www.rocc.nu - En inkorrekt blogg

Idag väljer jag att posta en dikt hämtad från svenska MAD istället för en bloggrapport. Denna dikt beskriver mitt tillstånd i Beitostølen bättre än mina egna ord.

VANTEN

av Tomten Rydberg

Midvinternattens köld är hård,
kärnorna knastra och flamma,
Allan sova i enslig gård,
samma gör Allans mamma.
Månen rullar sitt tysta barn,
katten hänger i mammas garn,
snön ligger tyst på taken.
Tomten fryser om händerna

Står där och fryser vid ladgårdsvägg,
räknar de ynkliga slantar.
Snor sina händer i lusigt skägg,
önskar han hade vantar.
Står där och grubblar men vet ej vad
vantar kan kosta i närmsta stad.
Tänker så han skallen kan spräcka
undrar om slantarna räcka?

För sin hand genom flottigt hår,
andas i valkiga näven,
står där och stampar med stela tår
ty han fryser om fötterna även.
Står där och huttrar i nordanvind,
stryker en hårdfrusen klump från sin kind.
Fryser så ända till märgen,
och verkar förfrusen till färgen.

Går till kylskåp och skafferi,
nallar av alla faten.
Dricker ur flaskan med konjak i,
ja, god är julematen.
Skinka och konjak är nog all right,
men tomten, han tänker på Fahrenheit
som biter i handen och kinden.
Tomten, sin kos, styr mot vinden.

Går till den vrå där hans grötfat står,
sätter sig ned till att spisa.
Huttrar och fryser så tänderna slår
mot läppar som vindarna isa.
Blåkalla kinder, svartfrusna tår,
isbark på ryggen och rimfrost i hår,
och i stjärnornas frostiga glitter
han fryser ihjäl där han sitter.

Förbannade dator, den dag du begravs ska jag dansa på din grav åt det faktum att du kommer brinna i helvetet! Jag hade precis avslutat min bloggrapport och självklart hänger sig allt ihop och jag är tvungen att skriva om allt gnäll. Det kan i och för sig berot på internet också men att skälla på internet som är det enda nöje som existerar här uppe är något inte ens jag klarar med.

Min arm värker och jag har skavsår på fotknölen av trånga pjäxor. Jag gled på twinteaps i backen likt en svan i en skogstjärn. Kvällskörning i en avstängd backe innebar fullständigt mörker. En lugn stämning föll över mig och en rofylld låt spelades på MP3spelaren. Då dök det plötsligt upp ett hål mitt i backen och jag flög åt ett håll och mina skidor åt ett annat. Jag låg och kved en bra stund innan jag kom på att backen jag åkte i var avstängd vilket innebar att ingen fräsch brunett från skidpatrullen skulle komma och plåstra om mig även om jag så låg och grät hela natten.
Jag släpade mig ner för backen i konstant smärta och självklart stöter jag på dansken jag bor med som tvingar mig med upp på ett sista åk. Uppe på toppen intalar jag mig själv att ta det lugnt och försiktigt och inte skada mig på något vis mer denna afton. Jag skidar ut och känner hur harmonin faller över mig igen. Allting är lugnt och stilla. Då plötsligt står det en kalkon mitt i backen och jag är en tiondelssekund ifrån att köra på den. Med hjärtat dunkandes värre än en afrikansk infödings trumma bromsar jag in och kollar närmare på kalkonen. Det visar sig vara en kalkonatrapp som skidskolan använder för att få skidelever som misslyckas med att svänga på gott humör. Jag plockade upp kalkonatrappen och gled ner med den till de ansvariga. Direkt blev jag anklagad för att försöka stjäla kalkonen. Paranoida jävla skilärarjävlar!

Annars har dagen varit olycklig. Min personalchef berättade før mig att jag inte längre får jobba varje dag som jag gjort den senaste månaden eftersom det var alldeles för mycket man på jobb. Vad i helvete hade han tänkt att jag skulle pyssla med annars. Dessa aktiviteter finns i Beitostølen, frysa, skada sig i skidbacken eller stirra sig blind på alla lusekoftor.
Beitostølen är döden.

Termometerna har har alla spruckit. Utanför är det kålsvart och jag hör vargarna yla på en inte allt för avlägsen fjälltopp. Överlevnadsoddsen på att ta sig hem är inte på ens sida i detta rovdjursland. Sen finns det ju massor munklegender om att det skulle finnas en snöman i Himalaya. Jävla nonsens. Han är här i Beitostølen. Den amerikanka motsvarigheten Big foot bör också vara här i närheten med tanke på de astronomiska storlekarna som försvinner från pjäxlagret. Förmodligen väntar de där två bortbytingarna utanför dørren i detta nu. Kommer det ingen bloggrapport i morgon så har jag alltså blivit dräpt av två monster vid världens ände. Ett ganska heroiskt sett att dö i mina ögon.

Dagen har flytat på ganska bra. Kunderna har varit lika klipska som de alltid är. En skön lirare skrev exempelvis sin signatur i helt fel ruta på kontraktet vilket kanske inte ær så märkligt... Det är bara det att jag redan hade skrivit min signatur i den rutan så han skrev helt enkelt sin signatur över min. Det finns till och med smartare personer i Skövde.

På tal om Skövde så är jag beredd att sätta min björnpäls och min kamin på att majoriteten av de svenska kunderna som besökte oss idag kom dærifrån. Resten av de svenska kunderna var smålänningar då de ansåg att ett familjeråd på en timme var värt de 20 kronorna de skulle tjäna om två av snorungarna skulle skippa att hyra hjälmar. Det slutade med att de inte hyrde någonting alls för att tjäna det maximala.
Nu har jag inte så mycket mer att tillägga förutom att det var skönt att få gnälla av sig en smula.

Jag får beräkna in minst 2 timmars irrande i snöstorm varje morgon för att hinna i tid till jobbet. Idag lyckades jag klocka in mig rätt bra och gick bara runt på måfå i nordanvinden i en och en halvtimme. Mina nyutvecklade köld och frostskador kunde jag inte fokusera på när jag kom in i den mindre kyliga kylan på jobbet då kunderna i butiken inte ansåg mina skador akuta nog för att låta mig slippa deras 15 minuter långa funderingar på hur vida en försäkring verkligen är nödvändig att pröjsa upp 30 kronor för. Detta trots att resten av deras uthyrningsräkning redan stigit långt över 3000 kronorsstrecket. När de till slut kommer fram till att 30 kronor inte är värt det, så har de även insett att mörkret gjort att de inte kan steka i backen längre i vilket fall. De tackar för sig och berättar att de kommer in och hyr i morgon istället.

I mitten av dagen kommer en grabb på 12 år insläpande på ett par skidor och en hög hjälmar som han vill levera. Jag känner hur hornen växer i pannan på mig när jag kräver en kvittering från honom om han skall kunna levera någonting alls. Han berättar att han glömt den hemma och min respons blir att han kan ta allt pick och pack och gå hem och hämta sin kvittering för här leveras inte shit utan det gula kvittenspappret. Killen lämnar dystert butiken släpandes på skidorna och precis när han kommit utan synhåll hör jag honom spritta ut i storgråt.
Jag flinar åt min ondska men synden straffade sig naturligtvis själv då jag råkade riva ner en lavin av pjäxor över mig då en kille krävde den magiska storleken 42 som står högst upp i pjäxhyllorna någon timme senare. Yr som en höna så hör jag hur det ringer från kontoret och jag går på snurriga ben dit och råkar riva ner stekhett kaffe över kontorets dator. Det fräser och smattrar från datorn i takt till telefonens ringningar. Jag tar ett vist beslut och lämnar datorn åt sitt öde och svarar i telefonen. Vem är det om inte grabben jag avisat tidigares moder som ger mig en utskällning över hur jag kunde tvinga honom att släpa skidorna ända tillbaks till hytten. Jag menar på att hon är häxan i sammanhanget som skickar sin beniga son att levera så tunga saker. Hon kastar en förbannelse över mig men jag tror inte det finns någon förbannelse i världen som kan göra min vistelse i Beitostølen sämre.

Tid för ännu mer gråt gråt och gnäll över min dystra tillvaro i det iskalla samhället Beitosstølen. Det är så synd om mig så. I detta nu tröstäter jag bananer i takt till tårarna som strömmar ner för mina kinder och jag behöver väl inte ens påpeka att de är frusna innan de nått fram till mina läppar.
Tanken med bananerna jag inhandlade på den den lokala monopolmatbutiken "Spar" var att få mina tankar till varmare breddgrader där det går att odla bananer utan genteknik, men de här iskalla omogna morötterna någon stackars sate till fjällbonde hackat upp ur sin åker gör mig bara ännu mer sorgsen. Nu dök themet till Bröderna Lejonhjärta upp på shufflen också. Läppen darrar.

Dagen startade med att mina arbetkamrater (kamrater är kanske ett lite starkt ord... De hatar mig) försov sig och jag fick stå utanför butiken jag arbetar i och frysa pungen av mig då det endast finns en nyckel. Min arbetsdag bestod som vanligt i att fördjäves försöka spänna fast pjäxor på 65åriga tanter med Melonvader och skrämmande sexuellt inbjudande blickar. En tant på 75 ramlade över mig då jag skulle ställa in stöveln på henne för bara en vecka sen. Jag lyckades hålla mig från att spy då mina dagar i pjäxförrådet där 10000 olika typer av tåsvett blandats till den ultimata vidriga lukten har härdat mig.

Vidare har jag klämmt mig när jag försöker ställa in vikten till små osnutna danska bortbytingars skidbindingar. De har glatt skrattat åt min smärta och när jag kastar mig över disken för att ge dom en omgång uppfostran dyker plötsligt deras farsor upp som jag tidigare ägnat tio minuter till att leta fram storlek 49 i pjäxor åt. Goliats allihop. Nåja, nåja, nu mår jag mycket bättre efter att fått gnälla av mig lite. Återkommer.

Ja det var så här att jag satt o grät inför min goda vän Carlo von Sexron på msn och insåg då att en blogg kanske vore den perfekta terapin för mig att stå ut i detta iskalla vacuumsamhälle. Jag befinner mig i Beitostølen i Norge och som ni kanske redan märkt så använder jag mig av ett norskt hokuspokustangentbord som gärna behandlar norsk runskrift men ratar det internationellt accepterade ä:et och ö:et.

Detta är alltså en gnällblogg och jag kommer inte dra mig en smula för att spotta på vedertagna begrepp som självdistans eller prioriteringar. De fattiga barnen i Afrika aint got shit jämfört med mig! De har värme i alla fall! de kan plocka bananer från träden och bo i plåtskjul. Jag däremot tvingas bo med en uppblåst dansk som gör egen techno (Som sagt barnen i afrika aint got shit) och väcker mig om nätterna för att jag snarkar! Beitostølen är grått kallt och trist och detta är den första officiella nedräkningsdagen. 68 days left.

Syftet med denna blogg är att axla över all min depression över till internet där jag hoppas den förblir. Nu kanske ni frågar som många andra frågar varför jag stannar kvar om det nu är så jävligt här uppe. Jo därför att jag inte tänker låta någon jävla norsk förort  till någon annan jävla norsk förort spöa upp mig och få mig att framstå som en quitter. En annan anledningen är att löningen är i norsk olja.

Varför är Beitostølen så hemskt då? Jo först och främst är det kallt! För det andra finns det inget att göra, förutom att gå till den lokala kareokekrogen och stirra sig blind på de infödda vackra, men ack så upptagna norska gudinnorna. När man stirrat sig tillräckligt blind på dom kan man svinga vidare ögonen mot de skabbiga danska turistmorsorna som äntligen fått tillfälle att släppa loss utan sina vindögda barn och gör detta i takt till sina egna falska stämmor som framfør låtar i stil med "wake me up before i go go" eller "mamma mia".
Sen slår man blicken mot de svenska SASservitriserna och man inser snabbt  att de slickat en aning for många tallrikar de dukat av från borden då deras fläsk gungar så snabbt till musiken att man blir snurrig. Det är vid detta laget man tar på sig björnpälsen och går genom snöstormen hem till hytten. Har man flyt slipper man laviner men kung fu fight med isbjörnar är mer regel än undantag.
Mer gnäll över isvaken Beitosstølen kommer...