www.rocc.nu - En inkorrekt blogg

Har känt det senaste att mina bloggrapporter blivit lite väl pretantiösa, överseriösa, överanalyserande och allmänt ridande på skyhöga hästar och att jag nog borde slappna av mina funderingar en stund och landa med med min stjärnraket på jorden en stund. Mitt avslappnade och jordnära jag jublar och blåser i sin segertrumpet då det jaget sällan får det utrymme det förtjänar.

Det jag tänkte skriva lite om är ett nyvunnet intresse för offpiståkning och en notering ligger på att det inte kommer bli någon hardcore jibbarrapportering om hur jag störtar ner i raviner i ljusets hastighet och sprutar fram ur lössnö en kilometer nedanför ravinen som en liten mullvad... Nej jag är inte särskilt bra i jämnförelse med tuffare och manligare män, men mer viktigt är att jag tycker det är extremt roligt!

Det intressanta här är att jag stått på snowboard i två säsonger nu men aldrig riktigt blivit några bra på det vilket liksom kan ta musten ur att ge sig på framtida försök. Först försökte jag hålla mig uppe i branta pister men jag är så jäkla rädd för höga hastigheter. Så fort jag känner att jag är över lugn jogginghastighet börjar jag försöka leta efter handbromsen på snowboardhelvet för att inse att de inte finns någon. "Vilken typ av dödsmaskin är det jag lurats upp på?" är det sista jag tänker innan jag snubblar över mig själv och gör en liten volt och landar på huvudet i isig backe och således förlorar medvetandet och får en hjärnskakning som jag får dämpa med lite skakad grogg.



Istället tänkte jag att hopp, trix och allmän parkjibbning vore något för en klippa som mig. Så hela förra säsongen tränade jag på hopp och railar och grejer. Min utveckling stod inte still, den gick baklänges. Jag var i slutet sämre på att göra 180 graders hopp än jag var innan jag började... Och att ge sig på railar för en kille med svagt balanssinne på både det mentala och psykiska planet gör att jag tar mig av railern med en liten volt och landar på huvudet i isig backe och således förlorar medvetandet och får en hjärnskakning som jag får dämpa med lite skakad grogg.



Så i slutet på denna säsongen gav jag det sista alternativet, offpiståkning en ärlig chans och nu är jag djupt förälskad. My heart beat's like a drum, like a drum bara av att skriva om offpisten. Förvisso har offpisten blivit gammal och rynkig de senaste dygnen i och med smältande plusgrader.

Stjärnorna vandra och timmarna fly
Offpisten är gammal men jag är ju ny
Ja, offpisten är gammal men kärlek är blind!
Oh, låt mig glida genom dig igen sa jag!

Det som kanske ska nämnas är att jag voltar på huvudet i offpisten lika mycket som i de andra sektionerna men i offpisten är det lössnö och ingen medvetsutlösande is.



Det är även denna underbara lössnö som drar ner hastigheten trots riktigt branta lutningsgrader detta uppskattas av en farträdd människa som jag och faktum är att det känns som att det går riktigt fort oavsett. Detta kan i och för sig påverkas ganska mycket av mp3musiken som spelas in i öronen. Riktiga jibbare håller hårt på Foo fighters eller Slipknot men jag är lite mer av en yngre sötpopande wannabegeneration och räknar darför dessa två spår som de främsta offpistlåtarna för att ge energi nog för att hålla mig uppe på benen.

 

Att konstant passera träd och hoppa ut från klippor ger en illusion av fara som passar en en lättlurad person som mig. Illusionen är en ganska säker illusion då lössnön gör att man kan lägga sig ner i den oavsett hastighet så fort man anar oråd i lutning eller kupering och så ligger man helt stilla inom någon meter från där man la sig. Failsafe! Ja absolut då det börjar bli en ofrånkomlig vana att ljuga för mig själv.

Flikar in här att trots min oambitiösa blogginledning kommer det nog bli lite tankeanalysering trots allt då detta inlägg som många andra är skrivet under flera dager och jag har sällan samma prioriteringar dagen innan som dagen efter.

Och just det här att jag lyckas ljuga för mig själv i så många olika sammanhang är något mycket intressant då gör den ologiska frasen "Att ljuga för en som vet sanningen" högst reell. Jag undrar lite försiktigt varför det vinnande jaget har dragit fram en så dum mekanik i kugghjulssystemet. Jag upprepar en tankegång som jag vet är felaktig så många gånger att jag helt glömmer logiken i grundfrågeställningen och börjar slutligen behandla tankegången som vedertagen fakta. Skulle jag däremot granska den igen dess felaktighet bli solklar. Var vill jag komma egentligen med all denna text? Kanske en tydlig uppmaning till mig själv att ta fighten mot den mäktiga mänskliga psykologin och tänka två gånger... Varken mer eller mindre.

Eller så erasar jag alla tankar totalt med offpiståkning då det är en teknisk omöjlighet att koncentrera sig på något annat än vilken väg man måste ta för att undvika träd och för djupa stup när man är där ute. Kanske det är själva flykten från tankarnas värld som satt mig i offpisten fem gånger den senaste veckan...

Ja som ni kanske märker på inläggets nya karaktär så är jag återigen i en blandad sinnesstämning så here we go again med egocentrisk enmannaterapi. Jag är lite nedstämd, så där patetiskt nedstämd man kan bli när man inte får svar på ett sms till exempel. Men jag är också rätt uppstämd, så där dramatiskt uppstämd man kan bli när ens egen bror, ens eget kött och blod kommer upp till Beitostølen och hälsar på till exmpel!

Jag känner mig alltså avslappnad och uppåt men en liten desperat  känsla håller tal inom att allt är en stor myndighetskonspiration och att bakom ridåerna gömmer sig ett stirrigt och väldigt nere jag. Medvetandet vet inte alls vem som kan bli trodd. Etablisemanget eller den ensamma desperata känslan. Det är inte mycket tid kvar om jag vill ge desperationen upprättelse för vilken sekund som helst kommer den gå samma öde till möte som Anna Politkovskaja. Ifrågasätt aldrig etablisemanget, så ifrågasätter inte etablisemanget dig. Sen är alla nöjda och under kontroll.

And now you do what they told ya, now you're under control
And now you do what they told ya, now you're under control

Min bror stålmannen, hans fru Milkshake och min småländska kusin Curling är och hälsar på föresten. Curling har jag redan kedjat fast i skiduthyrningsgruvan men denna gången lyckades jag inte sätta brorsan i slavarbete då hans fru skyddade honoom och kan karate och feministiskt självförsvar. En direkt dödlig kombination.

Jag har råkat festa tre dygn i streck också... Och även råkat stå offpist tre dygn i streck... Och jag har glömt att sova... Och jag har glömt att äta. Jag och Curling åt förvisso en salladsskål med gröt precis men utöver det och ett gäng bananer så har jag inte intagit nån föda på veckor... Och the Corrs angående er text "It really doesn't matter that we don't eat and it really doesn't matter that we don't sleep" så, nej! Ni har fel! Börjar inte jag äta ordentligt snart så kommer jag få damage i won't walk away from.

Men nu är det slut på det eviga festandet och sund kost i stora mängder ska förtäras som substituttidsfördriv! Fast det måste nog starta imorgon för massor skidskoleinstruktörer har bjudit in sig själva till mig och de skulle visst komma komma klockan åtta... Nu är klockan dock nio. Fast jag är själv inte hemma utan på min arbetsplats i detta nu eftersom jag enligt de självinbjudna gästerna inte var särskilt välkommen, undrar om någon dykt upp och undrar om de har kul? Kanske blir till att krasha min egen lägenhet! Hoppas de inte blir allt för arga...

Detta blogginlägget kommer inte bli något bra. Det känner jag från botten av mitt hjärta till min huds hår och en viktig anledning är jag befinner mig i en rätt ostrukturerad sinnestillvaro och att jag absolut inte har något vettigt att skriva... Men det har jag inte hindrat denna bloggen förut så denna tid kommer att fortsätta spenderas på att skrivas bort oavsett resultat.

Min ostruktur kan bero på all tjäralukt från tjäran som kunderna tjärat in i våra stackars plastskidor men den kan också vara ett kvarvarande resultat av gårdagen då en härdsmälta inte var långt borta i mitt inre Harrisburg. Härdsmältans stundande närvaro var dock inte av negativ art utan bara ett ganska väntat resultat när för många olika viljor drar igång ett upplopp på kärnkraftverket och kravallpolisen förnuftet försöker skingra våldsverkarna.

Det många viljorna bestod igårkväll av en grupp som ansåg att jag skulle avsluta allt arbete på min arbetsplats, en annan grupp ville bestämt prata med en speciell person på facebook, en grupp tyckte att jag borde kontakta mina föräldrar då de trots allt rest upp till Beitostølen för att träffa just mig, en grupp tyckte att jag absolut borde följa med Jets, Jets bror och Jets tjej till Jets tjejs lyxvilla, en grupp ville bestämt dricka sig bortom fett och sans och en av de starkare grupperna var vrålhungern i min buk...

Till sist blåste jag av hela matchen mellan alla våldsamma viljor och gick hem till min lägenhet, knäppte en sofiero, öppnade en sørlandschipspåse och krashade i min soffa i tonerna till Gimme shelter. Det kändes som ett av mina livs absolut bästa beslut.

Notering i detta blogginlägget kan läggas på att jag har skrivit allt olika datum men inte orkar ta orken att släpa tidspunkterna och dess tankegångar isär och föresten känns hela Beitostølen som en lång dag i vilket fall.

 

Märkligt ändå att en kort historia kan spinna upp huvudet så men det är trots allt bara en mänsklig hjärna vi pratar om och ingenting för avancerat.

Att människors hjärnor inte är allt för avancerade bevisas konstant men och andra sidan så är de tillräckligt avancerade för att inte kunna förklaras med en manual... Fast och tredje sidan så är det kanske den mänskliga hjärnan som inte är avancerad nog för att kunna skriva en sådan manual... Eller ens förstå sig på den. För desto korrektare en analyserare ska bli när han ska beskriva ett medvetande, desto mer känslokall och överanalyserade blir hans beskrivning och till slut kan den inte bli korrekt då han i slutändan helt har missförstått vad mänsklig hjärnkapacitet har för syfte. Fast och sista sidan har vi nog alla det...

Trots dessa inte särskilt välskrivna formuleringar så är fortfarande en av mina favoritsysslor att försöka beskriva mina tankegångar vilket jag inte kan då de är alldeles för motsträviga.

I en allmänt ambivalt själ som min så pågår nästan alltid en konstant dragkamp mellan två lag av tankar där hälften av deltagarna i båda lagen är mutade av den oroligt ältande maffian till att låta motståndarna vinna och således drar åt helt fel håll. Mitt skrivande är mitt sätt att försöka få de korrumperande dragkamparna att för helvete skaffa lite sportslig etik och byta lag så att en rättvis kamp kan dra igång... Men det är jävligt envetna och enfaldiga mutbara sportare vi pratar om här så mina skrik gallskriks oftast för tomma öron...
En viktig aspekt i dragkampsliknelsen är att en större grupp av deltagarna inte alls vill dra något dumt jävla rep utan mycket hellre vill chilla med en kall öl och lite soft musik i en grön park. De stolta och principfasta deltagarna hånar de chillande deltagarnas avslappnade princip och menar på att tankedragkamp är den träning som gör dom alla starkare.
- "Kanske det, men när dragkampen är så fucked up som den är nu med alla som drar helt fel så stärker den oss inte alls utan förvirrar oss bara" replikerar de chillande tankarna.
- "Hade domaren varit mer klarögd så hade han sett till att ryska maffian håller sig borta från dragkampsplanen och då hade inte förvirringen varit så sabla stor!" svarar de principfasta deltagarna principfast.
- "Hade domaren varit mer klarögd hade han diskvalificerat hela skiten!" menar en ensam självmordsbenägen tanke.
- Men va fan! Klart vi ska ha dragkamp! Det utvecklar mig! Här diskvalifiseras ingen. Men kan inte båda lagen dra åt samma håll kanske?" Säger domaren entusiastiskt
- "Vilken jävla vriden dragkamp skulle det bli menar du?!" vrålar en negativ tanke
- "Vi skulle ju komma någonstans i alla fall!" säger de chillande tankarna
- "Till att börja med så kan alla mutade själlösa negativa jävla tankegångar gå hem!" säger de principfasta tankarna.
- "Domarjäveln är homosexuell! JA! Homosexuell! JA! Homosexuell! Domarjäveln är homosexuell! JA! Homosexuell! JA! Homosexuell!" sjunger de negativa huligantankarna som börjat stjäla ölen som de chillande tankarna planerat att ta med sig till parken...

Summan av kardemumman blir till sist att de negativa ältande tankarna, de positiva glada tankarna och de neutrala avslappnade tankarna knopar fram ett rep med tre ändar som de alla börjar dra i åt sitt eget håll... Domaren ger upp och somnar.

Efter denna sagolika liknelse så dyker åter igen en fundering upp för mig och en ganska konkret sådan. Vad kan egentligen en beskrivning i text påverka med? Speciellt när texten endast består av en rörig och tragisk liknelse mellan mitt medvetande och en dragkamp. Loco!
Ärligt talat tror jag det kan ha sina fördelar med förenklingar och liknelser då det är enklare att överskåda och kalkylera en jordglob än en orienteringskarta... Fast nu kanske det är så att en resa ut i världen ger mer information om den än det ger att fingranska en jordglob...

Mina tankar har en vana att landa på att resa i från dom och skapa nya, ganska självdestruktivt för de gamla tankarna antar jag men kanske inte för mig... Hmm. Känner att den här utskrivning gav lyckat resultat. Oavsett vad jag skrivit och avsett skrivandets kvalitè så känner jag mig mer rätt ute än jag gjorde innan jag startade.
Att resa mot rätt plats är frihet.

Har skrivit en del om dansande tankar det senaste så det kommer förmodligen inte som någon större överraskning att jag även denna gången tänkt att bjuda upp mina tankar till dans. Eller ja förvisso har de dansat mest hela dagen men inga ectasyartade danssteg här inte, utan tongångarna har mer varit av valsartad natur. De extacyartade dansstegen fick ta ut sin rätt igår när jag lutandes mot en vän tog mig hemåt efter ett ordentligt fall från barstol.

Det har varit en bra dag idag och alkoholen verkar ha hittat ett litet krypin i min kropp där den kan chilla några timmar innan den glider vidare ut i blodet då det inte riktigt kändes som att min berusning någonsin skulle ge sig idag trots att sista Fernetshoten klonkade ner vid tretiden igår natt. Mitt uppvaknande bestod inte av några bakfylleterrorister som flög in med DC3or i mitt huvud utan situtationen när jag tog mig ur sängen och lufsade till arbetet var mer av denna natur.

 

Även efter den förtjusande dagsinledning lös den stundande bakfyllekraschen lika starkt som den varma solen med sin frånvaro och just framför den varma solen landade jag på en bänk efter att jag arbetat någon timme. Faktorna: Den varma solen som gjorde att det var überbehagligt att sitta med t-shirt trots minusgraderna, situationen på arbetet som gjorde att en man kunde gå av jobb, alla vänner som kom och gick från platsen där bänken befann sig under dagen, den otroligt vackra fjällutsikten och sex koppar svart kaffe gjorde att jag stannade i solen och minusgraderna i timmarna många.

Dagen gick inte utför i några alkoholrelaterade fysiska vidarekopplingar utan steg snarare som solen och jag tror jag var bra nära att landa på den några gånger. Det hade blivit lite väl varmt kanske...

Till slut bar dock inte benen mig längre och jag månlandade i min soffa i min lägenhet.

I min underbara soffa så dansade jag och mina valsande tankar rakt in i min egen lilla värld. Det är en väldig fördel att man själv får välja musik i sin egen värld för då är det bara att byta låt om tankarna börjar dansa fel. En uppmaning från den valsande hjärnDJn blev vid upprepade tillfällen idag 'Take this waltz'.

En låt som kommunisten Sven Wollter överanalyserade sönder när han sommarpratade. Eller var det Ingmar Bergman. Hmm. Fuck it! Jag låter överanalyseringsverktygen ligga kvar i verktygslådan när det kommer till både vem tusan det var som överanalyserade låten och låten själv.

Jag tror texten och tonerna förmodligen kan berätta olika historier vid olika tillfällen och för olika personer och det gäller väl i slutändan kanske all musik. Det är kanske där i musikens storhet ligger... Musiken har behandlat mitt medvetande med silkesvantar de senaste veckorna och jag vill rikta fem miljarder tack till musikens existens för vägledning och lyckorus som överglänser det mesta.
Dock är väl kanske musiken inte något existerande som kan ta emot och uppskatta ett eller fem miljarder tack... Eller så är musiken något högst existerande som blir helt till sig av lite beröm för dess eviga slit. Vem vet. Jag tar uppenbarligen det säkra före det osäkra i detta fallet.

Thank you for the music, the song i'm singing
Thanks for all the joy they're bringing
Who can live without it, i ask in all honestly
What would life be?
Without a song or a dance, what are we?

Lite märkligt att jag väljer just ett så mediokert stycke som detta när det kommer till mitt stora musikaliska tack men jag är av märklig natur.

I och med denna märkliga natur så inser jag ofta lite märkliga ting, exempelvis att min kropp helt missuppfattat alkoholens negativa hälsoeffekter då min kropp endast och åter endast gav mig positiv respons trots att en domedagsbakfylle som straff mer vore på sin plats. I min soffa mådde som en liten liten boa som precis käkat en gasell och sedan lagt sig på en klippa och bara stekt! Jag mådde som en maharadja och jag mådde som en sultan! Jag mådde bra! Detta till trots att natten inte ens är ett minne blott.

Förmodligen många aspekter som spelade in till min levers oironiska applåder över fyllan igår. Exempelvis en tom lägenhet. Fulla lägenheter i all ära men en tom lägenhet med en soffa jag kan ackompanjera mig ner i till egen vald musik har ett bra avstånd till självutnämnda musikkritiker...

Jag kanske i detta nu låter lite folkskygg men socialiteten har fått ut mer än mycket på en liten alkoholiserad skidort som Beitostølen med tanke på att alla arbetar och bor väldigt nära varandra. Juden jag bor med gillar inte mig något vidare alls och spenderar därför nästan all ledig tid i Glaciär-Glenns lägenhet där de två spelar tvspel och super och således förverkligar varandra.
Tack Glaciär-Glenn för din positiva och omtyckta karaktär som tömmer min lägenhet och fyller din!

Den extrama översocialiteten gör att en prioritering är att finna tillbaks till sin egen lilla värld snarare än att ta sig ut ur den. Just det sistnämnda kan en fantasifull men ändå korttänkt individ ha problem med och då gäller det att balansera rätt och dessutom hålla järnkoll på vilken stålvajer man balanserar på... ... En annan sak som kan tänkas vara viktig här i världen är att skriva såppas vettigt att man själv förstår vad man menar... Trots osäkerheten är överanalyseringsverktygen fortsatt kvar i verktygslådan.

Jag vill dock inte missförstå mig själv allt för grovt så påpekar här att all socialitet har gjort den säsongen till en av de bästa tiderna i mitt liv och människorna jag mött och lärt känna här uppe är hjältar som räddar världen innan varken Macgyver eller Stålmannen orkat sig ur sina sängar. Men tiden tickar på och det är helt enkelt dags för ett nytt skede för mig.
Även om jag så levt i en tillvaro där jag månad efter månad blivit masserad av lesbiska trillignar på dagarna och varit hög på hardcorenheavy drugs utan bieffekter på nätterna hade jag nog förr eller senare ansett mig vara fast i rutinen och kysst trillingarna och narkotikaframställarna adjö.
Många skulle nog påstå att rädsla för rutinen är ett enda I-landsproblemen. Dessa många har enligt mig missuppfattat poängen. Rädsla för rutinen är inget problem utan en väg att leva. Den passar inte alla människor men den passar tillräckligt många för att inte förkastas utan diskussion. Det klirrar dock in mer i samhället när pengar och tid pumpas in i villalån, pensionsfonder och bilförsäkringar så varför marknadsföra en dålig affär? Jag ifrågasätter inte det ekonimiska och maktuppbyggande tänkandet men anser att det är synd att samhälle, media och skola till sist även lurar sig själva till att förakta nyanser mellan vilken väg som är rätt att fel att leva och respekten för självständigt tänkande...

Det kan kanske klassas som ett ordentligt hopp i diskussionen om rutin men jag spånar lite fritt här bara.
Rutiner är enligt en egen definition när man förlorar begreppet om den passerande tiden. För mig personligen är rutinen alltid något som får mig att må dåligt och skruva på mig för att slita mig loss från repen. Svenska punktexter har manipulerat mig för djupt... Här är några bra exempel som satt mina perspektiv där de ligger än idag.

Ebba Grön - Vad ska du bli?

Vad ska du bli när du blir stor?
Ska du bli som far och mor?
Ska du bli en boss, en försäljare,
eller disponent nånstans?
Kanske nöjer du dej med vilket jävla
skitjobb som helst. Du bara bryr dej
inte alls, det får gå som det går.
Vad ska du bli?
Nu är du ung och rebellisk som fan,
du sätter hårt emot hårt.
Du vet precis vad du vill och du vill
inte bli en av dom där.

Så fortsätt å fortsätt å va rebell,
fortsätt å fortsätt å va dej själv,
fortsätt å fortsätt å va rebell.

Hur skarre bli med din famtid då?
Hur skarre bli om några år?
Ska du sjunka in i en fåtölj?
Vad ska hända med dig?
Va ska du bli?

Gåupptilljobbetjobbajobbaätalunch,
samma sak händer i morgon.
Jobbaåkatrickhemåsättasejåglo.
De e inget liv de e slaveri.

Så fortsätt å fortsätt å va rebell,
fortsätt å fortsätt å va dej själv,
fortsätt å fortsätt å va rebell.

 

 

Charta 77 - Ett steg till

 

Nu tog dieseln till den här rapportering slut då Tuborgflaskorna står tomma i sann svensk punkanda...

Noteringen på denna rapporten bör även enligt mig själv ligga på att jag trots allt är väldigt ung och mot all förmodan går samma väg mot rutinerna som alla... Men då får det väl bli så då. För tanken är väl att man ska lära sig mer om sig själv och är jag visare en dag så har jag förhoppningsvis goda argument för förkastandet av gammalt tankesätt. Hade jag redan nu trott att jag funnit mina svar så hade jag inte letat så förbrilt som jag gör.

En annan notering på rapportern skulle kunna vara att jag känner ett varulvstjut av egoistisk tankesett i den. Det är nog sådan jag är för tillfället men det är inte sådan jag vill vara. Känner dock att jag har några steg att ta inom mig själv innan jag kan fokusera på andras steg med klarhet.
Sådan tankegång bör kanske likställas med ett barns så jag kanske bör förpassas tillbaks till barnstadiet och uppfostras om av mina föraldrar och lärare med förhoppning att de gör ett bättre jobb denna gången.

If the children don't grow up,
our bodies get bigger but our hearts get torn up.
We're just a million little gods causin' rain storms turnin' every good thing to rust.

I guess we'll just have to adjust.

Just denna rapportering har fyllt upp mig med dansande tankar återigen och den är skriven under tre dygn vilket kanske märks i de lite olika sinnesstämningarna som presenterats. Att vara konstant är trams och nu känner jag för att vara det barn jag är och drömma mig bort till, ja varför inte Karibien? Min lycka är gjord, för i denna äldre barndom är Karibien en realistisk möjlighet.

 

Tack möjligheternas värld, oavsett var jag landar.

Nu vaknade jag här lite snurrig, förmodligen en fortsatt effekt av händelsen för tre dagar sen då jag av oklara anledningar blev hemburen till min lägenhet av Glaciär-Glenn och Jets som egentligen stod i begrepp att bli hemburna de med och även då av högst oklara anledningar.
Men jag lämnar den händelsen åt historietolkarna då mitt minne från den kvällen är och förblir lika svart som en negers hy och en rasists själ.

Istället återgår jag till snurrigheten som vissa dagar dansat fram "Gött mos! Jag kan ju allt om vad jag vill, bör och ska hitta på" och andra dagar istället dansat fram "Håll i hatten, va lost jag är!" Till mitt övermedvetna.

Oftast är dock de dansande tankarna en vild blandning av hardcorerave och Wienervals och de ska envisas med att dansa i en hiss mellan det undermedvetna och det övermedvetna.
Det finns medel för att stilla tankarnas kulturella överambition som exempelvis varmt solsken och kall öl. Vissa dagar vill man stilla tankarna med dessa medel och vissa dagar vill man bara dansa vilt med tankarna i den där jävla hissen til kingdom come!

Dom flesta dagar dansar man bara lugnt och försöker memorera vilka valssteg som ska komma efter att ravedancemovet Tjernobylbarnet avslutats. Här kommer en kort instruktion över mina tankars olika danser och Tjernobylbarnet finns självklart med.

 

Jag har dock svårigheter att memorera alla tankarnas steg så jag skriver ner dom istället.
Av vissa kan de kanske tyckas överambitiöst, flummigt och ett tecken på oduglig självdistans att sitta och skriva om sig själv och sina psykologiska tillkortakommanden som en annan elitistisk antroposof. Jag respekterar denna åsikt då jag tidigare delade till. Det senaste året har jag dock insett att psykologisk bearbetning eller vad man nu vill kalla tolkning av tankarnas dans och dess påverkan över ens fysiska hälsa är något högst reellt.
Jag hade mitt livs lägsta psykiska och fysiska down i höstas och hade jag spelat mitt huvuds schackparti är jag övertygad om att jag kunnat undvika hela skiten.
Psykologisk vetenskap är viktigt och terapi är extremt viktigt. Förlåt mig Sigge att jag i yngre år skrattade åt dina teorier och ditt skägg... Fast ditt skägg skrattar jag förvisso fortfarande åt även om det säkert hade en psykologisk positiv effekt för ditt välbefinnande.

Ärligt talat är det inte konstigt att människor under årens lopp ifrågasatt dina teorier om hur man ska behandla galningar. Du ser ju helt skogstokig ut själv Sigge! Men hur som helst Sigge lilla så tror jag att dina teorier om att man ska gå på terapi hos en andra part innan man verkligen talat ut med sig själv är felaktiga. Att lyssna till sig själv är nog det viktigaste här i livet men jag anser personligen att inte alla gör det tyvärr...

Ja jag hör så ofta, att man ska tänka själv men
Det är det ju sällan nån som gör!
Så om din hjärna börjar halka efter, efter ett par sixpack
Ingenting som du ska skämmas för...

Du behöver dock inte oroa dig Sigge, jag är inte inne i en psykoligsk down nu (Det skulle väl vara att jag talar med döda österrikare då). Det kommer nog hur som helst inte skada att se 'Up' ikväll.

 

Och så händer det igen som som så många svunna vintersäsonger tidigare... Tåget spårade ur och inte en endaste vagn höll sig kvar på rälsen... Fartyget kantrade och sjönk till sprithavets botten! Som tur var slutade inte detta klimaxet med vräkning från boende som förra säsongen eller det skulle möjligen vara om Juden förklarar att jag inte får bo kvar när han kommer hem från Stockholm och upptäcker lägenhetens nya groteska inredning.

Att till slut hela säsongsarbetartillvaron exploderar i dråpligt mycket sprit känns rätt oundvikligt... Sen efter det kliver ångest och ensamhet in tills jag lämnat fjällen bakom mig. Sen nästa säsong är allt förträngt och jag börjar åter igen klättra mot toppen av mänsklig nedgång!

Faktum är att jag trodde att jag redan nått omskrivna klimax redan förra lördagen men lyckades pressa det hela ett hack till igår då och så är det storfest på torsdag igen... Och sen fyller ju Glaciär-Glenn år också... Och första maj i Hemsedal. Min evigt alkoholromantiska blogg ska kanske inte försöka sig på något hymlande med alkoholintagets tillvaro i tillvaron.

Jag är Adrian Kalle Grullekvist och är en alkoholist, ingen mening med att hymla i en bar

Alkohol är bra men jag är lite less på enformigheten och ska därför börja med starkkryddad LSD och flugsvamp i Oslogallerian till sommaren.

Om det är så att gårdagen verkligen blev det kända abrupta slutet på detta jävla drickande så innebär det en sektion i säsongslivet som innebär mycket kaffe, solsken, utsikt över fjället och en längtan efter nya äventyr som blir starkare för varje dag.

Den längtan är svår att putta bort även om offpiståkning och grillning i sol o snöig utsikt hjälper. Vad som däremot inte hjälper är att elta tillvarons tillkortakommanden på denna bloggsida och därför ska jag iställer skriva om något mycket roligare.

Jakar!



Den här jaken är svart!



Medan den här jaken är både vit och svart!



Och den här jaken är bara svart men man kan rida på den!

Nu har jag gjort det igen! Nonsensbloggat bort all vettig typ av bloggning med enbart trams! Jag är oslagbar när det kommer till att snurra bort mig själv i skrift! Men jag är som sagt rätt snurrig i dagar som dessa so why fight it... jag lägger upp skiten!

Ok. Då försöker jag igen...

Idag känns det bra. Riktigt bra. Jag är helsnurrig och förvirrad men det känns också bra. Riktigt bra. Jag har dessutom druckit sju, åtta koppar kaffe i dag och det känns även det bra. Riktigt bra!
Hade ett samtal med en vän igår och på något vis lades massor pusselbitar i mitt huvud på plats efter det samtalet... även om jag fick fila lite på bitarna för att få fast dom ordentligt.
Egentligen sades inte så mycket men de tankar som snurrade runt samtalet i mitt eget huvud fick mig att inse att det finns inga stopp för det stora äventyr som väntar den som verkligen är ute efter stora äventyr! Jag har nämligen bestämt mig för att antimogna ner mig själv och dra fram det djupt förträngda barnadomsbehovet av äventyr!... När jag var liten grävde vi ner skatter i trädgården eller övernattade i garderoben men det känns som att möjligheterna kan ha öppnat sig lite vid 22års ålder!

För det som får mig att dansa i cirklar är då problemet om vad som är viktigast med tillvaron, att man förändras i jämn takt till något bättre och intressantare eller att man lever ut livet till absolut max! På något vis känns det som att ordet "Äventyr" är kombinationen som kan förverkliga båda delarna av det som jag vill göra. På ett annat vis känns det väldigt bra att ordet "Äventyr" inte är definierat till sin absolut udd. SAOL har kanske försökt men med deras byråkratiska och stela inställning så känns det som att de inte riktigt är personerna att skriva någonting om ordet "Äventyr" alls... Inte för att jag ifrågasätter SAOL eller deras byråkrati, glad att ni finns!

Äventyr! Man får ju ett glädjerus bara av att tänka ordet! Undrar hur det känns att säga det högt... *Säger det högt för mig själv*! WOOO! Vilket rus! Nu lägger jag ner heroinet för gott då substitutet är här för att stanna! Dock är det en gatewaydrug till tyngre droger... Att vara på ett äventyr på riktigt! Jag vet knappt om jag testat på det... Jag har rest en del men att bara resa lite spontant kan väl inte räknas som äventyr... Eller? Undrar vad SAOL säger om saken men det kommer bli tufft att finna här i centralNorge. Men det är lika bra det ju då jag redan tidigare menar att jag själv får definiera ordet! ...

Äventyr enligt Roccoianska Akademins ordlista (RAOL): Äventyr är något man är ute på som skiljer sig radikalt från något man tidigare gjort och där själva syftet inte är äventyret i fråga!

Hmm tricky dicky det där. Hur ska jag finna äventyr när äventyret inte får handla om att finna äventyr? Får återkomma till den funderingen tror jag...

Det som är att jag har två månader kvar av arbete här i de snöiga bergen. Förmodligen två riktigt softa månader då våren kommit med en sol som skulle värma den mest sorgsna människans hjärta... Men jag har redan börjat bli lite halft stirrig för att när de där två månaderna är jag fri att göra precis vad jag vill! Det är ännu en faktor som drog ner äventyret som barn, att ansvaret över ens liv låg högre upp.

Så tack mor och far,
Tack mina lärare!

Erat ansvar över mig skapade säkerligen en trygg barndom för en liten uppkäftig kille med livlig fantasi som mig. Men nu ansvarar jag över mig själv och vad tur är, bara mig själv... (Ja man vet aldrig om ett shotgunwedding väntar runt kröken men den dagen den sorgen!)

Noterbart är att det är något som faktiskt som ger en stor kick när man är ute och reser själv, eller det ger åtminstone det för mig. Just det enkla faktumet att för en gång skull så har jag inget ansvar över någon eller något och på så vis kan jag tömma ut all den typ av vanliga tankar som vanligen snurrar runt i mig när jag umgås med vänner och familj, försöker sköta ett arbete eller hantera ett boende. Det är många tankar och inget sagt om att de skulle vara negativa men att de tar plats i skallen är väldigt uppenbart.
Vissa kanske skulle anse att meditation är en enklare väg för att nå det jag försöker beskriva men min hjärnkapacitet är allt för begränsad för det. När jag försöker meditera så somnar jag helt enkelt...
Sen är det inte heller så att jag väljer enmannaresandet med extrem entusiasm utan jag frågar snällt mina vänner och bekanta och även folk jag inte alls känner om de ska hänga på till Serbien, Fiji eller varför inte Kambodjas djungler och dialogen brukar go something like this:

- Låter kul! Vilka ska med?
- Nej det är bara jag!
- Nej tack.

Det är förvisso samma typ av dialog som utspelar sig när jag frågar om mina vänner om de ska med ut på krogen:

- Låter kul! Vilka ska med?
- Ja det är jag i alla fall..
- Nej tack!

Eller när jag hör om någon vill följa med och hälsa på grannen:

- Låter kul! Vilka ska med?
- Ja det är bara jag!
- Nej tack

Sen när jag knackar på hos grannen:

- Vem är det?
- Det är jag, din granne!
- Nej tack!
- ... Ska du med till Kambodjas djungler eller?
- Nej tack! Gå härifrån!

... Och då tänker jag ord för ord i mitt huvud så här "Men skit i det då för helvete, jag reser själv!"...

If nobody walks your way! FUCK EM' walk alone!

och så gör jag det. Sen när ensamheten trycker sig på som den gärna gör i kalla ensamma djungler så tänker jag "Men jag är ute på äventyr i alla fall, slå det era tråkiga jävlar hemma!".
Fast enligt RAOL så är jag inte alls ute på äventyr då enkelt resande i djungler utan mening eller mål måste gå under kategorin där äventyr nog trots allt är själv syftet.

Detta är alltså ensamma jag som inte är på äventyr.

 

Så hur ska jag göra för att få mitt resande mer som ett äventyr med mening och mål? Jag kanske ska bli skattletare, internationell spion eller vapensmugglare. Eller är jag för gammal för att bygga upp kontakterna som krävs för den typen av sysselsättning? För att inte tala om frågan "Är jag för gammal för att bygga upp lite muskler, mod och självsäkerhet för den typen av sysselsättningar". Förmodligen.

Men överanalysering känns så oäventyrligt vilket inte spelar så stor roll då jag fortfarande inte är helt överens med min egen akademi om ordets egentliga betydelse... Överanalysering har väl dock en konstant negativ klang över sig så det är väl hög tid att avsluta mina tankegångar för dagen även om jag lite självsäkert menar på att detta inlägget var bra mycket utvecklande för mig själv än Heroin-Hasses pajade tankegångar.

Hur som sist är eventuell enkelbiljett långt långt bort väldigt väldigt nära.

Hjälp vilket uselt inlägg jag skrev förra gången... Jag blir nästan lite fundersam över hurvida det verkligen är jag som skrivit de där felstavade och osammanhängande formuleringarna eller om det egentligen är så att Heroin-Hasse egentligen är blogginläggets sanna skribent... Inte för att jag tvivlar på Heroin-Hasses kapacitet men just när det kommer till bloggande så brukar det mest bli avföringsbeskrivning och tripprapporter från Hasses sida... Hasse brukar alltså hoppa in och blogga för mig de dagar jag känner mig som mest borta och det är många inlägg genom åren som helt och hållet är underskrivna med hans trasiga principer.

Det här är Heroin-Hasse

Vi har varit goda vänner länge nu och just när förra inlägget skrevs så var vi långt borta i Heroinet varma famn med varsin infekterad kanyl i våra sönderstuckna benveck! Fan va kul vi hade det och i dimman så minns jag inte riktigt bloggandet. Jag och Heroin-Hasse har en favoiritmelodi och kära mamma hemma i Sverige, läser du detta och blir lite chockad över mitt plötsliga heroinberoende så sjung med i våran melodi!

 

 

Hmm knivigt det här för det där är ju åter igen Heroin-Hasses fula trut... Jag behöver en hit för att få klarhet i det här! Nej det där var Heroin-Hasse som skrev... Personligen går jag inte på heroin. Den jäveln är fan skribent av hela det här inlägget och det var en ren rökridå han la ut i början om att han inte ansåg att förra inlägget var bra. Han anser nämligen att inlägget är jättebra. Han ansåg det var bra endast för han är en jävla heroinist med lika mycket smak som en fisksoppa utan fisk, salt eller ens buljong!
Jag postar det här inlägget nu för det blev satan sämre än det förra! Heroin-Hasse ger mig den här blicken som respons på min kritik!

Det kändes änna gött igår att få skriva av sig lite, ungefär som det känns efter att massakrerat en stackars toalett med gårdagens kryddiga böngryta bryggd på ett indiskt recept som verkligen kräver äkta vatten från Ganjes. I Ganges har man dumpat lik i typ tiotusen år och mer än hälften av alla avlopp i India land leder till denna flod. Så det blir en riktig kalasmåltid det...

Om det är gårdagens bloggrapport som fått denna dag att bli en riktigt bra dag vet jag inte. Den tredubbla grötportionen jag åt imorse har nog även dragit sitt strå till stacken och förmodligen även de fem koppar kaffe jag pressat i mig för stilla alkoholdeliriumet som skakar min kropp som en maracas. Ay Caramba!

Jag har nämligen inte druckit någon form av alkohol på hela fyra dagar och det kan nästan klassas som ett litet rekord för en suput som mig. Anledningen till att jag inte dricker beror dock inte på alkohol delirium eller några andra larviga hälsoeffekter de sociala myndigheterna diktat fram nej jag och min gode vän Its Pete har i gemensamt samtal insett att han och jag snarare dricker på tok för lite rent hälsomässigt.
Problemet med alkoholintag är snarare kostnaden och landet vi lever i gör att ekonomiska plan snart inte klarar fler danska skallar från Gammeldansk.

Min ekonomiska plan var tidigare rätt simpel men för några minuteser sedan lades en resa till Indien in som en extra kostnad. I Indien ska jag alltså doppa mig i Ganges och då kanske man kan undra varför? Jag har för mig att jag hört någonstans att det dumpats lik och avföring i floden i tiotusen år och det känns ju så där mysigt att bada i kanske då. Men när jag kollar här på Ganges på Wickan så är den väldigt veligt helig och jag vill verkligen ge de hinduistiska gudarna en chans... Oavsett hur hur mycket skit jag ska behöva kallsupa i mig. Ibland måste det gå lite sämre för att det ska kunna gå mycket bättre.

Så nu har nästan hela vintersäsongen gått här uppe i norr och jag har inte lyckats producera någonting och då är det inte mejeriprodukter jag syftar på även om jag inte lyckats producera mejeriprodukter heller då. Det jag hur som helst mer syftar på är skrift i form av bloggrapporter som jag inte lyckats pressa ur mig på sådan regelbunden basis jag tidigare lyckades med sen fyra år tillbaka.

Faktum är att jag var lite less på mitt beskrivande och personliga skrivsett så har istället arbetat på en bloggrapport mer uppbyggd som en novell och JA, där gick det pretantiösa larmet med en gastskrikande ton! Det spelar ingen roll nu hur som helst då jag känner föga ambition för att avsluta novellen i fråga då det är en enda röra av ostrukturerat nonsens och med en grammatisk insats som endast Carl XVI Gustav och Tomas Brolin skulle anse vara godkänd... Och de två är inte mina lärare.

Novellen kan beskrivas som tantsnusk med Aftonbladets nöjesredaktions känsla för finnes och den kommer att släppas om åtminstone 30 år. Notera att jag inte kommer signera skiten utan istället tända eldar med åtminstone fahrenheit 451 på lanseringdatumet.

Kanske det är hög tid att presentera något jag istället kan stå för med rak rygg och stolt blick... För det är allt annat än de tiotusentals tecken som jag tryckt in på www.blogg.se's server... Eller så är det ännu högre tid att för helvete slappna av och bara chilla...
Nu är jag tyvärr inte den visaste eremiten på Himalayas bergstoppar så jag ställer mig väldigt fundersam till frågeställningen i mitt huvud som blir mer konkret för var dag som går...


Detta är alltså Himalaya och bilden är inlagd för att  skruva till det än mer i mitt simpla sinne som trots en bristande kapacitet, men med hjälp av vänner och alkohol börjar öppna sig lite för frågeställningar om sig själv och även då möjliga svar till dessa frågeställningar... Och Himalaya ser ut att vara riktigt vackert...

Så för att förenkla det lite för mina få läsare (förmodligen är jag uppe i hela noll läsare nu eftersom jag inte skrivit på länge, vilket för övrigt inte är någon större skillnad från de tre läsare som läste min blogg när jag skrev regelbundet) så står jag lite vid ett vägskäl och grubblar över hur vida jag ska fortsätta ha så absolut jävla svinkul som möjligt eller istället försöka utveckla mig själv... Och då menar jag inte utveckling via någon larvig utbildning som lurar i mig massor information som endast och åter endast kan hjälpa mig hantera ett menlöst arbete som endast resulterar i att pengar rullar in i en administration som betalar ut lön till mitt villalån och min golden retriever Mollys livsförsäkring...

... Så för att förenkla det lite för mina läsare så handlar min frågeställning om att... Ja om jag nu kan lyckas göra frågeställningen rättvis i rena ord... Det kommer förmodligen bli fan så svårt då jag inte förstår mig på frågeställningen själv... Så fort jag börjar komma för nära vad det egentligen är jag vill ha svar på så börjar det snurra i mitt huvud och gurgla i min maggrop... Det kan förvisso även bero den grillade kycklingen och firstpricepotatissaladen jag och Glaciär-Glenn bände ner i oss själv för några timmar sedan och det kan även bero på låten jag för tillfället lyssnar på:

Den här musiken är heavy alltså... En joint på detta och jag kommer vara stirrigare än en hornuggla!...

 

... Så för att förenkla det lite för mina läsare så handlar min frågeställning om hur vida jag ska forsätta leva livet så hardcore och glatt att jag inte ens kan ta mig tid att gå igenom vad som överhuvudtaget tidigare hänt i mitt liv och således inte utvecklas alls.