www.rocc.nu - En inkorrekt blogg

Ja du, Mikael Wiehe, fin sång! Men enligt den senaste forskningen så var det inte slavar som monterade upp pyramiderna utan avlönade nilbönder. Detta tar ju lite udden ur din liknelse mellan pyramiderna och det moderna samhället så jag tror att jag skippar kommunistiskt synsett en stund till.

Giza ligger sydväst om centrala Kairo och taxin behövde inte köra lång stund bort från Nilen innan pyramiderna kikade fram över hustaken, trafiken gjorde att det ändå tog cirka en timme att ta sig fram. Själva pyramiderna ligger i ett gigantiskt inhägnat område som man först får komma in efter att man betalat kamel, guide, biljettpris och turistpolisens mutor.
Min kamel hette Mickey Mouse och på den red jag i cirka femton minuter innan pyramiderna åter igen tittade fram som gubben ur lådan bakom sanddynen. "Gubben i lådan" kan tyckas vara ordval i minst respekterande laget gentemot världens enda kvarvarande underverk. Okej, pyramiderna dök inte upp som gubben i lådan.




Efter att jag förklarat för Tutankamon eller ("Tutten" som vi hans vänner kallar honom) what i wanted from him så lämnade jag det egyptiska museumet och tog tunnelbanan till Old Cairo igen.

Nilen

Mr X och Mohamed förklarade att vi skulle på fest på en partybåt vid Nilen så vi började lunka ditåt när skymningen föll. Mr X och Mohamed försvann nästan ögonblickligen så jag finner mig själv lunka över Nilen med en person jag inte känner igen och som inte alls verkar vara på väg mot någon partybåt. Den lugna Nilfloden jag såg ut över verkade inte direkt oroa sig så då gjorde jag inte heller det. Jag hamnar var jag hamnar.

Nilen är en av världens största floder som inte vill vara som alla andra och därför rinner norrut istället för söderut.

Hyrning av bil

I Giza fann vi till sist Mr X igen och han stod och umgicks med sin trolovade. Att umgås för länge med sin trolovade på kvällen: Haram! Så vi sa hej då till bruden och gick tillbaks över bron. Där råkade en pojke som bar på trädgårdsmöbler gå på Mr X och den andra killen och vipps så var slagsmålet igång! Hela brons tillfälliga befolkning gick in i dispyten när Mr X örfilade upp pojken och där någonstans var det dags att avlägsna sig från situationen.

Hemma i Old Cairo igen bestämde vi oss för att hyra en bil till Kairo och köra till Alexandria nästa dag. Mohamed ville lämna Kairo klockan fem nästa morgon... Och vi hyrde bilen klockan ett på natten. Då ringde jag en vän från Texas och hörde om han vill hänga på till Alexandria med fyra timmars varsel. Jag och Texalan som han heter röstade ner Mohameds sömnlösa tidsplan och bestämde att klockan åtta på morgonen var en mer rimlig tid för avgång.
Jag gick och la mig där någon gång runt halv två och somnade som Ramses den andre medan Mohamed var så exalterad över den fina bilen att han drog iväg med den till någon ort utanför Kairo för att ragga brudar. När jag mötte honom klockan åtta på morgonen hade han inte sovit en blund.

Vi plockade upp Mr X i Old Cairo och sedan körde vi till Kairos internationella del Mahoi där Texalan och hans kroatiska vän Slime steg på. Att skriva att Mohamed inte kunda köra bil är en underdrift... Han fick kärringstop 10 gånger och höll på att krocka med få centimeters marginal i alla fall 5 gånger. Han repade också upp hela undersidan av hyrbilen när han tog en hastig kurva över en trottoarkant. Till hans försvar får jag påpeka att körglädjen fanns där.

Jag frågade honom om han hade körkort och han svarade att han naturligtvis hade körkort. Det hade han fått som gåva från en korrumperad tjänsteman på trafikinspektionen.
Mohameds körning och Kairos trafik var en självmordsbenägen kombination så vi tvingade bort Mohamed från ratten och satte Mr X där istället. Med hans perfekta kontrol så rullade vi mot Alexandria via "The Desert road".

Kairo - Alexandria

Vägen mellan Kairo och Alexandria bjuder på få överraskningar och det finns egentligen inte en endaste liten ort på de 35 milen mellan städerna. Men öknens sand och stenar har lite av en förtrollande effekt och man kan stirra ut över den i timmar utan bli uttråkad. The Desert rocks in many ways!




Några mil innan Alexandria byts ökenklimatet ut mot träskmark och medelhavsvindarna sköljer fram en mer europeisk känsla över landet.

Alexandria

Alexandria har en helt annan prägel än Kairo med sitt svalare och renare medelhavsklimat. Att Europa grundat och förvaltat hela staden märks via stadsdesign och internationell inriktning. Det bor bara sex miljoner människor i staden men den känns ändå påfallande liten.

Efter att vi fått bilen parkerad så fick vi stanna på en coffeeshop för att dra ner Mohameds extrema vattenpipeabstinens. Mr X tröttnade ganska snabbt på att se Mohamed puffa pipa efter pipa så han drog med mig och Slime till en moske för islamskt bönemöte. Först fick vi tvätta armar, ansikte och fötter då Ala inte tolererar lortiga utövare (Haram!) och sen var det gymnastikövningarna man hade i lågstadiet i tio minuter till imamens arabiska... Jag är inte riktigt omvänd ännu. Tycker för bra om sex, drugs and rocknroll fortfarande. Haram! Och då speciellt rocknroll framför den traditionella arabiska radiomusiken som verkligen låter... traditionell.

Alexandria city beach



Burkamammorna såg ut att ha kul med sina kids men med burkamammor så vet man ju aldrig då man inte ser så många ansiktsuttryck från dom. Men burkamammor, i hope you had the time of your life!

Alexandria nya bibliotek



Alexandrias urgamla bibliotek är tyvärr historia nu då de brändes skövlades och bokbålades upp av vissa makter som ogillar information. Det är inte Kina eller Nordkorea jag skriver om i det här fallet.
Alexandria stad gav dock det hela en ny chans och byggde ett nytt flashigt bibliotek. I mina ögon och fötter så var det en av de häftigaste lokaler jag någonsin gått in i och saknade verkligen inte något gammalt förlegat dito.

Hela biblioteket hölls uppe av pelare och hela taket är inglasat i färgat glas i olika nyanser. Det är uppbyggt i sluttande sektioner och varje sektion är proppad med bokhyllor. Jag var nära att följa min barndoms biblioteksinstinkt och leta rätt på bibliotekets serietidningsavdelning men insåg att med bibliotekets utrymme så skulle min skattjakt ta längre tid än jag har kvar innan jag flyger tillbaks till Europa.

På tal om serietidningar och Alexandrias bibliotek så är Kalle Ankaserien "Bibliotekets beskyddare" av Don Rosa verkligen att rekommendera.



Alexandria citadell

Ett till av de sju underverken, "Fyrtornet i Faros" stod tidigare i Alexandria men någon smoothsmoothy sailor lyckaes sabba även den och på fyrtornets plats står nu en borg. På vägen dit kändes det smått abstrakt att det dånade "To the window, to the wall, to the sweatdrop down my balls, to all you bitches crawl" från bilen till de beslöjade damerna utanför. Dom som fick utstå än mer disrespekt var de tre bilarna som Mr X parkerade in så här:


(Detta är inget hemligt frimurartecken utan de fyra större rektanglarna representerar bilar och den långa rektangeln representerar en vägg. Bilen längst ner är vår)

Amerikanen, kroaten och svensken i sällskapet frågade de två egyptierna om det var så smidigt att parkera så där. Egyptierna bara skrattade och menade på att trots allt lämnat handbromsen nere så det var bara att putta undan bilen om den nu stod i vägen. Några egyptier som inte skrattade lika högt var de poliser som valde att låsa bilens däck under den timme som vi betraktade citadellet.




Poliserna förklarade för Mohamed att de ville ha en muta för att ta loss låset eller så kunde vi hämta den nästa morgon istället. Efter att Mohamed argumenterat med poliserna i en kvart med huvudargumentet "Ni tar väl inte emot pengar från turister" släppte de till sist bilen utan några betalda mutpengar... Och vi kunde köra tillbaks mot Kairo via ökenvägen. Jag som chaufför fick uppleva de djärvaste omkörningarna och motorvägskorsande beduinerna den arabiska natten kunde erbjuda. Tack arabiska natt.



Leverans av hyrbil

Att köra bil i centrala Kairo är en av de de där sakerna man måste göra en gång i livet, jag vågade naturligtvis inte men Texalan gjorde ett riktigt imponerande jobb. Det viktiga var att ta så lite hänsyn som möjligt och det hade ju Texalan som Texasbo väldigt lätt för.
Uthyraren var inte imponerad av bilens skick när vi dök upp klockan två på natten, en timme för sent och lämnade tillbaks den. I en timme stod Mohamed, Mr X och ett gäng biluthyrare och diskuterade ersättningen. Till sist landade allt på 200 pund (300 skr). När vi gick mot hemkvarteren igen över tunnelbanespåret så vad Mohamed helt till sig av lycka då han trodde att summan skulle landa på belopp större än pyramiderna. I samma veva avslöjade han att han repat upp hyrbilen ordentligt även under förra natten när han var ute på sin raggarsväng. Mohamed är en sådan där person som slutar förvåna väldigt snabbt.

Som seden krävde avslutade vi natten hos Nadis med backgammon, turkiskt kaffe och vattenpipa uppassade av Nadis nioåriga son som hade det väldigt tidiga morgonskiftet.



Mr X, en terrorist?

Nästa morgon fick jag inte gjort allt för mycket då jag kom upp rätt sent. Jag och Mr X gick för att möta upp två indier i Koptic Cairo och det var då polisen norpade honom. Mr X har en ovana att bli haffad av länsmanjäveln på grund av sitt sällskap. Han berättade att han varit vid pyramiderna med två israeler en gång och detta gjorde att han utfrågades i fyra timmar om hurvida han var terrorist eller inte. Relationerna mellan Israel och Egypten är så spända att Mr X fick besöka polisstationen fyra gånger till för att förtydliga sin terrorverksamma oskuld.

Muslimskt bröllop

Indierna var trevliga killar och dom och jag blev inbjudna till ett egyptiskt bröllop i Giza på kvällen. Vilket förbannat ös det var! Utan alkohol! Jag som den sorgliga alkoholist jag är och Magnus Uggla har alltid stått enade: Jag dansar aldrig nykter!



Men den barnsliga principen blev jag lite tvungen att svälja när Mr X putte ut mig på det vilda bröllopsdansgolvet. Först var jag lite orolig att jag som enda västerlänning inte skulle vara välkommen att dansa i lokalen. Det var helt tvärtom. Precis alla vars blick man mötte uppmanade en att dansa vidare och vildare och bröllopsfestarnas stora glädje visade sig vara ett betydligt mycket bättre danspreparat än sprit! Håll hårt i fezen vad jag shakade loss där bland egyptierna och det blev en fest jag sent skall glömma.

När festen började mynna ut så tog jag och indierna en tuktuk (som krockade) och en taxi till Mahoi för att öla med Texalan och Slimes syster.
Taxichauffören var dock dimmigare än en sandstorm och tog lite väl lång tid på sig att nå sitt mål vilket gjorde att det blev en hastig öl innan vi fick bege oss tillbaks till Old Cairo igen för ljuv sömn... Trodde vi. Men där gick vi på Mohamed som drog med oss till Nadis där den stackars yngste sonen åter arbetade fyra på morgonen.

Kairo Citadellet

Nästa morgon var det dags för besök på Kairos fetingmoské som ligger i stadens östra kant och blickar ut över staden från en borg på ett berg. Hälften av lokalerna i borgområdet är militärmuseum då den egyptiska försvarsmakten är änna jävlar på att försöka olja in sina muskler för showens skull. Men ärligt talat gubbar så är det ingen som har glömt när ni fick spö i den sex dagar långa "Mr arabic muscle-tävlingen" år 1967 av en gammal skäggig rabbin. Förvisso går det rykten om att domarna var mutade av amerikanska bookies.



Men nu skulle det visst handla om citadellet här. Utsikten över Kairo var enastående och borta vid sydvästra horisonten kikade pyramiderna fram och log mot mig i solen. Att staden har en respektabel ytstorlek var inte heller någon statshemlig där uppifrån från berget.

Efter att nosat lite i citadellets lokaler så tog jag mig ner för borggården och bråkade fram ett vettigt pris till Al Azaraparken med taxichaufförerna. De menade på att de inte sett maken till judisk snålhet sedan Israel beslöt sig för att behålla kontrollen över Gazaremsan efter sexdagarskriget 1967.

Al Azeraparken

Al Azeraparken ligger norr om citadellet och även denna plats bjuder på mäktig utsikt från en kulle som har panoramvy över hela Kairo. Parken var betydligt mycket mer highclass än det vanliga Kairo jag är van vid och de fattiga barn som jag trodde var obligatoriska i alla Kairos hörn närvarade inte. Fast och andra sidan, va fan skulle de göra i en park? Fast och tredje sidan så gör de ju inte direkt mycket nytta på gatan heller... förutom att attackera mig med en död fågel. Afrikansk voodoo eller pojksträck?



Efter besöket vid parken drog jag mig tillbaks till Old Cairo igen

och sen började jag änna att fundera, jag tänkte och jag tänkte lite mera över vilken ort vid Röda havet som skulle passa bäst för ett besök. Jag valde turistparadiset Sham El Sheik för att få den starkaste kontrasten mot vägglössen och kackerlackorna i mitt rum i Old Cairo.
Sham El Sheik ligger på Sinaihalvöns sydspets och det tar cirka sex timmar för en buss att hjula ner dit. Räknar man med passkontrollen vid Suezkanalen så tar det nio timmar.

Passkontrollen vid Suezkanalen genomförde de noggrannaste grandskningar jag varit med om inne i ett land. På tillbakavägen från Sham El Sheik var tullen än mer i kontrollbehov än på utresevägen. Alla fick gå av bussen och lägga sin väskor framför sig. De som bjöd vakterna på cigaretter slapp att bli utfrågade men jag hade inga cigaretter att klättra av kroken med så vakten kom och frågade mig:

- Do you mind if i look around your bag a litte bit?
- Well my bag is locked so are my jacket and i know my rights so you gonna need a warrant for that!
- Arent you sharp as a tack, you some type of lawyer or somethin or somebody important or somethin?
- I aint pass the bar but i know a little bit, enough that you wont illegally search my shit!
- Well see we how smart you are when the K9 come.

Så kom alltså K9hunden och sniffade igenom samtliga väskor utanför bussen. När jag stod där och såg hur korsningen mellan labrador och schäfer sätter sig ner framför min väska så slår det mig att smuggling av opium i den arbiska öknen kanske inte var den främsta av ideer. Jag borde tagit större del av antidrogbudskapet i "Faraos cigarrer".



Åh, påfyllning av min vattenpipa! Tack Ali!

Tidigare i inlägget har jag skämtat om Mohameds shishaberoende som gjorde att han till och med drog i sig drogen till frukost... Men tro fan jag inte själv sitter på morgonkvisten med turkiskt kaffe och vattenpipa som intercontinental breakfast.

Suezkanalen

Jag hade föreställt mig en bro över Suezkanalen så man fick en ordentlig titt på det lukrativa kanalbygget men det var en tunnel som band samman Arabien... Vilket är ganska självklart egentligen med tanke på vilka bjässar till lastfartyg som ska klämma sig igenom. Man kunde se en kö av dessa fartyg som tuffade mot Medelhavet en bra vit längst med Röda havets kust.
Men det enda jag och min vattenångade hjärna kan tänka på är hur synd det är om Tintin som planerade att åka igenom Suezkanalen via en fet kryssare men istället fick ro över Röda havet i en likkista! I det senare albumet "Koks i lasten" lyckades klantarslet ta mig fan slarva sig ut på samma hav igen... Att somliga inte lär sig av sina misstag.
Sinai

Timglasen där i Sinai dom lär sanden aldrig sina i enligt Robert Broberg och han har en poäng för djävular vad sand Sinai sitter inne på. Sand, sand, sand, sand, grus och stoft, vilket jävla land, det är ju öken. Öken! Jag tänkte, det blir väl bättre runt kröken? Men där var ännu mera öken.



Sinai var faktiskt bra mäktigt ändå och många gånger kändes den gigantiska sandlådan inte naturligt skapad. Den påminde mer om ett grustag där en miljon grävskopor härjat i åratal, eventuellt en enda grävskopa med en mycket galen och entusiastisk chaffuör med väldigt mycket tid till övers. Hade jag haft stor tillgång på vattenpipa och solkräm så hade jag kunnat tänka mig att ta ett sådant arbete då jag gillar grävskopor.

Suezkanalen - Sham El Sheik

Ökenvägen ner till Sham El Sheik från Suezkanalen följde röda havskusten i princip hela tiden. Den extrema turistutvecklingen mot Röda havet syns konstant med nybyggda enorma resorts mot havet. Ordningen var öken - resort - öken - resort - öken och absolut inget annat. Mer än hälften av alla resorts såg ut att stå tomma men oljesheikarna har nog råd med det.

Röda havet är för övrig inte rött! Där har ni ett scoop! Röda havet är blått och med en riktigt disig horisont på grund av att hettan är het, skona så vitt jag vet varken stark eller svar. Att hettan är het gör att jag ifrågasätter hur Moses och hans judepolare kunde överleva i Sinais öknen i 40 vilsegångna år.

En liten sandtornado gled fram över landskapet halvvägs mellan Sham El Sheik och Suezkanalen och i mitt retrospelande sinne dyker åter igen en tvspelsreferens fram. Ökenvärlden i Super Mario bros 3.



Nivån som känns mest påfallande är den där man först möter en sandstorm och sedan en flyförbannad sol. Om Mario glidit fram i en buss med aircondition istället för att springa så kan man tänka sig att han nog överlevet den där elaka solen fler gånger...

Sharm El Sheik

Ja vad ska man skriva om denna kända ort helt uppbyggd för turism och absolut inget annat. Jag har ärligt talat inte mycket positivt att skriva.
Samtliga strändet var antingen lyxresortägda och endast till för deras gäster eller så ägdes de av en strandrestaurang som ville ha brutalt många kameler i inträde. I min desperation så fick jag muta en resortportvakt att släppa in mig bakvägen till en fortliknande hotelanläggning och tillgång till Röda havet. Där hann jag chilla i två timmar innan en arg gammal tysk menade på att jag stulit hans solstol. Mitt svar blev "nazist" och sen gick jag hem och surade i mitt lowclasshotel långt ifrån paradisets stränder.

Mest roligt har jag haft i Sham El SHeiks äldre kvarter då jag spenderat tiden där med en mycket rolig gammal vän... Vattenpipan. Han är alltid där för en och vi får båda ut så mycket av ett ordentligt blåsjobb. På tal om det sitter jag och röker en helt annan vattenpipa i Old Cairo när jag skriver detta... Blomstersmak! Närmare Nemos trippande tillstånd i detta spel kommer jag aldrig:



Hur som helst så är och förblir inte Sham El Sheik något jag rekommenderar även om världens sex kvarvarande underverk efter pyramiderna alla ligger i området, Mcdonalds, Burgerking, KFC, Pizza hut, Starbucks, The Fridays.

Sham El Sheik - Kairo

Resan genom Sinai gjorde dock hela trippen värt det hela. Det blev nämligen ett äventyr att resa tillbaks mot Kairo också beroende på chaufförens körkapacitet. Redan en kilometer utanför Sham El Sheik fick han storsladd på bussen som på två hjul var nära att välta men till slut fick stopp på det motsatta körfältet. Tacka Ala för att ingen mötande trafik kom på vägen.

Efter att vi passerade Suezkanalen så tröttnade bussen på den motormisshandlande chaffissen och la ner. Samtliga av bussens 30 passagerare hoppade av och började agera Mulle Meck, Fixarfrasse och 28 andra karaktärer för att få igång motorn igen. De lyckades för stunden men bussen var ändå inte helt lycklig med tillvaron och valde att krascha femton gånger till... De tre sista gångerna i centrala Kairo där en stillastående buss inte direkt underlättar den jungfrutrånga framkomligheten. Jag valde att slutligen lämna bussen åt sitt öde och spåra upp en tunnelbana.

Hem igen

Jag bodde hos Mr X några dagar till i Old Cairo och valde att bara chilla i kvarteret där innan jag tog flygplanet mot Sverige igen. Pyramider och turistparadis i all ära men den avslappnade sociala atmosfären i sällskap med nya vänner och Egyptens cafekultur var det bästa landet bjöd mig på... Jag hade bara ett önskemål och en fråga. Var är brudarna?



Att flyga hem gick smärfritt men jag vill ge ett tips. Läs inte boken El Choco när du sitter på en flygplats i ett land med djupt korrumperad polis (som exempelvis Egypten). Man får väldigt lätt för sig att tullvakter bara väntar på att ta emot ens väskor på andra sidan bagagebandet, som de sedan fyller med droger som du ska behöva muta bort ditt ansvar ifrån senare... Jag och min jävla fantasi alltså.

Jag tänkte försöka klämma in ett till blogginlägg innan jag flyger till Ryssland. I detta inlägg ska jag snabbt sammanfatta hela världen via mina nya skojfriska teorier. Det finns typ fyra typer av identiteter typ enligt den teorin. Den första identiteten beskriv via en saga:

Sagan om meningen med allt

För sjösjukt och skitmassor år sedan så fanns endast en sak då allt var ett. Det fanns ingen materia, inga atomer, inget vakum, inget rum och ingen tid... Sen skedde något som gjorde att denna enhet helt söndrades i oräkneligt många andelar. Uppdraget som gavs till världsalltet var nu att sätta ihop alla delar igen och återskapa allt till ett.

På planeten Jorden där jag föddes, går uppdraget so so då de så kallade inteligenta organismerna vill fortsätta splittra allt och således motverka allts syfte. De starkaste rörelserna för splittringen går under många olika officiella namn och ser till synes ofta ut att motarbeta varandra... Den gemensamma termen för splittrandet av vår värld är hur som helst ondska.

En värld <--Godhet--------------o--------------Ondska--> Oräkneligt många världar

Vilken sida som kommer vinna striden på planeten Jorden är ännu svårt att utvisa men de visaste bookmakers har redan satt sina odds. Jorden är hur som helst bara en droppe i världshavet så man behöver inte oroa sig över hur mycket inflytande planetens ondskefulla klimat har på sin världrymd... Eller behöver man det? De visaste bookmakers har redan satt sina odds.

Vilka är då dessa visa bookies på himalayas bergstoppar?

Jo... Jakar!



Min plan med detta inlägg var att börja det så satanistiskt dåligt jag bara kunde förmå. För vanligtvis har jag alltid en hög ambition att skriva något bra vid starten av en bloggrapport. Den ambition sviker mig alltid som en ishacka i huvudet! Speciellt den senaste månaden har mina ord varit av riktigt hemmagjord ukrainsk porrfilm låg standard. Inte ens jag själv tycker att mitt livs oktober 2010 har något lev eller läsvärde och jag är ju ändå den som lever texten! Kanske är det mitt liv det är fel på mer än mitt bloggande?

Så vad gör jag i mina egna skor? Försöker ändra mitt liv? Nej nej nej! Jag försöker naturligtvis lura mitt eget skrivande! Om jag anstränger mig för att skriva en riktigt jävla usel inledning (om exempelvis världsalltet) så kanske inlägget på ren placeboautomatik blir genmanipulerat till något av läsvärde!... Och mitt liv blir värt att leva!

Mitt föräldrahem

Ärligt talat är mitt liv rätt chill ändå, det är bara jag som är narkotikaberoende av att det ska ske neonflashande händelser i vardagen konstant. Fast i och för sig så händer det rätt serious badass-shit här hemma hos mor och far också... Lissen to this punkrockstory: En granne har avverkat halva sin granskog... HALVA, det är ju nästan hälften!!... Dessutom... Så har två av grannens får blivit dräpta... Och det värsta är... Man vet inte vem som har gjort det!



Jag har så klart mina aningar... Jag tror det är... Grannen! Han börjar avverka skogen men sen gick någonting snett i skallen på honom och rent psykospontant börjar även avverka sina stackars får!!!

Att starkkrydda vardagen via fantasifull text för att således trycka ner sitt behov av riktiga meningsfulla händelser... Behövs INTE i byn där jag bor. Exempelvis så har vi stora problem med vår tax Doris. Shes the problem punk of earth:



Rådjursjakt i mina hemtrakter

Doris har nämligen en tendens att bara dra iväg när jag och farsan är ute och jagar med henne... Vanlig taxjakt går ut på att man släpper taxen som sedan skällandes ska jaga runt rådjur, hare eller räv. Sköter sig taxen så brukar rådjuren känna sig så tämligen trygga och röra sig runt i cirklar i sina egna skogsrevir.Är dock Doris vild, galen och snabb så blir rådjuren brutalt nojiga och springer i panik mil efter mil åt ett enda håll utan att lägga en tanke på om de lämnar sina hoods eller inte. Detta händelseförlopp gör att rådjuret klarar livhanken då det lämnar jaktområdet och att taxen försvinner långt långt bort...

För Doris stannar inte inte på de få hektar vi jagar... Eller ens kommunen... Nej Doris drar vidare till Landvetter flygplats... Hoppar på ett flygplan till L.A (Via transfer i London)... Och därifrån tar Doris långdistanstaxi till Vegas och det ljuva livet...

Jag hade gärna unnat Doris detta om det inte var så att hon norpat mitt dollargröna visakort som hon tänkte skulle finansiera hela kalaset... Alltså hon är ju inte ond... Hon tror ju att hon ska vinna pengar vid blackjackborden och således kunna betala tillbaks alla lån till mig med judefet ränta... Men Doris vinner aldrig på blackjackborden då hon är dum som en jävla hund när det kommer till att räkna kort... Och så är hon är en sån där odrägligt optimistisk jävel som drar oavsett om det ligger elva eller sjutton på bordet.

Jag och farsan fick åka och hämta henne i Las Vegas efter rådjursjakten idag som vi gjort så många gånger förr. Precis när vi gick in genom dörrarna till Ceasars palace med våra jaktkläder och fulladdade hagelgevär så ringde mamma till pappa och sa att Doris var hemma på gården i Sverige och att vi två bara levde i en bisarr fantasivärld som snart skulle få anade, mycket anade konsekvenser... Hon har ju sådana fantasier om att vi lever i fantasier... Eller så fantiserar jag...

För enligt mina nya teorier om jorden så finns det bara en sista kategori man kan tillhöra:



Så vilken kategori tillhör jag tro?

I'm a little bit of everything all rolled into one... Especially a bitch!

Så var vill jag komma med all denna text? ingenstans... Men det var kul att leka med photoshop, länge sedan jag gjorde det nu. I nästa inlägg kommer jag beskriva hur jag leker med playmobil... länge sedan jag gjorde det nu... Flera dagar.

Men för all del, välj en kategori du tillhör:

• The Wise bookie
• The Innocent victim
• The Problem punk
• THe Fantasizing loon

Grävare-Rocco gräver en grop med sin grävskopa
Grävare-Rocco tackar i tankarna Gud för sin grävskopa
Han tackar Gud och Jungfru Maria
Grävskopan gav honom pengar att fria.
Pengar att svira
Pengar fira
Ja Grävskopan gav honom frihet

Grävskopan är inte min vilket är ett helvete till faktum men tillhör den egentligen någon alls?

Jag har en mohikanindians åsikt om äganderätten, alltså att man inte kan äga någonting. När europeerna kom och ville köpa mark av de nordamerikanska indianerna hade de väldigt svårt att förstå exakt vad europerna menade... Köpa marken, från vem då, till vem då?
Äganderätt är en sån där tanke som vi människor verkligen manipulerat in i vår historia till den grad att folk slutade ifrågasätta hurvida äganderätt var rätt, fel eller överhuvudtaget kan existera? I enkelhetens namn känns det inte som den kan det...

Det är mycket man omedvetet accepterar i sitt liv som man kanske borde bli medveten om...
Sen ifrågasätter jag egentligen inte äganderätten rätt och slätt... Men jag noterar att den är komplicerad.

Sen ska det tilläggas att det här med äganderätt drar jag endast upp när jag har kort om pengar, som den glashala byråkrat jag är. Nu har jag förvisso lyckats lösa mitt skatteproblem med de norska skattelakejerna och mina första hyror kommer kunna betalas utan smslån men med det i åtanke så ligger det inte längre några feta sedlar i spargrisens buk.



Så nu gäller fjärdevärldenbudget och arbete utan en facklig förbindelse som förbjuder 100timmarsveckor.

Så då är vi åter tillbaks vid mitt arbete som grävmaskinist och en helg utan alkoholkonsumerande utgång i gamla goa Göteborg.

Grävare-Rocco gräver en grop med sin grävskopa
Grävare-Rocco tackar i tankarna Gud för sin grävskopa
Han tackar Gud och Jungfru Maria
Grävskopan gav honom pengar att fria.
Pengar att svira
Pengar fira
Ja Grävskopan gav honom frihet

I dagarna har den kreativa hjärnhalvan av min Knasenlata huvud fått mig att skriva ner ackord och melodi till sångerna jag klurade på i somras. Men jag har ju inte direkt några musikaliska talanger och då speciellt inte när det kommer till sång eller pianospel. I fucking suck ordagrant! Men fuck it, för det är ändå rätt kul att klinka på pianot och försöka avsluta vad jag påbörjat.

Så nu kära bloggläsare vill jag egentligen inte ha kritik på sången eller pianospelet i ljudklippet som följer. För jag är sorgligt medveten om att det låter som att en grävling som fastnat inne i ett piano där min sång är grävlingens panikslagna läten och pianospelet är grävlingens tassar som fördjäves försöker sparka loss sig från pianosträngarna han snärjt in sig i. Känner man ändå att massiv kritik ska den jävla fulstrupen ha så absolut, skjut!

Men jag vill desto hellre ha kritik på melodin, texten och hurvida jag stulit melodin från någon annan bättre låt? För jag är väldigt nojig över att jag i bakhuvudet bara stulit en annan sångs melodi och indokrinerat mitt svaga sinne att tro att det är mitt eget påhitt. Det vore en rätt patetisk handling även i mitt eget tycke och vill gärna att det uppdagas asap.

Så here we go, Odense å



Att det låter som att skitklippet är inspelat med en usel mp3spelare beror på att skitklippet verkligen är inspelat med en usel mp3spelare. Att det är massor flummiga bilder i klippet beror på att windows moviemaker krävde lite fotografier att hålla uppe filmen med. De har absolut ingenting med låten att göra.

Jag har ändrat texten en smula sen jag skrev ner den vid just Odense Å, dels för att den skulle passa melodin bättre och dels för att den skulle förmedla det jag försöker uttrycka bättre.

Så här kommer hela texten och ackorden för den som har något intresse :)

Odense Å

Intro/Mellanspel: D, A, G, D - D, A, G, D

Vers:

D                          A               G                     D
I used to have some company but this time im all alone
D                          A               G                     D
And i guess there is too many songs written by only one
D                          A               G                    A
I cant really help it though, i cant find another way
D                         A                G                    A
Laying next to the river, im the only one left to say

Ref:
D
I dont know shit about shit, so shut the fuck up some say
A                                                   G
About whats right, whats wrong and how to live the day
D                     D
Be silent for once, forget about the why´s
A                      D
Like ugly ducklings, Like ugly lies

: Mellanspel, vers, ref, mellanspel, vers, ref, mellanspel

---

Hej.

Hösten rockar ju verkligen och just för stunden har jag svårt att förstå hur jag kunnat se ner på dessa mäktiga månader tidigare i mitt liv. Att oktober år 2010 spottar på gamla konservativa höstideal med regn, regn och åter massor regn och istället levererar dagar med glödheta solstrålar som strålar genom iskall luft och möter de skarpaste färgkontraster naturen i Sverige kan klämma fram är nog bidragande till min nya kärlek till årstiden.

För att hedra den gyllene hösten så annordnade jag höstmiddag nu i lördags och det blev trevligt. De som jag räknar som min bekantskapskrets i Göteborg dök faktiskt alla upp och ölade för löven. Nikloss, Glaciär-Glenn, Den Juan, Hotelapan, Kohuvudet, Erikus och några till var hjältarna som slukade min mat. I slutändan tog de sista tappra soldaterna kontroll över natten och klättrade upp för ett berg i höstskogen där vi i alkoholvärmen blev stjärnskådare.

Jag såg mitt första stjärnfall där efter att Nikloss förklarat för mig att det inte var en brinnande fågel som flög fort som satan.
Det blev aningen kallt där uppe men jag är ju ett gammal nationalteaternfan så jag klunkade alkohol och gnolade fram "fyllan värmer bäst" mellan varje slurk. Det var dock inte alkohol nog att värma hela gruppen så det var bara att kravla sig ner för berget igen i mörkret för värmen i huset.
Natten var mörkare än mörket man ser om man kniper igen ögonen så där riktigt ordentligt. Vi föll som träd i skogen men lika glada var vi för det.

Vi somnade i en hög framför Inception framåt småtimmarna och sen var väl den vänliga helgen på något vis över.

Nu är jag åter igen själv i den bittra veckan där mina vänner arbetar och går i skola. Så för att fördriva tiden har  jag tagit arbete som grävmaskinist. Grävmaskiner är double rainbow, all the way across the sky.

Jag har nog aldrig kännt mig mer hemma i en grävmaskin så funderar på att omskola mig till grävmaskinist. Ja... Någon omskolning är ju inte direkt nödvändig då jag inte är skolad till något annat heller direkt.

Jag kan tyvärr inte blogga mer nu då jag måste gräva mer... mer... mer

Idag har jag varit vuxen nog att försöka gå igenom det norska systemet för att få en medborgare utanför Europa att få arbetstillstånd i Norge. Jag var barnslig nog att försöka finna genvägar förbi varje tidskrävande byråkratisk process. I slutändan så såg min mycket modifierade lösning för att kunna anställa en vän från Texas så här:

1. Jag skriver ut blankett a från norska utrikesdepartementet
2. jag fyller i och signerar blankett a
3. jag scannar in blankett a
4. jag skickar blankett a via mail till Texas
5. min kompis skriver ut blankett a
6. han signerar blankett a
7. han han scannar in blankett a
8. han skickar blankett a via mail till mig
9. jag skriver ut blankett a
10. Min kompis skriver ut blankett b från norska utrikesdepartementent
11. Han fyller i blankett b och ger mig fullmakt över hans ärende via denna blankett
12. Han scannar in blankett b
13. Han sänder blankett b via mail till Göteborg
14. Han scannar även in sitt pass, sitt födelsebevis, en bekräftelse på att han är försäkrad, två stycken fotografier (som jag är osäker på om de överhvudtaget får vara scannade, då hade väl endast de norska byråkraterna behövt en bild som de själva kopierade)
15. Han sänder mig hela skiten
16. Jag skriver ut hela skiten
17. Jag tar alla dokument och reser till företaget jag ansvarar över i centrala Norge, fyra timmar från Oslo
18. Där låser jag upp den nerstängda butiken, tar fram officiell företagsdokumentation som jag kopierar och bifogar till blankett a.
19. Sen reser jag till Fagernes NAVkontor och fyller i blankett c som ska godkännas innan jag har någon användning av blanketten i fråga. (Enligt polisen i Norge krävs inte detta för att kunna genomföra ansökan, enligt UDI så krävs det. Vem kan man lita på? Att en blankett från NAV behövs för att få skattekort råder det inga tvivel om men hurvida det är krävs för att få till själva arbetsvisumet för att kunna komma in i Norge är mer oklart. )
20. Jag reser med blankett a med fullmakt, blankett b med bifogade dokument och en godkänd blankett c samt all annan kuriosa till ett speciellt poliskontor i Oslo som är specialiserat på att få igenom visumärenden sex gånger snabbare än via de vanliga poliskontoren.

 

Detta är alltså den snabbaste vägen för att få till ett arbetsvisum till min vän och det kräver mycket mer tid och resebudget än jag för tillfället har. Att lösa processen den långa vägen tar enligt de jag pratat med på UDI bortåt fyra månader vilket inte hjälper min vän.

Detta inlägg existerar för att bekräfta det faktum att sjödjup byåkrati gets you down.

Mina åsikter

Jag brukar sällan göra politiska uttalanden med seriös stämma då jag anser att det som klassas som politik i det svenska samhället är ett stort skämt. Ha! Tidigare var jag mer politiskt insatt men sen så blev jag lite äldre och insåg att den svenska politiken endast är en konstant cirkusteater på den mediala scenen framför ett drapperi. Bakom drapperiet finns den brummande maskin som kallas kapitalism och den har de surrande politiska grupperna i Sverige noll egentligt inflytande över... Skådespelarna verkar helt ha glömt att den existerar där bakom kulisserna även om det är just den maskinen som håller igång hela showen.

Detta är dock inte ett ställningstagande emot kapitalism utan snarare ett ställningstagande mot partipolitikens hybris över sig själva och den låtsasdemokrati de tror sig upprätthålla.

Så under årens lopp så har politisk diskussion och funderingar fått ge vika för filosofiska diskussioner och funderingar som jag känner är bra mycket mer intressanta och vägledande i mitt liv och vilken del jag har i samhället. Men trots detta tjat om hur lite jag orkar dra mig i ni politiska tankar tänkte jag låta detta inlägg ge uttryck för en mycket stark politiskt åsikt jag har... Förmodligen det enda jag kallar mig utan tveka (annars snubblar jag runt socialist, socialdemokrat, anarkist, kleptoman, indian etc). Antinationalist.

Antinationalism

Jag avskyr nationalism av hela mitt svenska förädiska hjärta. Nationalism är för mig en mytisk dogm utan grund i något intelligent eller konkret i vår värld och att idelogin infekterar så många sinnen så enkelt gör mig sååå sorgsen. Jag är inte emot statsbildning i sig, eller kulturer i sig, men nationalistisk mentalitet som påvisar gruppkänsla och stolthet inför vad denna gruppen skapat inom denna grupps gränser är ju bara sorgligt. Stolthet ska man väl känna utifrån vad man själv utträttar och inte efter vad andra gjort innan en? Nationalism är förädisk, dömande och är bakåtsträvande för utveckling, samarbete och vänskap och det är den vridna föreställning om "vi" och "dom" som satt de sämsta avtrycken i den civiliserade historien... Kommunismens och religionernas frammarsch ska dock också naturligtvis stå med stort ansvar i rättegången över maktens omoral som byggt en mänsklig historia som endast mutad dommare skulle frikänna misstänkta ifrån.

Att Europa återigen börjar puttra med extremhögra bubblor i grytan gör mig inte speciellt sorgsen egentligen... Den dualistiska vägen är för uppenbar för att man ska bli förvånad över att vi människor aldrig klarar av att vika av från den.

Här är hur som helst en video jag klippt ihop från mina resor som jag ser samtidigt som jag drömmer mig bort till den utopiska drömvärld där gränser som spärrar av medmänniskor inte är något någon människa skulle ha hjärta att uppfinna. Stäng inte den vackra världen, försök öppna den.

Fick lust att skriva lite men... Men i den svenska trafiken rullar mina tendenser till att reflektera över min samtid på tomgång över gatorna då Sverige är sig likt i vått och torrt och på gott och ont. Att bila till Mars och skriva vore enklare för det är bara att börja klutta ner intryck i sin anteckningsbok. Mars. Mars är rött. Mars är kyligt där bak och varmt där fram. Etc etc.

Det är den enkla vägen till att skriva, att resa och skrapa ihop intryck istället för att fundera fram tankar värda att skriva ner på en fast plats. Den enkla vägen för mig att leva är att resa och fylla huvudet med intryck som en pundare fyller sig med heroin, istället för att ta tag i min egen fasta situation.

Så nu med sviktande budget för resor måste jag ge mig på det betydligt svårare uppdraget att skriva något intressant om mitt liv istället för intressanta ting om världen. Att leva mitt liv till den grad att jag åstakommer något intressant.
Status quo: Världen är jävligt intressant och Jag är jävligt ointressant... Och det skriver jag inte för att trycka ner mig själv eller visa på ömjukhet. Jag är inte ödmjuk utan stolt över att vara ointressant och ond. För att bli en intressant människa enligt mina egna vaskade ideal så måste man göra saker för andra. Jag kan för tillfället inte komma på något jag gjort för någon annan.
I och för sig har jag bjudit hela vänskapskretsen från Göteborg hem till mig på lördag för ölande men det är mer för min egen skull än för deras då jag saknat att öla med de små liven.

Trots all denna deprimerande text så mår jag toppen! Hösten visar sig från sin finaste sida med lövregn över Hisingens krokiga vägar där jag brummade fram idag helt vilse. Hisingen är dock en ön med många kvaliteer och en av de absolut hjälpsamma är att det är ganska omöjligt att komma någon annanstans än typ Volvofabriken, och Säve. Vidare så har jag sugit in mig de sista varma hösttimmarna i Slottskogen med gott sällskap och filosofiskt diskussion... Jag och min bästa vän Nicloss bråkade om solen var vit eller gul... Efter att våran filosofiska diskussion urartade kom vi överens om att solen var svart och att himlen är oskyldigt blå.

Så rent spontant så behöver jag inte tänka en tanke till för att vara lycklig då jag är otroligt lycklig. Det finns hur mycket som helst av allt det där som gör mig helt varm inombord surrandes omkring mig... Så varför bör jag tänka en tanke till?... Fuck it! Why not! Calm down! Wise up!... Och le avslappnat hela jäkla vägen till Nirvana!

Once upon a time on a snowy desolate pathway
lies a little rat thats facing the end of its days

The Pulse is running slow
And the thin fur is letting the bodyheat go
And as the rat just have two or three seconds left to the end
It looks up to the sky and makes a silent demand

Kingdom come
Kingdom come
Kingdom come

Kingdom come
Kingdom come
Kingdom come

A freezing wind is covering the animal with ice and snow
And the destiny of the gone one is never ever about to be known

Under the frost with open eyes
The small body is turning into ice
The last trace of the of the animal is far away and near
The Demand is echoing out to the one who wants to hear

Kingdom come
Kingdom come
Kingdom come

Kingdom come
Kingdom come
Kingdom come

The question is if the rat got peace or if the plan simply failed
But if theres a higher force it must know offcourse that demand are to be obeyed

Tjena

Efter att sett Karate Kid på flygplanet från USA till Sverige så landade jag i Stockholm. Det var inte så att det var filmen Karate Kid som var den bidragande orsaken till att flygplanet lyckades flyga mig från USA till Sverige vilket min inledning kanske kan antyda till... Nej med betydelsefulla orsaker kan tänkas vara... Vingar... Motorer... Piloter.

Karate Kid var suverän. Se den.

I Sverige har jag inte lyckats utträtta någonting egentligen förutom att ha festat i Stockholm och Göteborg. Förvisso har jag insett att samhället kyliga verklighet inte passar mig och att jag vill resa raka vägen tillbaks till det avslappnade Sydamerika jag kom ifrån... Men den insikten kanske inte räknas som ett uträttande i någon högre grad då den insikten står i behov av ekonomi jag inte har. Det som gör det hela ännu sorgligare är inte bara det att jag inte har pengar utan jag har minus pengar i form av skulder... Norska staten kicksparkade in restskatt på 5siffrigabelopp till min folkbokförda adress i Sverige.

... Där satt jag på Ipanema med en öl i handen i solnedgången och CRASH JÄVLA BOOM BANG så är jag i Sverige där ansvar hugger tag i mig likt en fet yxa... Men jag är inte bitter och det på grund av att de svenska vänner jag träffat som har hållt mig på gott humör... Jag är nämligen tungt drogberoende av socialitet. Jag har mött och tjötat med människor varje dag i elva månader... Nu när jag hoppat in hos mor och far på grund av min oansvarliga hantering av min egen privatekonomi så står jag utan fix... här ute i no man land så består endast socialiteten av grannfejder över vem fan som har rätten till traktorvägen vid MurJannes mosse... Om en månad är jag i Norge och skålar i vänner svett eight days a week men här utanför Kungälv i Bohuslän kommer den sociala abstinensen förmodligen göra så att jag kliar min kropp ändå tills jag når benmärgen.

Eller så kanske jag finner mig själv och slutar söka mig själv genom andra? Fast då kan man också tänka att jag inte vill finna mig själv då jag innerst inne är helt tokig i hela huvudet! Tänk om min sanna natur är att sitta naken högst upp i en gran och försöka kommunicera med Södergöken... Det är ju trots allt något jag skulle kunna göra här ute i skogen för att hålla borta sorgen som kommer i och med att jag inte kan krama alla de jag älskar!

Men då säger The Verve att "theres love if you want it"... Fast och andra sidan så säger då Good Charlotte att "Everybody put up your hands, say: i dont wanna be in love"...

- Så frågan lyder: Vill jag ha kärlek eller vill jag sitta uppe i en gran och försöka kommunicera med Södergöken?
- Tricky... Riktigt tricky...
- Vad jag nog verkligen vill är att få typ ett arv på en miljon och sen kasta dom på 100 flygbiljetter och sen tilta vidare runt vår färgglada planet och gå in i all vänskapens värme där... Högervindarna i det europeiska samhället får ju inte direkt mitt hjärtas fågel att flyga till Bryssel och hålla ett tal till administrationen om hur stolta europas invånare borde vara över sig själva...

(Jag skrev det här inlägget jättesnabbt så rätt åt er om det är uselt) (nej jag skojar bara, jag gillar er)