www.rocc.nu - En inkorrekt blogg

 

Prolog

När den holländska receptionisten med ansvar för Beitostølen leilighetshotel bad mig och mina tre vänner som långtidsbor i en av lägenheterna på hotelet att för helvete dra åt helvete och aldrig mer sätta våra fötter på hans hotel
igen så kändes det väldigt obefogat. Visst så hade det festats nästan varje kväll sen årsskiftet i vårt boende och visst så hade vaktmästaren bankat ordentligt på våran dörr i princip varje kväll och visst så hade den berusade köksansvarige på SAShotelet, T.D. svarat vaktmästerns bankningar med att höja In flames till oanade volymer.
I ärlighetens namn så öppnade jag faktiskt för vakmästaren i festbruset och erbjöd honom att få komma till nästa efterfest dagen därpå då vi inte riktigt hade plats för honom just denna natt. Vaktmästaren nekade högst oartigt till erbjudandet vilket jag även förklarade för den arga holländska hotelvärden för att skänka pluspoäng till våran synpunkt på saken och kanske få honom att inse att den oartiga katten bland hermelinerna var ingen annan än just hotelets vaktmästare!
Jag förklarade även för holländaren att minst lika mycket klagomål som våra grannar gett oss vill vi ge tillbaks till dom! De höll ju på att ringa och klaga och oja sig över oss mest hela tiden! Är det så det ska gå till på ett hotel där man vill ha en lugn avslappnad tid och inte få en massa störande gnäll från en hel drös av danska illaluktande barnfamiljer. Men trots detta eviga slit med problemgrannar så gick vi minsann inte och golade ner dom till holländaren! Nej vi vet hur man beter sig.
Holländaren i hotelreceptionen smälte inte som polerna över våra förklaringar... Nej han blev faktiskt ännu argare och stod nästan och mordhotade oss där bakom disken. Vi fick inte bo kvar.
Men var finns egentligen sanningen i detta dystra händelseförlopp. Vem är den skyldige och vem är den oskyldige. Det krävs ju varken en Janne Josefsson eller en Lennart Ekdahl för att inse att jag och mina tre vänner är lika fria från skuld i ärendet som paradisets änglar.
Börjar man istället rota lite i affären så dyker det snabbt upp en härva av lögner, sanningar, brottslighet och korruption, allt väl dolt av etablissemanget. Efterforskningar visar att samtliga av festens deltagare är ditsatta av just den grupp som inte blev bjudna. Men vilka blev inte bjudna? Vem är Vresige Weiron? Vem är Massage-Anders? Och hur kommer Taxi-Viktor in i bilden? Vid närmare eftertanke så gör han nog inte det. Det är han för lat för.

Beitostølen är en skidort i central Norge. I Beitostölen är en mycket liten bebyggelse och det finns endast 700 åretruntboende i området. Det finns dock sju hotel som de 700 åretruntboende hade kunnat storgotta sig i om det inte var så att danska turister ockuperade hotelen från tidig vår till sen vinter. Förutom de 7 hotelen och de 700 fastboende så finns det 700 miljarder hytter i Beitostölen.
Ett av de tidigare omskrivna hotelen heter Beitostölen leilighetshotel och ett av detta hotelets lägenheter hyrs ut under längre perioder. Denna lägenhet har numret 240 och där har jag och mina vänner från Bohuslän huserat från november och fram tills nu. Boendet har varit tipptopp men hyran har varit topphög så för att på ett ganska korkat och sniket sätt försöka få valuta för pengarna så har vi dratt på samtliga element på max och haft konstant öppen balkongdörr ut till den iskalla norska vinterkylan... Elen ingår nämligen i hyran.
Jag skällde för ett tag sen ut Skäggapan då han sänkte badrummets golvvärme från 40 till 30 grader och min motiveringen var ”Men skärp dig”. 2 minuter senare presenterades en miljöreklamen på Discovery channel som berättade att ett perfekt sett att rädda världen på är att sänka värmen i hushållens element . Trots tystnaden och det kollektiva dåliga samvetet reklamen skapade i vårat grabbgänget orkade aldrig någon med att sänka elementen eller stänga balkongdörren.

I det stora hela så tog jag och de tre vännerna mycket bra hand om lägenheten. Den blev nästan som en i gänget när vi tillsammans sjöng ”Perfect gentleman” med Wyclef Jean eller ”Ronka” med Perverts vid varje förölning. Vi lät den stifta bekantskap med många nya vänner och då inte bara med de redlösa gäster som kom och våldgästade den med sex, drugs and rock n roll på de oräknebara efterfesterna utan även med:

• * Skäggapans bror och brorson
• * Glaciär-Glenns syster
• * Min bror
• * Den bruden Den Juan spände på... Fast Glaciär-Glenns syster står förvisso redan uppskriven.

På grund av vår godhjärtade behandling av lägenheten så märktes det tydligt att den gillade oss. Med godhjärtad behandling så menar jag att vi exempelvis alltid dåg till att kasta ut alla ölburkar och Smirnofflaskor (Som danskar betalar skiduthyrningen med istället för den mer vanliga betalningen som sker i valutan norska kronor) på balkongen några dagar efter efterfesten så att den inte behövde känna sig ofräsch någon längre tid. Vi höll alltid den mysigt på gränsen till obehagligt varm vilket jag tidigare skrivit. Vi spydde aldrig någon annanstans än i toaletten, i handfatet eller på balkongen.
Så var i helvete låg problemet herr holländske hoteldirektör? Ja var låg problemet med att fyra killar tog hand om sitt boende? Var låg problemet? Vaaarlååågprooobleeemeeet Hallå?!!!
Detta blogginlägg kommer att visa ett sjukt samhälle, ett samhälle utan luft där de svaga smått alkoholiserade trycks ner till rungande applåder från det djupt korrumperade etablissemanget. Jag vill varna känsliga läsare att inlägget ni kommer komma att läsa kan vara stötande.

I Beitostølen finns det två skidanläggningar, en familjeanläggning i det centrala turistområdet och mer avancerade backar i Raudalen som ligger 15 minuter bort med buss. Just en buss går fram och tillbaks mellan dessa skidanläggningar och mannen som kör är en man vid namn... dramatisk pause... Vresige Weiron... Tror jag. Jag har svårt att en så vresig typ som honom skulle kunna heta något annat.
Denna feta taxichaufför morrar åt alla som vågar sätta sin fot i bussen och kör sen vildare och galnare en Sveriges kung på de isiga vägarna. Förmodligen är Vresige Weiron missnöjd med väldigt många val, ja om inte alla val i sitt liv och har därfor blivit en vresig man med ett litet väldigt skogsgalet begär att avsluta sitt eget liv i den där bussen och ta med sig lite glada optimistiska skidåkare på kuppen.
De ansvariga på skiduthyrning, jag och Skäggapan på fick ta emot väldigt många klagomål angående Vresige Weirons humör och vilda busskörning så vi gick till Beitostølens högsta höns och skvallrade. Vresige Weiron tog då sin buss och förföljde Skäggapan ner till vårat lager där han skulle utkräva sin hämnd. Weiron fegade dock ut något så våldsamt att det som var ett planlagt mord på Skäggapan byttes ut mot att Weiron berättade att vi på skiutleie inte fick åka med på hans buss längre.

Vad är då kopplingen mellan Vresige Weiron och lägenhetsvräkningen?
Jo spärra upp ögonen nu för här kommer kalla fakta. Vresige Weirons buss är jämnt parkerad utanför vårat grannhotel som bara ligger 100 meter bort. Vresige Weiron brukar vara vresig och vad beror oftast vresighet på? Just det! Alkohol! Vaktmästaren har alltid varit vresig när han kommit vid femtiden på morgongen och kört ut våra gäster och sänkt våran musik och var beror oftast vresighet på? Just det! Alkohol! Så räknar man snabbt är vi uppe i en alkoholiserad vaktmästare och en alkoholiserad Vresige Weiron! Det krävs ju ingen Janne Josefsson eller Lennart Ekdal för att räkna ut att de naturligtvis super tillsammans när hotelen de bor på ligger så nära varandra.
De träffas och krökar i leilighetshotelets källare varje kväll och berättar för varandra hur hemskt livet behandlat dom enda sedan barns ben. Anledningen till att Vresige Weiron ville få oss ur leken är ju uppenbar men varför hyste egentligen leilighetshotelets vaktmästare agg mot oss fromma svenska skiduthyrare?

Jo efter lite efterforskningar och samtal så står det klart att under den allt så stilla ytan gömmer sig kolsvarta lögner, iskalla lögner och korrumperande lögner. Vad ni nu ska få läsa om denna vaktmästere har chockat många och kommer att chocka er.
För någon månad sen kom två individer hem till våran lägenhet pårökta som kalkonger och bestämmer sig för att koka pasta innan de kryper till kojs. Lägenhet 240 är snart rökfylld och samtliga av hotelets brandlarm tjuter en stund senare då pundarna självklart somnat i från alltihop. Då kommer vaktmästaren inspringande utan att knacka, jag upprepar: utan att knacka och skäller ut grabbarna i rökhavet. Han bryter sig alltså in i våran lägenhet klockan fem på morgonen och har mage att ställa sig och ge mina vänner en utskällning när de försöker sova.
Vi vet ju självklart vad detta bottnar i. Vaktmästaren känner sig utanför då vi aldrig bjöd in honom på festerna i lägenheten. Till slut stod han inte ut mer i sin ensamhet (Förvisso polade han ju med Vresige Weiron men vänskap med Vresige Weiron känns förmodligen ensammare än ensamhet) så han kom till den onda insikten att om han inte ska få festa i lägenhet 240 så ska ingen få det.

Ni som läst seriealbumet ”Tintin i Kongo” kan redan förmodligen gissa er fram till händelseförloppet. Ni som inte läst ”Tintin i Kongo” ska få en kort resumè. Tintin och Milou (Jag och mina vänner) är på besök i Belgiska Kongo (Oppland) och reser där till en infödingsby (Beitostølen) och blir hyllad av den primitiva Babaorumstammen (norrmännen) som bor där.
Medicinmannen (vaktmästaren) i byn blir avundsjuk på Tintin och Milou (Jag och mina vänner) och möter då john (Vresige Weiron). John (Vresige Weiron) är en amerikansk skurk som försökt mörda Tintin och Milou (Jag och mina vänner) under hela hans vistelse i Afrika (Norge). Tillsammans så iscensätter Medicinmannen (Vaktmästaren) och John (Vresige Weiron) hur tintin (Jag) vanhelgar Babaorumstammens (Leilighetshotelets) heliga fetisch (leilighet).



 Detta får Babaorumstammen och deras kung (holländaren) på rasande humör och de bestämmer sig för att avrätta både Tintin och Milou. Så ni förstår hur jävla illa ute jag och mina vänner var där då första dagen på norska sportlovet är något av en avrättning för de anställda på en skiduthyrning. Norrmän älskar skidor.
Jag överger huvudämnet för en stund då jag vill jag passa på att tipsa samtliga läsare om att införskaffa ”Tintin i Kongo” innan de svenska myndigheterna förbjuder seriealbumet på grund av påtryckningar från ömma tår.

- Det finns ingen plats för Tintin i ett demokratiskt samhälle, säger Fatima Doubakil, från förbundets styrelse.

http://www.expressen.se/nyheter/1.807453/nytt-krav-stoppa-tintin

Hur gick då vaktmästaren och Vresige Weiron tillväga för att frama Mig, Skäggapan, Glaciär-Glenn och Den Juan?
Om vi går tillbaks till den ödesdigra kvällen, natten och morgonen mellan den 15 och den 16:de februari så startade kvällen rätt lugnt med vild dans med Ariel Sharon på Arnolds pub i centrala Beitostølen. Efter dansen berättade han att han en gång bjudit upp Yassir Arafat till dans med frasen ”Yassir, i can boogie!”. Oj oj oj vad jag skrattade.
Runt två vrålade någon till den proppfulla krogen

Det är efterfest på våran balkong!
Så vi kan hångla friskt och dricka Chardonney i kartong!
Sedan spelar vi en schlageromgång!
och gissar gamla go'a låtar natten lång!

Denna någon kan ha varit jag och det lama intresset jag är van vid när jag försoker bjuda hem folk i Sverige såg jag inte röken av. Så när Arnolds portade igen vid tvåtiden så marscherade en arme av festprissar mot fronten also known as leilighetshotelet, ett hotel som är helt riktat till danska småbarnsfamiljer och dessutom har mycket tunna väggar.
Själva festen finns det väl inte så mycket att skriva om egentligen. Vaktmästaren dök upp redan vid tre. Den höga musikvolymen och min promille gav mig svårigheter att uppfatta vad han sa men jag gissar på ”Varför blev inte jag bjuden för? Ni bjuder aldrig mig!” för han såg väldigt arg ut. Jag förklarade att vi inte hade plats för några fler gäster i våran trånga lägenhet. Han vrålade hysteriskt och lyckades till slut överrösta volymen ”Ni får inte ha några gäster!”. ”Jasså, så när du inte får gästa oss så ska ingen få det? Vad är det för jävla mentalitet va?” menade jag och smällde igen dörren framför honom.
Vaktmästaren dök faktiskt inte upp igen men vem som istället dök upp var Frank the Tank och hans crew som frikostigt delade ut Sambuca. När jag slutligen inte kände att jag klarade av mer festande och var i desperat behov av sömn så slog det mig plötsligt hur ljust det hade blivit i lägenhet 240... Det var helt enkelt morgon och dags att gå till arbetet och välkomna norrmännen till lov.
När står och hyr ut skidor och inser att jag satt alldeles för få på arbete denna morgon, och när bakfyllan börjar kallsvettas ut ur pannan, och när när Skäggapan ringer och säger att vi är vräkta och har dagen på oss att vara ute ur vårt boende, och en minut senare när min arbetsgivare ringer från Hemsedal och berättar att hotelet även kontaktat honom och berättat för honom att hans anställda krökar på tok för mycket, och när jag inser att borde duschat innan jag gick till arbetet, och när kön av norrmän börjar bli jävligt lång... ja då känner att jag att jag börjar tappa det... som en inoljad gummistövel.

Vad hade då skett på andra sidan telefonnätet i leilighetshotelet där Skäggapan just ringt upp mig och berättat att vi var lika välkomna att bo kvar på leilighetshotelet som flyktingar är välkomna att bo kvar i Landskrona.
Jo tio minuter innan dess hade den holländska hotelansvarige killen kommit till arbetet och förmodligen språkat lite med en upprörd vaktmästare. Efter det upptäckte han att tidningsbunten som levereras till hotelet varje natt inte alls var där den skulle vara utan istället var stulen från foajen.
Det var nämligen så att en tjuv tillika idiot fylledrog med sig den in i våran lägenhet. Holländaren kände att det var sin plikt som ansvarig att ta på sig Sherlock Holmesdräkten och utrusta sig med pipa och förstoringsglas och sedan lösa fallet. Han behövde inte följa spåren länge med sin blodhund innan dörren till 240 gled fram vid horisonten. Där inne låg både tidningsorderspecifikationen o en helgroggig skäggapa. Själva mordoffret, tidningsbunten låg ute på våran frusna balkong. Shellock kom inte ens på tanken på att leta där vilker var en satans tur då även hela fyra månaders ölburkar, ölkartonger, saftflaskor o spritflaskor var samlade där ute i en hög hög.
Jag kan inte anklaga holländaren för att inte ha knackat då Skäggapan inte minns det om han gjorde det eller inte. Skäggapan minns föresten knappt att holländaren överhuvudtaget varit inne där på morgonkvisten och stört morgonron. Två punkter minns dock Skäggapan väldigt tydligt. Beskedet att vi var vräkta och smällen i dörren när holländaren gick.

Så nu är alltså frågan besvarad hurvida Vaktmästaren och Vresige Weiron satte dit oss... Eller är den det? Kräver ni mer bevisning? Läs vidare ni som blundar för sanningen och blivit hjärntvättade av Z.O.G.
Skäggapan dök upp vid skiduthyrningen någon timme efter att han ringt och med hans hjälp lyckades jag, Glaciär-Glenn och Den Juan till slut avlägsna kön av människor till våra skidor och pjäxor som tydligen sträckt sig långt utanför butiken en halvtimma tidigare.
Till slut var det så lugnt att jag och Skäggapan vågade lämna skiduthyrningen till de undertryckta underarbetarna Glaciär-Glenn och Den Juan för att gå till leilighetshotelet och prata vett i holländaren. När vi vandrade de tio minuterna från centrala Beitostølen till hotelet så lös solen över oss och något missnöje över utkastningen fanns det inte tal om.
Vad vissa skulle skämmas över var vi snarare riktigt stolta över. På den snötäckta vägen fram pratade vi med fram hur vi istället skulle bosätta oss bakom den stora slipmaskinen i skidhyrningens verkstad. Där skulle vi bygga en koja och ha ficklampor och prata om hur lebbiga tjejer är... Påpekar att jag personligen inte nyktrade till för än tre timmar senare. När vi kom in på hotelet tänkte vi trots våra kojbyggarplaner försöka övertala Holländaren om att han skulle låta oss få stanna.
Holländaren hade inga ambitioner om att bli övertalad av oss. Jag lyfte fram tunga argument som exempelvis ”Är det några som ska vräkas så är det ta mig faan alla jävvla snorungar som kubbar fram och tillbaks i hotelkorridorerna hela eftermiddagarna när vissa försöker sova bort bakfyllan!” eller ”Är det några som ska vräkas så är det ta mig faan alla jävvla överkänsliga rumsgrannar som ringer och klagar ... och ... ja alltså... Ehm... Det var inget”.
Vi lyckades i alla fall smälta honom till den grad att han lät oss stanna några dagar för att ordna nytt boende. Jag krävde att vi skulle få stanna säsongen ut. Det gick han inte med på. Så jag och Skäggapan lunkade sakta bort från hotelreceptionen. Jag försökte komma med någon snygg comeback på vräkning så efter tre meter jag vände mig om och skrek ”Men vi fick ju knulla i alla fall!”. Det hade han inget svar på.

Vid foajen kände jag att det var dags för ett musikaliskt framträdande så jag sjöng ut

Denna lägenhet har varit våran uti många herrans månader
Denna lägenhet har varit vår och det har nog satt sina spår
Denna lägenhet har hängt i och den har stått i vått och torrt
men nu är det slut på det för nu skall vi från tvåhundrafyrtioan bort

Då hoppade plötsligt vaktmästaren fram ur ett skrubb och tog över sången

Ja nu är det slut på gamla tider
ja nu är det färdigt inom kort
nu skall hela packet vräkas
nu skall hela packet bort

Skäggapan snodde lyckligtvis tillbaks sångnumret och avslutade med sin tenorstämma

så jag tar farväl och stora tårar rullar på min kind.
Nu är det slut på gamla tider
nu går tvåhundrafyrtioan i barnfamiljernas helvete in

Epilog

Mamma, du kan vara lugn. Skäggapan ordnade med sin charm ett nytt boende till oss alla två dagar senare. Ja alla utom Den Juan vill säga. Men så länge jag själv har tak över huvudet från minusgraderna ovanför så är jag nöjd och vad Den Juan beträffar så skiter jag i var han sover. Bygg dig en igloo eller åk hem. Den Juan kommer snart åka hem.
Men det är efter den stora brakfesten vi planerar i vår lägenhet... Holländaren fick nämligen till slut lite förbarmande och lät oss stanna månaden ut om vi dyrt och heligt lovade att inte festa mer.
Så på hotelets ingång har vi hängt upp affischer med texten

FEST den 28de Februari i rum 240
Fylleslag utan dess like!
Ta inte med sprit, vi har eget!
OBS! Berätta inget för personalen

Det trista med denna inbjudan är vi inte har så mycket sprit längre. Allt sögs upp den senaste festen. Förvisso gav den brittiska armèn en flaska Gordons London dry gin till oss... Eller om det var en skolklass... Alltså som gav ginen till oss. Naturligtvis har inte brittiska armen givit oss någon skolklass. Vi tänkte först skänka bort ginen till holländaren i försoningspresent men hans attityd har tydligt visat att det skulle varit en oekonomisk investering. Vi tog istället lite av ginen och gjorde kaffekask på den. Det smakade strävt.

Som jag tidigare berättat försvann viktiga dokument i ett tidigare skede av mitt liv. Dokument som rapporterade om skatter, drakar och guld och granskogar! Dessa dokument skulle läggas upp på för allas beskådning på internet men försvann... Jag har tridigare trott att det var Antikristus Mabus som stal dokumenten men så var ej fallet...

Dokumenten skrevs ner i den tidigaste månaden året 2009 på en gammal ruggig krog i en gammal ruggig stad. Oslo. Mannen som skrev ner dokumenten var vanskapt och var endast på genomresa genom det norska konungariket för att söka vård för sitt yttre i grannlandet Svea rike.
Någonstans på de kyliga snötäckta vägarna försvann dokumenten från Mannen vilket förbittrade hans redan hårt prövade sinne något fasansfullt. Han reste land och rike runt för att få sina händer runt dokumenten igen, men från Egyptiska katakomber till Peruanska Inkatempel så såg han inget att finna.

Till slut gav han upp och reste tillbaks till Beitostølen igen där han planerade att avsluta livet genom vodka i ren protest mot att han inte funnit sina dokument. För att stärka lidandet än mer så blandade han vodkan med nudelrester.

Varför var dokumenten så värdefulla för honom? Varför?

Bilda er en egen uppfattning för dokumenten är funna. De har stått och möglat i en Sparpåse tillsammans med yoghurt och lågpriskakor på just den skiduthyrning mannen arbetade. Det är en jävla idiot vi pratar om.

---

Resident kakor

Den senaste perioden har varit en svacka. Jag har feberyrslat i flera veckor och först nu har jag börjat minnas vad det egentligen är jag har sagt till mina arbetskollegor tillika boendekamrater under influensan som skakat min beniga kropp. Jag har bett Glaciär-Glenn, Skäggapan och Den Juan (Den tredje vise mannen) en åt gången att för helvete åka hem till Sverige igen... Jag har även sagt till dom i grupp "NI TRE! ÅK HEM VA!".
Jag kan vara lite grinig när jag är sjuk... Jag kan även vara lite grinig på sjuka när jag är frisk... Jag kan även vara mycket grinig på sjuka när jag är frisk. Jag är kort och gott en grinig en.
Den som jag mest vill skicka hem till Sverige är Den tredje vise mannen, Den Juan och anledninge goes a little bit like this.

Den tredje vise mannen é en riktig Don Juan, ingen annan man kan som han,
Han raggar brudar med finess, inget slarv,
Burnar runt med bilen en 7-8 varv.
När Den tredje vise mannen charmar brudar får jag står breve, han låter mig aldrig vara med.

Han snodde henne va! Mitt framför näsan raggade han upp min SASbartender Chriss. Inte konstigt man sjuknar in när "Bros before Hoes"mentaliteten misshandlas något så brutalt. Chriss är föresten säkert av manligt kön. Lyssna bara på namnet. Chriss. Skulle kunna vara en förkortning för Christian, Christoffer eller Ulf eller något...

I min blånegersvarta svartsjuka vrede så krävde jag att vi fyra svenskar som bor och arbetar här uppe skulle rösta hem en av oss till Sverige då jag faan inte klarar av alla tre längre. Så här sitter jag på ett pilsnerpang i Oslo och väntar på bussen till Göteborg.

En snöstorm har hållit mig kvar i Norge då den gjort att jag missat bussen mot Götet. Stöder för Israel i Oslo lyser inte direkt med sin frånvaro då bussbolagen vägrade ersätta minsta promille av mina bussbiljetter så jag fick tjacka nya.
För att vara ärlig så har de norska ölpriserna gjort att jag hulkat i mig kostnaderna av en tredje bussbiljett till göteborg men det räknas väl under bääjsick nids!
För att vara ärlig är det inte jag personligen som betalat bussbiljetterna till Sverige utan det har min arbetskamrat Skäggapan gjort... Han berättade med glad röst att han gör allt för att hjälpa mig lämna Norge. En hyvens kille.

Cafe Fiasco (Den första synliga krogen utanför Oslo Bussterminal) är ett trevlig ställe. Ur högtalarna strömmar Stones och i baren sitter två svenska alkoholister och säger till bartendern "FAAN VAD SNYGG DU ÄR! MEN DET ÄR DU!" Tänk om jag skulle våga mig på att flörta lite med männen så kanske även jag får höra samma värmande ord.

Jag klurar på att dricka lite mer pilsner då jag ska träffa doktorn på Sahlgrenska universitetssjukhus i morgon och då vill man ju vara i form. Förmodligen kommer jag inte dyka upp i GBG förän vid 2 i natt och då är planen att ta en svarttaxi till Bergsjön och kvarta hos brorsan. Ska jag orka mig upp i morgon då krävs det faktiskt lite Humle och Malte och Dumle.
Det ska bli kul att träffa doktorn. Är man en lustigkurre som jag så kan man ju dra till med det klassiska skämtet att knapra på en morot och säga "Whats up Doooc`?"... Hittills har inga av mina doktorer tyckt skämtet varit roligt utan bara skakat på sina huvuden med sorgsna blickar.
Det mest troliga är att skämtet kommer misstolkas som ett rop på hjälp med tanke på min anorektiska kropp. Nudlar och sallad har gjort mina revben till en xylophone av rang.
Jag käkar faktiskt inte bara nudlar och sallad i de norska fjällen utan även KAKOR! Jag och glaciär-Glenn stannade tog ledigt en bakdragen dag och spenderade den med kakpaket efter kakpaket och Resident evil. Ett spel som min brorsa sänt över. Tackar tackar.

Så här just precis nu har jag inte så mycket att tillägga om vardagen. Det är trots allt hög tid för mig att ropa in en till pilsner här på Cafe Fiasco. Flikar jag försiktigt in att "FAAN VAD SNYGG DU ÄR!" till beställning med dreggel i mungipan så kommer bartendern falla som en inoljad skorstensfejare!

---

In junary of 2009 one skirenter disappeared in the Norway near Beitostølen, Østre Slide, while writing a document...

A month later this document was found.