www.rocc.nu - En inkorrekt blogg

www.blogg.se heter sidan jag bloggar ifrån om det nu sitter någon Lenny som inte begriper det. Hur som helst vill jag idag göra ett uttlåtande över blogg.se´s användarvänlighet. Efter noga övervägande vill jag tacka blogg.se över att jag fått chansen att blogga runt på deras server och ständigt spy ut dynga ifrån mitt missanpassade liv. Så alla hörde tacket? Bra, då går jag rakt på kritiken! Blogg.se ska dö. Servern är seg och allting är lika komplicerat som kärlek mellan spindlar (Efter befruktning kan spindelhonan få för sig att spindelhanen är ett skrovmål och sluka den stackars saten med hull och hår).
Anledningen till att jag just idag tar upp detta är att jag tidigare satt och tänkte uppdatera bloggens design lite. Jag skulle bara försiktigt ändra länkfärgen och plötsligt är hela sidan svart som natten. Efter lång uppordning av mörkret så gav jag mig på att försöka skriva in lite bra filmer och bra musik i spalterna längst ner på sidan du nu ser framför dig. Det jag lyckades åstakomma var endast krylliska bokstäver och lite copyrightmärken. De passade ju iochförsig eftersom ryska pilsnerfilmer is the shit. Dock när jag lyckas plita ner orginaltiteln på den ryska klassikern "Vodka o kvinnomisshandel i Volgograd" med krylliska bokstäver så la hela blogg.se´s server ner. Då la jag också ner.

Om djuret är sött smakar köttet sötare då? Det lär jag hur som helst få reda på efter att jag
styckat upp och stekt den här nyfällda besten.

Just precis denna bloggrapport ska faktiskt inte handla om självupptagne jags vardag denna gången utan ska i stället förmedla ett litet tips. Detta tips kommer uppröra en del och är då som sagt bara ett tips men som dock är helt värt att testa.
Tipset i fråga handlar om hastighetsgränser. Det är nämligen så här att jag ända sedan jag fått körtkortet haft väldigt svårt att hålla mig till hastighetsgränserna utan vill gärna gasa värre än Hitler. Detta har i och för sig aldrig medfört några större problem förutom att E6an stängdes av och att en småbarnsfamilj omkom den femte maj. 
Jag blev skjutsad av en god vän för några dagar sen och upptäckte till min förbrylling att han höll stenhårt på samtliga hastighetsgränser. Han kretsade mellan 5 km för snabbt och den aktuella gränsen i fråga. Först blev jag lite konfunderad och klurade lite på varför han inte drog upp i åtminstone 10 km för fort då det knappt resulterar i böter i dagsläget.
Hans förklaring var att det var skönare att köra som han gjorde och knepet ligger i att vara totalkonsekvent. Aldrig rucka över 5 km för fort någon gång för då var man snabbt ute på gamla alldeles för snabba banor igen.
Så jag testade hans knep och har de senaste bilkörningarna kört i 73 på 70 väg och 52 på 50 väg. Det är helt underbart. Inte för att det inger mer säkerhet för omgivningen och en själv eller för att böterna inte existerar (vilket iofs är två starka argument också) utan snarare pågrund av det terapeutiska i handlingen.
Först blir man rastlös över att man satt regler över sig själv, sedan faller lugnet över en vilket inte handlar om hastigheten i sig utan snarare om det faktum att man har total kontroll över sig själv. Vill jag köra så här då kör jag så här och mina fartgalna lustar har inget att säga till om det.
Nackdelarna med denna körstil kan vara att folk bakom irriterar sig på en och att man förlorar några minuter. Jag personligen tycker uppenbarligen det är helt värt det och kommer fortsätta med denna attityd jag startade denna veckan.
Vill försiktigt påpeka att detta inte handlar om att jag tycker att Sveriges trafiklagar är monstruöst viktiga eller att människor inte ska köra för fort. Detta tips handlar mer om man kan må bättre bakom ratten av körtypen jag just presenterat.

Just denna dag av alla dagar har jag varit nerslagen av bakfyllans alla andar och demoner. Det var nämligen så att gårdagen till ära slog jag till stort och hade 20årsmiddag några dagar efter den egentliga bemärkelsedagen (Nu för tiden måste man ju nämligen anpassa sig så jävligt efter arbetsdagar och annat fuffens).
Jag vattenkammade håret, ansade mustaschen och drog på mig min finaste smoking och den avtalade tidpunkten för min fina middag var jag stiligare än en greve. Dock dök ingen upp pa den avtalade tiden.
Mina oborstade gäster började först släntra in två timmar efter avtalad tid och klädkoden jag angett tydligt i min skriftliga inbjudan hade dom inte heller begripit. Gästerna roffade åt sig den kalla potatisgratängen som de sedan bokstavligen tryckte upp i käftarna. Sen gick de lös på mitt lock sofiéro.
Påpekar att fram till den tidpunkten hade jag inte fått en syl i vädret då en av mina gäster sa "Nu håller du käften" med aggresiv röst så fort jag gjorde minsta anspråk på att tala. "Välkomna ska ni", "NU HÅLLER DU KÄFTEN". "Smakade mate", "NU HÅLLER DU KÄFTEN". Hur som helst hade alkoholen en positiv effekt på gästerna och de sjöng till och med "Ja må han leva" med ragglande röster för mig.
Spritförrådet lensades, potatisgratängen tog slut och vi blev många askalas. Så nu sitter jag här och ser fram emot den stundande 30årsfesten.

Inte lätt att heta Harald Treutiger i tider som dessa. Löpsedlar den 18 augusti.

Ok nu är foten från jobbet nära igen då jag råkade förklara min bloggadress för samtliga på jobbet. Kom lite senare på att jag inte varit allt för godhjärtad mot mitt arbete och alla Bennysar som jobbar där. En har jag visst i en tidigare bloggrapport råkat kalla benig och skröpplig och lite så. Dock är det ju inte en allmän förolämpning utan snarare fakta. Blåser man på den gamle gnidaren så faller han i bitar. Aj aj aj där råkade jag visst förolämpa honom igen.
Hur som helst är det helg nu och bloggadressen kanske är glömd och förlåten på måndag. Känner jag mina trogna arbetskamrater rätt så är det nog lika trovärdigt som öppnandet av McDonalds i Nordkorea.
För övrigt är det bara två veckors arbete kvar innan flykten till Europa startar. Norrmännen och Finnarna har tagit det lugnt nu det sista och hade faktiskt så pass hyffs att de skickade ballonger till min födelsedag. Tror att de planerar den stora dödsstöten på mig och min blogg. Nu när arbetskamraterna fått reda på all dynga jag spyr ur mig så kommer knappast grannländerna ha några större problem att rekrytera sympatisörer på just den golfbana där jag knegar.
Här är för övrigt en bild som har skrämmande lite att göra med det jag just skrivit.

Det är ju trots allt min födelsedag så en liten bloggpost på den enda personliga 20årsdag jag någonsin kommer vara med om vore allt på sin plats. Jag är alltså nu alltså en äldre herre som utan att skämmas kan tugga tuggtobak och köpa ut brännvin åt småbuset. Jag får dessutom stå vid grillen och se manlig ut och bre ut mig i bastun vid framtida bastubesök.

Dagen till ära har jag suttit vid telefonen och väntat på uppvaktningar från alla mina miljoner vänner. Den första som ringde var min älskade syster som undrade vad jag ville ha i present. Jag räknade snabbt ut att hon inte planerat i förväg och ej redan införskattat sig en present som hon för länge sen postat iväg så att den skulle vara framme lagom till den stora dagen, i protest mot min syster la jag på luren.
Nästa person som ringde var från de hörselskadades riksförbund. Jag försökte förgäves förklara att jag fyllde 20 år. Hon verkade inte höra ordenligt så i protest mot hennes dåliga hörsel la jag på luren.
En timme senare ringde en som sa "Oj då ursäkta jag måste ha ringt fel" sen la han på luren. I protest mot att han la på luren så la jag faan också på luren. Sen ringde det inga mer alls.
Då gick jag ner och plockade upp posten för att ta emot alla miljoner brev från mina miljoner vänner. Jag fick ett brev från mormor och morfar. De gratulerade så hjärtligt och längst ner i kuvertet låg ett liten skuldsedel över julklappar de inte längre ansåg attt jag förtjänat.
Vidare så fick jag ett brev från skatteverket där de önskade mig en fin födelsedag i form av skatteåterbäring på 890 kr. Det tyckte jag var omtänksamt. Bortsett från allt detta har ingen hört av sig alls till mig. Inte ens mina hundar noterade att jag växt till mig utan flåsade bara med sina stora tungor och luktade varandra i baken. Håhåjaja.
Jag fick en kamera i morse och med den tog jag den här bilen som jag är rätt nöjd med.

Det är alltså en häst som försöker blinka bort en fluga

Precis hemkommen från Sahlgrenska universitetssjukhus i centrala Göteborg där läkare gjort kirurgiska ingrepp för att trygga min fortlevnad. Det var rätt ok. Har börjat vänja mig vid utdragandet av katetern och vid denna operation hade inte blodet koagulerat runt dränet (Drän=Slang upptryckt i såret) vilket resulterade i att det inte gjorde så ont att dra bort det heller.

Jag hade trevliga rumskamrater. En var asiat och kunde endast säga "aa" och "ee" till sköterskorna. Han spenderade tiden (Hela natten) med att lyssna på P3 och ringa till sina asiatiska vänner. Språket de talade kan ha varit mandarin. Det låg en annan gubbe där också och han var hårdkokt. Efter hans operation kom doktorn fram och berättade för honom att de kanske var tvungen att ta märg från hans rygg och opperera in i hans ben i en ny operation och han svarade bara simpelt "Jaha.. ok", sen frågade han efter mat.

Hur som helst är jag hemma nu och utanför är det sommarens varmaste dag. Bakterierhärdarna i mina ärr gör vågen av glädje vilket jag förvisso unnar dom. Gött med lite fint väder.

Så känns det lite nu eftersom det är riktigt varmt ute och det bästa av allt är ju då att jag slipper alla snorfula ungar som gungar och tappar badbollar i takt till musiken i hajk.
I veckan hände något mycket oroväckande. Greven lät de anställda på golfbanan (håll i hatten nu) gå ut och spela på golfbanan. De första stegen var stapplande och gråten var inte långt borta när jag för första gången på fyra golfarbetssäsonger äntligen skulle få slå iväg en golfboll från teeérna jag klippt så många, många gånger. Jag såg framför mig hur jag fullkomligt erövrade golfbanan i ren Tiger Woods anda. Sen slog jag iväg bollen. Ah det kändes sådär. Första hålet 12 slag, sista hålet orkade ingen räkna.
På det åttonde hålet råkade jag slå bollen rakt på min arbetskamrat så efter mycket noggrant övervägande inser jag att golf är JUST sporten för mig. Jag regerade ju!
Tyvärr blev jag avstängd från banan på grund av oacceptabelt uppträdande. De tyckte jag hade ett ovårdat språk som inte passade sig på finare golfbanor. Vilka jävla fittor. Hur som helst var det tillbaks till arbetet på fredagen och greven ville självklart ha kompensation för vårat dekadanta golfspeleri på arbetstid. Han drog därför 500 kronor från våra kyrkråttfattiga lön och sa artigt men bestämmt att den som klagade på grevens beslut skulle få sparken.

Den morgonen började klassiskt med att min mp3spelare krashade vilket resulterade i att jag snodde åt mig ett par radiohörlurar. P3 i alla ära men musiken som spelas är verkligen tokdålig. Med låttitlar som "Im a flirt" och "We been messing with the same girl", VAD I HELVETE? Föddes de där raplåtskrivarna i helvetet eller? Sen att någon kan med att lyssna på skiten övergår allt mitt förstånd... Ni som läst min blogg kanke försiktigt påpekar att jag inte verkar ha mycket till förstånd. I jämförelse med "Smack me with the dick"text skrivarna så är jag Gud.

På grund av mordhoten och allmänna trakasserierna från grannländerna flyr jag Sverige. "Vi ska doda dejj" stod det på en lapp ihopvirad på en sten som for genom mitt fönster för fem minuter sedan. De är jävligt taskiga på att stava...
Eftersom jag än så länge inte retat upp danskarna blir det den första destinationen i min flykt från förtryckarna. Dock dröjer det väl inte länge innan de där lönnfeta, pölsekäkande, dregglande, ständigt onyktra fotbollshuliganerna inser hur mycket jag avskyr dom, deras land och deras språk. Det är liksom svårt att hålla sitt hat inom sig när man hör en dansk tala sitt djurläte til språk vilket jag lärde mig uppe i Norge där 90 % av kunderna var just danskar. Stämningen blir aningen tryckt när de babblat i tio minuter och man spontant vrålar "DANSKJÄVEL" i deras ansikte. Denna instinkt får jag försökte lära mig av med men som för alla vanliga svenska är den ju som ett sjätte sinne.
Hur som helst är det alltså inte en lågoddsare att jag blir lynchad i danskland. Dock har jag kommit i kontakt med två intet ont anande utländska töser som ska resa i Danmark med mig. Operation human shield.