället över allt på pennan som i maskopi med mitt simpla medvetande kan få fram de mest ologiska svar. Men deras ologik spelar ju föga roll i skrivandets värld där logiska lagar inte existerar... Sen handlar det inte om att presentera svar, det handlar om att presentera frågor... Enfaldigt kanske, men sök inte svar, sök frågor.

Eftersom det här är min egen text så kan jag hoppa lite som jag vill i olika diffusa ämnen och nu hoppar jag tillbaks till tjatet om skolan... Men först! MEN FÖRST!... Ska jag skriva "Gammeltackans gammelgädda". Harklar mig. Gammeltackans gammelgädda. Där satt den!
Man kan inte direkt anklaga mig för att vara konspirationsteoretiker när jag påstår att skolan formar människor för en framtid och ett liv som gynnar samhället. Inget konstigt med det alls egentligen, skolan är en produkt av samhället, skolan och samhället tar hand om människor, människor står i skuld till samhället, människor betalar tillbaks genom att sätta sig bekvämt i samhällets gungstol och sedan bli vaggade till sömns.
När jag läser detta känns det rent horribelt men jag inser snart, utan att ljuga för mig själv att detta system kanske är det bästa och mest humana... Men jag inser samtidigt att det kanske inte alls är det.

Det jag med säkerhet inser är rätt är själva ifrågasättandet och det är via fram tills nu nerskrivna text jag kan se frågeställningen tydligt framför mig.
Har man högre IQ än mig och Forrest Gump och kan se blueprints över hjärnans sammankopplingar och slutsatser inuti sitt eget huvud utan att vela till allt så "Grattis!". Jag har inte den förmågan så jag skriver.

Så vad ska jag göra med min frågeställningar om samhälle och skola? Pumpa upp min hoppborg med? Mata mina tama cirkusvalrossar med? Släppa ner i min häxkittel för att brygga ett elexir som ger mig evigt liv?
Jag behöver väl ändå inte fundera på skolan då jag förhoppningsvis inte kommer nedgradera mig dit igen och jag tänker inte befolka vår planet med min snopp förän jag är 35... Skulle väl vara om jag liksom Forrest Gump får höra att en gammal trasig exflamma döpt sin fula unge efter mig..
kanske är det så att det inte är slutsatser eller starka åsikter utan mina egna frågeställningar och fundersamhet som definierar vem jag är. Den direkta motfrågan på ett så melodramatiskt citat blir "Vad spelar det för roll vem jag är, jag kommer ju inte kunna påverka ett så konstant faktum som "Jag är jag" ändå"...

Frågorna och skrivandet kan fortsätta länge på det här viset... Antingen drar man i handbromsen eller så gasar man på med en förhoppning om att man ska kunna välja rätt väg trots att vägvalen ganska naturligt passerar snabbare i högre hastighet. Att sen styra sina frågor, sina ställningstaganden och sin moral rätt kan väl bara var upp till en själv och det är väl en frihet man vill ha... Segt att sitta i baksätet när någon annan kör ens lamborghini diablo... För mig förenklas världskartan i nerskrivna ord.

Att köra lådbil på Öland under strikt kontroll av de ansvariga för lådbilsområdet kan för vissa vara att styra sina liv. Andra vill ut på Ölandsbron med lådbilen. De som lämnar lådbilsområdet och brummar iväg mot bron och en annan typ av liv än det samhället förespråkar får denna sång levererad av det skönsjungande samhället representanter.

Sometimes everything is wrong. Now it's time to sing along
When your day is night alone, hold on, hold o
If you feel like letting go, hold on
When you think you've had too much of this life, well hang on

Så vad vill jag ha sagt med ovanskrivna text? Att vi alla ska bränna våra radhusvillor och samtliga ekonomiska tillgångar lika galet som Jokern i The Dark knight för sedan att ge oss ut i Jämtlands vildmarker för att leva i lådor och viska för oss själva "Why so serious?" om och om igen... Kan det var så att jag egentligen inte vill ha sagt någonting utan att jag bara vill skaka om huvudet lite? Kan det var så att jag vill ha sagt precis allting? Kan det vara så att det är upp till var och en som orkar läsa denna text att avgöra mitt skrivandets egentliga syfte... Inklusive mig själv?

Det här kaffet som står i sin kopp bredvid mig är inte alls varmt. Det är kallt och det finns en god anledning till varför det är kallt. Anledning är att kaffet är äckligt. Varmt äckligt kaffe blir sällan drucket och blir på grund av tiden kallt och således ännu äckligare. Jag står inför två alternativ framför och inför mitt kaffe.

1. Antingen beskriver jag kaffets oduglighet i hela denna rapporten som är planerad att bli fem A4sidor lång.

2. Eller så sveper jag kaffet ner i mitt koffeintörstande centrala nervssystem och således plockar bort kaffets oduglighet från all fortlöpande historieskildring. Jag har nämligen större lust att skriva om hur bra jag mår än om hur dåligt kaffet smakar.

GULP! Då var kaffet borta och: GULP! En Fishermans friend på det så var även kaffets eftersmak borta.
Jag sitter med min tomma kopp och ganska fyllda Fishermans friendpaket i min lägenhet vid ett bord som tillhör lägenheten och som står i begrepp att slipas. Bordet är nämligen totalt nerrödvinat av diverse förfester. En aktivitet på en förfest var Beerpong fast med rödvin istället och denna tävling kan i ärlighetens namn ha resulterat i att det spillts rödvin på underlaget.

 

Om jag och Glaciär-Glenn helt struntar i att fixa till bordet och åker hem till Sverige och endast lämnar efter oss den här lappen i bilden ovan till våran hyresvärd så skulle en sierska säkert tolkat stjärnorna som så att våra framtida planer för boende i Beitostølen till nästa vintersäsong kan bli problematiska. Den här tolkningen skulle spågumman kunna bli ännu mer övertygad om när hon kollar igenom sina tarotkort som säger att vi blev vräkta av en annan hyresvärd vintersäsongen 08/09. Beitostølen är en liten ort och det finns inte speciellt många hyresvärdar här.

Så bordet ska fixas... Ja borden ska fixas. Tvbordet är bra nersölat det med. Dessa två "problem" är för tillfället mitt livs enda två problem. För två veckor sedan så kändes det som att allt liksom blivit för bra i min tillvaro och en liten paranoia för en stor krasch av lilla mig låg nära till hands med motiveringen "Så här bra får det inte gå för mig då jag inte under några som helst omständigheter förtjänar det".
För en vecka sedan släppte även den paranoian och mitt sista egentliga problem. Sen dess har avslappning i soliga fjällen i goda vänners sällskap dammat bort minsta lilla dammkorn av negativitet.

Vad är det då som kan ha hänt mig när jag blåser upp en så uppblåst bubbla över hur jag mår?

 

 

 

Jag försöker vanligen hålla uppe min allmänt dåliga självdistans när jag skriver men just idag är vet jag inte hur jag ska göra för att uttrycka mig mer ödmjukt... Även om jag känner stanken av en illaluktande opch ogästvänlig självupphöjning i mina egna ord.

Fuck it! Jag skriver för min egen skull och just idag är jag stark, just idag mår jag bra, jag förs framåt av kraftiga vindar.

Sen är det också av vikt att påpeka att bubblan säkerligen snart kommer att spricka med öronbedövande 'blop'.

 

Med fokusering på nuet så är det inte helt månklart varför jag mår bra men solklart är att många faktorer spelar in... Underbara människor jag med stolthet kallar mina vänner, en tacksamhet över vilken bra period av mitt liv denna vintersäsong har visat sig bli, en avslappning inför all framtid, kontakt med en viss person.

Men ska inte dramadjupdyka mer i den där känslomässiga kloaken just nu...

Just den nalkande framtiden är vad detta blogginlägg egentligen är tänkt att handla om för den första maj har jag gjort mitt på skiduthyrningen i ett inte längre så snöigt Beitostølen. Då gäller nya äventyr på ny mark!

En ambivalent känsla på många sätt då jag kommer att sakna människorna här uppe. Glaciär-Glenn, Jets, Its Pete, Svinstian, BFF, Lady Di, Kona, Hundtämjerskan, Chef, Amelie. Jag skulle vilja ta tillfället i akt och sjunga en avslappnad liten sång tillägnad er.

 

Tanken är svindlande, framför mig gapar en avgrund
Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej
Tanken är väckt och nu darrar min själ inför inför säsongsslutet
Att vi inte bor grannar med varandra, fast vi gjort det så länge...

Whoo whoo ibland får man ta det försiktigt med vilka låttexter man försöker citera om man inte vill skapa en överdriven dramatik. Men överdriven dramatik är ju som bekant the motherfucking shit så även denna versen är tillägnad min bröder och systrar i Beito.

 

Aldrig förut har jag haft det i tal eller tanke
Det lilla ordet som skrämmer och plågar mig så
Ordet är när, när alla drar ifrån Beitostølen?
Om alla nu drar, vad ska jag göra då?

Drama!! Någon som dock kan toppa denna satsning i dramatik är ingen mindre än orginalet här nedanför och lite dramatiskt vill jag påstå att det är det främsta musikaliska framträdandet jag någonsing skådat och hört.

 

 

Den kritvita sanningen är att jag inte oroar mig eller hoppas på framtiden alls. Men att någonting nytt händer oavsett vad de nya innebär skapar ett fånleende på mina läppar där jag blickar ut över de soliga fjällen som vilken sekund som helst kommer att täckas med isländskt vulkanstoft.

jag känner igen känslan inom mig och jag tror känslan är livrädsla för all livsstabilitet... Spontant skulle jag säga att jag känner en känsla av att vara något på spåret också. Att stanna upp för länge på en plats i en typ av situation knäcker mig då alla abstrakta tankar som jämnt flyger runt inom aldrig får en ärlig chans att landa på nya tankegångar som kan besvara dom. Sen är den ödesdigra tankeältningen i full gång som bara består av konstanta frågor som desperat försöker besvara sig själva. Det är lika effektivt för mitt huvud som det vore för en hästgård att låta galna hingstar para sig med varandra för att skapa föl. Mina frågor kan bara besvaras av nya intryck och utan nya intryck så dör frågorna och min egna utveckling ut.

Whoo whoo ibland får man ta det försiktigt med att släppa kontrollen över pennan och medvetandet om man inte vill skapa överdriven dramatik... Och detta intrycket har verkligen blivit dramatiskt... Och långt!

Jag har blivit påverkad av Beitostølens långa dramatiska vinter. Hela säsongen har varit som ett hybridavsnitt av Sunset beach och Ricki Lake med otrohet, splittringar, sex, drugs and rock'n'roll. Rollsättaren av produktionen gjorde nämligen ett gravt misstag när han hyrde in skådespelarna till dramat. Beitostølens säsongsanställda är totalt avslappnade och orkar bry sig föga om dramatiken vilket då tar musten ur dramatiken och i slutändan kanske jag bör skriva att säsongen varit ganska odramatisk... Snarare chill med alkhol, vattenpipa och kaffe utan minsta bråk då ingen riktigt orkat anstränga sig för hälla i, tända på eller koka upp problem.

Har känt det senaste att mina bloggrapporter blivit lite väl pretantiösa, överseriösa, överanalyserande och allmänt ridande på skyhöga hästar och att jag nog borde slappna av mina funderingar en stund och landa med med min stjärnraket på jorden en stund. Mitt avslappnade och jordnära jag jublar och blåser i sin segertrumpet då det jaget sällan får det utrymme det förtjänar.

Det jag tänkte skriva lite om är ett nyvunnet intresse för offpiståkning och en notering ligger på att det inte kommer bli någon hardcore jibbarrapportering om hur jag störtar ner i raviner i ljusets hastighet och sprutar fram ur lössnö en kilometer nedanför ravinen som en liten mullvad... Nej jag är inte särskilt bra i jämnförelse med tuffare och manligare män, men mer viktigt är att jag tycker det är extremt roligt!

Det intressanta här är att jag stått på snowboard i två säsonger nu men aldrig riktigt blivit några bra på det vilket liksom kan ta musten ur att ge sig på framtida försök. Först försökte jag hålla mig uppe i branta pister men jag är så jäkla rädd för höga hastigheter. Så fort jag känner att jag är över lugn jogginghastighet börjar jag försöka leta efter handbromsen på snowboardhelvet för att inse att de inte finns någon. "Vilken typ av dödsmaskin är det jag lurats upp på?" är det sista jag tänker innan jag snubblar över mig själv och gör en liten volt och landar på huvudet i isig backe och således förlorar medvetandet och får en hjärnskakning som jag får dämpa med lite skakad grogg.



Istället tänkte jag att hopp, trix och allmän parkjibbning vore något för en klippa som mig. Så hela förra säsongen tränade jag på hopp och railar och grejer. Min utveckling stod inte still, den gick baklänges. Jag var i slutet sämre på att göra 180 graders hopp än jag var innan jag började... Och att ge sig på railar för en kille med svagt balanssinne på både det mentala och psykiska planet gör att jag tar mig av railern med en liten volt och landar på huvudet i isig backe och således förlorar medvetandet och får en hjärnskakning som jag får dämpa med lite skakad grogg.



Så i slutet på denna säsongen gav jag det sista alternativet, offpiståkning en ärlig chans och nu är jag djupt förälskad. My heart beat's like a drum, like a drum bara av att skriva om offpisten. Förvisso har offpisten blivit gammal och rynkig de senaste dygnen i och med smältande plusgrader.

Stjärnorna vandra och timmarna fly
Offpisten är gammal men jag är ju ny
Ja, offpisten är gammal men kärlek är blind!
Oh, låt mig glida genom dig igen sa jag!

Det som kanske ska nämnas är att jag voltar på huvudet i offpisten lika mycket som i de andra sektionerna men i offpisten är det lössnö och ingen medvetsutlösande is.



Det är även denna underbara lössnö som drar ner hastigheten trots riktigt branta lutningsgrader detta uppskattas av en farträdd människa som jag och faktum är att det känns som att det går riktigt fort oavsett. Detta kan i och för sig påverkas ganska mycket av mp3musiken som spelas in i öronen. Riktiga jibbare håller hårt på Foo fighters eller Slipknot men jag är lite mer av en yngre sötpopande wannabegeneration och räknar darför dessa två spår som de främsta offpistlåtarna för att ge energi nog för att hålla mig uppe på benen.

 

Att konstant passera träd och hoppa ut från klippor ger en illusion av fara som passar en en lättlurad person som mig. Illusionen är en ganska säker illusion då lössnön gör att man kan lägga sig ner i den oavsett hastighet så fort man anar oråd i lutning eller kupering och så ligger man helt stilla inom någon meter från där man la sig. Failsafe! Ja absolut då det börjar bli en ofrånkomlig vana att ljuga för mig själv.

Flikar in här att trots min oambitiösa blogginledning kommer det nog bli lite tankeanalysering trots allt då detta inlägg som många andra är skrivet under flera dager och jag har sällan samma prioriteringar dagen innan som dagen efter.

Och just det här att jag lyckas ljuga för mig själv i så många olika sammanhang är något mycket intressant då gör den ologiska frasen "Att ljuga för en som vet sanningen" högst reell. Jag undrar lite försiktigt varför det vinnande jaget har dragit fram en så dum mekanik i kugghjulssystemet. Jag upprepar en tankegång som jag vet är felaktig så många gånger att jag helt glömmer logiken i grundfrågeställningen och börjar slutligen behandla tankegången som vedertagen fakta. Skulle jag däremot granska den igen dess felaktighet bli solklar. Var vill jag komma egentligen med all denna text? Kanske en tydlig uppmaning till mig själv att ta fighten mot den mäktiga mänskliga psykologin och tänka två gånger... Varken mer eller mindre.

Eller så erasar jag alla tankar totalt med offpiståkning då det är en teknisk omöjlighet att koncentrera sig på något annat än vilken väg man måste ta för att undvika träd och för djupa stup när man är där ute. Kanske det är själva flykten från tankarnas värld som satt mig i offpisten fem gånger den senaste veckan...

Ja som ni kanske märker på inläggets nya karaktär så är jag återigen i en blandad sinnesstämning så here we go again med egocentrisk enmannaterapi. Jag är lite nedstämd, så där patetiskt nedstämd man kan bli när man inte får svar på ett sms till exempel. Men jag är också rätt uppstämd, så där dramatiskt uppstämd man kan bli när ens egen bror, ens eget kött och blod kommer upp till Beitostølen och hälsar på till exmpel!

Jag känner mig alltså avslappnad och uppåt men en liten desperat  känsla håller tal inom att allt är en stor myndighetskonspiration och att bakom ridåerna gömmer sig ett stirrigt och väldigt nere jag. Medvetandet vet inte alls vem som kan bli trodd. Etablisemanget eller den ensamma desperata känslan. Det är inte mycket tid kvar om jag vill ge desperationen upprättelse för vilken sekund som helst kommer den gå samma öde till möte som Anna Politkovskaja. Ifrågasätt aldrig etablisemanget, så ifrågasätter inte etablisemanget dig. Sen är alla nöjda och under kontroll.

And now you do what they told ya, now you're under control
And now you do what they told ya, now you're under control

Min bror stålmannen, hans fru Milkshake och min småländska kusin Curling är och hälsar på föresten. Curling har jag redan kedjat fast i skiduthyrningsgruvan men denna gången lyckades jag inte sätta brorsan i slavarbete då hans fru skyddade honoom och kan karate och feministiskt självförsvar. En direkt dödlig kombination.

Jag har råkat festa tre dygn i streck också... Och även råkat stå offpist tre dygn i streck... Och jag har glömt att sova... Och jag har glömt att äta. Jag och Curling åt förvisso en salladsskål med gröt precis men utöver det och ett gäng bananer så har jag inte intagit nån föda på veckor... Och the Corrs angående er text "It really doesn't matter that we don't eat and it really doesn't matter that we don't sleep" så, nej! Ni har fel! Börjar inte jag äta ordentligt snart så kommer jag få damage i won't walk away from.

Men nu är det slut på det eviga festandet och sund kost i stora mängder ska förtäras som substituttidsfördriv! Fast det måste nog starta imorgon för massor skidskoleinstruktörer har bjudit in sig själva till mig och de skulle visst komma komma klockan åtta... Nu är klockan dock nio. Fast jag är själv inte hemma utan på min arbetsplats i detta nu eftersom jag enligt de självinbjudna gästerna inte var särskilt välkommen, undrar om någon dykt upp och undrar om de har kul? Kanske blir till att krasha min egen lägenhet! Hoppas de inte blir allt för arga...

Detta blogginlägget kommer inte bli något bra. Det känner jag från botten av mitt hjärta till min huds hår och en viktig anledning är jag befinner mig i en rätt ostrukturerad sinnestillvaro och att jag absolut inte har något vettigt att skriva... Men det har jag inte hindrat denna bloggen förut så denna tid kommer att fortsätta spenderas på att skrivas bort oavsett resultat.

Min ostruktur kan bero på all tjäralukt från tjäran som kunderna tjärat in i våra stackars plastskidor men den kan också vara ett kvarvarande resultat av gårdagen då en härdsmälta inte var långt borta i mitt inre Harrisburg. Härdsmältans stundande närvaro var dock inte av negativ art utan bara ett ganska väntat resultat när för många olika viljor drar igång ett upplopp på kärnkraftverket och kravallpolisen förnuftet försöker skingra våldsverkarna.

Det många viljorna bestod igårkväll av en grupp som ansåg att jag skulle avsluta allt arbete på min arbetsplats, en annan grupp ville bestämt prata med en speciell person på facebook, en grupp tyckte att jag borde kontakta mina föräldrar då de trots allt rest upp till Beitostølen för att träffa just mig, en grupp tyckte att jag absolut borde följa med Jets, Jets bror och Jets tjej till Jets tjejs lyxvilla, en grupp ville bestämt dricka sig bortom fett och sans och en av de starkare grupperna var vrålhungern i min buk...

Till sist blåste jag av hela matchen mellan alla våldsamma viljor och gick hem till min lägenhet, knäppte en sofiero, öppnade en sørlandschipspåse och krashade i min soffa i tonerna till Gimme shelter. Det kändes som ett av mina livs absolut bästa beslut.

Notering i detta blogginlägget kan läggas på att jag har skrivit allt olika datum men inte orkar ta orken att släpa tidspunkterna och dess tankegångar isär och föresten känns hela Beitostølen som en lång dag i vilket fall.

 

Märkligt ändå att en kort historia kan spinna upp huvudet så men det är trots allt bara en mänsklig hjärna vi pratar om och ingenting för avancerat.

Att människors hjärnor inte är allt för avancerade bevisas konstant men och andra sidan så är de tillräckligt avancerade för att inte kunna förklaras med en manual... Fast och tredje sidan så är det kanske den mänskliga hjärnan som inte är avancerad nog för att kunna skriva en sådan manual... Eller ens förstå sig på den. För desto korrektare en analyserare ska bli när han ska beskriva ett medvetande, desto mer känslokall och överanalyserade blir hans beskrivning och till slut kan den inte bli korrekt då han i slutändan helt har missförstått vad mänsklig hjärnkapacitet har för syfte. Fast och sista sidan har vi nog alla det...

Trots dessa inte särskilt välskrivna formuleringar så är fortfarande en av mina favoritsysslor att försöka beskriva mina tankegångar vilket jag inte kan då de är alldeles för motsträviga.

I en allmänt ambivalt själ som min så pågår nästan alltid en konstant dragkamp mellan två lag av tankar där hälften av deltagarna i båda lagen är mutade av den oroligt ältande maffian till att låta motståndarna vinna och således drar åt helt fel håll. Mitt skrivande är mitt sätt att försöka få de korrumperande dragkamparna att för helvete skaffa lite sportslig etik och byta lag så att en rättvis kamp kan dra igång... Men det är jävligt envetna och enfaldiga mutbara sportare vi pratar om här så mina skrik gallskriks oftast för tomma öron...
En viktig aspekt i dragkampsliknelsen är att en större grupp av deltagarna inte alls vill dra något dumt jävla rep utan mycket hellre vill chilla med en kall öl och lite soft musik i en grön park. De stolta och principfasta deltagarna hånar de chillande deltagarnas avslappnade princip och menar på att tankedragkamp är den träning som gör dom alla starkare.
- "Kanske det, men när dragkampen är så fucked up som den är nu med alla som drar helt fel så stärker den oss inte alls utan förvirrar oss bara" replikerar de chillande tankarna.
- "Hade domaren varit mer klarögd så hade han sett till att ryska maffian håller sig borta från dragkampsplanen och då hade inte förvirringen varit så sabla stor!" svarar de principfasta deltagarna principfast.
- "Hade domaren varit mer klarögd hade han diskvalificerat hela skiten!" menar en ensam självmordsbenägen tanke.
- Men va fan! Klart vi ska ha dragkamp! Det utvecklar mig! Här diskvalifiseras ingen. Men kan inte båda lagen dra åt samma håll kanske?" Säger domaren entusiastiskt
- "Vilken jävla vriden dragkamp skulle det bli menar du?!" vrålar en negativ tanke
- "Vi skulle ju komma någonstans i alla fall!" säger de chillande tankarna
- "Till att börja med så kan alla mutade själlösa negativa jävla tankegångar gå hem!" säger de principfasta tankarna.
- "Domarjäveln är homosexuell! JA! Homosexuell! JA! Homosexuell! Domarjäveln är homosexuell! JA! Homosexuell! JA! Homosexuell!" sjunger de negativa huligantankarna som börjat stjäla ölen som de chillande tankarna planerat att ta med sig till parken...

Summan av kardemumman blir till sist att de negativa ältande tankarna, de positiva glada tankarna och de neutrala avslappnade tankarna knopar fram ett rep med tre ändar som de alla börjar dra i åt sitt eget håll... Domaren ger upp och somnar.

Efter denna sagolika liknelse så dyker åter igen en fundering upp för mig och en ganska konkret sådan. Vad kan egentligen en beskrivning i text påverka med? Speciellt när texten endast består av en rörig och tragisk liknelse mellan mitt medvetande och en dragkamp. Loco!
Ärligt talat tror jag det kan ha sina fördelar med förenklingar och liknelser då det är enklare att överskåda och kalkylera en jordglob än en orienteringskarta... Fast nu kanske det är så att en resa ut i världen ger mer information om den än det ger att fingranska en jordglob...

Mina tankar har en vana att landa på att resa i från dom och skapa nya, ganska självdestruktivt för de gamla tankarna antar jag men kanske inte för mig... Hmm. Känner att den här utskrivning gav lyckat resultat. Oavsett vad jag skrivit och avsett skrivandets kvalitè så känner jag mig mer rätt ute än jag gjorde innan jag startade.
Att resa mot rätt plats är frihet.

Nu vaknade jag här lite snurrig, förmodligen en fortsatt effekt av händelsen för tre dagar sen då jag av oklara anledningar blev hemburen till min lägenhet av Glaciär-Glenn och Jets som egentligen stod i begrepp att bli hemburna de med och även då av högst oklara anledningar.
Men jag lämnar den händelsen åt historietolkarna då mitt minne från den kvällen är och förblir lika svart som en negers hy och en rasists själ.

Istället återgår jag till snurrigheten som vissa dagar dansat fram "Gött mos! Jag kan ju allt om vad jag vill, bör och ska hitta på" och andra dagar istället dansat fram "Håll i hatten, va lost jag är!" Till mitt övermedvetna.

Oftast är dock de dansande tankarna en vild blandning av hardcorerave och Wienervals och de ska envisas med att dansa i en hiss mellan det undermedvetna och det övermedvetna.
Det finns medel för att stilla tankarnas kulturella överambition som exempelvis varmt solsken och kall öl. Vissa dagar vill man stilla tankarna med dessa medel och vissa dagar vill man bara dansa vilt med tankarna i den där jävla hissen til kingdom come!

Dom flesta dagar dansar man bara lugnt och försöker memorera vilka valssteg som ska komma efter att ravedancemovet Tjernobylbarnet avslutats. Här kommer en kort instruktion över mina tankars olika danser och Tjernobylbarnet finns självklart med.

 

Jag har dock svårigheter att memorera alla tankarnas steg så jag skriver ner dom istället.
Av vissa kan de kanske tyckas överambitiöst, flummigt och ett tecken på oduglig självdistans att sitta och skriva om sig själv och sina psykologiska tillkortakommanden som en annan elitistisk antroposof. Jag respekterar denna åsikt då jag tidigare delade till. Det senaste året har jag dock insett att psykologisk bearbetning eller vad man nu vill kalla tolkning av tankarnas dans och dess påverkan över ens fysiska hälsa är något högst reellt.
Jag hade mitt livs lägsta psykiska och fysiska down i höstas och hade jag spelat mitt huvuds schackparti är jag övertygad om att jag kunnat undvika hela skiten.
Psykologisk vetenskap är viktigt och terapi är extremt viktigt. Förlåt mig Sigge att jag i yngre år skrattade åt dina teorier och ditt skägg... Fast ditt skägg skrattar jag förvisso fortfarande åt även om det säkert hade en psykologisk positiv effekt för ditt välbefinnande.

Ärligt talat är det inte konstigt att människor under årens lopp ifrågasatt dina teorier om hur man ska behandla galningar. Du ser ju helt skogstokig ut själv Sigge! Men hur som helst Sigge lilla så tror jag att dina teorier om att man ska gå på terapi hos en andra part innan man verkligen talat ut med sig själv är felaktiga. Att lyssna till sig själv är nog det viktigaste här i livet men jag anser personligen att inte alla gör det tyvärr...

Ja jag hör så ofta, att man ska tänka själv men
Det är det ju sällan nån som gör!
Så om din hjärna börjar halka efter, efter ett par sixpack
Ingenting som du ska skämmas för...

Du behöver dock inte oroa dig Sigge, jag är inte inne i en psykoligsk down nu (Det skulle väl vara att jag talar med döda österrikare då). Det kommer nog hur som helst inte skada att se 'Up' ikväll.

 

Så nu har nästan hela vintersäsongen gått här uppe i norr och jag har inte lyckats producera någonting och då är det inte mejeriprodukter jag syftar på även om jag inte lyckats producera mejeriprodukter heller då. Det jag hur som helst mer syftar på är skrift i form av bloggrapporter som jag inte lyckats pressa ur mig på sådan regelbunden basis jag tidigare lyckades med sen fyra år tillbaka.

Faktum är att jag var lite less på mitt beskrivande och personliga skrivsett så har istället arbetat på en bloggrapport mer uppbyggd som en novell och JA, där gick det pretantiösa larmet med en gastskrikande ton! Det spelar ingen roll nu hur som helst då jag känner föga ambition för att avsluta novellen i fråga då det är en enda röra av ostrukturerat nonsens och med en grammatisk insats som endast Carl XVI Gustav och Tomas Brolin skulle anse vara godkänd... Och de två är inte mina lärare.

Novellen kan beskrivas som tantsnusk med Aftonbladets nöjesredaktions känsla för finnes och den kommer att släppas om åtminstone 30 år. Notera att jag inte kommer signera skiten utan istället tända eldar med åtminstone fahrenheit 451 på lanseringdatumet.

Kanske det är hög tid att presentera något jag istället kan stå för med rak rygg och stolt blick... För det är allt annat än de tiotusentals tecken som jag tryckt in på www.blogg.se's server... Eller så är det ännu högre tid att för helvete slappna av och bara chilla...
Nu är jag tyvärr inte den visaste eremiten på Himalayas bergstoppar så jag ställer mig väldigt fundersam till frågeställningen i mitt huvud som blir mer konkret för var dag som går...


Detta är alltså Himalaya och bilden är inlagd för att  skruva till det än mer i mitt simpla sinne som trots en bristande kapacitet, men med hjälp av vänner och alkohol börjar öppna sig lite för frågeställningar om sig själv och även då möjliga svar till dessa frågeställningar... Och Himalaya ser ut att vara riktigt vackert...

Så för att förenkla det lite för mina få läsare (förmodligen är jag uppe i hela noll läsare nu eftersom jag inte skrivit på länge, vilket för övrigt inte är någon större skillnad från de tre läsare som läste min blogg när jag skrev regelbundet) så står jag lite vid ett vägskäl och grubblar över hur vida jag ska fortsätta ha så absolut jävla svinkul som möjligt eller istället försöka utveckla mig själv... Och då menar jag inte utveckling via någon larvig utbildning som lurar i mig massor information som endast och åter endast kan hjälpa mig hantera ett menlöst arbete som endast resulterar i att pengar rullar in i en administration som betalar ut lön till mitt villalån och min golden retriever Mollys livsförsäkring...

... Så för att förenkla det lite för mina läsare så handlar min frågeställning om att... Ja om jag nu kan lyckas göra frågeställningen rättvis i rena ord... Det kommer förmodligen bli fan så svårt då jag inte förstår mig på frågeställningen själv... Så fort jag börjar komma för nära vad det egentligen är jag vill ha svar på så börjar det snurra i mitt huvud och gurgla i min maggrop... Det kan förvisso även bero den grillade kycklingen och firstpricepotatissaladen jag och Glaciär-Glenn bände ner i oss själv för några timmar sedan och det kan även bero på låten jag för tillfället lyssnar på:

Den här musiken är heavy alltså... En joint på detta och jag kommer vara stirrigare än en hornuggla!...

 

... Så för att förenkla det lite för mina läsare så handlar min frågeställning om hur vida jag ska forsätta leva livet så hardcore och glatt att jag inte ens kan ta mig tid att gå igenom vad som överhuvudtaget tidigare hänt i mitt liv och således inte utvecklas alls.

gud dag

Jag trivs i Beitostølen denna säsong, mer än vad mina uteblivna bloggrapporter kanske förmedlar en känsla av. Jag trivs med goda människor här, jag trivs med en god arbetssituation här, jag trivs med gott boende här och jag trivs med mitt hjärtas andliga närhet till den kristallspräckande iskalla kylan som vårat klimat leverar till de norska fjällen. Jag trivs inte med att jag inte tar mig tid att skriva och för att råda bot på detta så funderar jag på att kanske skriva ett blogginlägg som jag då kanske sedan lägger ut över internet till en omvärlds beskådan och fördömmande...

En anledning till att jag går i djupa överdrivet pretantiösa tankegångar om att författa fram en beskrivning av mitt liv och detta livs tillkortakommanden på internet är att jag förmodligen gärna vill minnas tillbaks på vad jag hittade på under mina unga tjugotvååriga dagar när jag befinner mig i mina gamla åttiotvååriga dagar på ett hem för sådana som jag... Vid åttiotvåårs ålder kommer jag dagligen kröka bort min rädsla för den analkande döden och detta kommer säkerligen påverka minnescentra om inte ålderns gång redan kört den i botten och då är www.rocc.blogg.se min backup. Frågeställningar jag ställer mig spontant är om www.blogg.se fortfarande finns kvar och hur hög risken är för att mitt förstörda medvetande inte ens klarar av att memorera adressen www.rocc.blogg.se. Med tanke på succehalten i klimatmötet i Köpenhamn så vågar jag inte heller direkt satsa miljardbelopp på att mänskligheten över huvudtaget finns kvar om 60 år... Fast skulle så bli fallet så spelar det ju då i och för sig kanske ingen gigantisk roll om jag inte kan hosta upp miljardbelopp till min bookmaker...

Slutsats: Kluven. Skulle jorden gå under the day after tomorrow så känns det ju som ett slöseri med tid att sitta och skriva blogg nu... Men och andra sidan så blir ju hela livet ganska menlöst med den tankegången. Mervärdet av att arbeta i Beitostølen är i slutändan i norsk pengavaluta och jag kommer förmodligen lufsa i den fluffiga snön till arbetet imorgon också trots den påfallande apokalypsen som aldrig riktigt kan bestämma sig om han ska komma och festa på jorden eller hellre ligga hemma i soffan och chilla...

Låt oss nu säga att jag skriver om mitt liv i Beitostølen så kanske det passar sig bra att dra bakrunden till varför jag är här och inte i världsrymdens parlament... Tanken var nämligen sådan att jag skulle ta över världen för några månader sedan men planen slog oerhört fel... Istället för ansvar för universum så befinner jag mig åter igen i den lilla skidorten Beitostøeln där jag endast har ansvar för en medioker skiduthyrning och de inkompetenta och högst illaluktande anställda som här huserar... De omskrivna är Glaciär-Glenn och min bror Stålmannen.
Hur ska jag kunna förklara detta oplanera händelseförlopp med hedern i behåll? ... Det kan jag helt enkelt inte.

Precis innan jag skulle hoppa på min raket till yttre rymden och stjärnornas land så sa jag högt till mig själv "Eg gidder icke!" och sen kollapsade jag... Både fysiskt och psykiskt. Mina stackars föräldrar fick ta hand om sitt självömkande och sängliggande skämt till son i en hel månad. Vad min kris berodde på är inte helt fastställt av den stackars vikarierande vårdcentralläkare som jag obokad dagligen tvångsbesökte, men mellan mina hysteriska frågor om förtidssymtom på cancer och AIDS och ledgångsreumatism så mumlade hon något om extrem självcentrering, bortskämdhet och en extraordinär dumhet som hon aldrig hört maken till...

Läkaren fick till slut nog av undertecknad stalker och skrev ut medicin jag egentligen inte alls borde ha fått men som fick mig att lämna läkaren i fred till något som tydligen var mycket mer brådskande än min sinnesfrid nämligen vaccinering av hela Kungälvs kommun mot svininfluensan. Var det egentligen en hjältemodig insats från mig som genom mina handlingar stoppade upp vaccineringen då vaccinerings bieffekter var bra mycket värre än själva svininfluensan... Ja eller det beror väl, det finns säkert någon jeppe som anser att hjärtstillestånd och förlamning och cancer och AIDS och ledgångsreumatism (som alla är biverkningar på das Schweinvaxain) är småpotatis i en minimal potatisåker på en minimal farm i vatikanstaten i jämnförelse med digersvininfluensan...

Läkemedlet medicinmannen gav mig var psykofarmaca i fancystil med Ellesde och jag gick på dom i en vecka. På tal om Lucy in the Sky with Diamonds så såg jag under denna vecka nedanstående film på loop konstant och valde att inte äta eller sova alls.

 

I min trippande tillvaro i mina föräldrars hus och i nobelt sällskap med deras två hundar Doris och Hjördis så kom jag och de fram via intensiv diskussion till hur jag skulle bemöta mitt nedgångna (dock tillfälligt högt flygande) tillstånd... Svaret: Kurort i den friska norska fjälluften.
Jag vet inte varför riktigt men när jag började bläddra igenom norska resekataloger och såg texten "Beitostølen" så klickade det liksom till... Det var dit jag skulle... En minimal fjällturismtort med tillgång till både SPA och the finest green. Det var förvisso något som kröp i mitt bakhuvud om att jag varit där förr i ett annat liv... Jag bläddrade igenom mina blogglänkar och fallet var att jag både en och två säsonger tidigar huserat på en skiduthyrningen där uppe... Det var en riktigt svinig alkoholromantisk läsning med vräkningar o diverse droger omskrivna. Tur att det är allmänt känt att jag överdrivit mina rapporter från dag jävla ett... Noterbart är att dag ett för min blogg utspelade sig just här i Beitostølen och då i ett högst nedgånget stadie för mitt psyke.

Och jag vet inte varför men jag återvänder alltid hit... Hur mycket har jag då utvecklats? Jävla onödigt att kolla upp då riktningen förmodligen endast och åter endast är av negativ art... Skam på torra land vilket bittert inlägg jag lyckats att gråta ur mig i juletider... Jag borde tenka opp når jag er nede for jeg er en optimist.

Efter avsked till mina bästa vänner, ölen, nintendot och Stålmannen, Skäggapan, Den Juan, Nikloss en grabbig natt den sista oktober så tryckte jag ner två lock sofiero och Glaciär-Glenn i mammas bils bagage och frågade sen pappa om han ville köra mig 70 mil norröver. Pappa släppte alla tyglar på ett kärnkraftsprojekt han är ansvarig över endast för att köra sin son långt långt bort i från sitt eget hem... Pappa är en stor man.

Några Monica Zetterlundlåtar, Johnny Cashlåtar, Tullvakter, skogstroll och öde krokiga vägar senare så kändes omgivningen bekant. Beitostølen och dess orginella känsla fick mitt hjärta att bulta och min panna att svettas... Det kan även berott på vodkapluntasupen jag drog i mig i mitt passagerarsäte för att få mig att tänka månklart.
Beitostølen kan vara en av skandinaviens mest orginella platser. Och jag återvänder alltid dit.