www.rocc.nu - En inkorrekt blogg

Ok nu börjar det närma sig på allvar. Kallsvettas över en frågeställning hur vida detta påstående är ett faktum eller bara en ouppnålig dröm. Finns det ett liv efter Beitostølen? Frågorna viner runt i mitt huvud som flingorna utanför fønstret. Vädret kom nämligen plötsligt på andra tankar och PAFF så är det snöstorm igen istället för meltdown.
Igår var det påskafton och för att hedra Jesus drack jag mig redlös. Tror så här efteråt att jag högst var på dansgolvet i tio minuter men under dagens bakfylla har benet värkt nåt förskräckligt vilket tyder på att jag åtminstone dansat 4 timmar i sträck.
Så här sitter jag nu och ojar mig över mina bensmärtor och kalla psykiska smärtor. Att det är synd om mig är ju redan konstaterat men jag tycker att spridningen av mitt gnäll inte brett ut sig tillräckligt med tanke på att exempelvis inte en käft ringt idag heller och berättat att de också tycker det är synd om mig. TV4 nämnde inget heller. Hårda bud är det.

Jorå så attde. Denna dag har varit riktigt trevligt. Solen smälter snön och danskarna har inte lov på något vis. Jag har dessutom tagit på mig den bästa arbetsuppgift någonsin. Nämligen att ringa och skälla ut alla klumphuvuden som inte lämnat tillbaks det de lånat.
I de flesta fall är det dock vi på skiduthyrningen som tappat bort kvitteringen de lämnade in när de avlämnade allt pick och pack men föga bryr jag mig om vem som är skyldig till vad när jag tillfredställelsen att vråla rakt in i en telefonlur på detta vis "GE TILLBAKS VÅRA SKI ERA NORSKA JÄVLA AS!".
Samtalen brukar börja tämligen trevligt. Jag ber dom lämna in skidorna. De säger att de redan gjort det men att den gula kvitteringslappen råkade försvinna. Jag ber åter igen dom att lämna in skidorna. De säger att de redan gjort det med lite småirriterad stämma. Jag ber dom ännu en gång lämna in skidorna. De ifrågasätter min kompetens och jag ber dom lämna in skidorna. De säger att de kommer lägga på luren och jag ber dom lämna in skidorna. De lägger på luren. Så beter de sig i detta land! Lägger på luren rakt i örat på människor som bara gör sitt jobb.
Nåja. Nu är det bara 13 dagar kvar. 13 dagar kvar. 13 dagar kvar.

Den snurrigaste kvällen hittills tog plats igår. Alkoholgudinnan gjorde sitt sa att säga då under bara en utekväll storbråkade alla anställda på mitt arbete med varandra... Vi är fem stycken. Två stycken skrek halsen ur sig och slog sönder armar och ben med vredesmod riktat mot diverse prylar i dess väg.
Vi tappade ävem bort nyckeln till lägenheten vi bor i så nu kommer någon sniken norsk lönnfet låssmed kunde casha in lite extra brödföda. Jag som var den nyktraste blev utkastad från krogen på grund av "Hör och häpna" att jag var otrevlig mot bartendern. Vad kräver de av bargästerna i tider som dessa då man inte får gnälla lite över norska ölpriser! Speciellt när bartendern är en sån där riktigt sur jävla stor dum o tjock pomperipossa. Inget överseende här inte.
Bikinishowen på utestället mitt emot kom jag inte heller in på då min legitimation låg i lägenheten vars dörr var låst med borttappade nycklar. Jag grät en skvätt i den kalla natten och gick mot mina arbetskamrater för att fråga hur vida nyckeln kommit fram än.
Dock vågade jag mig inte närmare dom än 100 meter då de var galnare än kor och argare än vargar. Jag fick klättra upp balkongvägen in i lägenheten och skaffa fram legitimation. Fram till bikinishowkrogen igen men ack nej nu var plötsligt åldersgränsen höjd. Va i helvete!! Jag blir ombedd att komma tillbaks en stund senare.
Med bikinishow i blick och dregglande mun väntar jag en stund i sällskap av en trevlig öl och klampar åter igen tillbaks till bikinishowskrogen. Denna gången var jag för full. Hur ska ni ha det era jävla... Hur som helst en riktigt lyckad kväll i Beitostolen. 14 dagar kvar. 14 dagar kvar.

Nej detta testet på mitt psyke blev för extremt och jag drar mig ur tidigare än planerat. Ok fucking Beiotstølen you win this time! Nästan bara två veckor kvar tills den 16 April då jag får lämna alla fjäll och hytter bakom mig och följa solen till det varma Göteborg där rosorna blommar och A lagarna alltid ler.
Anledningen till att jag inte lämnat in några bloggrapporter de senaste veckorna beror dels på att skidorna jag hyr ut tagit kontroll över mig och dels över att jag helt enkelt inte orkat skriva. Solstrålarna som skiner allt starkare även här uppe har dock tagit mig ur skidornas trans och jag hämnades hårt genom hyra ut dom till danskar som förgäves försøker stava sig fram på grus och sten.
Under dessa veckor har jag inte hunnit med så mycket utom att åka lite snowboard, se lite star wars och glädjas över att den oändliga tiden här uppe trots allt verkar ha ett slut. Innan denna grymma tidsålder är över så stundar dock den norska påsken som ryktas vara slutet på allt. Överlever jag den så kommer denna blogg bli en glädjefylld blogg och jag kommer nätt och jæmnt bli religiös. Ill make a deal with god.

Idag kröp temperaturen under nollsträæcket igen och tsunamisarna norr om Beitostølen frös till vilket gör att jag inte kommer drunkna ännu. Så istället för det snötäckta landskap jag har vänjt mig vid här uppe så ligger nu ett glashalt islager över hela området. 
Den danska rasens språkliga förmåga imponerar mig dagligen da de tror att varenda mening man säger till dom är "Vo høj jag ær?". Man sæger till en dansk "Då trenger jag en støvel" och genast säger han med en frågande min "Vo høj jag ær?". "Nej jag trenger en støvel før att ställa in ski" svarar jag och han svarar "VO HØJ JAG ÆR?!". "Du är så jävla dum i huvudet att du får inte hyra här alls.. Hej då!" skriker jag åt han i silkesren ilska! Dansken skruvar på sig några sekunder innan han försiktigt undra om det jag menar är "Vo høj jag ær?".
Ja det danska folket har nästan lyckats gøra ett sämre intryck än det norska här uppe och några som förstärkte intrycket av att danskarna är dunderdumma var en lärartrupp som leverade in 100 långfärdsskidor med så mycket valla att man dom fastnade om man slungade in dom i vaggen.
När vi berättade för dom att vi inte kan hyra ut skidorna i det skicket och att vi är tvungna att att ta betalt för att rengöra dom fick det högsta av lärarhönset spel och började skrika och vråla åt olika håll. Han kallade oss idioter etc men det citat jag mest la på minnet beroende på att han upprepade det 4 gånger var "20 år... Men nu är det slut!". Tydligen hade skolan rest upp hit i 20 år och aldrig haft några problem förän nu. Menar personligen att de redan bör ha jättestora problem med tanke på att de reser upp till denna kyrkogård över allt vad lycka och glädje är, frivilligt i 20 år.

Snøn smælter bort. En stor førvånan slog mig då det visade sig att det fanns asfalt under ismassorna på landsvægen. Så nu ær inte kylan den stora faran længre utan snarare den stundande vårfloden som kommer drænka oss och jag citerar dærfør en vers från Hoola Bandoola Bands låt Filosofen från Cuenca.

Marie Antionette blev känd
för sitt tal om syndafloden,
som när hon hade roat färdig sej
skulle dränka hela jorden.
Vi lär oss att förfasa oss
och vi fördömmer henne trots
att ingen gör nå't åt dom skitiga vatten,
som kommer att dränka oss.

Jag fasar inte bara øver vattenmængder hær uppe utan æven øver att pomperipossan som besøkte oss idag kommer tillbaks imorgon. Hennes tjat om att det var synd att det bara fanns ett skiduthyrning med tanke på den service hon fick hær inte var tillfredstællande nog och hon hennes tankegångar berodde då på att hon var tvungen att legitimera sitt feta arsle før att få ut några skidor. Mænniskan hade kunnat få den lyckligaste att ta till kniven.

Ja denna dag har jag slitit hårt för väga upp för gårdagens arbetsdag som jag mest tillbringade på lagret gråtandes över min egen citronsura bakfylla. Oturligt nog för mig råkade jag visst slockna där på lagergolvet och det är ju självklart att en av topparna i Beitosstølen Resorts fruar ska kliva in. Hon jobbar på skidpasskontoret och har aldrig ens tänkt tanken på att klampa in hos oss men just idag tar människan tillfællet i akt. Har jag kvar jobbet även imorrn så återkommer jag.

Heureka!! Det har æntligen slutat snöa och det gjorde det lagom till min första lediga dag i ingenmansland. Denna dag gick i snowboardens tecken vilket jag som kanske tidigare framgått inte är hundra procent haj som en haj på.
Jag ramlade och jag ramlade och jag ramlade och hade till slut mer snö innanför kläderna än omkring mig. Dock har jag blindt råkat fastna för det och det verkar inte bättre än att jag kommer investera i bräda, bindningar och boots vilket kommer krossa min redan urvattnade ekonomi och mina skulder till diverse albanligor hemma i Gøteborg vågar jag inte ens tänka på. Vissa skulle kanske tycka att skulder till albanligor borde betalas av innan man satsar mynten på nöjen men jag har aldrig påstått att jag är den visaste av mænniskor.
Gnället i denna bloggrapport har nästan lyst med sin fråvaro så jag riktar en ordenlig känga mot alla kötthuvuden som inte kan gå på en sittlift utan klanta sig under, över eller vid sidan om liften vilket resulterar i att liften står stilla i flera minuter! Dra bort liken från påstigningsplatsen och tryck på start igen?

Mitt redan svaga sinne før mode och stil har førfrusit i detta bittert kylslagna land och jag sitter framfør datorn nu med en gul møssa dekorerad med ett ælghuvud nerdragen øver øronen. I denna norska vargavinter ær det ælgmøssan eller døden.
Møssan har jag førøvrigt ehm... Lånat från mitt arbete vilket gjort att jag har haft dansken jag bor med i hasorna i en vecka. Cirka femton gånger har han berættat att han tycker det ær "olægligt" att jag inte betalat før møssan och till slut sa jag till honom att han nog borde ta och sluta lægga sig i. Sen dess har han inte sagt ett ord till mig. Eller han sa i och før sig "Jag ska klæmma på dig før faaeen!" i sømnen vid 4 tiden i natt men jag vet inte om det var riktat till mig eller hans pocahontaskudde. Hur som helst tyckte jag att det var besværande dær jag låg i våningsæsongen ovanfør nær han dessutom børjade støna och sparka upp på madrassen jag låg på. Ska flytta dærifrån på tisdag.
Statusen på kunderna har ændrats en smula. De ær inte lika korkade længre men ack så mycket mer orginella. En kille vægde 150 kilo och hade 50 i skostorlek. Att stælla in hans tyngd till hans skidbindningar var inte direkt någon dans på rosor med tanke på att ju tyngre personen ær desto jobbigare ær det att skruva. Nær man skruvat sønder armmusklerna, ær genomsvett och tar en førsiktig titt mot bindningarna som visar att man knappt kommit halvvægs før att få den dær feta mannen kvar på skidorna då vet man att værlden inte ær på ens sida just idag.
En annan kund kom och leverade en høg med diverse skidartiklar han lånat till sin fruktfula familj och jag frågade om han hade med sig den gula kvitteringen på sakerna han lånat. "Nej nej nej det har jag inte" sa mannen och ungefær då såg jag att han hade något gult i handen. "Ær det inte den du har i handen?" frågade jag och fick till svar "Jo just det ja". Jag skakar på huvudet ænnu vilket jag i och før sig æven gør før att hålla værmen uppe.

I skrivandets stund är jag snurrig som en jojo och lika borta som isbit i helvetet! För någon timme sen gled jag runt i backen på snowboard och tyckte att det gick riktigt bra. Spanade upp mot sittliften, såg några söta damer och självklart skulle jag visa vilken hejare på snowboard jag trots allt är. Bad idea.
Jag gjorde förmodligen ett riktigt hejarkonststycke men illa nog ramlade jag rakt på huvudet. Ett märkligt tecken flashade framfør mina ögon innan det blev bäcksvart. Jag lyckades komma upp på brädan igen och gled ner till en arbetskamrat som väntade med nycklar. Av någon märklig anledning tog jag upp serien Bamse med honom. Har för mig att jag sa något mer till honom men att han inte ändrade reaktion över någonting jag berättade. Han bara log ett ansträngt leende och nickade.
Tog liften upp igen och sällan har så mycket snurrat runt i mitt huvud. Jag hade femton tankar snurrandes i huvudet samtidigt. De kom sådär överens och i skrivandets stund minns jag ingenting av vad jag funderade på. Det kan ha något med lösningen på den globala uppvärmningen att göra men med med tanke på att den globala uppvärmningen kanske får slut på skidstationer som denna vilket kommer resultera i att jag inte kommer glida ut och riskera nacken längre så är det lika gott att jag glömt tramset.

Arbetet idag fungerade helt ok. De sköna lirarna Tommy & Ronny kom och lämnade in barnskidor till oss och smet sen hastigt iväg vilket möjligen kan bero på att på deras sedel stod det att de hade hyrt skidor till två vuxna. Ride on Tommy and Ronny!

En månad borta, two to go. Jag vill först och främst skriva att norsk brunost är inget jag rekommenderar till någon. Gillar man norsk brunost är man ingen människa utan bara en liten lort. Norsk brunost är källan till allt ont. Fick smaka detta rävgift idag och nu fem timmar senare sitter jag fortfarande ihopkurad i ett hörn i butiken, kallsvettig och rädd. Rädd för den norska brunosten vars närvaro jag fortfarande känner då den står i kylskåpet  tio meter härifrån.
Detta är vad Norge har bidragit med till den västerländska civilisationen. Gem, Osthyveln, Telemarksskidorna och Norsk brunost. Till och med Fijiöarna har väl tagit större kliv åt den internationella utvecklingen än denna skämtstat befolkad med ett smådumt gnidet folk som inreder allt i trä.

En dag som denna har varit ganska misslyckad och kunderna har varit ganska misslyckade människor. En person vägrade visa upp sin banklegitimation då hon trodde jag skulle skriva upp hennes bankkontonummer och snuva henne på alla hennes pengar. Istället grävde hon fram ett  gammalt gymnasiekort med en bild på henne som 30 år yngre hippie. Jag berættade att jag att jag behövde se legitimation med kontrollnummer. Hon höll stenhårt på det enda ID jag kunde använda och jag frågade henne försiktigt vad hon ska ha ett bankkort med ID till om hon vägrar visa upp det för någon.
Till slut fick jag se på det och jag skrev upp kontrollnumret till hennes röst som frågade fem, sex gånger vad jag skrev upp för något. Jag var smått nära att vråla "Nu fick jag dig! Du är nu lusfattig och själv drar jag till Maldiverna!".

Undrar om det finns någon tidskrift för dumma människor där Beitostølen Resort annonserat. Det måste vara något åt det håller med tanke på alla rikspuckon som styr kosan hit. En svensk fick inte hyra gratis idag. Hennes respons var att lyfta näsan i vädret och sedan säga "Sicken service" på djursholmsdialekt. Jag håller med henne. Var är världen på väg när det inte ens går att hyra skidor gratis.

Idag väljer jag att posta en dikt hämtad från svenska MAD istället för en bloggrapport. Denna dikt beskriver mitt tillstånd i Beitostølen bättre än mina egna ord.

VANTEN

av Tomten Rydberg

Midvinternattens köld är hård,
kärnorna knastra och flamma,
Allan sova i enslig gård,
samma gör Allans mamma.
Månen rullar sitt tysta barn,
katten hänger i mammas garn,
snön ligger tyst på taken.
Tomten fryser om händerna

Står där och fryser vid ladgårdsvägg,
räknar de ynkliga slantar.
Snor sina händer i lusigt skägg,
önskar han hade vantar.
Står där och grubblar men vet ej vad
vantar kan kosta i närmsta stad.
Tänker så han skallen kan spräcka
undrar om slantarna räcka?

För sin hand genom flottigt hår,
andas i valkiga näven,
står där och stampar med stela tår
ty han fryser om fötterna även.
Står där och huttrar i nordanvind,
stryker en hårdfrusen klump från sin kind.
Fryser så ända till märgen,
och verkar förfrusen till färgen.

Går till kylskåp och skafferi,
nallar av alla faten.
Dricker ur flaskan med konjak i,
ja, god är julematen.
Skinka och konjak är nog all right,
men tomten, han tänker på Fahrenheit
som biter i handen och kinden.
Tomten, sin kos, styr mot vinden.

Går till den vrå där hans grötfat står,
sätter sig ned till att spisa.
Huttrar och fryser så tänderna slår
mot läppar som vindarna isa.
Blåkalla kinder, svartfrusna tår,
isbark på ryggen och rimfrost i hår,
och i stjärnornas frostiga glitter
han fryser ihjäl där han sitter.

Förbannade dator, den dag du begravs ska jag dansa på din grav åt det faktum att du kommer brinna i helvetet! Jag hade precis avslutat min bloggrapport och självklart hänger sig allt ihop och jag är tvungen att skriva om allt gnäll. Det kan i och för sig berot på internet också men att skälla på internet som är det enda nöje som existerar här uppe är något inte ens jag klarar med.

Min arm värker och jag har skavsår på fotknölen av trånga pjäxor. Jag gled på twinteaps i backen likt en svan i en skogstjärn. Kvällskörning i en avstängd backe innebar fullständigt mörker. En lugn stämning föll över mig och en rofylld låt spelades på MP3spelaren. Då dök det plötsligt upp ett hål mitt i backen och jag flög åt ett håll och mina skidor åt ett annat. Jag låg och kved en bra stund innan jag kom på att backen jag åkte i var avstängd vilket innebar att ingen fräsch brunett från skidpatrullen skulle komma och plåstra om mig även om jag så låg och grät hela natten.
Jag släpade mig ner för backen i konstant smärta och självklart stöter jag på dansken jag bor med som tvingar mig med upp på ett sista åk. Uppe på toppen intalar jag mig själv att ta det lugnt och försiktigt och inte skada mig på något vis mer denna afton. Jag skidar ut och känner hur harmonin faller över mig igen. Allting är lugnt och stilla. Då plötsligt står det en kalkon mitt i backen och jag är en tiondelssekund ifrån att köra på den. Med hjärtat dunkandes värre än en afrikansk infödings trumma bromsar jag in och kollar närmare på kalkonen. Det visar sig vara en kalkonatrapp som skidskolan använder för att få skidelever som misslyckas med att svänga på gott humör. Jag plockade upp kalkonatrappen och gled ner med den till de ansvariga. Direkt blev jag anklagad för att försöka stjäla kalkonen. Paranoida jävla skilärarjävlar!

Annars har dagen varit olycklig. Min personalchef berättade før mig att jag inte längre får jobba varje dag som jag gjort den senaste månaden eftersom det var alldeles för mycket man på jobb. Vad i helvete hade han tänkt att jag skulle pyssla med annars. Dessa aktiviteter finns i Beitostølen, frysa, skada sig i skidbacken eller stirra sig blind på alla lusekoftor.
Beitostølen är döden.

Termometerna har har alla spruckit. Utanför är det kålsvart och jag hör vargarna yla på en inte allt för avlägsen fjälltopp. Överlevnadsoddsen på att ta sig hem är inte på ens sida i detta rovdjursland. Sen finns det ju massor munklegender om att det skulle finnas en snöman i Himalaya. Jävla nonsens. Han är här i Beitostølen. Den amerikanka motsvarigheten Big foot bör också vara här i närheten med tanke på de astronomiska storlekarna som försvinner från pjäxlagret. Förmodligen väntar de där två bortbytingarna utanför dørren i detta nu. Kommer det ingen bloggrapport i morgon så har jag alltså blivit dräpt av två monster vid världens ände. Ett ganska heroiskt sett att dö i mina ögon.

Dagen har flytat på ganska bra. Kunderna har varit lika klipska som de alltid är. En skön lirare skrev exempelvis sin signatur i helt fel ruta på kontraktet vilket kanske inte ær så märkligt... Det är bara det att jag redan hade skrivit min signatur i den rutan så han skrev helt enkelt sin signatur över min. Det finns till och med smartare personer i Skövde.

På tal om Skövde så är jag beredd att sätta min björnpäls och min kamin på att majoriteten av de svenska kunderna som besökte oss idag kom dærifrån. Resten av de svenska kunderna var smålänningar då de ansåg att ett familjeråd på en timme var värt de 20 kronorna de skulle tjäna om två av snorungarna skulle skippa att hyra hjälmar. Det slutade med att de inte hyrde någonting alls för att tjäna det maximala.
Nu har jag inte så mycket mer att tillägga förutom att det var skönt att få gnälla av sig en smula.

Jag får beräkna in minst 2 timmars irrande i snöstorm varje morgon för att hinna i tid till jobbet. Idag lyckades jag klocka in mig rätt bra och gick bara runt på måfå i nordanvinden i en och en halvtimme. Mina nyutvecklade köld och frostskador kunde jag inte fokusera på när jag kom in i den mindre kyliga kylan på jobbet då kunderna i butiken inte ansåg mina skador akuta nog för att låta mig slippa deras 15 minuter långa funderingar på hur vida en försäkring verkligen är nödvändig att pröjsa upp 30 kronor för. Detta trots att resten av deras uthyrningsräkning redan stigit långt över 3000 kronorsstrecket. När de till slut kommer fram till att 30 kronor inte är värt det, så har de även insett att mörkret gjort att de inte kan steka i backen längre i vilket fall. De tackar för sig och berättar att de kommer in och hyr i morgon istället.

I mitten av dagen kommer en grabb på 12 år insläpande på ett par skidor och en hög hjälmar som han vill levera. Jag känner hur hornen växer i pannan på mig när jag kräver en kvittering från honom om han skall kunna levera någonting alls. Han berättar att han glömt den hemma och min respons blir att han kan ta allt pick och pack och gå hem och hämta sin kvittering för här leveras inte shit utan det gula kvittenspappret. Killen lämnar dystert butiken släpandes på skidorna och precis när han kommit utan synhåll hör jag honom spritta ut i storgråt.
Jag flinar åt min ondska men synden straffade sig naturligtvis själv då jag råkade riva ner en lavin av pjäxor över mig då en kille krävde den magiska storleken 42 som står högst upp i pjäxhyllorna någon timme senare. Yr som en höna så hör jag hur det ringer från kontoret och jag går på snurriga ben dit och råkar riva ner stekhett kaffe över kontorets dator. Det fräser och smattrar från datorn i takt till telefonens ringningar. Jag tar ett vist beslut och lämnar datorn åt sitt öde och svarar i telefonen. Vem är det om inte grabben jag avisat tidigares moder som ger mig en utskällning över hur jag kunde tvinga honom att släpa skidorna ända tillbaks till hytten. Jag menar på att hon är häxan i sammanhanget som skickar sin beniga son att levera så tunga saker. Hon kastar en förbannelse över mig men jag tror inte det finns någon förbannelse i världen som kan göra min vistelse i Beitostølen sämre.

Tid för ännu mer gråt gråt och gnäll över min dystra tillvaro i det iskalla samhället Beitosstølen. Det är så synd om mig så. I detta nu tröstäter jag bananer i takt till tårarna som strömmar ner för mina kinder och jag behöver väl inte ens påpeka att de är frusna innan de nått fram till mina läppar.
Tanken med bananerna jag inhandlade på den den lokala monopolmatbutiken "Spar" var att få mina tankar till varmare breddgrader där det går att odla bananer utan genteknik, men de här iskalla omogna morötterna någon stackars sate till fjällbonde hackat upp ur sin åker gör mig bara ännu mer sorgsen. Nu dök themet till Bröderna Lejonhjärta upp på shufflen också. Läppen darrar.

Dagen startade med att mina arbetkamrater (kamrater är kanske ett lite starkt ord... De hatar mig) försov sig och jag fick stå utanför butiken jag arbetar i och frysa pungen av mig då det endast finns en nyckel. Min arbetsdag bestod som vanligt i att fördjäves försöka spänna fast pjäxor på 65åriga tanter med Melonvader och skrämmande sexuellt inbjudande blickar. En tant på 75 ramlade över mig då jag skulle ställa in stöveln på henne för bara en vecka sen. Jag lyckades hålla mig från att spy då mina dagar i pjäxförrådet där 10000 olika typer av tåsvett blandats till den ultimata vidriga lukten har härdat mig.

Vidare har jag klämmt mig när jag försöker ställa in vikten till små osnutna danska bortbytingars skidbindingar. De har glatt skrattat åt min smärta och när jag kastar mig över disken för att ge dom en omgång uppfostran dyker plötsligt deras farsor upp som jag tidigare ägnat tio minuter till att leta fram storlek 49 i pjäxor åt. Goliats allihop. Nåja, nåja, nu mår jag mycket bättre efter att fått gnälla av mig lite. Återkommer.

Ja det var så här att jag satt o grät inför min goda vän Carlo von Sexron på msn och insåg då att en blogg kanske vore den perfekta terapin för mig att stå ut i detta iskalla vacuumsamhälle. Jag befinner mig i Beitostølen i Norge och som ni kanske redan märkt så använder jag mig av ett norskt hokuspokustangentbord som gärna behandlar norsk runskrift men ratar det internationellt accepterade ä:et och ö:et.

Detta är alltså en gnällblogg och jag kommer inte dra mig en smula för att spotta på vedertagna begrepp som självdistans eller prioriteringar. De fattiga barnen i Afrika aint got shit jämfört med mig! De har värme i alla fall! de kan plocka bananer från träden och bo i plåtskjul. Jag däremot tvingas bo med en uppblåst dansk som gör egen techno (Som sagt barnen i afrika aint got shit) och väcker mig om nätterna för att jag snarkar! Beitostølen är grått kallt och trist och detta är den första officiella nedräkningsdagen. 68 days left.

Syftet med denna blogg är att axla över all min depression över till internet där jag hoppas den förblir. Nu kanske ni frågar som många andra frågar varför jag stannar kvar om det nu är så jävligt här uppe. Jo därför att jag inte tänker låta någon jävla norsk förort  till någon annan jävla norsk förort spöa upp mig och få mig att framstå som en quitter. En annan anledningen är att löningen är i norsk olja.

Varför är Beitostølen så hemskt då? Jo först och främst är det kallt! För det andra finns det inget att göra, förutom att gå till den lokala kareokekrogen och stirra sig blind på de infödda vackra, men ack så upptagna norska gudinnorna. När man stirrat sig tillräckligt blind på dom kan man svinga vidare ögonen mot de skabbiga danska turistmorsorna som äntligen fått tillfälle att släppa loss utan sina vindögda barn och gör detta i takt till sina egna falska stämmor som framfør låtar i stil med "wake me up before i go go" eller "mamma mia".
Sen slår man blicken mot de svenska SASservitriserna och man inser snabbt  att de slickat en aning for många tallrikar de dukat av från borden då deras fläsk gungar så snabbt till musiken att man blir snurrig. Det är vid detta laget man tar på sig björnpälsen och går genom snöstormen hem till hytten. Har man flyt slipper man laviner men kung fu fight med isbjörnar är mer regel än undantag.
Mer gnäll över isvaken Beitosstølen kommer...