Bitihorn
Så jag satte mig ner en stund och funderade! De senaste fyra åren så är det som att det legat en över mörk skugga över mina axlar och där skapat min oambitiösa inställning till utbilning, min ondskefulla personlighet och inte minst min ovana att fantisera fram märkliga ursäker till de två förstnämnda dåliga sidorna av mig själv. Så jag gick igenom mitt liv via denna bloggen (Denna blogg är ju mitt livs spegelbild, ingenting ditkryddat, ingenting bortsuddat) för att finna denna skugga som uppenbarligen har mitt lilla simpla liv under full kontroll.
Plötsligt så insåg jag vad det var som skuggat ner hela min tillvaro med sin konstant hotfulla närvaro... Fjälltoppen Bitihorn! Bitihorn har smyget sig in i princip varenda bild som någonsin publicerats på denna bloggen... Låt mig demonstrera några historiska bilder:
Inte ens i Sydamerika kunde Bitihorn hålla sig undan
Och inte heller i serietidningarnas värld...
Men den mest skrämmande bilden av de alla måste ändå vara denna från min 1987... Tagen hemma i min barnkammare.
Bergahelvete! Så du trodde du skulle kunna smyga in mitt liv och ställa till en total oreda från början till slut va? Nej nu var måttet rågat och timmen slagen för att bestiga Mount Bitidoom och för att visa vem som egentligen är herre på täppan! Jag hade ingen sagoring att kasta ner i Bitidooms magmakokande inre men det skulle säkert fungera lika bra att sota den där fula skorstenen på toppen för att upphäva den mörka förbannelsen...
Så en solig dag så anlitade jag två sherpas (min kusin Albino Biltjuven och hans skånska fjortonåriga polare Palle), lånade en kompis bil och så körde vi iväg mot utmaningen att bestiga och således besegra Bitihorn! Den lånade volvo S40n var inte alls så snökörningsanpassad som vi trott för när vi vek av från den asfalterade riksvägen ut på fjället så körde bilen otroligt fast i lössnön... Vi lämnade skitbilen åt sitt insnöade öde aningen besvikna över att inte bilen tagit oss ända till toppen! Vi hade inte heller tillgång på flygplan vilket totalt krashade mina drömmar att återskapa Nintendospelet Talespins sista bana i verkligheten.
Den besvikelsen.
Men inte så besvikna att vi gav upp utan vi valde istället det mest naturliga alternativet, vandringsfärd.
Albino var utrustad med randoneeskidor (skidor med bindningar som kan kopplas loss så man kan använda skidorna som "skor" för toppturer) medan jag och Palle är inbitna snowboarders och bar brädorna på ryggen och luffsade fram i snön med snöskor.
Solen stekte oss som ägg från den blåa himlen samt från alla oändliga mängder reflekterande snö runt omkring. Inte en enda vind behagade att blåsa en chilldag som denna så det blev snabbt ganska svettigt... Efter någon timme så kände vi oss mer som tre fuktiga sniglar som sakta gled uppför berget än sportiga människor som klättrade upp för det. Sportigheten vi hade tänkt skulle bulta sönder våra hjärtan var död och istället bultade våra hjärtan sönder av hur jävla jobbigt allt var! Tio meter i taget var ungefär hur mycket jag klarade av innan jag fick ta en pause i fem minuter och storgråta:
Vattenmassorna i form av svett och tårar som strömmade ur min kropp skulle tveklöst kunnat driva runt ett vattenkraftverk som kunnat producera energi nog att hålla igång ett liftystem till Bitihorns topp... Det var i alla fall det jag fantiserade fram i min drömska trötthet!
Det som höll våran spirit ovanför ytan var den otroliga fjällomgivningen som bara blev mäktigare och mäktigare för varje höjdmeter vi kämpade oss upp för! Hela 3 procent av motivation bjöd fjällomgivningen på men de 3 kalla öl vi skulle klunka i oss på toppen var snäppet vassare med hela 97 procent motivation för fortsatt bergsbestigning!
- "Albino! Jag ger upp! Bitihorns kontroll över mitt liv får fortsätta för jag fixar inte mer av denna klättring!"
- "... Öl?"
- "Ja de har du rätt i! Mot toppen!"
Nästan framme vid toppen så gick vi på några märkliga stålmaster som fångade upp elledningar från stupet nedanför... Vi hade visst råkat ställa oss på en snöig kant med ett stup på 500 meter framför våra fötter och det fanns endast en sak att göra... Som de idiotapor jag och kusin Albino är så klättrade vi ut på stålmasterna för att spana ner för det hisnande stupet.
Vi insåg snabbt att vi kunde greppa elledningen och sen glida ner för den i luften ända till riksvägen långt långt där nere och vi insåg också vi att det vore ju störtcoolt! Så livsfarligt att våra våra chanser för överlevnad överhuvudtaget inte hade existerat men fortfarande... Störtcoolt! Albino och jag skakade hand på att vi skulle genomföra vår störtcoola idè. Vi var dock inte lika rörande överens om vem som skulle glida ut först för äventyreskabeln vi tänkte marknadsföra med denna poster:
När vi satt där på stålställningen och bråkade över vem som först skulle offras till gudarna så sände de anspråkslösa gudarna räddaren i nöden till undsättning av våra liv. En estländsk hjälte som skulle avbryta vårat test av den dödliga linbanan högt över fjällplatån. Det estoniska skidlandslagets kapten Blocker dök plötsligt upp vid toppen och skrek därifrån åt mig och Albino "Hey guys, its a beautiful view from the here, get off those structures and climb the last bit now you lazy assholes"
Jag hade velat replikera "you are the lazy asshole" men det hade varit aningen magstarkt med tanke på att han klättrade upp för Bitihorn på den brantare sidan på 1 timme och 45 minuter medan jag, Albino och Palle djupt beklagat oss över allt slit i över fyra timmar nu och tragiskt nog fortfarande inte var uppe...
Blocker är en otroligt vänlig själ så jag krävde att han skulle ta sig ner några höjdmeter och krama om min sargade och söndriga kropp. Men han sjöng bara tillbaks:
You will see me waving from such great heights,
"Come down now", you'll say
But everything looks perfect from far away,
"Come down now", but i'll stay...
Så jävla opassande sång men eftersom Blocker vägrade röra sig neråt så var det bara att ta tjuren i hornen och lunka den sista biten till Bitihorns topp och den där förbannade skorstenen. Vid varje långsamma kliv så tänkte mitt huvud stilla för sig själv "öl" men med undantag för det ordet så klarade inte min hjärna av att producera någonting annat alls. Solen, smärtan, min taskiga kondition och snön smälte ihop all existens till en dimma och så en tidsrymd senare så säger Blocker "Ok dudes, we are officially up! whats up bro, you look a little bit pale?"
Albino, Blocker och Palle ställde sig hänfört och betraktade den makalösa utsikten av 360 grader snötäckta norska fjäll!
Själv hade jag andra prioriteringar...
Trots att jag drack en öl så blev jag inte så djärv att jag vågade mig på att sota skorstenen som jag planerat... Skorstenen var nämligen väldigt stor på nära håll och inte alls så där liten och svart som jag mindes den nere från riksvägen.
Den låg dessutom i direkt förbindelse med ett litet hus och frågorna började hopa sig, vem har bosatt sig här uppe på denna avlägsna fjälltopp och varför behöver hans lilla hus en sådan gigantisk skorsten? Vi knackade och knackade på stugans dörr för att den som bodde där inne skulle komma ut och besvara våra frågor men enstöringen struntade uppenbarligen totalt i våra knackningar.
Så nu frågade jag mig själv vad jag skulle göra för att häva Bitihorns förbannelse över mitt liv nu när skorstenen visade sig vara så svårsotad... Kanske om jag finner lycka även på denna olyckans berg så kanske jag skulle inse att hela Bitihornsförbannelsen är påhittad av min egen obskyra fantasi och att den enda som kontrollerar mitt liv är jag själv! Så jag gav mig på uppdraget att tänka ut den absoluta lyckan!
Snabbt insåg jag att det absolut bästa jag vet är i livet är att ha sex med en tjej jag har väldigt starka känslor för, nu har jag tyvvärr inte haft väldigt starka känslor för någon tjej sedan nyår... Eller något sex heller för den delen! Gubbarna som jag var med hade jag förvisso väldigt starka känslor för men då var det istället problematiken att de inte var tjejer, som satte käppar i hjulet.
Så vad kan vara lika perfekt som att ha sex med en tjej man är förälskad i. Här på detta öde berg...
Jo detta:
En bild säger fler än tusen ord right, så en film säger säger fler än tusen bilder och då antar jag att den här filmen ganska tydligt visade att vi tog cirka tre minuter på oss att glida ner för ett berg vi tagit oss fyra timmar att ta oss upp för (ungefär samma statistik som sex), Men vilka tre minuter det var! Jag tror inte det finns någon videofilm på mig där jag är gladare än jag är i denna (och nej jag har inte i smyg spelat in någon amatörporrulle där jag drar över mitt livs kärlek då det även i mina standards vore lite oromantiskt... Men säg att jag hade gjort det hade jag självklart lagt upp den här på denna blogg)
Väl nere igen så sneglade jag upp mot Bitihorn och kom lite snabbt fram till att det nog inte är så mycket svart magik över berget trots allt... Snarare tvärtom.
Tänk vilka dumheter man lurar i sig själv för att finna ett äventyr va?
På tal om det... Jag har hört rykten om att trolltunga i Hordaland egentligen är en äkta trolltunga så om man klättrar ut på den klippan med med en trolltrumma och sjunger
"Troll du dumma,
jag står på din tunga,
hör min trumma
och sluta slummra"
så vaknar trollet i berget till liv!
Jag har en gås oplockad med det trollet då jag anar att han vet allt om allt! Med hans visdom kommer jag alltså förstå livet, universum och allting!
Hoppas bara inte trollet ger mig så mycket världsomfattande information att jag inte kan njuta av utsikten där från hans tunga...
Plötsligt så insåg jag vad det var som skuggat ner hela min tillvaro med sin konstant hotfulla närvaro... Fjälltoppen Bitihorn! Bitihorn har smyget sig in i princip varenda bild som någonsin publicerats på denna bloggen... Låt mig demonstrera några historiska bilder:
Inte ens i Sydamerika kunde Bitihorn hålla sig undan
Och inte heller i serietidningarnas värld...
Men den mest skrämmande bilden av de alla måste ändå vara denna från min 1987... Tagen hemma i min barnkammare.
Bergahelvete! Så du trodde du skulle kunna smyga in mitt liv och ställa till en total oreda från början till slut va? Nej nu var måttet rågat och timmen slagen för att bestiga Mount Bitidoom och för att visa vem som egentligen är herre på täppan! Jag hade ingen sagoring att kasta ner i Bitidooms magmakokande inre men det skulle säkert fungera lika bra att sota den där fula skorstenen på toppen för att upphäva den mörka förbannelsen...
Så en solig dag så anlitade jag två sherpas (min kusin Albino Biltjuven och hans skånska fjortonåriga polare Palle), lånade en kompis bil och så körde vi iväg mot utmaningen att bestiga och således besegra Bitihorn! Den lånade volvo S40n var inte alls så snökörningsanpassad som vi trott för när vi vek av från den asfalterade riksvägen ut på fjället så körde bilen otroligt fast i lössnön... Vi lämnade skitbilen åt sitt insnöade öde aningen besvikna över att inte bilen tagit oss ända till toppen! Vi hade inte heller tillgång på flygplan vilket totalt krashade mina drömmar att återskapa Nintendospelet Talespins sista bana i verkligheten.
Den besvikelsen.
Men inte så besvikna att vi gav upp utan vi valde istället det mest naturliga alternativet, vandringsfärd.
Albino var utrustad med randoneeskidor (skidor med bindningar som kan kopplas loss så man kan använda skidorna som "skor" för toppturer) medan jag och Palle är inbitna snowboarders och bar brädorna på ryggen och luffsade fram i snön med snöskor.
Solen stekte oss som ägg från den blåa himlen samt från alla oändliga mängder reflekterande snö runt omkring. Inte en enda vind behagade att blåsa en chilldag som denna så det blev snabbt ganska svettigt... Efter någon timme så kände vi oss mer som tre fuktiga sniglar som sakta gled uppför berget än sportiga människor som klättrade upp för det. Sportigheten vi hade tänkt skulle bulta sönder våra hjärtan var död och istället bultade våra hjärtan sönder av hur jävla jobbigt allt var! Tio meter i taget var ungefär hur mycket jag klarade av innan jag fick ta en pause i fem minuter och storgråta:
Vattenmassorna i form av svett och tårar som strömmade ur min kropp skulle tveklöst kunnat driva runt ett vattenkraftverk som kunnat producera energi nog att hålla igång ett liftystem till Bitihorns topp... Det var i alla fall det jag fantiserade fram i min drömska trötthet!
Det som höll våran spirit ovanför ytan var den otroliga fjällomgivningen som bara blev mäktigare och mäktigare för varje höjdmeter vi kämpade oss upp för! Hela 3 procent av motivation bjöd fjällomgivningen på men de 3 kalla öl vi skulle klunka i oss på toppen var snäppet vassare med hela 97 procent motivation för fortsatt bergsbestigning!
- "Albino! Jag ger upp! Bitihorns kontroll över mitt liv får fortsätta för jag fixar inte mer av denna klättring!"
- "... Öl?"
- "Ja de har du rätt i! Mot toppen!"
Nästan framme vid toppen så gick vi på några märkliga stålmaster som fångade upp elledningar från stupet nedanför... Vi hade visst råkat ställa oss på en snöig kant med ett stup på 500 meter framför våra fötter och det fanns endast en sak att göra... Som de idiotapor jag och kusin Albino är så klättrade vi ut på stålmasterna för att spana ner för det hisnande stupet.
Vi insåg snabbt att vi kunde greppa elledningen och sen glida ner för den i luften ända till riksvägen långt långt där nere och vi insåg också vi att det vore ju störtcoolt! Så livsfarligt att våra våra chanser för överlevnad överhuvudtaget inte hade existerat men fortfarande... Störtcoolt! Albino och jag skakade hand på att vi skulle genomföra vår störtcoola idè. Vi var dock inte lika rörande överens om vem som skulle glida ut först för äventyreskabeln vi tänkte marknadsföra med denna poster:
När vi satt där på stålställningen och bråkade över vem som först skulle offras till gudarna så sände de anspråkslösa gudarna räddaren i nöden till undsättning av våra liv. En estländsk hjälte som skulle avbryta vårat test av den dödliga linbanan högt över fjällplatån. Det estoniska skidlandslagets kapten Blocker dök plötsligt upp vid toppen och skrek därifrån åt mig och Albino "Hey guys, its a beautiful view from the here, get off those structures and climb the last bit now you lazy assholes"
Jag hade velat replikera "you are the lazy asshole" men det hade varit aningen magstarkt med tanke på att han klättrade upp för Bitihorn på den brantare sidan på 1 timme och 45 minuter medan jag, Albino och Palle djupt beklagat oss över allt slit i över fyra timmar nu och tragiskt nog fortfarande inte var uppe...
Blocker är en otroligt vänlig själ så jag krävde att han skulle ta sig ner några höjdmeter och krama om min sargade och söndriga kropp. Men han sjöng bara tillbaks:
You will see me waving from such great heights,
"Come down now", you'll say
But everything looks perfect from far away,
"Come down now", but i'll stay...
Så jävla opassande sång men eftersom Blocker vägrade röra sig neråt så var det bara att ta tjuren i hornen och lunka den sista biten till Bitihorns topp och den där förbannade skorstenen. Vid varje långsamma kliv så tänkte mitt huvud stilla för sig själv "öl" men med undantag för det ordet så klarade inte min hjärna av att producera någonting annat alls. Solen, smärtan, min taskiga kondition och snön smälte ihop all existens till en dimma och så en tidsrymd senare så säger Blocker "Ok dudes, we are officially up! whats up bro, you look a little bit pale?"
Albino, Blocker och Palle ställde sig hänfört och betraktade den makalösa utsikten av 360 grader snötäckta norska fjäll!
Själv hade jag andra prioriteringar...
Trots att jag drack en öl så blev jag inte så djärv att jag vågade mig på att sota skorstenen som jag planerat... Skorstenen var nämligen väldigt stor på nära håll och inte alls så där liten och svart som jag mindes den nere från riksvägen.
Den låg dessutom i direkt förbindelse med ett litet hus och frågorna började hopa sig, vem har bosatt sig här uppe på denna avlägsna fjälltopp och varför behöver hans lilla hus en sådan gigantisk skorsten? Vi knackade och knackade på stugans dörr för att den som bodde där inne skulle komma ut och besvara våra frågor men enstöringen struntade uppenbarligen totalt i våra knackningar.
Så nu frågade jag mig själv vad jag skulle göra för att häva Bitihorns förbannelse över mitt liv nu när skorstenen visade sig vara så svårsotad... Kanske om jag finner lycka även på denna olyckans berg så kanske jag skulle inse att hela Bitihornsförbannelsen är påhittad av min egen obskyra fantasi och att den enda som kontrollerar mitt liv är jag själv! Så jag gav mig på uppdraget att tänka ut den absoluta lyckan!
Snabbt insåg jag att det absolut bästa jag vet är i livet är att ha sex med en tjej jag har väldigt starka känslor för, nu har jag tyvvärr inte haft väldigt starka känslor för någon tjej sedan nyår... Eller något sex heller för den delen! Gubbarna som jag var med hade jag förvisso väldigt starka känslor för men då var det istället problematiken att de inte var tjejer, som satte käppar i hjulet.
Så vad kan vara lika perfekt som att ha sex med en tjej man är förälskad i. Här på detta öde berg...
Jo detta:
En bild säger fler än tusen ord right, så en film säger säger fler än tusen bilder och då antar jag att den här filmen ganska tydligt visade att vi tog cirka tre minuter på oss att glida ner för ett berg vi tagit oss fyra timmar att ta oss upp för (ungefär samma statistik som sex), Men vilka tre minuter det var! Jag tror inte det finns någon videofilm på mig där jag är gladare än jag är i denna (och nej jag har inte i smyg spelat in någon amatörporrulle där jag drar över mitt livs kärlek då det även i mina standards vore lite oromantiskt... Men säg att jag hade gjort det hade jag självklart lagt upp den här på denna blogg)
Väl nere igen så sneglade jag upp mot Bitihorn och kom lite snabbt fram till att det nog inte är så mycket svart magik över berget trots allt... Snarare tvärtom.
Tänk vilka dumheter man lurar i sig själv för att finna ett äventyr va?
På tal om det... Jag har hört rykten om att trolltunga i Hordaland egentligen är en äkta trolltunga så om man klättrar ut på den klippan med med en trolltrumma och sjunger
"Troll du dumma,
jag står på din tunga,
hör min trumma
och sluta slummra"
så vaknar trollet i berget till liv!
Jag har en gås oplockad med det trollet då jag anar att han vet allt om allt! Med hans visdom kommer jag alltså förstå livet, universum och allting!
Hoppas bara inte trollet ger mig så mycket världsomfattande information att jag inte kan njuta av utsikten där från hans tunga...
In a snow bound land
Ja håll i hatten vilken larvig titel på detta inlägg men på något vis får den passa in dels för att det är titeln på en rejält bra låt i tvspelet Donkey Kong country 2 och dels för att detta inlägget skall försöka sig på att redovisa mina "äventyr" i snö. Jag hade förvisso kunnat döpa inlägget till "Snow" och hänvisa till Red hot chili peppers rejält bra låt men det har jag redan gjort i ett annat blogginlägg så nu får det bli "In a snow bound land". Lev med det... Och ni som anser att jag förmodligen tar mina rubriker på större allvar än mina läsare, lev med det också.
Förresten har jag bara tre läsare av denna blogg (scifi-hightec nog så kan man checka statistisk på www.blogg.se) och ni tre är mycket entusiastiska och mycket sinnesförvirrade så det är med all rätt jag försöker lugna ner... ... ... Och här kommer nu den så omskrivna titeln live in action!
Pretty cool ey?
Offpist
Den första snön som jag tänkte berätta om är offpisten i skidanlänning femton minuter härifrån även om jag redan gjort det i denna blogg upprepade gånger. Det lite trista är att jag i de inläggen redan skrivit alla fina ord mitt fula sinne kan komma på om denna aktivitet så jag ska nu pröva en alernativ skrivarväg...
När man åker offpist på snowboard i orörd nysnöad lössnö, i lagom lutning, med lagom mycket träd omkring, med utsikt över paradisdalen man är på väg ner igenom och med suverän musik i lurarna så är verkligen allt i ens liv bara skit! Man vill stanna upp och hänga sig i ett av alla de tusentals snötyngda glittrande träden! Eventuellt hacka ett hål och dränka sig i de islagda forsarna man flyger över eller varför inte bara lägga sig i den silkeslena snön och hoppas att minusgraderna plockar en från livet och den horribla tillvaron i offpisten fortare än kvickt!
Dessa bilder visar tydligt hur naziohyggligt offpistsnö är! Helvetet på jorden!
Så aldrig aldrig aldrig mer tillbaks till dessa vyer! Tur då att andra aktiviteter i detta insnöade land finns tillgängliga!
Längdskidåkning
Jag och min gode vän Appropo som jag skrivit om några gånger redan här på bloggen då han är en utspårare av rang... Men just urspårningar återkommer vi nog också till i detta inlägg. Jag måste ju trots allt försöka hålla kvar mina tre vildingar till bloggläsare
and they don't take kindly av beskrivningar av sköna naturupplevelser eller mormors muffinrecept utan vill ha redovisning av dödligt knark, dödligt våld och näst intill dödlig sex. Just det där sista får jag erkänna har denna bloggen inte erbjudit i allt för stor mängder men det har sin uppenbara anledning.
Men mina vildingar, lämna inte denna bloggen för redovisning av en svart natt kommer snart! Please do'nt go, i'll eat you up, I love you so!
Men som sagt jag och Appropo tog längdskidorna i högsta hugg i de soliga 20 minusgraderna och tog en knapplift upp på fjället där vi började följa längdskidspåret mot äventyret!
Ni som anser att längdskidåkning är en ganska gay aktivitet (ni tre vildingar till exempel) har delvis rätt då vi varken hade med oss några brudar i spåret (vi försökte ragga med oss en två massörer från SAShotelet men fick nobben) eller mötte några brudar i spåret... Vi mötte ärligt talat ingen där uppe på fjället som visade sig vara som hämtad från filmerna "Star Wars episode V The Empire strikes back" och "Alive"
"Har du sett Luke, klantchilenarna har krashat!"
Efter någon timme slog hungern och kylan till och jag funderade på om min enda utväg var att göra en så kallad "Alive" och hugga en av mina stavar i Appropos ryggrad för att sedan använda honom som en alternativ källa till mat... Eller göra en så kallad "Star Wars Episode V The Empire strikes back" och snitta upp Appropos buk för att sedan krypa in där och värma mig (Vildingar, allt för eran bestialiska hunger på bestialisk bloggning) men så dök en värmestuga upp vid spåret och jag skrotade alla filminspirerade idéer. Där inne drog vi igång en vedbrasa och käkade choklad och kände oss allmänt hurtiga.
Det var på tillbakavägen när vi gled ner längst kanten på en sjö som hurtigheten frös till is igen och både jag och Appropo frös sönder våra händer. Det var lite moment 22 över det hela:
Vi blev så arga på varandra att vi lurat ut varandra i vargavintern så vi tog av oss vantarna och gav varandra långfingret för att visa vårt misstycke. Händerna blev köldskadade av att vi viftade långfingret mot varandra i kylan och det gjorde att vi blev ännu argare på varandra och ville vifta långfingret mot varandra ännu lite längre!
Slutligen fanns det bara en enda räddning för våra händer... Vi slutade skrika "Fuck you" mot varandra och tog istället våra händer hand i hand och så återtog värmen igen! Så smart borde hela världssamfundet fungera menade vi när det kalla kriget var över och vi med händerna i behåll nådde bilen vid parkeringen vid alpinanläggningen vi startat ifrån. Längdskidåkning bögigt? Neäëäej då!
Snöskovandring
Nästa historia (jag känner mig som Benjamin syrsa) kommer från när jag var på snöskovandring upp för insnöat berg i sällskap av en lett, en norska vid namn prinsessan och så min italienska vän Testo (som under hot av min familj till sist fick en given arbetsplats på skiduthyrningen).
Vi valde att ge oss ut på kvällen under en stark fullmåne och jag har nog aldrig sett ett tydligare resultat av månljus över snötäckt landskap. Nu var det marken själv som strålade upp och lyste upp rymden istället för att rymdens ljuskällor lyste upp marken, lite väl poetiskt uttryckt kanske men det är ta mig rackarn sant! Trots att vinternkvällen ändå kändes väldigt mörk så var sikten över fjällmassiven och snömassorna vi lunkade fram i perfekt.
Vandringsturen gick först på plan snötäckt mark innan vi började ta upp oss för berget vars utsikt vi var ute efter. Utsikten blev påtagligt vacker bakom våra ryggar redan efter en kvarts gång upp bland spökblåa, månlysta snår (cred till genit Dan Andersson 1888 - 1920).
Men skönheten i naturen var det enda positiva i situationen som skulle utveckla sig till en blandning mellan the Blair witch project och Agatha Christies "Tio små negerpojkar" för plötsligt var letten som gick först borta! Det var han som ledde oss och när han var borta var vi högst osäkra på var tusan vi var på väg någonstans i vildmarken! Jag tyckte mig också höra häxan tassla runt omkring i granarnas skuggar men så länge vi tre kvarvarande snöskovandrare höll ihop så skulle vi säkert kunna överleva hotet... Men så plötsligt var Testo också väck!... ... Jag började dramatiskt nynna fram de sista raderna på en klassisk ramsa till den norska prinsessan.
Fyra små negerpojkar havet ville se, en anka slök den ena så blev det bara tre
Tre små negerpojkar i skogen ville gå, en björn tog en så blev det bara två
Två små negerpojkar satt i solens sken, en vart ihjälstekt så blev det bara en
En liten negerpojke ensammen var, han gick och hängde sig och så blev det ingen kvar
När jag livrädd väntade in att norskan också skulle försvinna puts väck så stod plötsligt hon där i månljuset, The blair witch!
... Eller nej det visade sig vara han letten och sedan klev Testo också fram bakom en gran. Phew! Jag vet inte hur jag har kommit att bli en paranoid och dramatisk karaktär men den dagen en filminspirerad häxa och en romaninspirerad mördare samarbetar med en brunbjörn så kanske mina karaktärsdrag lönar sig!
Efter någon timme nådde vi toppen där toppen bjöd oss alla på otrolig utsikt, letten bjöd oss alla på varm choklad, Testo bjöd oss alla på Jim Beam och norska prinsessan bjöd oss alla på te med honung i. Jag bjöd inte dom andra på något förutom paranoida blickar då jag fortfarande hade en känsla kvar att samtliga av dessa personer var ute efter mig... Och själva bergstoppen var deras ledare! Det där sista stod först klart för mig efter att jag svept sju klunkar av Testos Jim Beam bourbon!
Vandringen neråt gick i raskare takt och det fanns egentligen bara en sak jag saknade, en snowboard att ta mig ner i den meterdjupa orörda pudersnön med. Jag, Testo och prinsessan prövade istället att surfa ner på våra snöskor och det gick... skitdåligt. Men det var kul! Efter två och en halv timme i snön så kom vi slutligen fram till starten igen och det äventyret var över (Och jag skulle aldrig krydda på historier för att få dom att låta mer äventyrliga än de i verkligen var, fattar ni det, vildingar!)
Isfiske och övernattning på en sjö
Isfiske och övernattning på en sjö
Vildmarksentusiasten från Nottinghamn, Its bjöd med mig och Testo på isfiske på den en större sjö nere i dalen och självklart svarade vi ja... Extra självklart blev det när han lovade oss en flaska akvavit att hålla värmen med då natten skulle bli kall och det finns varmare liggunderlag än isbelagda sjöar. Glöd till exempel.
Så vi hookade upp fiskeutrustning, sovsäckar, lite mat och en pulka att packa allt i och så packade vi in pulkan i vår skåpbil och sladdade sedan ner till till sjön cirka femton minuter från ortens lilla centrum. När vi gått ut på sjön så uppenbarade sig trädhyddan vi skulle kinesa i... Fyra små träväggar lutade mot varandra i en pyramidformation ståendes direkt på isen. Brrr (+2000 R)!
Panik över kyla kallare än rasisters hjärtan tog över och jag kastade mig över pulkan för att rota fram Akvavitflaskan som låg gömd någonstans där nere. Its drog undan mig och sa åt mig att lugna mig tills vi packat upp alltihop samt borrat hålen i isen för.
Så efter att vi lagt ut sovsäckarna på renplädar som låg utlagda i vår träpyramid så följde vi Its som skulle leda oss till de bästa platserna på sjön för att fiska öringen.
Efter otaliga grabbiga "That's what she said"skämt när vi borrade isen med en stor isborr, satte på bete på krokarna och monterade ner fiskelinor i hålen så hade vi fått satt upp fyra spartanska fiskestationer med jämna mellanrum. Jag tyckte fortfarande de 20 minusgraderna var påfrestande så jag sjöng ut en klassiker av Galenskaparna/After shave till Its som trots allt var ledaren för expeditionen.
- Livet är gött
Världen är stor
Här sitter vi
Jag och min brother with another mother
Fisken i sjön
Sover nog nu
Den är nog trött
Eller vad tror du?
Det ska va' gött å leva
Annars kan det kvitta
Fint å leva
Annars kan det kvitta
- Så låt oss gå tillbaks till träpyramiden och korka av den där akvaviten!
- Rocco, i do'nt understand swedish... But it was a nice melody even though your songvoice is horrible
- Oh... Shame. Can we get warm and drunk in the woodenpyramid now?
- Sure man!
Så vi gick tillbaka till pyramiden, eldade på vedkaminen med vedträn och våra blodomlopp med akvavit. Vi hade cirka fyra kvadratmeter att hushålla över så det var en fin balansgång mellan grabbighet och homosexualitet vi fick gå.
Smarthetens lina föll vi dock snabbt ner ifrån då vi tog beslutet att inte höja upp vedkaminen då vi inte trodde den skulle bli varm nog att smälta isen den stod på... Det blev den. Så snart märker vi att hela kaminen håller på att sjunka igenom isen och hade vi låtit den fortsätta smälta neråt så hade nog hela trädpyramiden och vi själva gott under med den. Så från tre håll utrustade med två vedträn var så påbörjar vi räddningsaktionen med att lyfta upp kaminen och stabilisera den åtminstone 30 centimeter ovanför isen. Det kanske inte låter så avancerat men det var det då den lilla kaminen var glödhet och även konstant höll på att falla samman. Skorstenen upp mot taket vinglade runt som en lian.
Trots allt så fick vi den stabil nog och efter att ha skottat ut 50 koppar smältvatten ur pyramiden så kunde vi slappna av igen. Eller i alla fall tills Its sa att det var hög tid att gå ut och kolla om vi fått någon fisk på någon av de fyra krokarna. Its var något nyktrare än mig och Its då han är något mer professionell än mig och Testo så medan han kollade alla hål så tog vi två oss ut en till ö på sjön och hoppade i lössnö i natten... Fråga mig inte varför.
Tillbaks i träpyramiden igen hade kaminen effektivt värmt upp den och där inne berättade vi historier för varandra tills vi somnade gott.
Och när morgonens stjärnor blekna och dö
och när ångorna stelna till is,
och när dagningen skälver på myr och sjö
vi sova på doftande ris.
Då sova vi alla på granris tungt
och drömma om bleka mör (kvinnor)
och snarka och vända oss manligt och lugnt,
medan elden falnar och dör.
(Återigen, cred till genit Dan Andersson 1888 - 1920)
Så vi hookade upp fiskeutrustning, sovsäckar, lite mat och en pulka att packa allt i och så packade vi in pulkan i vår skåpbil och sladdade sedan ner till till sjön cirka femton minuter från ortens lilla centrum. När vi gått ut på sjön så uppenbarade sig trädhyddan vi skulle kinesa i... Fyra små träväggar lutade mot varandra i en pyramidformation ståendes direkt på isen. Brrr (+2000 R)!
Panik över kyla kallare än rasisters hjärtan tog över och jag kastade mig över pulkan för att rota fram Akvavitflaskan som låg gömd någonstans där nere. Its drog undan mig och sa åt mig att lugna mig tills vi packat upp alltihop samt borrat hålen i isen för.
Så efter att vi lagt ut sovsäckarna på renplädar som låg utlagda i vår träpyramid så följde vi Its som skulle leda oss till de bästa platserna på sjön för att fiska öringen.
Efter otaliga grabbiga "That's what she said"skämt när vi borrade isen med en stor isborr, satte på bete på krokarna och monterade ner fiskelinor i hålen så hade vi fått satt upp fyra spartanska fiskestationer med jämna mellanrum. Jag tyckte fortfarande de 20 minusgraderna var påfrestande så jag sjöng ut en klassiker av Galenskaparna/After shave till Its som trots allt var ledaren för expeditionen.
- Livet är gött
Världen är stor
Här sitter vi
Jag och min brother with another mother
Fisken i sjön
Sover nog nu
Den är nog trött
Eller vad tror du?
Det ska va' gött å leva
Annars kan det kvitta
Fint å leva
Annars kan det kvitta
- Så låt oss gå tillbaks till träpyramiden och korka av den där akvaviten!
- Rocco, i do'nt understand swedish... But it was a nice melody even though your songvoice is horrible
- Oh... Shame. Can we get warm and drunk in the woodenpyramid now?
- Sure man!
Så vi gick tillbaka till pyramiden, eldade på vedkaminen med vedträn och våra blodomlopp med akvavit. Vi hade cirka fyra kvadratmeter att hushålla över så det var en fin balansgång mellan grabbighet och homosexualitet vi fick gå.
Smarthetens lina föll vi dock snabbt ner ifrån då vi tog beslutet att inte höja upp vedkaminen då vi inte trodde den skulle bli varm nog att smälta isen den stod på... Det blev den. Så snart märker vi att hela kaminen håller på att sjunka igenom isen och hade vi låtit den fortsätta smälta neråt så hade nog hela trädpyramiden och vi själva gott under med den. Så från tre håll utrustade med två vedträn var så påbörjar vi räddningsaktionen med att lyfta upp kaminen och stabilisera den åtminstone 30 centimeter ovanför isen. Det kanske inte låter så avancerat men det var det då den lilla kaminen var glödhet och även konstant höll på att falla samman. Skorstenen upp mot taket vinglade runt som en lian.
Trots allt så fick vi den stabil nog och efter att ha skottat ut 50 koppar smältvatten ur pyramiden så kunde vi slappna av igen. Eller i alla fall tills Its sa att det var hög tid att gå ut och kolla om vi fått någon fisk på någon av de fyra krokarna. Its var något nyktrare än mig och Its då han är något mer professionell än mig och Testo så medan han kollade alla hål så tog vi två oss ut en till ö på sjön och hoppade i lössnö i natten... Fråga mig inte varför.
Tillbaks i träpyramiden igen hade kaminen effektivt värmt upp den och där inne berättade vi historier för varandra tills vi somnade gott.
Och när morgonens stjärnor blekna och dö
och när ångorna stelna till is,
och när dagningen skälver på myr och sjö
vi sova på doftande ris.
Då sova vi alla på granris tungt
och drömma om bleka mör (kvinnor)
och snarka och vända oss manligt och lugnt,
medan elden falnar och dör.
(Återigen, cred till genit Dan Andersson 1888 - 1920)
När vi vaknade på morgonen var all energi i våra kroppar helt slut då kaminen slocknat och samtliga 20 minusgrader krypit in i vår träpyramid. Försiktigt så sträckte jag mig ur ur sovsäcken efter en vattenflaska men den var lite väl stelfrusen för att kunna drickas... Eller öppnas.
Efter att gått ut och checkat våra ishål för att sedan konstatera att fisken sovit hela natten och därmed inte nappat så skällde jag och Testo ut stackars Its över den uteblivna fisken. Its menade på att äventyret gjorde allt värt det... Vi skakade på huvudet åt honom... Its lade även till akvaviten i värdekalkylen och först då såg jag och Testo värdet i expeditonen klart!
Förmodligen var det på exakt samma vis Roald Amundsen övertalade sina medresenärer att expeditionen till sydpolen var en megahit! Historien upprepar sig!
Fjällskidfärd mot Rasletind
Nu var det ett tag sedan jag begav mig ut på fjällskidor mot fjället Rasletind i närheten av Valdresflya men nu när jag ändå är inne på akviteter i snö så kan jag lika gärna älta igenom den trippen också... Men ska hålla mig från att gå ännu längre bak i tiden och beskriva när jag och mina syskon gled runt med snoriga näsor på vår heltuffa snor-racer i fårhagen.
Vägen ut till Valdresflya är numera stängd då den snöar in totalt över vintern men i mitten av november så var snömängderna mindre och vägen var öppen. Så Jag, Its, en est och en dansk tog då tillfället i akt och bilade ut på kalfjället och startade därifrån skida ut mot friheten och bestigningen av Rasletind. Fjällskidor är för övrigt längdskidor med stålkanter som passar bra i snö där det inte finns uppkörda längdskidspår.
Det framgår först nu i mitt huvud att detta äventyr inte passar in i enlighet med inläggets titel då fjällområdet då var långt ifrån insnöat utan snarare isbelagt på marknivå och med otaliga stenblock uppstickandes överallt.
Snart blev lutningen så stark att fjällskidorna fick bäras och klättring påbörjades. Jag brukar skämta om livsfarliga situationer men denna gången så var livsfaran tydlig där vi tog oss fram längst med fjällkanten vars enda säkra zoner var stenbumlingarna. Vandring på den lutande isen kunde resultera i att vi halkade till och gled ner för det branta berget som på upprepade platser säkert hade 200 meter ruschbana rakt in i stenarna långt där nere utan någon möjlighet att bromsa. Splasch! Hade inte scenariot varit så likt ett tvspel där jag hoppade fram mellan stenarna och en säker död så hade jag nog varit mer livrädd än på ett själaglatt humör! Och ni som inte läst den här bloggen tidigare, ja jag är knäpp (inlusive mina tre vildingar till läsare så just du kanske borde avlägsna dig innan du blir den fjärde...)
Först efter den första klättringen upp för de tighta höjdkurvorna så tonade Rasletind upp vid horisonten... Efter att vandrat mot Rasletind fyra kilometer från punkten där vi slapp klättra och ungefär var tionde minut haft ett möte om vi verkligen orkade hela vägen upp på Rasletinds topp så var till slut alla överens... Vi gav upp och blev således denna scenen från Trainspotting personifierad:
Klättringen neråt i solnedgången var minst lika farlig som den uppför men vi fick åtminstone utsikten i ansiktet istället för i ryggen så det svårt att klaga allt för mycket åt Bitihorn långt där borta.
Alkoholförtäring
Denna mest ansträngande fysiska aktivitet har jag sparat till sist! Och ni som har moralistiska synpunkter om hur jag lever mitt liv sluta bara läs (då moralismen i sammanhanget förmodligen endast handlar om att ni ville känna att ni lever livet lite bättre än andra). Jag är väl medveten om vilken destruktiv påverkan alkohol har på mitt leverne och det är med full insikt över för och nackdelar jag valt att använda mig av vissa droger i vissa mängder för att kunna njuta mer av det enda liv jag verkar få.
Detta äventyret är svårt att berätta om... Väldigt och Mycket och Extremt svårt att berätta om och ni tre vildingar kommer snart att förstå varför men det är i alla fall historietolkning helt i er rocknrollsmak.
Det började ganska stilla så här att jag och min kusin Albino var och åt middag hos några medelålders damer (återigen, fråga mig inte varför). Maten bestod av laxfilè, pasta, pinjenötter och ruccolasallad. Till maten serverades det några glas vin och allt var väldigt trevligt och sen bara zapp!
Nästa sekund vaknar upp bredvid Albino i hans säng i hans lägenhet och utan att inse något märkligt i görningen försöker jag lugnt och sansat somna om... Sedan tänker jag över scenariot igen. Vad i helvete hände igår! Jag skakar liv i Albino och frågar honom och inte heller han har någon som helst aning. 12 timmar hade gått och bådas minnen var raderade.
Vi sparkade liv i Appropo som bor med Albino och han berättade att vi kommit inragglandes klockan fyra på natten så lastbilstankade att det verkade som att sniffat eter mer än vi druckit alkohol. Vår tillvaro stod i begrepp att bli ett kasst manus till Hangover 3 då vi uppenbarligen spårat totalt fredagkvällen som vi hade tänkt skulle bli så laidback. De där medelålders damerna hade säkerligen lagt droger i pastan, våldtagit oss och sedan sparkat ut oss i snön och därifrån så kan vi ha tagit ut hämnden mot våldtäkten mot hela världen i fyllenatten... Att vi överhuvudtaget överlevt och inte istället somnat bort från livet sött på varandra i snödriva i de tjugo minusgraderna är fan redan det ett mirakel.
Både jag och Albino skulle arbeta så det var bara att dra på sig ett par solbrillor och glida upp mot skiduthyrningen fortfarande överdrivet berusade och med tanke på hur galna jag och Albino kan bli på fyllan så förväntade jag mig att mötas av ett nytt centrala Beitostolen...
Beitostolen var faktiskt tämligen intakt och så även mitt goda humör trots att både min mobiltelefon och min jacka flytt min ägo under de svarta timmarna. Hela arbetsdagen blev en enda lång ihoptejpning av massor olika människors information om vad just jag och Albino hade gjort och det förvånar mig hur mycket man kan hinna med i ett sådant tillstånd. De två glasen vin jag trodde jag och Albino drack på middagen visade sig blivit sex flaskor och sedan hade vi lämnat damernas lägenhet och svinat vidare runt på alla ortens barer flera gånger om...
Två människor kom in på skiduthyrningen mitt på dagen och frågade efter mig och jag hade verkligen ingen aning om vilka de var. Det var två vakter från igår och enda anledningen till att de kommit förbi var att kolla hur jag mådde denna dag efter en sådan natt. den ena hade kastat ut mig två gånger från den baren hon patrollerade och den andra vakten hade kastat ut mig tre. Efter varje utkastning hade vi varit borta i tjugo minuter och sedan smygit in igen... Vakterna var dock inte speciellt arga då vi trots vår promille tydligen egentligen inte gjort så mycket dumt egentligen, vi hade bara haft ofantligt dålig balans och ofantligt sluddrigt tal men varit på ofantligt gott humör.
Enligt källor så hade jag och Albino haft en spytävling i en snödriva och därmed lägger jag in denna historia under inläggets tema "äventyr i snö".
Nu är dock äventyrenredovisningen slut, den dagen jag flyger iväg på nya äventyr (exempelvis på en vit drake mot Narnia för att elda upp den vita häxan) så kommer nya redovisningarna... Någonting säger mig dock att jag nog hade låtit isprinsessan fortsätta att regera Narnia så sagoriket stannar i sitt iskalla insnöade tillstånd...
För i slutändan är det bara vintern som i sanningen är chill
Här är bild på mig och det kan varit när jag satt där i pudret som jag kom på att jag ville skriva ett längre inlägg om snö, då snö kan vara något av det bästa jag vet... Denna seriestripp berättar till stor del varför
Everything is amazing and nobody is happy
Återigen ger jag mig på att blogga istället för att skriva på romanprojektet och det beror på att jag trots allt inte behandlar mitt nuvarande liv i det skrivandet utan snarare en fiktionell ganska usel storyline som jag pressar in uråldriga blogginlägg i...
Men jag gillar även att gå igenom mitt nuvarande liv via skrivande då det får mig att slappna av och tömma ut lite från bägaren som annars garanterat kommer att rinna över.
När den rinner över förvandlas jag till den bortskämda fittan som gnäller som en liten spädgris över små problem, helt utan någon rationalitet eller insikt. Då kan just rationella och insiktsfulla citat hjälpa och gick nu för någon dag sen på ett av de mest klockrena jag hört, "Everything is amazing and nobody is happy" sagt av komikern Louis C.K.
En helt korrekt världsuppfattning ligger gömd i de orden enligt mig.
Jag minns att jag satt på Ipanema beach i Rio för med en självmordsbenägen svensk för ett år sedan och förde en diskussion om varför man egentligen bör stanna kvar i livet. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin proklamerat världen och livets mirakel med större entusiasm än just vid det tillfället. Spontant skulle man kanske tro att det var beroende på att killen var självmordsbenägen som jag var så entusiastisk i min förklaring om vad jag gillade med min omvärld... Men jag tror inte det var därför då (jag är inte snäll på det sättet) utan snarare för att det var ett ämne jag brann för just där på stranden för det var så jäkla lätt att kunna peka ut att allt jag uppskattar... Solen, stranden, ölen i handen, de söta badbrudarna och friheten från ansvar och friheten från att någon ansvarar över mig. Jag satt där på stranden med allt men samtidigt fri från allt. I den positionen var det lätt som en droppe att se att everything is amazing...
- Men nänänä, sakta i backarna nu herr uppskruvade skribent. Allting är ju inte amazing, tänk krig, svält, våld, förtidig död och alla tänkbara hemskheter med denna vår värld.
- Hah! Ungefär som att det jag och mina och medvästerlänningar brukar gnälla över i vardagen är kopplat till krig och svält. Hade vi inte haft nog med pengar att äta ihjäl oss med hundra gånger om, nog med pengar att reparera våra tak hundra gånger om eller nog med pengar för tända på dom och värma oss vid elden så skulle jag möjligtvis kunna se en skymt av befogat gnäll bakom våra problem.
Nu handlar dock detta inlägget riktat till mig personligen då jag är det värsta exemplet av ovanskrivna.
Fan glömde jag köpa havregryn - KUKEN också!
Fan vad lite snö som kommer från himlen - KUKEN också!
Fan vad Wario till wii är svårt! KUKEN också!
Sen på kvällen klättrar jag och några kompisar upp i de opreparerade svarta skidbackarna i det näst intill nedstängda alpinområdet i Raudalen i 14 minusgrader under månen och stjärnornas sken... Bara för att svepa en iskall öl på toppen och sedan glida ner med snowboard för backarna igen i lössnön. När jag swischade ner i pudersnö för de branta backarnas underlag man knappt såg på grund av mörkret så var det plötsligt väldigt svårt att klaga på något som helst i mitt liv...
Sen borde jag knappast behöva kravla upp för ett fjäll under månen för att kunna prioritera problem rätt... Det som däremot borde räcka är att se sig om. Allting är otroligt...
Och säg nu att allting inte är otroligt utan att livet och världen är ganska simpelt, trist och intetsägande, då hjälper det ju inte mig personligen att upprepa det negativa "faktumet" samtidigt som jag ligger i fosterställning och inväntar ålderns rätt. Då ser jag det som ett bättre alternativ att lura mig själv bort från den hemska sanningen då den inte kommer spela någon som helst roll när jag väl är död. Jag ska försöka leva mitt liv som om det vore ett magiskt äventyr oavsett om det är sant eller inte... Ignorance is bliss.
Det är en av det tydligaste dragen i min personlighet. Mitt ointresse för fakta, logik eller det som är vetenskapligt korrekt då jag lever i tron att alltet är så sabla komplicerad att jag inte kommer kunna förstå mig på det även om jag så levde i en 1000 år och under alla dessa år diskuterade alltet med de 3000 vise männen.
Så att lägga mitt liv på att förklara alltet för mig själv bara för att på min dödsbädd fortfarande inte fattat ett jota känns som slöseri med väldigt begränsad tid.
Men men men! Att däremot försöka analysera abstrakta ting som medvetande, skönhet och filosofi är mer min melodi för utifrån det kan jag finna det jag söker... Lycka. Oavsett om de rent logiskt är inkorrekta iaktagelser som skapar den.
Det softa med lyckan är den kan komma utifrån väldigt mycket, väldigt ofta, väldigt starkt.
Orka försöka förklara detta via naturlagar, matematik eller logiska regler.
Jag var tvungen att få skrivit ner det här inlägget då jag inte fixar med att skriva under mig själv i citatet i rubriken.
Men jag gillar även att gå igenom mitt nuvarande liv via skrivande då det får mig att slappna av och tömma ut lite från bägaren som annars garanterat kommer att rinna över.
När den rinner över förvandlas jag till den bortskämda fittan som gnäller som en liten spädgris över små problem, helt utan någon rationalitet eller insikt. Då kan just rationella och insiktsfulla citat hjälpa och gick nu för någon dag sen på ett av de mest klockrena jag hört, "Everything is amazing and nobody is happy" sagt av komikern Louis C.K.
En helt korrekt världsuppfattning ligger gömd i de orden enligt mig.
Jag minns att jag satt på Ipanema beach i Rio för med en självmordsbenägen svensk för ett år sedan och förde en diskussion om varför man egentligen bör stanna kvar i livet. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin proklamerat världen och livets mirakel med större entusiasm än just vid det tillfället. Spontant skulle man kanske tro att det var beroende på att killen var självmordsbenägen som jag var så entusiastisk i min förklaring om vad jag gillade med min omvärld... Men jag tror inte det var därför då (jag är inte snäll på det sättet) utan snarare för att det var ett ämne jag brann för just där på stranden för det var så jäkla lätt att kunna peka ut att allt jag uppskattar... Solen, stranden, ölen i handen, de söta badbrudarna och friheten från ansvar och friheten från att någon ansvarar över mig. Jag satt där på stranden med allt men samtidigt fri från allt. I den positionen var det lätt som en droppe att se att everything is amazing...
- Men nänänä, sakta i backarna nu herr uppskruvade skribent. Allting är ju inte amazing, tänk krig, svält, våld, förtidig död och alla tänkbara hemskheter med denna vår värld.
- Hah! Ungefär som att det jag och mina och medvästerlänningar brukar gnälla över i vardagen är kopplat till krig och svält. Hade vi inte haft nog med pengar att äta ihjäl oss med hundra gånger om, nog med pengar att reparera våra tak hundra gånger om eller nog med pengar för tända på dom och värma oss vid elden så skulle jag möjligtvis kunna se en skymt av befogat gnäll bakom våra problem.
Nu handlar dock detta inlägget riktat till mig personligen då jag är det värsta exemplet av ovanskrivna.
Fan glömde jag köpa havregryn - KUKEN också!
Fan vad lite snö som kommer från himlen - KUKEN också!
Fan vad Wario till wii är svårt! KUKEN också!
Sen på kvällen klättrar jag och några kompisar upp i de opreparerade svarta skidbackarna i det näst intill nedstängda alpinområdet i Raudalen i 14 minusgrader under månen och stjärnornas sken... Bara för att svepa en iskall öl på toppen och sedan glida ner med snowboard för backarna igen i lössnön. När jag swischade ner i pudersnö för de branta backarnas underlag man knappt såg på grund av mörkret så var det plötsligt väldigt svårt att klaga på något som helst i mitt liv...
Sen borde jag knappast behöva kravla upp för ett fjäll under månen för att kunna prioritera problem rätt... Det som däremot borde räcka är att se sig om. Allting är otroligt...
Och säg nu att allting inte är otroligt utan att livet och världen är ganska simpelt, trist och intetsägande, då hjälper det ju inte mig personligen att upprepa det negativa "faktumet" samtidigt som jag ligger i fosterställning och inväntar ålderns rätt. Då ser jag det som ett bättre alternativ att lura mig själv bort från den hemska sanningen då den inte kommer spela någon som helst roll när jag väl är död. Jag ska försöka leva mitt liv som om det vore ett magiskt äventyr oavsett om det är sant eller inte... Ignorance is bliss.
Det är en av det tydligaste dragen i min personlighet. Mitt ointresse för fakta, logik eller det som är vetenskapligt korrekt då jag lever i tron att alltet är så sabla komplicerad att jag inte kommer kunna förstå mig på det även om jag så levde i en 1000 år och under alla dessa år diskuterade alltet med de 3000 vise männen.
Så att lägga mitt liv på att förklara alltet för mig själv bara för att på min dödsbädd fortfarande inte fattat ett jota känns som slöseri med väldigt begränsad tid.
Men men men! Att däremot försöka analysera abstrakta ting som medvetande, skönhet och filosofi är mer min melodi för utifrån det kan jag finna det jag söker... Lycka. Oavsett om de rent logiskt är inkorrekta iaktagelser som skapar den.
Det softa med lyckan är den kan komma utifrån väldigt mycket, väldigt ofta, väldigt starkt.
Orka försöka förklara detta via naturlagar, matematik eller logiska regler.
Jag var tvungen att få skrivit ner det här inlägget då jag inte fixar med att skriva under mig själv i citatet i rubriken.
Äventyr
Så då äntligen är det nya äventyret på väg då jag inom några få dagar kommer vara på väg bort ifrån Beitostølen i en Skoda Pickis... Eller på eldsprutande drake. För den här texten skall tillägnas fantasin och äventyrets krafter som jag vill ska bubbla upp i mig igen lika verkligstroget som när Bastian läser den oändliga histoiren. Den här vintersäsongen har varit på tok för seriös och intetsägande och jag känner att jag inte utveckat mig själv en snöflinga utan mest bara varit en pistmaskin på tomgång i ett skidområde utan snö.
Förra året så fanns Raudalen snö runt hörnet dit man alltid kunde fly in i fantasins värld och störta ner in i en offpist designad av John Bauer. Bland tomtar och troll i blixtens hastighet surfandes på en lavin ner för fjället mot ett starkare medvetande. Raudalen, dit jag längtat hela sommaren har dock varit stängt nästintill hela den här vintersäsongen på grund av för dåliga snöförhållanden. Det känns som mitt huvud varit lika stängt med hänsyn till de dåliga förhållande av intryck. Skulle jag försöka tankeboarda ner för mitt huvuds backar så hade min bräda blivit repad ända upp till bindningarna på grund av de usla torrftiga sinnesunderlaget.
Säsongen har inte varit helt kass men den har varit för ruskigt rutinmässig, just så där rutinmässig jag kan tänka mig att leva när jag har familj om femton år (eller ja med familj får jag nog även dra ner på drogerna). Men att leva rutinmässigt nu ser jag som att slänga bort de sista chanserna att verkligen påverka hjärtat innan det förhårdnar till något konstant opåverkbart. Riddar Kato, brotherman, du vet vad jag pratar om.
Nu storgråter jag större mängder vatten än som har forsat ner från backen den senaste månaden av ett exempel på global uppvärmning i praktiken. Men säsongens tillkortakommanden är jag själv ansvarig över och någonstans måste jag bitchslappa mig själv för inse att jag någonstans förlorat mig själv i helt felaktiga beslut. Här kommer alltså en virtuell bitchslap på mig själv i sann emoanda. SMACK! Jag har för övrigt ärr över hela min kropp, jag är nämligen en självplågare i samma viktklass som en suicidal lämmel och då räcker inte lite skrapsår i handlederna i tonerna till my chemical romance. Nej ska man göra något så dumt som att skada sig själv så ska det fanimig göras med bonnkorkat jävlaranamma! Så med en kökskniv har jag repat upp ryggen, karvat i båda låren, snittat upp höften, cuttat till fotknölen och knivat diverse revben med ett resultat av fler än ärr på mig än jag orkar räkna.
Kokainhookade Sigmund Freud hade kanske menat att ärr ska man alltid räkna ut och dela upp i känslomässiga samtal men med den psykologin så kommer jag bara komma fram till att jag är en idiot, varken mer eller mindre. Det faktumet är redan vedertaget och nu skall tiden läggas på navigering framåt och inte bakåt.
Under den här seglatsen så skall jag försöka navigera med lite vidsyntare vindar och undvika farvatten av flytande vrakdelar från tidigare förlista skepp. Under den här seglatsen skall jag komma ihåg att föra loggbok så jag kan lära mig att urskilja positiva och negativa vågor. Den här seglatsen har ett mål och det är att om exakt ett år ha så mycket guld i skeppets skattkammare att jag kan resa runt på de sju haven i ännu ett år och där byta ut mitt trist guld mot värdefulla och vackra äventyr.
Jag är ett barn och tror fortfarande på att livet är ett äventyr som styrs av demoner och änglar. Man får hålla koll på sin egen magiska spegelbild i de sagor man finner sig i för ibland är skillnaden mellan Mio och Riddar Kato hårfin.
Jag ska dock inte ta all magi ur denna vintern då det helt enkelt inte går. Jotunheimen har för mycket trollkonst trolltrummandes djupt inne i sina berg...
En dag denna säsongen klättrade jag och en tjej upp för stängda skidbackar och gav oss från toppen ut i helt orörd onersjunken pudersnö.
En annan dag denna säsongen skrattade jag konstant då de människor jag hängde med vägrade sluta skämta.
En natt satt jag i min säng toktankad med mina två kusiner och min brorsa och babblade så mycket osammanhängande bullshit bara släktingar hade kunnat orka lyssna på.
En nyårsnatt satt jag och min bästa polare från Göteborg och gungade liftsystemets högsta liftstol i den värsta snöstorm vi någonsin satt våra fötter i.
Fan den här säsongen har inte varit så tokig ändå. Dessutom har jag och min navigatörer på mitt piratskepp skissat ut resor på tusen och ett hav så fuck det som skett innan. Nu väntar allt.
Förra året så fanns Raudalen snö runt hörnet dit man alltid kunde fly in i fantasins värld och störta ner in i en offpist designad av John Bauer. Bland tomtar och troll i blixtens hastighet surfandes på en lavin ner för fjället mot ett starkare medvetande. Raudalen, dit jag längtat hela sommaren har dock varit stängt nästintill hela den här vintersäsongen på grund av för dåliga snöförhållanden. Det känns som mitt huvud varit lika stängt med hänsyn till de dåliga förhållande av intryck. Skulle jag försöka tankeboarda ner för mitt huvuds backar så hade min bräda blivit repad ända upp till bindningarna på grund av de usla torrftiga sinnesunderlaget.
Säsongen har inte varit helt kass men den har varit för ruskigt rutinmässig, just så där rutinmässig jag kan tänka mig att leva när jag har familj om femton år (eller ja med familj får jag nog även dra ner på drogerna). Men att leva rutinmässigt nu ser jag som att slänga bort de sista chanserna att verkligen påverka hjärtat innan det förhårdnar till något konstant opåverkbart. Riddar Kato, brotherman, du vet vad jag pratar om.
Nu storgråter jag större mängder vatten än som har forsat ner från backen den senaste månaden av ett exempel på global uppvärmning i praktiken. Men säsongens tillkortakommanden är jag själv ansvarig över och någonstans måste jag bitchslappa mig själv för inse att jag någonstans förlorat mig själv i helt felaktiga beslut. Här kommer alltså en virtuell bitchslap på mig själv i sann emoanda. SMACK! Jag har för övrigt ärr över hela min kropp, jag är nämligen en självplågare i samma viktklass som en suicidal lämmel och då räcker inte lite skrapsår i handlederna i tonerna till my chemical romance. Nej ska man göra något så dumt som att skada sig själv så ska det fanimig göras med bonnkorkat jävlaranamma! Så med en kökskniv har jag repat upp ryggen, karvat i båda låren, snittat upp höften, cuttat till fotknölen och knivat diverse revben med ett resultat av fler än ärr på mig än jag orkar räkna.
Kokainhookade Sigmund Freud hade kanske menat att ärr ska man alltid räkna ut och dela upp i känslomässiga samtal men med den psykologin så kommer jag bara komma fram till att jag är en idiot, varken mer eller mindre. Det faktumet är redan vedertaget och nu skall tiden läggas på navigering framåt och inte bakåt.
Under den här seglatsen så skall jag försöka navigera med lite vidsyntare vindar och undvika farvatten av flytande vrakdelar från tidigare förlista skepp. Under den här seglatsen skall jag komma ihåg att föra loggbok så jag kan lära mig att urskilja positiva och negativa vågor. Den här seglatsen har ett mål och det är att om exakt ett år ha så mycket guld i skeppets skattkammare att jag kan resa runt på de sju haven i ännu ett år och där byta ut mitt trist guld mot värdefulla och vackra äventyr.
Jag är ett barn och tror fortfarande på att livet är ett äventyr som styrs av demoner och änglar. Man får hålla koll på sin egen magiska spegelbild i de sagor man finner sig i för ibland är skillnaden mellan Mio och Riddar Kato hårfin.
Jag ska dock inte ta all magi ur denna vintern då det helt enkelt inte går. Jotunheimen har för mycket trollkonst trolltrummandes djupt inne i sina berg...
En dag denna säsongen klättrade jag och en tjej upp för stängda skidbackar och gav oss från toppen ut i helt orörd onersjunken pudersnö.
En annan dag denna säsongen skrattade jag konstant då de människor jag hängde med vägrade sluta skämta.
En natt satt jag i min säng toktankad med mina två kusiner och min brorsa och babblade så mycket osammanhängande bullshit bara släktingar hade kunnat orka lyssna på.
En nyårsnatt satt jag och min bästa polare från Göteborg och gungade liftsystemets högsta liftstol i den värsta snöstorm vi någonsin satt våra fötter i.
Fan den här säsongen har inte varit så tokig ändå. Dessutom har jag och min navigatörer på mitt piratskepp skissat ut resor på tusen och ett hav så fuck det som skett innan. Nu väntar allt.
The Beautiful end
Det är mycket här i vardagen som kan anspelas till den tecknade pärlan Skönheten och Odjuret så därför hyllas filmen åter igen av mig i detta inlägg som står i begrepp att bli mycket ondskefullt.
Jag känner att jag redan innan jag ens börjat skriva vad jag kommer att skriva är den elaka prinsen i "Skönheten och Odjuret. Just den elaka prins som vägrar att släppa in den skabbiga gumman i mitt fancy slott och därför kommer straffas med en förbannelse som får Voodooförbannelsen Farbror Joakim drar på sig vid Kongofloden att framstå som en barnslig serietidning...
Så om jag nu kan förutse en riktig rejäl förbannelse om jag skriver elaka saker, varför avstår jag inte då från att skriva elaka saker och således manövrera undan förbannelsen som bara en ortodox exorcist kommer kunna råda på? Jo svaret är enkelt, syftet med den här bloggen är att jag ska kunna skriva vad jag vill, spåra ur och rensa huvudet på moln. Den här bloggen är min bikt och att lägga hinder på vad jag skriver beroende på andras etiska syn istället för att i ärlighetens namn skriva i enlighet med min egen moral vore väl hyckleri om något? Ömma tår?, sluta läs.
Del 1 av 3. Det fulaste
Detta inlägg är en kontrast mellan Skönheten och Odjuret då jag i dagarna gått in i något av det absolut fulaste jag någonsin sett men också fått se något av det absolut vackraste jag sett. Ganska absurt egentligen eftersom jag inte överdriver. Det fulaste är en tjej... Eller tjej och tjej... En hund! En grottbjörn! En luden gammal grävling! Jag ska inte gå in på detaljer över hur jag kommit i kontakt med den här varelsen men låt oss säga att hon är vän till en vän. En vän som berättade att jag och hunden skulle passa jättebra ihop innan hunden anlände. Det är nog den värsta förolämpning jag någonsin tagit emot. En gång fick jag förlämpning - "Du är nog den elakaste människa jag någonsins stött på, jag hoppas du dör en plågsam utdragen död"... Den förolämpningen var snäll i jämnförelse.
Like so many things it is not what is outside, but what is inside that counts. This is no ordinary ugliness! It once changed the course of a young man's life. A young man who disliked this ugliness was less than what he seemed. A bit of dirt in the diamonstore. Perhaps you would like to hear the tale?
För sällan har väl jag och mina vänner gjort ett så uselt intryck på en samling individer som vi gjorde på den grupp vänner som hunden rest hit med. Det var inte riktigt meningen men på ren automatik skämtar vi mer politiskt inkorrekt med människor som inte gillar politisk inkorrekt humor alls. Jag har träffat gruppen med vänner cirka fem gånger och olyckligt nog har jag inte träffat dom en enda gång onykter. Hälften av gruppen var nykterister medan den andra hälften inte var det och således tagit med sig ett dussin spritflaskor till Beitostølen. Samtliga av dessa flaskor stals av ett gäng tjuvaktiga rullstolsbundna som tog med dom till min lägenhet och rullade igång en trashfest där natten till söndag. Själv kom jag hem och hjälpte dom att trasha mina möbler först vid halvfem tiden på söndagmorgonen och då var den mesta spriten redan long gone. Det är inte helt orimligt av hunden och hennes vänner att tro att det var jag och Biltjuven som stal spriten från dom med tanke på att dom tomma flaskorna ännu idag står i min lägenhet. Deras tro kan bara stärkas av våran attityd mot dom när vi trots allt festade samman tidigt på lördagkvällen. - "Do you get racist or sexist when you had a few?" - O ja, båda.
Så om Hunden är jätteful och mitt hjärta är jättefult, Vem är egentligen mest lik den här personen?
Fulhet finns i många olika skepnader och trist nog så har jag väldigt få vackra och desta fler fula egenskaper. Men kan det vara så att det liksom i fallen med fult utseende endast handlar om att det fulheten endast finns i betraktarens ögon även när man betraktar sig själv. Kanske är precis allt vackert och fulhet är bara fuffens som endast existerar i våra egna huvuden?
Jag säger som Scar: Sanningen? Sanningen finns i betraktarens ögo (Simba kväver mig)
Och jag säger som Charta 77: The Beauty is in the beholders eyes
Nu har inlägget börjat luta mer åt det vackra hållet och därav startar
Del 2 av 3: Det vackraste
Jag har alltid funderat lite på vad de som trippar på LSD menar när de beskriver att de ser en högre skönhet när syrar ner sin hjärna. Men nu för några nätter sedan så drömde jag något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde det vackraste jag någonsin sett. Så här gick drömmen:
Nyheterna berättade att det skulle visa sig ett himlafenomen på himlen ett visst klockslag i Beitostølen. Jag tror det var klockan 12.00. Så hela Beitostølen gick ut på gatan klockan tolv och inväntade himlafenomenet på den klara blåa himlen. Första delen av fenomonent missar jag då jag pratar med någon men den andra delen ser jag hur tydligt som helst. Det jag såg där på himmelen i min dröm var helt otroligt och någonting jag aldrig skulle kunna ha kapacitet att fantisera fram under fullt medvetande.
Det var ett ljussken som flög rakt över himlen och förvandlades från ljusstrålen och omvandlades till ett hjul av regnbågens färger som fortsatte sin färd över himlen och försvann bortom horisonten.
Det var som om detta hjulet rullade fram över himlen fast i rasande fart och med större ljusstyrka. Visst låter det helt hippietrippat men jag var inte påverkad av någon annan drog än alkohol och sömn. Hade hunden ridit på det där jäkla hjulet så hade hela Universum upphört att existera... Oavsett om det hade hänt i min dröm eller om det hade hänt på riktigt. Kontrasterna hade inte kunnat stå sida vid sida och snap så var allt slut.
När eftertexterna till all existens rullat ner tror jag bestämt att den här vackra tonen spelats.
Producers: Gud, Satan
Director: All Moral
Programmer: Alla människor
Design: Alla djur
Sound: All Kreativitet
Special thanks to: Jesus Christ, Buddha, Muhammed, Moses och hundratusentals indiska gudar
Del 3 av 3. Det jag inte förstår
Det känns lite som mina blogginlägg är väldigt apokalyptiskt lagda då de allt som oftast slutar med total undergång av världen. Kanske är det mitt eget usla samvete som försöker lura mig själv till att tro att undergången verkligen stundar och jag därför inte behöver tänka över existens så mycket då den ändå snart inte existerar. Eller så kanske bara jag fascineras av tanken om total förändring av allt då det kanske skulle ge mig lite mer trygghet i vad tusan allt är?
Som tur är har jag alltid svensk punk vid min sida.
Mitt liv är bara en droppe i ett ändlöst hav
allt stannar upp och det blir tyst ett tag
en människa tar sitt sista andetag
en annan flyr tills natten blir till dag
Två kulor kan riva det som tagit år att bygga upp
miljontals tårar faller, vill aldrig ta slut
röda rosor blir ännu rödare av blodet från en trottoar
får vi någonsin svaren på alla frågor som vi har?
Så vad är slutsatsen med det här osammanhängande inlägget tro? Kanske att vad som är fult, vad som är vackert är något alldeles för abstrakt för att hetsa upp sig över? För i slutändan vet vi ingenting om det.
Inbjudan till Norsk skidort
Tänkte att jag skulle lätta mitt hjärta så här nu när mitt luffande liv tar slut och det seriösa allvarstyngda arbetslivet tar min kropp i besittning. Min bohemian rhapsody tar slut i och med att jag börjar arbeta i Norge nu den åttonde november. När man står under arbetskontrakt så fungerar det inte alls bra att flyga till Egypten så fort problem börjar blåsa in över horisonten... Ja i alla fall inte enligt min arbetsgivare.
Förra året så kom det lite mycket kunder till butiken en morgon och det fanns inte tillräckligt många anställda på jobb för att ta hand om dom. Så vad gjorde jag? Jo jag gick in på kontoret och beställer en sista minuten biljett till Katmandu, Nepal... Det kan tyckas drastiskt men jag ogillar fan stress på arbetet.
Hur det kommer gå till i Norge i år
Men i år så blir det inga sista minutenbilejtter till Himalaya då min arbetsgivare menar att det inte är okej. I år ska stressen hanteras med kaffe och druvsocker, ej blandat då kaffe ska drickas svart. Druvsockret tänkte jag injicera för snabbverkande effekt.
Ärligt talat är mitt arbete inte särskilt stressingivande och jag ser fram emot det. Jag ser också fram emot att ha ett fast tak över huvudet några månader. Jag skall bo med min goda vän itsPete i samma gamla lägenhet som förra året med områdets fetaste utsikt...
Det är nämligen så att dessa donnor brukar hänga utanför vårt fönster av någon anledning, (förhoppningsvis mer påklädda än på bilden de kommande vintermånaderna, vill ju inte att godbitarna ska förfrysa)
Livet som säsongare i fjällen innebär en motsägelsefull trevlig misär som för alltid ska fortgå med all alkohol, berusad sex och kung fu fighting vi kan komma över och åt. Finspriten i Norge är dyr men etanolen på Esso är rimligare. Fina brudar är svåra men skabbiga jägerjibberskor är rimligare. Kung fu fighting är svårt men kallblodigt mord är rimligare.
Den enda hälsosamma livstil jag kan tänka mig ge en chans är snowboardåkning i djup offpistlössnö för att förbränna kalorier. Jag och de fyra fett feta donnorna utanför vårt fönster ska alltså ut och gemensamt stå på bräda.
Det som tyvärr helt tar ner den hälsosamma kurvan i min personliga statistik är min oförskämt usla motorik i offpisten som gör att jag skadar mig något brutalt... Eller att jag jämnt blir måltavla i skidbackarna. Jag är personen som hör någon högre i pisten skrika "Se upp i backen, tusen hål i nacken" för att sedan bli påkörd och få tusen hål i nacken... tusen hål i nacken! Det är ju helt absurt...
Så vad gör man förutom att arbeta, dricka kaffe, dricka alkohol, festa, knulla och åka skidor i skidområden? Det är ärligt talat endast det man gör. Men vem klagar?
Jag ser snarare fram emot detta med suktande blick då jag ska få träffa vänner jag saknat hela sommaren. Positiva Jordnära festare med humor och en märklig förmåga till dramatik som de samtidigt helt skiter i, jag älskar er... Alltså jag gör verkligen det... Mitt hjärta har spruckit och jag tror ni är dom enda som kan hela det... Så här får ni hjältar i min kommande vardag hela mitt hjärta som gåva.
Förra året så kom det lite mycket kunder till butiken en morgon och det fanns inte tillräckligt många anställda på jobb för att ta hand om dom. Så vad gjorde jag? Jo jag gick in på kontoret och beställer en sista minuten biljett till Katmandu, Nepal... Det kan tyckas drastiskt men jag ogillar fan stress på arbetet.
Hur det kommer gå till i Norge i år
Men i år så blir det inga sista minutenbilejtter till Himalaya då min arbetsgivare menar att det inte är okej. I år ska stressen hanteras med kaffe och druvsocker, ej blandat då kaffe ska drickas svart. Druvsockret tänkte jag injicera för snabbverkande effekt.
Ärligt talat är mitt arbete inte särskilt stressingivande och jag ser fram emot det. Jag ser också fram emot att ha ett fast tak över huvudet några månader. Jag skall bo med min goda vän itsPete i samma gamla lägenhet som förra året med områdets fetaste utsikt...
Det är nämligen så att dessa donnor brukar hänga utanför vårt fönster av någon anledning, (förhoppningsvis mer påklädda än på bilden de kommande vintermånaderna, vill ju inte att godbitarna ska förfrysa)
Livet som säsongare i fjällen innebär en motsägelsefull trevlig misär som för alltid ska fortgå med all alkohol, berusad sex och kung fu fighting vi kan komma över och åt. Finspriten i Norge är dyr men etanolen på Esso är rimligare. Fina brudar är svåra men skabbiga jägerjibberskor är rimligare. Kung fu fighting är svårt men kallblodigt mord är rimligare.
Den enda hälsosamma livstil jag kan tänka mig ge en chans är snowboardåkning i djup offpistlössnö för att förbränna kalorier. Jag och de fyra fett feta donnorna utanför vårt fönster ska alltså ut och gemensamt stå på bräda.
Det som tyvärr helt tar ner den hälsosamma kurvan i min personliga statistik är min oförskämt usla motorik i offpisten som gör att jag skadar mig något brutalt... Eller att jag jämnt blir måltavla i skidbackarna. Jag är personen som hör någon högre i pisten skrika "Se upp i backen, tusen hål i nacken" för att sedan bli påkörd och få tusen hål i nacken... tusen hål i nacken! Det är ju helt absurt...
Så vad gör man förutom att arbeta, dricka kaffe, dricka alkohol, festa, knulla och åka skidor i skidområden? Det är ärligt talat endast det man gör. Men vem klagar?
Jag ser snarare fram emot detta med suktande blick då jag ska få träffa vänner jag saknat hela sommaren. Positiva Jordnära festare med humor och en märklig förmåga till dramatik som de samtidigt helt skiter i, jag älskar er... Alltså jag gör verkligen det... Mitt hjärta har spruckit och jag tror ni är dom enda som kan hela det... Så här får ni hjältar i min kommande vardag hela mitt hjärta som gåva.
Jag tog ut hjärtat genom ett av de tusen hålen i nacken, allting hänger ihop i mina blogginlägg.
För att vara ärlig så blev det lite mycket hjärtskärande dramatik förra säsongen för min egen del så i år ska Glaciär-Glenns attityd till det mänskliga känslolivet anammas. Glaciär-Glenn attityd är lite svårbeskriven men kortskrivet och kortfattat så bryr han sig inte så mycket om någonting utan är mest en glad bra person som lever för sekunden.
Glaciär-Glenn och jag ska knega och kröka ihop och vi får tillskott av min kusin Albino Aligator som tydligen dricker cider. Jag har ingenting emot homosexuella eller fjolliga fasoner men det får för bövelen finnas gränser kusin! Cidern ska bytas ut mot 2 cl Jäger, 2 cl Fernet och apelsinjuice aka Somalian sunrise.
Här står den vassa classiga drinken Somalian sunrise uppradad så det är bara att börja svepa kusin A.A. Somalian sunrise är numera en klassiker from Paris to Berlin, in every disco i get in, trots att den uppfanns förra säsongen av Glaciär-Glenn, Jets och Leendet. Både Jets och Leendet är personer jag hoppas se snarast.
Det samma gäller Amelie som jag ska starta en dansfilmklubb med, det kan anses som fjolliga fasoner att starta dansfilmklubb bara så där, men jag dricker i alla fall inte cider. På dansfilmklubbkvällarna ska manliga somalian sunrise väga upp den maskulina vågskålen i Dirty dancing och Save the last dance.
Jag hade inte behövt kolla på dansfilmer med tema "rasföräderi" om det fanns danskurser till hands i Beitostolen men det gör det inte. Så jag får se mer dans än jag får dansa. Kanske jag ska starta upp en danskurs själv? Jag och Glaciär-Glenn är riktiga jäklar på fylledans.
Vid förra säsongens början sa vi till varandra att vi skulle ta det lugnt med alkohol och fylledans precis som vi sa vid inledningen på säsongen innan dess. Det har gått så där varje gång... Till slut blev det så desperat att jag och Jets gav oss på en "vit februari" via kontrakt, tyvärr blev kontraktsskrivarna mutade och skapade lagvidriga loopholes till den grad att hela kontraktet var helt mtosägelsefullt.
Så denna gången säger jag precis tvärtom "Nu jävlar dricker vi" och hoppas på en motsatt effekt som gör att vi verkligen tar det lugnt med alkoholen... Men någonting säger mig att det inte kommer gå så lätt då alkoholen är en för slug djävul för att falla för så enkla trick.
Man har lika stor chans mot alkoholen i Beitostolen som denna svarta man har mot det vita amerikanska rättssystemet.
Men och? Alkohol är okej, okej? okej!
Så det ska skönt att komma upp till Norge men först alltså Ryssland. På återseende.
För att vara ärlig så blev det lite mycket hjärtskärande dramatik förra säsongen för min egen del så i år ska Glaciär-Glenns attityd till det mänskliga känslolivet anammas. Glaciär-Glenn attityd är lite svårbeskriven men kortskrivet och kortfattat så bryr han sig inte så mycket om någonting utan är mest en glad bra person som lever för sekunden.
Glaciär-Glenn och jag ska knega och kröka ihop och vi får tillskott av min kusin Albino Aligator som tydligen dricker cider. Jag har ingenting emot homosexuella eller fjolliga fasoner men det får för bövelen finnas gränser kusin! Cidern ska bytas ut mot 2 cl Jäger, 2 cl Fernet och apelsinjuice aka Somalian sunrise.
Här står den vassa classiga drinken Somalian sunrise uppradad så det är bara att börja svepa kusin A.A. Somalian sunrise är numera en klassiker from Paris to Berlin, in every disco i get in, trots att den uppfanns förra säsongen av Glaciär-Glenn, Jets och Leendet. Både Jets och Leendet är personer jag hoppas se snarast.
Det samma gäller Amelie som jag ska starta en dansfilmklubb med, det kan anses som fjolliga fasoner att starta dansfilmklubb bara så där, men jag dricker i alla fall inte cider. På dansfilmklubbkvällarna ska manliga somalian sunrise väga upp den maskulina vågskålen i Dirty dancing och Save the last dance.
Jag hade inte behövt kolla på dansfilmer med tema "rasföräderi" om det fanns danskurser till hands i Beitostolen men det gör det inte. Så jag får se mer dans än jag får dansa. Kanske jag ska starta upp en danskurs själv? Jag och Glaciär-Glenn är riktiga jäklar på fylledans.
Vid förra säsongens början sa vi till varandra att vi skulle ta det lugnt med alkohol och fylledans precis som vi sa vid inledningen på säsongen innan dess. Det har gått så där varje gång... Till slut blev det så desperat att jag och Jets gav oss på en "vit februari" via kontrakt, tyvärr blev kontraktsskrivarna mutade och skapade lagvidriga loopholes till den grad att hela kontraktet var helt mtosägelsefullt.
Så denna gången säger jag precis tvärtom "Nu jävlar dricker vi" och hoppas på en motsatt effekt som gör att vi verkligen tar det lugnt med alkoholen... Men någonting säger mig att det inte kommer gå så lätt då alkoholen är en för slug djävul för att falla för så enkla trick.
Man har lika stor chans mot alkoholen i Beitostolen som denna svarta man har mot det vita amerikanska rättssystemet.
Men och? Alkohol är okej, okej? okej!
Så det ska skönt att komma upp till Norge men först alltså Ryssland. På återseende.
Cleaning out my closet
Jag har tidigare skrivit att jag alltid viljat bli upptäcksresande men att det inte är så lätt nu för tiden då mycket är upptäckt. Det är fan läskigt hur dryg Christofer Columbus är åt det faktumet när man festar med honom...
Christofer: Hur många kontinententer har du upptäckt på senaste då? HAH?
Jag: Alltså...
Christofer: Nej jag tänkte väl det, din jävla tomte! Fy fan!
Jag: ...
Christofer: Hört talas om Nordamerika?
Jag: ... Jo
Christofer: Jasså du har det, din jävla tomte! Fy fan! Jag upptäckte den kontinenten! Det är mer än man kan säga om dig! ... Din... Jävla... Tomte!
Han är en jävla typ Chrille, men nu kan jag till slut kontra hans narcissism med en egen världsupptäckt. Ni kanske tänker att jag upptäckt Xanada eller Atlantis men nej det som jag har upptäckt är ganska jävla ordentligt mycket mer betydelsefullt!
Jag har upptäckt (Ta ett djupt andetag nu) att jag står i Goliatstort behov av att tvätta. Jag sände nämligen iväg 95 procent av mina kläder med Glaciär-Glenns bil när han drog tillbaks till Göteborg då jag ska till Oslo och inte orkar släpa runt på alla de där paltorna där. Så här fyra dagar senare har det Muhammed Alislått mig att kläder har en vana att bli smutsiga.
Speciellt om man envisas med att grisfesta i Beitostølens pilsnersyltor till sex på morgonen... Och speciellt om man envisas med att äta havregrynsgröt tillbakalutad i en fåtölj när gröten i fråga står på bordet. Jag antar att det hade fungerat fint att hålla upp den överfyllda skeden metern mellan grötskålen och mun om man haft god balans och motorik... Det har jag inte. I mitt tillbaklutande stadie når högst 20 procent av gröten sitt mål medan resten landar i en pöl på tröjan. Eftersom jag gillar gröt så brukar jag avslutningsvis lyfta upp tröjan och ta min oxtunga och med ett stort slick slicka i mig hela fläcken!... Det blir aldrig riktigt rent.
And everytime I see you man you look so gross
And all the things you say to me they are so gross
and all the things we do together theyre so gross
and everything about you, youre so gross
And all the things you say to me they are so gross
and all the things we do together theyre so gross
and everything about you, youre so gross
Vidare så har var jag, Jets och hundtämjerskan ute och kört fyrhjuling i lervällingen igår. Vi tappade lite självbehärskningen och började köra på och över varandra och sedan in i Hundtämjerskans lyxhytta som hon just betalat en polack 800 kr att rengöra. Efter att jag lyckats ta mig upp på väggen med fyrhjulingen och fått med mig en isbjörnspäls som hängde där så körde jag ur huset och vidare rakt ner i utomhusjacuzzin med både isbjörn och fyrhjuling.
En annan viktig anledning till mina kläders narkotivabehov av vatten, tvättmedel och tvättmaskin är att skiduthyrningen jag arbetar på fått in så mycket klistervallad utrustning att lokalen nu är väldigt lik denna plats, spindeln inkluderad:
En annan viktig anledning till mina kläders narkotivabehov av vatten, tvättmedel och tvättmaskin är att skiduthyrningen jag arbetar på fått in så mycket klistervallad utrustning att lokalen nu är väldigt lik denna plats, spindeln inkluderad:
Och vem fick rengöra klisterspindelboet och döda jättespindeln?... Jo det fick jag!
Så här sitter jag nu klibbig, spindelblodig, grötig, lerig, nersupen och även nerrökt då vattenpipa är mer regel än undantag i Hundtämjerskans hytta. Resterande kläder i lägenheten ser lika demonjävliga ut dom så det blir att köra Goofy och sitta naken i en tunna om allt ska kunna tvättas.
Så här sitter jag nu klibbig, spindelblodig, grötig, lerig, nersupen och även nerrökt då vattenpipa är mer regel än undantag i Hundtämjerskans hytta. Resterande kläder i lägenheten ser lika demonjävliga ut dom så det blir att köra Goofy och sitta naken i en tunna om allt ska kunna tvättas.
Och nu när jag redan är inne på mitt eget utseendemässiga intryck på andra så bör det påpekas att jag står i starkt begrepp att raka mig. Jag står i så otroligt starkt begrepp att raka mig att jag redan har rakat mig.
Min tanke med att inte jag inte orkat raka mig de senaste dygnen var att jag skulle skaffa mig en gedigen skepparkrans och gå till sjöss!
Styrman Rocc, han styr stolt sitt skepp
Med armar av stål och snus under sin läpp
Kom igen, Kom igen havets gudar, kom möt ett svenskt troll
Han spottar och skrattar och visslar i moll
HEJ OCH HÅ, HEJ OCH HÅ!
KOM SJUNG HEJ OCH HÅ!
(Ett av tidernas sämsta liveklipp, både musikaliskt och filmiskt!)
Men med min senpubertala skäggväxt så bidde det ingen skepparkrans! Vad bidde det då? Det bidde ett anskrämligt ansikte som mest liknade en dåligt sådd gräsmatta med skuggpartier... Jag tänkte att det inte skulle spela så stor roll då jag inte skulle visa mig ute bland folk på hela veckan ändå... Men jag har råkat visa mig för folk. Min arbetsgivare, Jets, Hundtämjerskan, Amelie och framför allt, framför allt hunden Chica har fått se mig. Chica trodde att jag med min ojämna luddighet, litenhet och kladdighet var hennes nyfödda llilla valp! Så nu har Chica börjat uppfostra mig. Att ligga och suga på hundtutte kändes väldigt väldigt väldigt fel i början men nu har jag börjat vänta mig nu... ... ... Jo men visst så att absolut!
Tankar om djungeln!
Ok. Då försöker jag igen...
Idag känns det bra. Riktigt bra. Jag är helsnurrig och förvirrad men det känns också bra. Riktigt bra. Jag har dessutom druckit sju, åtta koppar kaffe i dag och det känns även det bra. Riktigt bra!
Hade ett samtal med en vän igår och på något vis lades massor pusselbitar i mitt huvud på plats efter det samtalet... även om jag fick fila lite på bitarna för att få fast dom ordentligt.
Egentligen sades inte så mycket men de tankar som snurrade runt samtalet i mitt eget huvud fick mig att inse att det finns inga stopp för det stora äventyr som väntar den som verkligen är ute efter stora äventyr! Jag har nämligen bestämt mig för att antimogna ner mig själv och dra fram det djupt förträngda barnadomsbehovet av äventyr!... När jag var liten grävde vi ner skatter i trädgården eller övernattade i garderoben men det känns som att möjligheterna kan ha öppnat sig lite vid 22års ålder!
För det som får mig att dansa i cirklar är då problemet om vad som är viktigast med tillvaron, att man förändras i jämn takt till något bättre och intressantare eller att man lever ut livet till absolut max! På något vis känns det som att ordet "Äventyr" är kombinationen som kan förverkliga båda delarna av det som jag vill göra. På ett annat vis känns det väldigt bra att ordet "Äventyr" inte är definierat till sin absolut udd. SAOL har kanske försökt men med deras byråkratiska och stela inställning så känns det som att de inte riktigt är personerna att skriva någonting om ordet "Äventyr" alls... Inte för att jag ifrågasätter SAOL eller deras byråkrati, glad att ni finns!
Äventyr! Man får ju ett glädjerus bara av att tänka ordet! Undrar hur det känns att säga det högt... *Säger det högt för mig själv*! WOOO! Vilket rus! Nu lägger jag ner heroinet för gott då substitutet är här för att stanna! Dock är det en gatewaydrug till tyngre droger... Att vara på ett äventyr på riktigt! Jag vet knappt om jag testat på det... Jag har rest en del men att bara resa lite spontant kan väl inte räknas som äventyr... Eller? Undrar vad SAOL säger om saken men det kommer bli tufft att finna här i centralNorge. Men det är lika bra det ju då jag redan tidigare menar att jag själv får definiera ordet! ...
Äventyr enligt Roccoianska Akademins ordlista (RAOL): Äventyr är något man är ute på som skiljer sig radikalt från något man tidigare gjort och där själva syftet inte är äventyret i fråga!
Hmm tricky dicky det där. Hur ska jag finna äventyr när äventyret inte får handla om att finna äventyr? Får återkomma till den funderingen tror jag...
Det som är att jag har två månader kvar av arbete här i de snöiga bergen. Förmodligen två riktigt softa månader då våren kommit med en sol som skulle värma den mest sorgsna människans hjärta... Men jag har redan börjat bli lite halft stirrig för att när de där två månaderna är jag fri att göra precis vad jag vill! Det är ännu en faktor som drog ner äventyret som barn, att ansvaret över ens liv låg högre upp.
Så tack mor och far,
Tack mina lärare!
Erat ansvar över mig skapade säkerligen en trygg barndom för en liten uppkäftig kille med livlig fantasi som mig. Men nu ansvarar jag över mig själv och vad tur är, bara mig själv... (Ja man vet aldrig om ett shotgunwedding väntar runt kröken men den dagen den sorgen!)
Noterbart är att det är något som faktiskt som ger en stor kick när man är ute och reser själv, eller det ger åtminstone det för mig. Just det enkla faktumet att för en gång skull så har jag inget ansvar över någon eller något och på så vis kan jag tömma ut all den typ av vanliga tankar som vanligen snurrar runt i mig när jag umgås med vänner och familj, försöker sköta ett arbete eller hantera ett boende. Det är många tankar och inget sagt om att de skulle vara negativa men att de tar plats i skallen är väldigt uppenbart.
Vissa kanske skulle anse att meditation är en enklare väg för att nå det jag försöker beskriva men min hjärnkapacitet är allt för begränsad för det. När jag försöker meditera så somnar jag helt enkelt...
Sen är det inte heller så att jag väljer enmannaresandet med extrem entusiasm utan jag frågar snällt mina vänner och bekanta och även folk jag inte alls känner om de ska hänga på till Serbien, Fiji eller varför inte Kambodjas djungler och dialogen brukar go something like this:
- Låter kul! Vilka ska med?
- Nej det är bara jag!
- Nej tack.
Det är förvisso samma typ av dialog som utspelar sig när jag frågar om mina vänner om de ska med ut på krogen:
- Låter kul! Vilka ska med?
- Ja det är jag i alla fall..
- Nej tack!
Eller när jag hör om någon vill följa med och hälsa på grannen:
- Låter kul! Vilka ska med?
- Ja det är bara jag!
- Nej tack
Sen när jag knackar på hos grannen:
- Vem är det?
- Det är jag, din granne!
- Nej tack!
- ... Ska du med till Kambodjas djungler eller?
- Nej tack! Gå härifrån!
... Och då tänker jag ord för ord i mitt huvud så här "Men skit i det då för helvete, jag reser själv!"...
If nobody walks your way! FUCK EM' walk alone!
och så gör jag det. Sen när ensamheten trycker sig på som den gärna gör i kalla ensamma djungler så tänker jag "Men jag är ute på äventyr i alla fall, slå det era tråkiga jävlar hemma!".
Fast enligt RAOL så är jag inte alls ute på äventyr då enkelt resande i djungler utan mening eller mål måste gå under kategorin där äventyr nog trots allt är själv syftet.
Idag känns det bra. Riktigt bra. Jag är helsnurrig och förvirrad men det känns också bra. Riktigt bra. Jag har dessutom druckit sju, åtta koppar kaffe i dag och det känns även det bra. Riktigt bra!
Hade ett samtal med en vän igår och på något vis lades massor pusselbitar i mitt huvud på plats efter det samtalet... även om jag fick fila lite på bitarna för att få fast dom ordentligt.
Egentligen sades inte så mycket men de tankar som snurrade runt samtalet i mitt eget huvud fick mig att inse att det finns inga stopp för det stora äventyr som väntar den som verkligen är ute efter stora äventyr! Jag har nämligen bestämt mig för att antimogna ner mig själv och dra fram det djupt förträngda barnadomsbehovet av äventyr!... När jag var liten grävde vi ner skatter i trädgården eller övernattade i garderoben men det känns som att möjligheterna kan ha öppnat sig lite vid 22års ålder!
För det som får mig att dansa i cirklar är då problemet om vad som är viktigast med tillvaron, att man förändras i jämn takt till något bättre och intressantare eller att man lever ut livet till absolut max! På något vis känns det som att ordet "Äventyr" är kombinationen som kan förverkliga båda delarna av det som jag vill göra. På ett annat vis känns det väldigt bra att ordet "Äventyr" inte är definierat till sin absolut udd. SAOL har kanske försökt men med deras byråkratiska och stela inställning så känns det som att de inte riktigt är personerna att skriva någonting om ordet "Äventyr" alls... Inte för att jag ifrågasätter SAOL eller deras byråkrati, glad att ni finns!
Äventyr! Man får ju ett glädjerus bara av att tänka ordet! Undrar hur det känns att säga det högt... *Säger det högt för mig själv*! WOOO! Vilket rus! Nu lägger jag ner heroinet för gott då substitutet är här för att stanna! Dock är det en gatewaydrug till tyngre droger... Att vara på ett äventyr på riktigt! Jag vet knappt om jag testat på det... Jag har rest en del men att bara resa lite spontant kan väl inte räknas som äventyr... Eller? Undrar vad SAOL säger om saken men det kommer bli tufft att finna här i centralNorge. Men det är lika bra det ju då jag redan tidigare menar att jag själv får definiera ordet! ...
Äventyr enligt Roccoianska Akademins ordlista (RAOL): Äventyr är något man är ute på som skiljer sig radikalt från något man tidigare gjort och där själva syftet inte är äventyret i fråga!
Hmm tricky dicky det där. Hur ska jag finna äventyr när äventyret inte får handla om att finna äventyr? Får återkomma till den funderingen tror jag...
Det som är att jag har två månader kvar av arbete här i de snöiga bergen. Förmodligen två riktigt softa månader då våren kommit med en sol som skulle värma den mest sorgsna människans hjärta... Men jag har redan börjat bli lite halft stirrig för att när de där två månaderna är jag fri att göra precis vad jag vill! Det är ännu en faktor som drog ner äventyret som barn, att ansvaret över ens liv låg högre upp.
Så tack mor och far,
Tack mina lärare!
Erat ansvar över mig skapade säkerligen en trygg barndom för en liten uppkäftig kille med livlig fantasi som mig. Men nu ansvarar jag över mig själv och vad tur är, bara mig själv... (Ja man vet aldrig om ett shotgunwedding väntar runt kröken men den dagen den sorgen!)
Noterbart är att det är något som faktiskt som ger en stor kick när man är ute och reser själv, eller det ger åtminstone det för mig. Just det enkla faktumet att för en gång skull så har jag inget ansvar över någon eller något och på så vis kan jag tömma ut all den typ av vanliga tankar som vanligen snurrar runt i mig när jag umgås med vänner och familj, försöker sköta ett arbete eller hantera ett boende. Det är många tankar och inget sagt om att de skulle vara negativa men att de tar plats i skallen är väldigt uppenbart.
Vissa kanske skulle anse att meditation är en enklare väg för att nå det jag försöker beskriva men min hjärnkapacitet är allt för begränsad för det. När jag försöker meditera så somnar jag helt enkelt...
Sen är det inte heller så att jag väljer enmannaresandet med extrem entusiasm utan jag frågar snällt mina vänner och bekanta och även folk jag inte alls känner om de ska hänga på till Serbien, Fiji eller varför inte Kambodjas djungler och dialogen brukar go something like this:
- Låter kul! Vilka ska med?
- Nej det är bara jag!
- Nej tack.
Det är förvisso samma typ av dialog som utspelar sig när jag frågar om mina vänner om de ska med ut på krogen:
- Låter kul! Vilka ska med?
- Ja det är jag i alla fall..
- Nej tack!
Eller när jag hör om någon vill följa med och hälsa på grannen:
- Låter kul! Vilka ska med?
- Ja det är bara jag!
- Nej tack
Sen när jag knackar på hos grannen:
- Vem är det?
- Det är jag, din granne!
- Nej tack!
- ... Ska du med till Kambodjas djungler eller?
- Nej tack! Gå härifrån!
... Och då tänker jag ord för ord i mitt huvud så här "Men skit i det då för helvete, jag reser själv!"...
If nobody walks your way! FUCK EM' walk alone!
och så gör jag det. Sen när ensamheten trycker sig på som den gärna gör i kalla ensamma djungler så tänker jag "Men jag är ute på äventyr i alla fall, slå det era tråkiga jävlar hemma!".
Fast enligt RAOL så är jag inte alls ute på äventyr då enkelt resande i djungler utan mening eller mål måste gå under kategorin där äventyr nog trots allt är själv syftet.
Detta är alltså ensamma jag som inte är på äventyr.
Så hur ska jag göra för att få mitt resande mer som ett äventyr med mening och mål? Jag kanske ska bli skattletare, internationell spion eller vapensmugglare. Eller är jag för gammal för att bygga upp kontakterna som krävs för den typen av sysselsättning? För att inte tala om frågan "Är jag för gammal för att bygga upp lite muskler, mod och självsäkerhet för den typen av sysselsättningar". Förmodligen.
Men överanalysering känns så oäventyrligt vilket inte spelar så stor roll då jag fortfarande inte är helt överens med min egen akademi om ordets egentliga betydelse... Överanalysering har väl dock en konstant negativ klang över sig så det är väl hög tid att avsluta mina tankegångar för dagen även om jag lite självsäkert menar på att detta inlägget var bra mycket utvecklande för mig själv än Heroin-Hasses pajade tankegångar.
People who died
Det är väl själva satan och helvetets alla eldar vad sjuk man ska vara då! Nu har jag varit sängliggande i åtta dagar... Genant att min kropp inte ens kan klara av lite fjantigt klebb i halsen när den får dag efter dag på sig att rusta upp maskineriet!
Den här kroppen är dessutom finnig, ojämnt solbränd och har cancer. Enough is enough! Jag tänker byta kropp.
Jag vill istället för min egen veka kropp ha Arnes muskulösa... Fast han är ju inte död ännu och jag tror inte han ger mig sin kropp utan kamp... Med sin muskulösa kropp.
Om vi pratar om döda människors kroppar så skulle kunna tänka mig Jackos kropp då den förmodligen är ledig nu framöver... Fast den var ju i och för sig också ganska ojämnt solbränd också... ... Ingo dog ju ganska så nyss också föresten och Jalle... och min hund Cilla.
Jag vill istället för min egen veka kropp ha Arnes muskulösa... Fast han är ju inte död ännu och jag tror inte han ger mig sin kropp utan kamp... Med sin muskulösa kropp.
Om vi pratar om döda människors kroppar så skulle kunna tänka mig Jackos kropp då den förmodligen är ledig nu framöver... Fast den var ju i och för sig också ganska ojämnt solbränd också... ... Ingo dog ju ganska så nyss också föresten och Jalle... och min hund Cilla.
Those are people who died! Died!
Those are people who died! Died!
Those are people who died! Died!
They were all my friends, and they died!
Those are people who died! Died!
Those are people who died! Died!
They were all my friends, and they died!
På tal om människorna som dött så står min bror Stålmannen i begrepp att dö. Våran familj som består av min moder, min fader, min syster och mina två bröder anordnade reunion här ute på Västkusten förra veckan.
Under denna reunion så lånade min bror Stålmannen och hans fru Milkshake min faders sportbil och glömde sedan fälla igen suffletten ordentligt. Detta resulterade i att hela bilen fylldes med vatten under de häftiga regnvädren som fallit ner de senaste dagarna...
Min far blev helt rosenrasande när han upptäckte sin vattenfyllda Mazda MX5a idag och det tog många timmar innan vi lyckades få honom att sätta sig ner och lugnt och stilla tänka igenom saken. Efter att min far fått fundera över saken i ensamhet en halvtimme klargörde han för mig och min mor att han kommit fram till han lugnat sin vrede och tagit ett tänkte döda sin egen son... I natten. Med kniv. I ryggen. Många hugg!
Det är tråkigt att min bror ska knivmördas men han bor ju i Bergsjön så han skulle nog fått smaka vassa niven förr eller senare i vilket fall, and Stålmannen i gonna miss you more than all the others, and i salute you brother!
Under denna reunion så lånade min bror Stålmannen och hans fru Milkshake min faders sportbil och glömde sedan fälla igen suffletten ordentligt. Detta resulterade i att hela bilen fylldes med vatten under de häftiga regnvädren som fallit ner de senaste dagarna...
Min far blev helt rosenrasande när han upptäckte sin vattenfyllda Mazda MX5a idag och det tog många timmar innan vi lyckades få honom att sätta sig ner och lugnt och stilla tänka igenom saken. Efter att min far fått fundera över saken i ensamhet en halvtimme klargörde han för mig och min mor att han kommit fram till han lugnat sin vrede och tagit ett tänkte döda sin egen son... I natten. Med kniv. I ryggen. Många hugg!
Det är tråkigt att min bror ska knivmördas men han bor ju i Bergsjön så han skulle nog fått smaka vassa niven förr eller senare i vilket fall, and Stålmannen i gonna miss you more than all the others, and i salute you brother!
Personlig hygien
Ni gudsfruktiga som följt min blogg vet ju att jag gärna beskriver min personliga hygien i meningar många. Detta beror på att jag har kommit fram till att min kropp är det perfekta "Den lilla kemisten"kitet. De experiment som kan genomföras på sin egen kropp är oräknebara och i framtiden kanske jag släpper en bok i ämnet.
Vissa kollegor har inriktat sig på rakhyvelforskning på stora kroppspulsådern medan andra hellre exprimenterar med att trycka in diverse ting i diverse kroppsöppningar. Min stora passion ligger då i att exprimentera med min egen hygien. Håret som i dagsläget mest liknar en gigantisk rastaboll börjar tappa fästet från hjässan märker jag. Så i mitt expriment att aldrig väta håret med annat än spillolja har jag kanske i framtiden lyckats konstruera en ny bollsport.
Min andedräkt är i krisläge också. När man själv börjar störa sig på sin egen andedräkt då vet man att det är illa. Det luktar liksom gammal böckling framför ansiktet hela tiden. Detta beror inte enbart på att jag lagt ner tandborstning i vetenskapens namn utan... eller jo det beror enbart på att jag lagt ner tandborstningen.
Armhålorna! Jo ni. Svetten har likstom stelnat ihop håret under armarna (Ja trots min ringa mognad har jag faktiskt fått hår under armarna) och när jag klippte av dessa stelnade hårkakor (metrosexuella killar som jag ogillar hår under armarna) så upptäckte jag att de fungerade fint att ha som te.
Det slår mig nu efter min lilla redovisning att detta kanske inte är vad gemene svensk vill läsa under lediga stunder.
Därför skriver jag nu istället vad jag tror att gemene svensk faktiskt vill höra. Jag lämnar landet. Igen. På något vänster lyckades jag bli av med mitt svenska medborgarskap när jag var ute i världen och nu får jag inte tillbaks det. Varför inte undrade jag när jag ringde migrationsverket där de av någon anledning ställt till med brakkalas... "Vi har nog med dunderidioter som försöker skämma ut Sverige internationeltl, vi tar helt enkelt inte ansvar över sådant pack längre" menade damen på migrationsverket. Så nu ska hela den svenska motståndsrörelsen kastas ut. Tydligen ska Israel ta emot dom istället.
Nåja. Till skurkstaten Israel ska de i alla fall inte få mig. Jag styr kosan mot de solbelysta paradisstränderna i Norge tillsammans med två vänner. Alltså vi säger att vi är vänner men det vet man ju att vi inte är! Dramatiskt är bara förnamnet. Missa inte nästa avsnitt av www.rocc.blogg.se
Vissa kollegor har inriktat sig på rakhyvelforskning på stora kroppspulsådern medan andra hellre exprimenterar med att trycka in diverse ting i diverse kroppsöppningar. Min stora passion ligger då i att exprimentera med min egen hygien. Håret som i dagsläget mest liknar en gigantisk rastaboll börjar tappa fästet från hjässan märker jag. Så i mitt expriment att aldrig väta håret med annat än spillolja har jag kanske i framtiden lyckats konstruera en ny bollsport.
Min andedräkt är i krisläge också. När man själv börjar störa sig på sin egen andedräkt då vet man att det är illa. Det luktar liksom gammal böckling framför ansiktet hela tiden. Detta beror inte enbart på att jag lagt ner tandborstning i vetenskapens namn utan... eller jo det beror enbart på att jag lagt ner tandborstningen.
Armhålorna! Jo ni. Svetten har likstom stelnat ihop håret under armarna (Ja trots min ringa mognad har jag faktiskt fått hår under armarna) och när jag klippte av dessa stelnade hårkakor (metrosexuella killar som jag ogillar hår under armarna) så upptäckte jag att de fungerade fint att ha som te.
Det slår mig nu efter min lilla redovisning att detta kanske inte är vad gemene svensk vill läsa under lediga stunder.
Därför skriver jag nu istället vad jag tror att gemene svensk faktiskt vill höra. Jag lämnar landet. Igen. På något vänster lyckades jag bli av med mitt svenska medborgarskap när jag var ute i världen och nu får jag inte tillbaks det. Varför inte undrade jag när jag ringde migrationsverket där de av någon anledning ställt till med brakkalas... "Vi har nog med dunderidioter som försöker skämma ut Sverige internationeltl, vi tar helt enkelt inte ansvar över sådant pack längre" menade damen på migrationsverket. Så nu ska hela den svenska motståndsrörelsen kastas ut. Tydligen ska Israel ta emot dom istället.
Nåja. Till skurkstaten Israel ska de i alla fall inte få mig. Jag styr kosan mot de solbelysta paradisstränderna i Norge tillsammans med två vänner. Alltså vi säger att vi är vänner men det vet man ju att vi inte är! Dramatiskt är bara förnamnet. Missa inte nästa avsnitt av www.rocc.blogg.se
Mina vänners kult
Om Heath Ledger sett denna filmen kanske han känt sig på bättre humör och avstått från det där sista gula pillret
http://www.youtube.com/watch?v=lb8fWUUXeKM&feature=related
Nu har jag ju jag inte skrivit på ett tag och det beror på att det inte hänt något så mycket här i Sverige. Ja i och för sig så är det ekonomisk kris och jag är mycket bekymrad i ett detta stenhårda läge. Svenska pressen är enligt vad jag sett på löpsedlarna väldigt intresserade av min privatekonomi och det är ju kul men också förvånande.
Mitt bankkonto ligger nu 27 kr back. Ni hörde rätt. Jag är skyldig min bank pengar jag inte har! Som tur är så mumlade han Claes Elfberg något om ett krispaket på 600 miljarder kronor och det bör väl räcka fär att täcka över de där 27 slantarna. Hur gick det så här snett då? Jo jag har gått och väntat på 4000 i skatteåterbäring hela sommaren och så visade det sig nu att jag redan fått pengarna men att jag inte märkt det. Sen väntade jag även på 10 % i skatteåterbäring från Norge men det visade sig att jag betalat alldeles för lite skatt till skatteetaten så de 10 % gick tillbaks till deras skattkammare igen.
Min boendesituation så här under brittsommaren är stabil med en sovsäck under mina föräldrars hus altan. Ganska naturligt har jag inte råd att bo inne i huset med mina pärons hyror men även altanplatsen kostar så klart pengar så de tvingar mig att jobba i skogen från tidig morgon till sen kväll. Det trivs jag rätt bra med då jag känner mig jättemanlig där jag går och brummar med motorsågen. Brumm brumm brumm. Fast den är självklart helt avstängd då det är en farlig maskin.
Förutom att överleva i bittra tider har jag försökt hälsa på mina bästa vänner. Det har varit svårt då de skojat till det och infört besöksförbud under månaderna jag varit borta. Jag ville så klart reda ut missförståndet och fick bryta mig in i en god väns lägenhet på lördagkvällen där hela kompisgänget satt samlat framför hemmabiosystemet? Vad kollar de på? Ice age 2!
Mina vänner hade startat en pervers kult där de låtsas vara barn igen. De drack saft och spelade bamsespelet. De drog varandra i håret och kastade duplobitar i huvudet på varandra. Killarna lekte pussjage utan att tjejerna fick vara med! Någon grät över att han tvingades tråckla.
Självklart ville mina vänner inte att jag skulle få träffa dom och upptäcka kulten då de vet hur otroligt vuxen jag är. Jag vill aldrig bli barn igen... Eller... Det skulle vara för att få uppleva glädjen över att lira nintendospelet Talespin då. Eller att få se Doktor Snuggles på jullovsmorgnarna. Eller att hälsa på den farbrorn som bjöd på glass i huset bredvid.
Ja nu när jag tänker efter så är det inte så segt att vara barn i alla fall så jag hörde med mina lekande vänner om jag också fick vara määd. De menade att de var tillräckligt många och att jag fick vänta tills någon åkte ut. Jag kände att läppen började darra och började slå på möblerna i desperation. Ingen av mina vänner noterade det ens.
Nu kom dock ett sånt där jättemjölkchokladpaket jag vann på Liseberg tidigare på kvällen bra till pass. Lite mutor och chokladmunnar senare så var jag ledare för hela kulten. Ambitiös som jag är presenterade jag en plan hämtad från CPlistan som alla medlemmar i kulten genomförde.
Cplistan 137. Göra inbrott på ett dagis för att få bygga med lego ända tills polisen kommer och hämtar dig
Nu sitter vi i inspärrade och sjunger till polisen utanför "Polis polis potatisgris, gå hem och skura morsans spis". Man skulle kanske förvänta sig mognare beteende från en grupp med åldrarna 19, 21, 22, 23, 23, 24, 24, 28, 28 men våran kult ska rasera samhällets diskriminerande åldersuppdelningar.
http://www.youtube.com/watch?v=lb8fWUUXeKM&feature=related
Nu har jag ju jag inte skrivit på ett tag och det beror på att det inte hänt något så mycket här i Sverige. Ja i och för sig så är det ekonomisk kris och jag är mycket bekymrad i ett detta stenhårda läge. Svenska pressen är enligt vad jag sett på löpsedlarna väldigt intresserade av min privatekonomi och det är ju kul men också förvånande.
Mitt bankkonto ligger nu 27 kr back. Ni hörde rätt. Jag är skyldig min bank pengar jag inte har! Som tur är så mumlade han Claes Elfberg något om ett krispaket på 600 miljarder kronor och det bör väl räcka fär att täcka över de där 27 slantarna. Hur gick det så här snett då? Jo jag har gått och väntat på 4000 i skatteåterbäring hela sommaren och så visade det sig nu att jag redan fått pengarna men att jag inte märkt det. Sen väntade jag även på 10 % i skatteåterbäring från Norge men det visade sig att jag betalat alldeles för lite skatt till skatteetaten så de 10 % gick tillbaks till deras skattkammare igen.
Min boendesituation så här under brittsommaren är stabil med en sovsäck under mina föräldrars hus altan. Ganska naturligt har jag inte råd att bo inne i huset med mina pärons hyror men även altanplatsen kostar så klart pengar så de tvingar mig att jobba i skogen från tidig morgon till sen kväll. Det trivs jag rätt bra med då jag känner mig jättemanlig där jag går och brummar med motorsågen. Brumm brumm brumm. Fast den är självklart helt avstängd då det är en farlig maskin.
Förutom att överleva i bittra tider har jag försökt hälsa på mina bästa vänner. Det har varit svårt då de skojat till det och infört besöksförbud under månaderna jag varit borta. Jag ville så klart reda ut missförståndet och fick bryta mig in i en god väns lägenhet på lördagkvällen där hela kompisgänget satt samlat framför hemmabiosystemet? Vad kollar de på? Ice age 2!
Mina vänner hade startat en pervers kult där de låtsas vara barn igen. De drack saft och spelade bamsespelet. De drog varandra i håret och kastade duplobitar i huvudet på varandra. Killarna lekte pussjage utan att tjejerna fick vara med! Någon grät över att han tvingades tråckla.
Självklart ville mina vänner inte att jag skulle få träffa dom och upptäcka kulten då de vet hur otroligt vuxen jag är. Jag vill aldrig bli barn igen... Eller... Det skulle vara för att få uppleva glädjen över att lira nintendospelet Talespin då. Eller att få se Doktor Snuggles på jullovsmorgnarna. Eller att hälsa på den farbrorn som bjöd på glass i huset bredvid.
Ja nu när jag tänker efter så är det inte så segt att vara barn i alla fall så jag hörde med mina lekande vänner om jag också fick vara määd. De menade att de var tillräckligt många och att jag fick vänta tills någon åkte ut. Jag kände att läppen började darra och började slå på möblerna i desperation. Ingen av mina vänner noterade det ens.
Nu kom dock ett sånt där jättemjölkchokladpaket jag vann på Liseberg tidigare på kvällen bra till pass. Lite mutor och chokladmunnar senare så var jag ledare för hela kulten. Ambitiös som jag är presenterade jag en plan hämtad från CPlistan som alla medlemmar i kulten genomförde.
Cplistan 137. Göra inbrott på ett dagis för att få bygga med lego ända tills polisen kommer och hämtar dig
Nu sitter vi i inspärrade och sjunger till polisen utanför "Polis polis potatisgris, gå hem och skura morsans spis". Man skulle kanske förvänta sig mognare beteende från en grupp med åldrarna 19, 21, 22, 23, 23, 24, 24, 28, 28 men våran kult ska rasera samhällets diskriminerande åldersuppdelningar.